Släpp ut den svenska identiteten ur skamvrån

Koranbränningarna har tydliggjort konflikten mellan vad som kan anses vara en majoritets uppfattningar i Sverige som känner sig trängd eller hotad av minoriteters krav. Svensk lagstiftning å ena sidan. Minoriteters krav på att ändra den å den andra. Hittills har migrationspolitiken genom den multikulturella visionen ignorerat vad som kan anses vara en kultur som speglar majoriteters behov och intressen. Minoriteters kultur, behov och intressen har däremot varit det centrala för den multikulturella idén. Det har splittrat många av Europas frihetliga stater och provocerat fram majoritetsbefolkningar i hela Europa och i Sverige som numer kräver erkännande för sin identitet, sina kulturella uttryck och intressen.

Den som förstår att identiteter formas i möten med andra förstår också att majoritetens identitet har tydliggjorts just genom den snabba demografiska förändringen och de politiska åtgärder som arbetat för att majoritetskulturer ska spädas ut i en multikulturell vision.

I Axess Magasin nr 2, 2023 beskrev Karin Svanborg-Sjövall, statssekreterare i Kulturdepartementet, varför hon anser att förutsättningarna för en ny kulturpolitik skulle vara bättre än ”på årtionden”.

Bland annat pekade hon på att kulturen också kan ”skapa sammanhållning, gemenskap och motståndskraft i ett samhälle som utsätts för olika typer av påfrestningar”. Visserligen tar hon sin utgångspunkt i kriget i Ukraina och hur det har visat att kulturella arv vilka kan ses som ”den fysiska manifestationen av ett nationellt kollektivt minne” är attraktiva måltavlor för den ryska invasionen. I texten finns flera argument som är intressanta och lätta att hålla med om. Men just tanken på att det skulle finnas en anledning till att bevara något som kan anses vara en gemensam kultur ”ett nationellt kollektivt minne som kan skapa både” ”sammanhållning, gemenskap och motståndskraft i ett samhälle” upplevs nog av många som provocerande. Ty oavsett hur en sådan tanke formuleras är det lätt att förstå den dels som ett uppvaknande för att det faktiskt finns en nationell kultur, kulturhistoria eller en nationell identitet om man så vill. Dels öppnas dörren på vid gavel för den historiskt ständigt återkommande konflikten mellan majoriteter och minoriteter.

Frågan som infinner sig är varför majoritetens kulturella uttryck, religiösa övertygelse eller nationella identitet inte har ansetts förtjäna samma skydd och uppmärksamhet som minoriteters. Svaret kan tyckas enkelt. Majoriteter kan genom sin status, speciellt i demokratier, anses vara skyddade. Det är ju trots allt majoriteter som avgör hur samhället ska utformas. Det är också vanligtvis majoriteter som historiskt har förföljt minoriteter och inte tvärtom. Majoriteter sällan heller definieras lika tydligt efter religion eller etnicitet som minoriteter. Inte minst för att individer från minoriteter kan omdisponera sin identitet och förflytta sig till majoritetens värdegemenskap. I sin bok Their Promised Land påpekar Ian Buruma att minoriteter alltid tvingas av majoriteter till ställningstaganden och val de inte bett om att behöva göra. Majoriteter däremot kan enklare följa strömmen utan att tänka på det för mycket. Men när minoriteter tydliggör sina kulturella behov, intressen eller identiteter så leder friktionen med dem som ser sig som majoriteter, till att även de karvar ut sina särdrag. Det betyder således att ju tydligare minoriteter manifesterar sin närvaro desto mer aggressiv riskerar majoritetens reaktion att bli.

Lite bakgrund till att börja med. Resultatet av andra världskriget och insikten om majoriteters benägenhet att förtrycka minoriteter gav Europa god anledning att förstärka skyddet för minoriteter. Exempelvis ställde den europeiska ramkonvention om skydd för nationella minoriteter från 1995 tydliga krav på hur minoriteter bör behandlas. I allt väsentligt är deras möjligheter att utöva sin kultur eller sina traditioner i det offentliga rummet skyddade. Minoriteterna ses som grupper med speciella rättigheter. Majoriteter däremot behandlas som individer utan grupprättigheter. Majoriteter avkrävs dessutom religiös och kulturell neutralitet i förhållande till minoriteter.

