Skräcken i Teheran

Trettiotvååriga Mina har bestämt sig. Innan kriget kommer, före flyglarmen och explosionerna och ambulanssirenerna åker hon.

Det borde inte vara ett svårt beslut. Hon vågar inte längre arbeta som journalist och avskyr sitt nya jobb på ett kontor. Mina har gripits, förhörts och släppts. Blivit uppringd av säkerhetstjänsten mitt i natten:

– Tänk dig för!

– Det vore väl synd om något skulle hända din lillasyster?

Hon vet vad som har hänt med andra journalister. Man har stormat in i deras hem. Låst in så många i Evin-fängelsets ökända avdelning 209 att Iran i dag är ett av världens största journalistfängelser. Tvingat fram bekännelser. Fått hundratals att fly och söka asyl i länder som USA, Frankrike, Tyskland och Sverige.

Mina brukar tänka att hon har vänner över hela världen. Ändå tvekar hon. För Mina älskar sin familj, sin stad, sitt land. Bergen med skidåkning. Stränderna vid Kaspiska havet.

Bara kriget inte kommer, tänker hon.

Under sommaren har spänningen kring Iran ökat för varje vecka. Israel hotar med anfall. Presidentkandidaterna i USA tvingas till utspel. Irans president svarar med utfall och hot. Det är ett skuggspel där det är svårt att se vad som är sant och falskt.

Samtidigt pågår livet inne i landet. Oavsett spelet bakom krigshotet är rädslan verklig. Här finns rösterna som alltid tycks saknas i rapporteringen.

Från människorna som lever här.

Miljoner bilar fyller Teherans gator. De trängs, byter fil och pressar sig fram för att hitta en väg genom den avgasstinkande tolvmiljonersstaden. Till och med mitt i natten verkar alla vara på väg någonstans.

Mina har suttit fast i över en timme, men nu parkerar hon sin iransktillverkade Peugeot mellan två likadana bilar.

Konstnärernas park är en nästan osannolik oas. En plats att föra stilla samtal på, eller sakta promenera längs grusade gångar. Katter stryker under lummiga träd. Här och var står abstrakta konstverk i brons och sten.

Men något är fel.

– Se åt höger, säger Mina lågt.

En hel staty är avsliten. Bara sockeln står kvar med sin skrovliga yta. Snart passerar vi ännu en försvunnen skulptur. Och ännu en.

Det hände en natt för två år sedan. Polisen säger sig sakna alla spår. Men Mina tvivlar inte på vilka som är skyldiga. Den regeringstrogna Basijmilisen har tidigare slagit till mot konst som inte anses vara tillräckligt religiös.

Förtrycket ökar för varje dag. Så har det varit sedan juni 2009.

Då vällde grönklädda Teheranbor ut för att protestera mot makten. Den iranska regimen hade förklarat att president Mahmoud Ahmadinejad besegrat utmanaren Mir-Hossein Mousavi. Folket krävde att rösterna skulle räknas om.

–Vi var miljoner som gick där i tystnad, säger Mina. Jag var övertygad om att allt skulle ändras. Att vi skulle vinna.

Det gick några dagar. Regimen började skjuta tårgas. Sedan skarpa skott i luften. Sedan rätt in i människomassorna.

Mina såg blodet på asfalten. Kropparna som låg där. Kaoset, alla som sprang.

Hennes vänner greps. Demonstranterna blev färre. Ändå fortsatte hon att gå ut.

Sista gången var uppe i bergen i norra Teheran ett år senare, efter att budskapet spritts på Facebook. Men myndigheterna hade lärt sig att kontrollera datatrafiken. När Mina kom dit såg hon bara poliser.

– Berget är stängt, sa de.

Nu har de ledande aktivisterna gått i exil.

– De säger från utlandet: »Ge er ut på gatorna. Vi är med er.« Det är lätt att säga när man själv är säker. Vi vet att det inte går, att polisen kommer att svara direkt.

