Skulden till judiska mammor tar aldrig slut

Tre judiska mammor möttes i en park med sina söner lekandes i sandlådan. Den första mamman sa: »Åh, min Yankele är fantastiskt musikaliskt begåvad, han spelar piano som en riktig Ashkenzy.« Den andra kontrade: »Åh, min Moishe då, han räknar matematik som en Einstein, bara fyra år fyllda.« Den tredje mamman förblev tyst. De övriga två tittade förvånat på henne och frågade: »Men din son då? Är inte han speciell på något vis?« »Äsch«, svarade hon och ryckte på axlarna, »han är bara ett helt vanligt geni.«

När jag som barn kom hem från skolan med alla rätt på ett prov, sa min judiska mamma med sin lätta, polska brytning: »Det var det minsta man hade kunnat förvänta sig, inget konstigt alls. Självklart har du högsta betyg.« Hon rörde inte en min. Där låg ribban. För att överraska positivt krävdes mer. Som att skriva en bok till exempel, helst flera. En dotter till min judiska mor är strängt taget inte bättre än sin senaste prestation. Och samtidigt ändå på något grandiost vis genial, begåvad, briljant. Precis som i vitsen inledningsvis, i vilken mödrarna på samma gång idealiserar sina barn och tynger dem med jättelika förhoppningar och krav. 

En läkare, en journalist och så den yngsta som det till slut blev ordning på, efter några år som dykinstruktör i Asien. Han blev datanånting, men min mor brukar för enkelhets skull sammanfatta det med att hon välsignats med en överläkare, en författare och en advokat. 

Vi är hennes livs verk, hennes skapelser. Hon var ensamstående när vi växte upp, men med lika delar skuldbeläggande, hårt arbete, jagande av extrapriser och högtflygande förväntningar tronar hon nu på toppen av våra – förlåt, sina – framgångar. 

Att en av oss skulle läsa medicin var ofrånkomligt. Det är varje judisk mammas mänskliga rättighet att ha ett barn som är läkare. Jag hade en bekant, barn till två överlevande efter Förintelsen, som nyktert brukade konstatera att han blev läkare för att tillmötesgå sin mor och disputerad forskare för att tillmötesgå sin far. Först därefter kunde han syssla med vad han hade lust till. Vilket när jag träffade honom snarare var intressen som yoga, skrivande och fridans. 

Vi barn var en förlängning av mamma när vi växte upp. Hon och vi var en och samma kropp. Våra goda prestationer härleddes direkt ur hennes gener. Och pappans? Därifrån kom de dåliga karaktärsdragen. Ta bara detta att mamma och jag hamnade i konflikt – det berodde på att jag var grälsjuk. Pappas gener. Språktalangen däremot, liksom andra kvaliteter, kom från  … ja, som sagt.

När jag tänker på judisk identitet måste startpunkten oundvikligen bli min mamma. Ursprunget. Hon är en personifiering av judisk kultur, på så många sätt. Också på ett nästan köttsligt sätt. Hon är källan, och vore vi kristna skulle jag sagt att hon var kyrkan som samlade oss. 

Medan kristendomen och islam låter den religiösa identiteten föras vidare på fädernet, är det inom judendomen modern som har en nyckelroll. Den som är född av en judisk mor är jude, vare sig man vill det eller ej. I de fall modern av någon anledning inte finns med i bilden, är i vart fall min erfarenhet att även judiska män har en klar potential att träda in i rollen som judiska mammor. Samma oro, samma värme. Nå, kanske inte samma mentala styrka alla gånger, men mönstren av omsorger är desamma. Det är inte någon slump att barnen på judiska skolan i Stockholm är dubbelt så påpälsade som barn på andra skolgårdar om vintrarna. Små michelingubbar som klumpigt vankar fram i flera lager kläder. 

»Halsduk!« påminner min make våra barn när det är kallt ute. Så som våra mödrar påminde oss när vi var barn. Utan halsduk kunde nämligen något förfärligt inträffa, man kunde bli sjuk, eller värre, det kunde bli katastrof.