I boken Religionskollision (Timbro 2017) lyfte undertecknad fram regeringens proposition om ”riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken” som antogs av riskdagen i sin helhet år 1975. Offentliga medel skulle finansiera och ge invandrare ”reella förutsättningar att bibehålla det egna språket och utöva den egna kulturen samt upprätthålla kontakt med ursprungslandet.” I detta skulle ingå stöd för dem som ville upprätta egna organisationer baserade på etnisk eller kulturell särart.

Vid den tiden hade Sverige några mindre invandrargrupper, finländare, jugoslaver, greker, turkar, chilenare vars anspråk eller förväntningar på Sverige eller svensk välfärd var blygsamma.

20 år senare i regeringens proposition 1997/98:16 ”Sverige, framtid och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik” skruvades den multikulturella idén åt ytterligare.

Ett system skapades som skulle finansiera organisationer baserade på etnisk eller religiös tillhörighet för att inte anpassa sig till vad som kunde anses vara en svensk kultur eller om man så vill till en kultur som skulle skapa ”sammanhållning och gemenskap” eller för den delen vara ”en fysisk manifestation av ett nationellt kollektivt minne”. Sverige ansågs därmed vara det mest framträdande exemplet på en multikulturell integrationspolitik.

Någonstans i det multikulturella projektet tippade omsorgen om minoriteter över till ett systematiskt osynliggörande av majoriteter. Flera politiker och vissa forskare grep tillfället att nedvärdera kultur, tradition eller identitet som kunde uppfattas som svensk.

Fredrik Reinfeldt konstaterade att ursvenskt bara är ”barbariet”, Mona Sahlin sammanfattade svensk kultur som ”töntiga saker” och Ingrid Lomfors påstod att det ”finns ingen svensk kultur”.

De som fattade besluten med en påstådd vilja att skydda minoriteter tycks ha varit omedvetna om vad det multikulturella experimentet skulle kunna leda till om det kryddades med en stor invandring på kort tid.

I sin bok Exodus varnade 2013 Paul Collier för vad stora invandrargrupper kan få för konsekvenser: ”att vägra acceptera uppfattningar som vill knyta ras, etnicitet, biologiska egenskaper eller sexuell läggning till beteende är en fråga om anständighet. Att vägra acceptera förekomsten av skillnader i beteende och uppfattningar på grund av olika samhällsnormer, utvecklade och inlärda på olika platser i världen är att blunda för det för det uppenbara.” För Collier är det självklart att anpassning till majoritetssamhället avgörs av volymer. Var gränsen går är svårt att veta. Men enligt Collier blir större grupper med likartad bakgrund som lever avskilda från majoritetssamhället på gränsen till omöjligt att integrera. Dessutom tydliggör Collier att ju större dessa grupper blir ju mer drar de till sig ytterligare invandring från sina respektive ursprungsländer samtidigt som olika typer av välfärdsåtgärder bromsar upp anpassningsprocessen.

Collier tar visserligen sin utgångspunkt i ett europeiskt sammanhang. Men för Sverige gäller därutöver att den svenska majoritetsidentiteten eller kulturen inte utmanats i någon större utsträckning på väldigt länge. Vad det innebär att vara svensk var inte en central fråga i samhällsdebatten innan den stora flyktingvågen 2014-2015.

Således handlar konfliktytan mellan majoritet och minoritet också om volymer. En somalisk familj i Burträsk och en irakisk i Sölvesborg skulle sannolikt lära sig svenska och anpassa sig på nolltid. Det skulle vara en fråga om självbevarelsedrift. Få ur majoriteten på dessa orter skulle uppfatta dessa två integrerade familjer som ett hot mot majoritetens kultur eller levnadssätt. I den nyutkomna boken Det lilla landet som ångrade sig (Mondial 2023) träffar författarna Jens Ganman och Mustafa Panshiri människor på olika platser i bland annat Sverige.

I boken lyfts fram, vad som kan anses vara, två framgångsrika integrationsexempel. Det ena är Maurice från Sierra Leone som bor i Lycksele och det andra är Musse från Bagdad som bor i Vilhelmina. Maurice, talar enligt författarna, ”på släpigt Lyckselemål” och driver ett skogsföretag med flera anställda. Maurice har stött på en hel del rasism, men det som verkar störa honom mest är det omfattande droganvändandet i Lycksele. Det är trots allt i Lycksele han vill bo. Musse driver en frisörsalong på Vilhelminas huvudgata och pratar norrlandsdialekt. Dessutom bor han i villa, har hund och jagar. Hela Vilhelmina tycks vara förtjust i Musse. I båda fallen har de fått hjälp att hitta rätt, i den svenska kulturen och kommunikationskoden. De tillhör inte en religiös eller etnisk grupp eller organisation som kräver majoritetssamhällets anpassning till deras nycker. Snarare är de individer som visat ett starkt intresse för att bli en del av det majoritetssamhälle de vill leva i.