Något måste hända, enligt Mina.

– Vi väntar. Hela Iran väntar. På en ledare. En förändring. Någon sorts öppning. Vad som helst.

Det var de ungas revolution. Nu är Mousavi i husarrest och gatan tillhör regimen. Tjugo- och trettioåriga iranier sitter hemma framför datorerna. De lägger ut bilder på Facebook från dagarna när Teheran badade i grönt. Blickar bakåt – eftersom vägen framåt är stängd.

Mina var inte någon av rörelsens ledare. Hennes historia är heller inte unik.

Den tillhör miljoner. Irans förlorade generation.

Minas val. Hon var journalist, men hoten från säkerhetstjänsten fick Mina att sluta. Nu är tristessen på det nya kontorsjobbet outhärdlig.

På hotellen i Teheran är BBC och al-Jazira blockerade. I stället ligger tidningen Iran News framme. Rubrikerna är hätska: »Revolutionsgardet testskjuter nya missiler!« »Den sionistiska staten hotar Irans säkerhet!«

Den unga kvinnan i hotellets reception kräver betalt i förskott. Dollar. Kreditkorten har slutat att fungera.

De senaste två åren har sanktionerna dragits åt. Först såg USA till att stoppa investeringar i Irans olje-industri. Sedan fick fartyg som transporterade oljan inte längre några försäkringar. I ett tredje steg kastades landet ut ur Swift, systemet för att skicka pengar över världen. Iran har fått svårt att producera, exportera och till och med att ta betalt för oljan.

I juli trädde EU:s oljeembargo i kraft. Regimen tvingas nu försöka dumpa sin olja i länder utan handelshinder. Hela fält har fått stänga och produktionen har sjunkit med minst en fjärdedel.

Iran gör allt för att gå runt sanktionerna. Iranska affärsmän har i sommar tagit kontroll över minst fyra irakiska banker, enligt New York Times. På så sätt får Iran ändå tillgång till internationella finanssystem.

Under året har flera av landets oljetankrar flaggats om till Tanzania och Tuvalu och försetts med amerikanska namn som Freedom och Truth.

Irans säkerhetstjänst tvingas nu lasta pallar med dollarsedlar på planen för att köpa livsviktig övervakningsutrustning från länder som Irak och Kina, uppger en exiliranier med insyn.

Valutan har halverats mot dollarn på ett år. Den verkliga inflationen ligger runt femtio procent. Uppemot en tredjedel saknar jobb.

För ett par år sedan införde president Ahmadinejad ett bidrag för de flesta iranier på vad som i dag motsvarar 150 kronor i månaden. Det köpte honom snabbt popularitet bland de fattiga. Samtidigt tog han bort subventionerna på basvaror och höjde skatterna.

Till det kommer sanktionerna som också drivit på priserna. Bensinen har blivit tio gånger så dyr. Samma sak med gasen, elen och vattnet. Bidraget har sedan länge ätits upp och ingen verkar försvara systemet.

Ryktena avlöser varandra. Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei ska ha tappat förtroendet för Ahmadinejad och vill göra sig av med honom redan nu. Bara rädslan för anarki får honom att vänta till presidentvalet nästa sommar. Sägs det.

I somras ökade priset på frukt, socker och kött kraftigt. Ekonomin är på väg mot en kollaps.

Och ändå.

I Teherans centrum syns välfyllda butiker som säljer Bang & Olufsen. Glänsande skyltfönster som lockar med stenar och guld. Fler Porsche och Lexus än i Stockholm och London. Parkerna är vackra. Ingenstans syns fattigdomen.

Bilderna går inte ihop.

Kamran, en vänlig sextioårig affärsman med skarp blick som bjudit hem oss till sin lägenhet på trettonde våningen i ett hus i norra Teheran, ställer fram koppar med nybryggd espresso. Hamrande ljud från bygget mittemot tränger in i lägenheten. Ännu en skyskrapa reser sig.