I mitt personliga fall är det alltså modern som är porten till min judiska identitet. Min fars bakgrund inbegriper Sibirien, ryska revolutionen, kolonialismens Shanghai, en familjedriven pilmenirestaurang, brittiska flottan och Maos Kina – men inget judiskt. 

Min mors första språk, mameloshn, var jiddisch och hon präglades djupt av att ha fötts 1935 i Warszawas judiska kvarter, mitt i området som snart skulle bli ett överbefolkat, torterat getto. Hennes unga föräldrar flydde hösten 1939, när nazisterna invaderade Polen. På landsvägarna vandrade de tillsammans med andra flyktingar, mot Ryssland. 

Bomberna. Hungern. Kycklingsmörgåsen.

Den senare tillhörde historierna vi växte upp med. Min mamma var inte fyra år fyllda, och hungern klöste i magen. Alla runtomkring dem hade ont om mat. Men någon, en man eller en kvinna, det är diffust eftersom mamma var så liten, erbjöd henne en kycklingsmörgås. Den minns hon däremot oerhört tydligt. Så tydligt att jag och mina syskon fått minnet i arv. »En liten, liten bit bröd med kokt kyckling på. Jag kommer aldrig att glömma hur gott det var. Det godaste jag ätit, någonsin.« Berättelsen handlade om hur utsvulten hon hade varit, men också om den där gesten av godhet. 

Är allt enklare med mammor som inte har gått igenom åren under Förintelsen?

»Min värld är utplånad. Jag hör inte hemma någonstans. De som var lika mig är borta, allihop«, brukar hon konstatera. Denna djupa känsla av främlingskap och utanförskap, att inte höra hemma någonstans, genomsyrade min uppväxt. I viss mån ett slags psykiskt lidande, som emellertid inte kunde mäta sig med vad som nyss, bara några årtionden tidigare, hade utspelat sig i gaskamrarna. Min mor klarade sig undan koncentrationslägren, men drabbades ändå hårt av kriget.

Mycket i hennes liv var Hitlers fel: Att hon inte hörde hemma någonstans. Att hon hade ett yrke långt under sin intellektuella förmåga. All ångest, som vi barn fick hjälpa till att bära. Det var synd om mamma. Trots att hon var en seg överlevare och tuffing, behövde hon samtidigt skyddas. Som barn hade man en skuld till henne som aldrig gick att sona. Den var existentiell och evig. 

»Är mitt samvete rent nu?« frågade jag förhoppningsfullt som barn, sedan jag klarat av någon hushållssyssla efter hennes ilskna klagan om att jag aldrig hjälpte till. Svaret var alltid undvikande. Med tiden kom insikten att mitt samvete aldrig kunde bli rent. Det var inte bara Hitlers fel, det var också vi andra. Nya försyndelser, befintliga eller kommande, gjorde att skulden helt enkelt inte kunde försvinna. Senare i livet kan sådan skuld lakas ur under timmar av terapi, men den går aldrig bort.

Var den skulden judisk?

Den judiska modern är en berömd stereotyp, särskilt vanlig i amerikansk-judiska filmer och böcker. I Israel ofta kallad den »polska mamman«. Hon är skuldbeläggande, överbeskyddande, krävande och invaderar sina barns liv även sedan de blivit vuxna. Hon är också vansinnigt kul, en användbar figur i komedier. Och i vitsar: »En judisk mamma gav två slipsar till sin son i födelsedagspresent. Nästa gång de sågs hade han på sig den ena av dem. Hon tittade kritiskt på honom och sa: Jaså? Och vad är det för fel på den andra slipsen jag gav dig?«

Den judiska mammans skuldbeläggande. Jag hittar en artikel på nätet av en brittisk professor som kopplar fenomenet till judiska immigranters hårda slit för att deras barn skulle få en bättre framtid. Det gav både dem och barnen en känsla av att här byggdes det upp en skuld – och en förpliktelse att ta tillvara de möjligheter som skapats. Artikelförfattaren har en ovanligt stor näsa och flera akademiska examina; både psykiater och socialantropolog. Möjligen ligger det en judisk mamma också bakom hans karriär. 