Samtidigt finns en annan verklighet som är resultatet av den nämnda kombinationen av den multikulturella visionen och stora demografiska förändringar i Sverige.

När Carola berättar att hon blir förtvivlad över utvecklingen i Sverige är det egentligen inte mycket att uppröras över även om hon i vissa fall hade kunnat formulera sig annorlunda och i andra fall låtit bli att uttala sig. Men det hon ser är verkligt. Ett exempel är våldet mot ambulanspersonal. Ett annat är de så kallade Påskupploppen, där 300 poliser ska ha skadats och skadegörelsen kostade skattebetalarna 84 miljoner kronor. Det har förekommit kravaller tidigare. Men under exempelvis Göteborgskravallerna skadades 53 poliser.

I det uppmärksammade reportaget ”Den tystade staden” i radioprogrammet Kaliber, beskrivs tillståndet i Göteborgsförorten Hammarkullen. Anställda på fritidsgården och biblioteket berättar om en ökad hotbild från ungdomsgäng som är en del av ett ”släktbaserat” kriminellt nätverk. På biblioteket såg personalen gängen sälja droger. Samtidigt skräms och hotas personalen till tystnad.

Någon minns säkert hur dåvarande kultur- och stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S) år 2017 menade att uppmärksammandet av vad som hände på biblioteken, skulle vara ett uttryck för ”en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt”.

De släktbaserade kriminella nätverken har vuxit och blivit mäktigare genom åren på grund av en svensk politik, som i sin iver att skydda minoriteter och håna majoriteten, ignorerat varningar om vad det kan leda till. Om Collier har rätt i att stora grupper med invandrare drar till sig fler från sina respektive ursprungsländer är det inte svårt att lista ut hur den dynamiken ser ut i släktbaserade kriminella nätverk. Att med det som utgångspunkt uttrycka oro eller förtvivlan över det som händer i Sverige, är inte konstigt. Det kan inte och bör inte förminskas till en obefogad känsla eller slarvas bort genom anklagelser om rasism.

Det är självklart orimligt att skylla problemet på varje enskild invandrare. Varken Musse eller Maurice har något med det hela att göra.

Men missnöjet över vad det multikulturella experimentet har bidragit till manifesterar sig genom Sverigedemokraternas framgångar oavsett hur dessa framgångar förklaras i övrigt. Att majoriteter organiserar sig politiskt för att återta sin position är inget märkligt. Men det innebär också en risk för att majoritetens upprördhet över det rådande tillståndet och förväntningar leder till politiska åtgärder som drar för långt åt andra hållet.

Som jag nämnt ovan är detta inte bara ett svenskt fenomen. De flesta av Europas frihetliga stater upplever liknande problem.

I antologin Majorities Minorities and the Future of Nationhood (2023) red. Ruud Koopmans och Liav Orgad har en rad namnkunniga personer i Europa bestämt sig för att diskutera just behovet av ett eventuellt majoritetsskydd med utgångspunkt i redaktörernas inledningstext. Orgad och Koopmans hävdar att ”den populistiska högern” får sitt utrymme just på grund av att majoritetskulturerna känner sig trängda framför allt på grund av den senaste vågen av invandring som påverkat i stort sett hela Europa. 

De understryker att frågan till stor del blivit aktuell i Europa just på grund av att det multikulturella projektet, som länge ansågs vara det perfekta minoritetsskyddet, möts av allt större motstånd.

Den första frågan som diskuteras är naturligtvis om majoritetskultur eller identitet ens är möjlig att identifiera? Majoriteten i en stat är nämligen vanligtvis sammansatt av människor som även kommer från religiösa och etniska minoriteter, men som valt omdisponera en del av sin identitet och förflytta sig till majoritetens värderingar.  