Var kommer pengarna ifrån?

Kamran reser sig ur den breda skinnfåtöljen, går ut på balkongen och börjar peka.

– Allt det du ser. All rikedom och allt näringsliv är kopplat till staten. Folk har blivit rika för att de stjäl.

Han knackar på parabolantennen.

– Det finns ingen som inte har en. Men när som helst kan moralpolisen slå in dörren och ta den. Det här har hänt två gånger här bara det senaste året. Portvakten har varnat. Jag har skruvat ner antennen, slagit sönder den och kastat ut den över räcket.

– Jag slipper böter men tvingas köpa en ny. Och de som kontrollerar importen är staten. De blir rika på sin egen dubbelmoral!

– Låter det konstigt? Regimen skiter i religion. Inte ens våra imamer tror på gud. Om något händer i Iran kan jag garantera dig. Islam försvinner för all framtid.

Kamran kör bilen längs den väldiga Azadi-boulevarden, där demonstranterna vällde fram 2009. Han bromsar in i vid ett rödljus.

– Göm Puppy!

Den lurviga hunden trycks ned i sätet. Hundar anses orena. Fram till i fjol såg de religiösa myndigheterna mellan fingrarna, men nu vågar Kamran inte lämna husdjuret hemma.

Förbjuden parabol. Den så kallade moral­polisen är ständigt närvarande i Teheranbornas vardag. Kamran har en plan för hur han ska gömma både sin hund och sin parabolantenn.

Han aldrig har haft problem med säkerhetspolisen. Ändå lever han inte lika säkert som förr. Han har slutat att ha whisky hemma och häromdagen gick han tidigare hem från en fest när folk blev berusade och ljudnivån för hög. Folksamlingar gör honom misstänksam. Poliser rädd. Det finns en väg ut, genom familjeband. Han har tänkt på den alltmer.

Är han beredd? Hans tjugo år yngre fru trycker på. Jo, även Kamran vill lämna landet. Men det skulle kräva att han sålde sina företag.

Vem vill köpa i dessa tider?

Han fortsätter söderut tills staden tar slut och öknen börjar. Fyra väldiga minareter reser sig. Det är ayatolla Khomeinis grav.

På sidorna av de trädklädda avenyerna står ensamma kvinnor i hijab, som om de väntar på någon.

– Prostituerade, säger Kamran. Det finns här också och har blivit mycket vanligare bara de senaste månaderna. Tro mig, allt, nittionio procent, är på grund av fattigdom.

Ljuset slår om till grönt.

– Vi har blivit lurade. Vi trodde aldrig det skulle gå så här långt. Jag hoppas på kriget. Ett utländskt anfall är det enda som kan rädda oss.

Några unga män hänger runt en motorcykel. En papperslös afghan går med hastiga steg, rädd för att tvingas till ett ännu värre land.

Fredad zon. Tochal-berget är en av få platser där Teheranborna kan känna viss frihet.

Linbanan gnisslar upp för Tochal-berget, som bildar Teherans norra gräns. Vinden fläktar i trettiofemgradig sommarhetta. Mina brukar komma hit när hon har problem.

Nu behöver hon tänka.

I går blev hon erbjuden ett jobb på en annan reformvänlig tidning. Hon skulle till en början jobba med redigering och inte ens behöva sätta ut sitt namn. Men hon minns hoten och oron.

Samtidigt – att fortsätta på kontoret är långsam död. Hon tar av sig solglasögonen, blåser på dem och torkar dem rena med sin hijab. Använder de ord som alltid verkar beskriva hennes liv:

– Det är komplicerat.

Uppe på berget ligger kaféerna på rad. Persisk popmusik strömmar ut, det luktar tuggummisött från vattenpiporna. På en husvägg går en övermålad graffiti ännu att ana:

»Död åt Khamenei«.

Överallt sitter unga kvinnor. De är sminkade som om de skulle gå på sina egna bröllop. Sjalarna är av tunnaste siden.