Få har som Woody Allen kunnat gestalta europeiska judiska stereotyper. I sin kortfilm Oedipus Wrecks (1989) utmålar han den judiska mamman som en extremt kritisk och kvävande modersfigur. Den femtioårige framgångsrike juristen Sheldon Mills lyckas inte skaka av sig oket av sin mor, som är kritisk till att han tänker gifta sig med en frånskild shikse, en icke-judisk kvinna, med tre minderåriga barn. Under mystiska omständigheter förvandlas mamman till en voluminös vålnad som hägrar över stan i ivrigt samspråk med New York-borna nere på gatan. Från sin upphöjda position informerar hon kreti och pleti om sonens förkastliga bröllopsplaner. Mamman ger sig inte förrän han träffat en ny fästmö, judisk förstås, som kan laga hönssoppa och har tydliga drag av henne själv.

Woody Allen, född 1935 i Bronx, hade en dålig relation till sin mamma. Hon hade ett häftigt temperament och slog honom ofta. Föräldrarnas äktenskap var olyckligt. Pappan var något av en schlemazl, odugling, och hoppade från yrke till yrke. I Marion Meades biografi (2001) återges en scen i vilken Woody Allen på 1980-talet intervjuar sin mamma för en dokumentär. Modern Nettie är då 78 år gammal, och bor i en våning betald av sonen, i det exklusiva området Upper East Side på Manhattan. 

»Slog du mig?« frågar han sin mamma. »Jag minns att du gav mig örfilar varje dag när jag var barn.« Nettie blir irriterad och defensiv. Det är klart att hon smällde till honom! replikerar hon. Vad hade han förväntat sig, ett helgon? Han hade varit ett envist barn, ovillig att lyssna. Han hoppade runt och drog i hennes kläder, drev henne till vansinne helt enkelt. 

Det är naturligtvis Nettie, bland annat, som står modell för den judiska mamman hos Woody Allen. Oavsett vad han kände för henne i verkligheten, finns det ett varmt stråk i Oedipus Wrecks. 

Humorn ger porträttet ett försonande drag. 

Om skulden är ett judiskt arv, är humorn en klenod jämförbar med släktjuvelerna. Låt vara att judendomens tio budord och etik bidragit till den västerländska civilisationens grund. Den högsta formen av kulturellt uttryck är, vill jag påstå, humorn, som kan rymma både etiska dimensioner och skratt. En sofistikerad vits är själva särtecknet för ett civiliserat samhälle. 

Säg mig vad du skrattar åt, och jag ska säga dig vem du är. Den judiska humorns självironi, empati och underdogperspektiv har djupa rötter i erfarenheter av förföljelse, exil och minoritetskultur. Den vore otänkbar utan den historiska smärtan. Judisk humor är sammantvinnad med trauma.

När en polsk-judisk mamma spelar ut hela sitt register är inte sällan humorn där, som klangbotten. Ställvis är den mörk och drastisk. 

»Du är så överbeskyddande!«, säger min äldsta son.

»Det stämmer«, svarar jag. »Och det är Hitlers fel.« 

Mina barn är mer integrerade i den svenska kulturen än vad jag var under uppväxten. De älskar iskalla bad om somrarna, medan deras mormor aldrig fick lära sig simma och deras mamma är en badkruka. De älskar skräckfilmer, medan jag knappt tål att se en tv-deckare innehållande döda kroppar.

Mina barn är ett steg längre från Förintelsen, bär på mindre trauma, mindre ångest, eftersom det tunnas ut för varje generation, men de har, till skillnad från barn i mindre drabbade befolkningar, att hantera sin judiska mammas oro över allehanda annalkande katastrofer. Det handlar om stort såväl som smått: från avsaknad av halsduk eller hjälm till hotande krig eller terrordåd. 