Genom att lyfta fram en studie gjord i Holland år 2019 visar redaktörerna att det är fullt möjligt att identifiera majoriteter eller majoritetsidentiteter. Studien visar att cirka 80 procent av holländarna ansåg att det finns en holländsk nationell identitet. För den majoriteten innebär den holländska nationella identiteten dels, det som i studien kallas ”universella värderingar” – yttrandefrihet, jämställdhet mellan könen och mellan homosexuella och heterosexuella. Specifikt kopplad till Hollands nationella identitet var nationalsången, flaggan, språket och andra nationella symboler. Dessutom erfarenheten av andra världskriget.

Det multikulturella projektet har enligt redaktörerna å ena sidan legitimerat och uppmuntrat minoriteter att definiera sig efter etnicitet eller religion. Å andra sidan har uppfattningen om att majoriteter skulle innebära en kulturell eller etnisk gemenskap som skulle vara själva grunden för nationalstaten nedvärderats. Sådana anspråk har pekats ut som besvärande och tillskrivs epitet med en ofta negativ klang som nationalistiska eller högerpopulistiska. Därtill bevisar redaktörerna att tidigare majoriteter i vissa städer blivit minoriteter till antalet.

Naturligtvis kan man argumentera för att människor i allmänhet bör förstå att världen förändras över tid, vilket bland annat innebär att det som en gång var aldrig kommer tillbaka. Men enligt redaktörerna blir sådana förväntningar eller uppmaningar inte övertygande så länge endast minoriteters kulturella status skyddas.

Ett majoritetskydd som tydliggjorde majoritetens identitet, kultur och rättigheter skulle, enligt redaktörerna, minska oron och spänningarna och därmed också öka skyddet för minoriteter. 

Bland antologins namnkunniga skribenter finns Will Kymlicka, Yael Tamir, Eric Kaufann Christian Joppke och David Goodhart. I stort sett ser alla ett problem med den rådande situationen. Inte minst för att den göder konflikter som skapar allt mer extrema positioner mellan vad som kan anses vara majoritetskulturer och olika minoriteter.

Will Kymlicka, som länge varit en varm anhängare av den multikulturella idén, lyfter i huvudsak fram studier från Kanada som visar att minoriteter fortfarande inte alltid ses som en självklar del av majoritetssamhället. Kymlicka anser därför att minoriteter fortfarande behöver skyddas från majoriteters godtycklighet. Kymlickas studier visar att majoritetens uppfattningar om minoriteter fortfarande är att de är mindre villiga till att bidra till de allmännas väl. Enligt författaren har det med fördomar att göra. Majoriteter påstås i sina beslut ha allmänhetens intressen för ögonen. Minoriteter däremot endast sina egna. Oavsett om minoriteter också skulle ge majoriteter sitt stöd.

Eric Kaufmann tycker inte att det är så enkelt. Han menar att majoriteter har fördelar i vissa områden men inte i andra. De har enligt honom fördelar avseende ekonomi, språk och vissa sociala sammanhang. Däremot menar han att majoriteter är missgynnade när det gäller erkännandet för sin identitet, bevarandet av sin historia eller skydd från diskriminering hos kulturella eliter. Han uppmanar därför till att fortsätta skydda minoriteter men samtidigt se till att skapa rättvisa så att även majoriteter skyddas. Poängen är enligt honom att inte ställa majoritet mot minoriteter, utan istället optimera förutsättningarna för båda.

Historien är fylld av försök att hitta balansen mellan minoriteters rättigheter och majoriteters förkärlek till att förtrycka oliktänkande. I sin bok Om tolerans (Atlas 1998) menar Michael Walzer att osäkerhet över olika gruppers makt i förhållande till varandra lätt kan leda till oro, eller ännu värre, inbördeskrig. Han påpekar också att kravet på minoriteter att anpassa sig till majoriteter kan leda till att minoriteter sluter sig samman. Minoriteter skyddar då sin gemenskap genom att sätta upp sociala och psykologiska gränser mot majoriteten i förhoppning om att förhindra att gruppen assimileras.

Uppfattningen att ett nationellt kulturarv skulle kunna vara något som bidrar till ”sammanhållning, gemenskap och motståndskraft” är en på många sätt uppfriskande tanke. Hur det görs eller hur den skulle se ut är naturligtvis en öppen fråga. Men faran med att även fortsättningsvis ignorera eller förlöjliga vad som kan anses vara majoritetskulturen eller identiteten borde vem som helst kunna föreställa sig.

Eli Göndör är doktor i religionshistoria med inriktning mot islamologi och verksam vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs Universitet.

***

Läs även: Därför vill inte ens medelklassen vara medelklass

Läs även: Sverige åt sossarna!