De skiljer sig från kvinnliga aktivister på platser som Kairo och Damaskus. De har burit sina hijab med stolthet. Inte sett någon konflikt mellan religion och feminism.

Här har fyra hundra butiker som säljer olämpliga kläder det senaste året tvingats stänga.

En polishelikopter står stilla i luften. Bilden blir nästan övertydlig: i Iran är gud påtvingad uppifrån.

Blonderat hår väller fram i pannorna. En hårklämma längst bak över nacken ska hålla slöjorna uppe. Ändå glider de hela tiden ner.

Teheran är de nedglidande slöjornas stad.

Kvinnorna riskerar spöstraff. Mina ser stolt ut.

– Jag älskar det, att vi gör motstånd!

Kvinnor i Iran kan läsa på universitet och tillåts göra viss karriär. Samtidigt är de enklaste saker förbjudna. Som att cykla. Eller gå på fotboll. Kvinnan är maktlös i äktenskapet. Att skilja sig är inte att tänka på, mannen får nästan alltid vårdnaden om barnen.

Själv har Mina bestämt sig. Hon lever hellre ensam än offrar sin frihet.

Strax därpå, vid foten av berget, har polisen kört fram en minibuss. Mina förstår direkt vad det handlar om.

– Moralpolisen, säger hon.

Två tjugoåriga tjejer grips. Det är oklart varför. De har samma klädsel som alla andra här.

Tjejerna förs in i bilen av kvinnliga poliser i svarta chadorer, heltäckande tyger, för att kroppsvisiteras. Ingen säger något. Folk stannar tysta upp för att titta.

Vad händer nu?

De förs till stationen. Polisen ringer deras föräldrar, som tvingas komma över med täckande kläder. Kvinnorna skriver på ett papper där de lovar att aldrig upprepa brottet.

– Är det första gången räcker det med att föräldrarna betalar. Fängelserna har inte plats för alla, säger Mina.

Fattig stadsdel. Arman och hans fru Shirina bor i de södra delarna av Teheran. De har sett hur situationen för kvarterets fattiga blivit svårare för varje år.

Det var inte så här det var tänkt. När Armans fru dog i cancer för några år sedan och han gifte om sig med Shirina trodde alla att hon skulle ta hand om honom.

Nu är han sjuttio och frisk medan hon har alla tänkbara krämpor.

Arman har arbetat som bonde i hela sitt liv. Det räddade honom från fronten under Irakkriget och har gjort att han på äldre dagar kunnat köpa ett hus nära barnen i de fattiga kvarteren i södra Teheran.

Jo, Arman har haft tur. Han ser hur folket omkring honom lider. Familjen som hyr de två rummen på övervåningen har åtta barn och inte råd att köpa den dyra maten till alla.

Det gör ont att se.

Han vankar fram med en bricka med färska plommon och sockrat te. På väggen hänger en inramad bild av ayatolla Khomeini. Arman och Shirina är vanligt folk. De ber sina böner varje dag och gläds åt enkla saker. Som att fikonträdet på gården, det som haglet knäckte i fjol, bär frukt igen.

Shirina ser på oss och skrattar så att det gör ont i kroppen.

– Vi klarar oss. Men våra barn kämpar, alla kämpar. För fem år sedan var det bra. Nu blir det värre för varje dag, säger hon.

Sanktionerna, känner de till dem? Arman ser besvärad ut. Frågar tolken:

– Får man prata med utlänningar om det här?

Shirina blir allvarlig.

– Jag hoppas inte att det blir krig. Det drabbar alltid sådana som oss. De rika klarar sig alltid.

I somras kom de första rapporterna på länge om gatuprotester. Men den här gången handlade det inte om medelklassen i norra Teheran utan om fattiga i en provinsstad som inte hade råd att köpa kyckling efter ramadan.