När min tonårsson kastar sig utför den svarta slalombacken, hoppar sju meter ner från badklippan, cyklar hejdlöst genom korsningen utan hjälm utsätter han mina nerver för enorma påfrestningar. Men jag förstår varför. Han vill vara fri. Det är ett sundhetstecken. 

I den israeliska författaren Orly Castel-Blooms absurdistiska roman Dolly City (1997) hittar den kvinnliga huvudpersonen ett spädbarn på gatan och adopterar det. Hon börjar omedelbart oroa sig för barnets hälsa och för säkerhets skull vaccinerar hon det mot en hel radda åkommor: stelkramp, kikhosta, difteri, polio, mässlingen, gulsot, scharlakansfeber, vattkoppor, influensa. Hon tar febern på barnet, ger lugnande tabletter, skär i hans kropp. Hon utför upprepade operationer, för att gång på gång kontrollera att allt står rätt till. Öppnar upp, tittar, syr igen. Öppnar upp, tittar, syr igen. För att försäkra sig om att barnet mår bra och har hälsan.

Denna nidbild av en judisk mor fångar samtidigt något högst realistiskt, och möjligen judiskt. Ängslan kan bli en tärande kraft, även om den är kopplad till moderliga omsorger. Vi vet i dag att erfarenhet av krig, svält eller våld kan föras vidare till nästa generation på en rent genetisk nivå. Men störst betydelse har givetvis den kulturella och sociala miljön. 

Jag var i bokslukaråldern, max tolv år gammal, då min mamma tyckte att det var dags att introducera Förintelselitteraturen för mig. Vittnesmålen från lägren och från gettot. Hon har aldrig varit mycket för att dalta. En krass, för att inte säga cynisk, syn på tillvaron rådde i vårt hem. Jag slök dessa hårresande och mörka skildringar under tonåren och gravar öppnade sig i mitt inre. Jag blev omstöpt. Sedan dess har jag haft svårt för att läsa den typen av litteratur.

När min mamma som vuxen besökte Auschwitz hade hon en stark upplevelse: Hon kände närvaron av dem som hade mördats där. Det var en varm känsla, som en vindfläkt, ett sus i trädkronorna. »De förmedlade att de var glada att jag, ett litet barn under kriget, hade klarat mig och överlevt. Att jag var där.«

Tre decennier senare befinner jag mig i Polens huvudstad Warszawa. Innerstan är trevlig och känns nästan tryggare och mer välordnad än Stockholm. Invånarna klär sig snyggt och galleriorna skiner. Skulle man kunna bo här? Mitt hotellrum har balkong ut mot gatan med restauranger, bagerier och butiker. Inte långt därifrån ligger Gamla stan, med sina pittoreska, trånga gator och blomsterprydda byggnader i historisk stil. Efter andra världskriget var detta en hög med grus, allt var jämnat med marken. Warszawa var så raserat att man övervägde att utse en annan huvudstad. Men så rekonstruerades ändå de gamla kvarteren och husen med hantverksmässiga, tidstrogna tekniker. 

Jag promenerar med den unga ljusa pr-killen från förlaget som låtit översätta min bok. Han ser ut som en viking, men anförtror mig att han länge trodde att hans familj hade judiskt påbrå. Släkten hade en mörk hemlighet, något oklart kring farfar, eller om det var morfar. Till slut visade det sig att de nog trots allt inte hade något judiskt blod i familjen, berättar han besviket. Jag blir lite rörd av hans välvillighet.

Vi tar en taxi till judiska begravningsplatsen, en vemodig, vildvuxen och vacker plats. Taxichauffören som kör oss dit vet exakt vilken entré som är öppen för tillfället. Han är på pricken lik Amos Oz. Hela resan försöker jag bedöma förarens ålder, antagligen född efter kriget, men inte så långt efter. Femtiotalet kanske. Är han judisk? Skulle frågan uppfattas som en förolämpning? Då bromsar bilen in. Tillfället går mig ur händerna.

Pr-killen promenerar tålmodigt med mig fram och tillbaka i gravkvarteren, för att leta efter min mors släktnamn. Vi hittar en avlägsen släkting: en matematikprofessor som gick bort före kriget och var tillräckligt prominent för att ha en gravsten de lux, ännu bevarad. 

Senare samma dag går jag ensam omkring i stadsdelen där gettot låg under kriget. Det är många år sedan nu. Människor lever här, åker till arbetet, sitter i parken, äter korv med bröd. De har vardag och fest. De demonstrerar, cyklar, umgås på caféer. 

På en öppen plats finns stora informationsskyltar om gettot. Jag läser om hur gränsdragningen gick, hur bron förenade de två delarna, murarnas höjd, hur en halv miljon människor trängdes innanför, hungern, sjukdomarna. Kloakerna. Jag läser om dem som deporterades. Alla dessa barn. Om barnhemsföreståndaren Janusz Korczak som följde sina föräldralösa skyddslingar till Treblinka. Min mammas släktingar som blev kvar.

Tillbaka i hotellrummet på kvällen känner jag mig närmast strålskadad. Här går det inte bo, tänker jag. En stad med en gigantisk grav i centrum. Det är i viss mening bortskämt. Många judar levde kvar i Polen efter kriget. Massor av polacker levde kvar på platser där deras anhöriga hade dött eller lidit. 

Samtidigt, ondskan. Den är radioaktiv.

Apropå modersinstinkt. En lustig sak händer när jag ska lägga in den rutiga sommarduken i tvättmaskinen. Jag ska just till att skrapa bort ett par underliga, luddiga fläckar då jag får syn på spindelmamman. Hon kryper snabbt fram och sätter sig demonstrativt över fläckarna, de är hennes ägg med något slags kokong kring. Budskapet är otvetydigt – och universellt. Spindelmamman skyddar avkomman med sin egen kropp. Oändligt försiktigt lirkar jag med en pincett bort de små äggen och sätter dem på en bit kartong. Hon kryper genast efter, envist vaktande. Jag lägger ut hela familjen spindel under rosenbusken. Dagen därpå är de borta. 

När chefredaktören och författaren Jackie Jakubowski besöker den lilla polska byn Sompolno finns det sedan länge inga judar kvar. Han kommer i samspråk med en gammal kvinna utanför ett vitkalkat hus, som berättar att hon flyttade in där 1940. »När tyskarna hämtade våra judar. Ni vet, det fanns lika många judar som polacker här i byn«, säger hon. »Ja, jag vet«, svarar Jackie, »min far och hela hans släkt bodde här.«

Pappan var den enda som hann fly och överlevde. Han återvände aldrig. »De få gånger han ville tala om sin hemort beskrev han inte Sompolno som något annat än en avlägsen och spöklik begravningsplats«, skriver Jakubowski i Judiska prövningar och omprövningar (1992). 

Jackie letar upp byns gamla synagoga, som efter kriget tjänat som fruktmagasin och helt förfallit. På väg in måste han forcera gammal bråte, kliva över järnskrot och tegelsten. I synagogans »mögliga och kalla inre« möter Jackie en gammal man: »Två blodsprängda svarta ögon stirrar på mig, så nära att jag kan känna den unkna lukten av en människa som tycks ha bott bland djur. Han talar polska men inte med den typiska bonddialekt som den gamla kvinnan på trappsteget hade. Han tilltalar mig inte som en främling utan som någon han känt tidigare.« Mannen säger sig känna till Jackies släkt och fortsätter sedan att prata, osammanhängande. Han talar om grymhet som alltings lag. 

Jackie tänder ett ljus på marken i synagogans stora sal innan han går: »Jag lämnar hastigt byn med känslan av att ha skändat en begravningsplats.«

En som under huden upplevde sin judiska mammas storslagna förhoppningar och gränslösa krav var den mångbegåvade författaren Romain Gary. I sin självbiografiska roman Löfte i gryningen (1960) skildrar han relationen till sin mor, som var ensamstående under hans uppväxt. De framgångsdrömmar hon själv inte hade möjlighet att uppfylla fick hennes son i uppdrag att förverkliga. Hon skröt vitt och brett om vad han skulle bli när han blev stor. 