Kanske kommer nästa folkliga resning underifrån. Från de miljoner iranier som inte har mat för dagen. Armans och Shirinias grannar kan vara ett lika stort hot mot den islamiska republiken som alla fientliga stridsflygplan.

På takterrassen till shoppingcentret Tandis i andra änden av Teheran trängs ljudet av aftonbönen undan av förbjudna toner. Smäktande västerländska ballader, som inte får spelas på allmän plats.

Careless whisper. Take my breath away.

Unga, vackra par dricker mojitos så välblandade att man nästan tror att de innehåller sprit. Händer rör varandra under borden, tangerar det olagliga som musiken.

Teheran glittrar nedanför, som Los Angeles eller Dubai.

I stället för aftonbön. Förbjuden västerländsk musik ljuder över köpcentret Tandis takterrass.

Farah och Darius är båda 26 år och tillsammans sedan två år. De träffades på tekniska högskolan. Nu är de nyblivna civilingenjörer i maskinteknik.

De är smarta och ambitiösa, men ser ingen framtid här. Båda har fått veta att de har rätt kvalifikationer för att utvandra till ett västland. Men först måste de få tillräckligt hög poäng på engelsktestet.

Natt och dag pluggar de för att ta sig härifrån.

– Jag älskar mitt land. Det är den bästa platsen på jorden. Men det finns ingen säkerhet, säger Farah.

Hon stryker Darius över armen, ett brott som skulle kunna ge fängelse. Häller upp lite te och rättar till Busnel-slöjan.

– Jag vill ta av mig den här. Göra karriär och känna mig fri. Få ett lugn inombords. Mina föräldrar är så klart ledsna, men de tycker ändå att jag gör rätt.

Båda misstror regeringen, som säger att landet bara utvecklar fredlig kärnkraft.

– Vi har hur mycket olja och solenergi som helst. Det här handlar om makt, säger Darius.

Själv tycker han att omvärldens sanktioner behövs. Men Farah håller inte med.

– De rika kan få sina mediciner när som helst. Det är inte de som förlorar jobbet.

Hon tar ett bloss på vattenpipan.

– Det är inte deras barn som kommer att dö.

Klockan är tolv på natten. Utanför restaurangen håller kvinnor fram små kexpaket de försöker sälja. En invalid från Irak tigger. Trafiken är tät som mitt på dagen.

Inom ett år hoppas Farah och Darius vara härifrån. Om inte kriget kommer.

– Alla är rädda. Det är så hemskt så jag inte vill prata om det, säger Farah.

I Tel Aviv och Jerusalem köar befolkningen för att hämta ut gasmasker och skyddsrum ställs i ordning.

I Iran märks inga förberedelser. Bara mer propaganda. Utanför det som en gång var den amerikanska ambassaden är banderollerna nya men budskapen gamla: »Död åt USA!« »Död åt Israel!«

Mina hämtar upp oss i sin Peugeot. Det är något hon måste berätta.

Hon är upprymd. Hon sick-sackar mellan bilar och kör snabbt genom kurvor och rampar upp på trafikleder.

– Förlåt! Jag vet det är farligt!

I en korsning stannar hon. Släcker strålkastarna.

– Jag ville bara att ni skulle få veta att jag bestämt mig. Man kan inte tvinga mig till tystnad. Det är slut med kontoret. Jag blir journalist igen.

För första gången är Mina glad på riktigt.

– Än är jag inte död.

Efteråt står vi kvar på gatan. Hennes Peugeot försvinner in i den eviga strömmen av bilar. Folk tittar i sidospeglar, trängs, byter filer, pressar sig fram. Försöker hitta en väg – i väntan på det som ska komma.

Flera av personerna i reportaget har fått andra namn för att deras identitet ska skyddas. Av samma skäl har vissa detaljer utelämnats.

Fakta | Iran

Befolkning: 77 miljoner.
Statsskick: Islamisk republik.
Högsta ledare: Ali Khamenei.
President: Mahmoud Ahmadinejad.