Tänk vilken effekt en mammas önskningar kan ha.

Trots att de kom som flyktingar till Frankrike 1928 lyckades Romain Gary att skapa och förvalta inte mindre än två ytterst framgångsrika författarskap, ett under sitt riktiga namn och ett under pseudonymen Émile Ajar. Han fick, som den enda någonsin och tvärs emot reglerna, det prestigefulla litterära Goncourtpriset två gånger. Men Romain Gary levde upp till sin mors förväntningar på fler sätt än så. Utöver författarskapen blev han också pilot under andra världskriget, utbildad jurist, diplomat i Los Angeles och filmregissör. Han var, även det i enlighet med moderns ideal, en kvinnotjusare och gifte sig två gånger. Det andra äktenskapet, med den 24 år yngre, blonda, svenskättade, amerikanska filmstjärnan Jean Seberg, gav honom en son. Denne har i efterhand vittnat om hur fadern aldrig var riktigt närvarande, ens när de var i samma rum. Han tänkte jämt på sitt jobb.

Romain Gary begick självmord 1980, sextiosex år gammal. Enligt avskedsbrevet hade han inte mer att säga – eller skriva. 

När prestationerna tröt sköt han sig.

Mitt dyraste judiska arv är att ha fått vara med om min judiska mammas blick på världen. I den ryms humorn, svärtan och en envis oppositionslusta. En icke-konformism. Den omedelbara instinkten att bli skeptisk då alla springer i flock. Pröva att tänka tvärtom. 

Den blicken kan vara besvärlig, eftersom man inte sällan väljer motvind eller håller på förloraren, men är samtidigt karaktärsdanande. Hon, som överlevt både Hitler och Stalin, har ett osvikligt väderkorn för hyckleri, manipulation, självutnämnda småpåvar och kollektivt förtryck. Hennes tunga är vass och hennes analyser inte sällan illusionslösa. Livets skola, eller snarare historien, har fört henne dithän. 

Den judiska mammans treenighet består av prestationen, skulden och maten, och jag har grundligt försummat den sistnämnda. Den judiska relationen till mat förtjänar sin egen uppsats, men om jag skulle våga mig på att sammanfatta dess credo vore det såhär:

I glädje och sorg, vid varje typ av känsla, blir det bättre av att äta. 

Israeliska författaren Amos Oz skriver i sin prosalyriska bok Samma hav (1999) om sina föräldrar: »Ni ville båda att jag skulle växa upp och bli det ena eller det andra. Pappa det ena och mor det andra. Nu krymper skillnaden gradvis. Vad spelar det för roll vad jag är?« 

I sin självbiografi En berättelse om kärlek och mörker (2005) har han skildrat hur han som pojke briljerade för sina föräldrars vänner i Jerusalem, genom att underhålla dem med historier. De häpnade över hans ungdom och stora talang. På detta vis fortsatte han att framföra sina berättarkonster och förtrolla människor resten av livet. Det spekulerades länge i huruvida hans författarskap skulle rendera ett nobelpris i litteratur.

Varje fredag hemma hos oss tänder vi ljus och välsignar sabbaten. Sedan läser vi den hebreiska välsignelsen över barnen. Och jag tillägger på svenska: »Må ni alla bli läkare eller advokater och gifta er med snälla partners och få många barn, mina barnbarn.« Ungarna himlar med ögonen, men jag vet att de kommer att uppskatta humorn när de blivit stora. 

En mammas uttalade önskan kan på ett förbluffande vis – på gott och ont, som vi har sett – få sina barn att försätta berg. 

Den är en magisk trollformel. 

De judiska pristagarna har en viss överrepresentation när det gäller Nobelpriset. Det har förklarats med judendomens dyrkan av lärdom och tradition av att argumentera och ifrågasätta. Det må så vara, men vi ska inte glömma de krävande, kritiska, gränslösa, skuldbeläggande mammorna. 

Alla dessa Nobelpris. Vi vet ju vilka de egentligen tillhör.