Sopkriget

Sopbilarna backar i tur och ordning mot avlastningsbranten. Bakluckorna öppnas och stinkande soplaviner störtar nerför cementsluttningen. Hopknutna soppåsar trängs med spagettirester, tomma tandkrämstuber och trasiga gympadojor.

Driftledaren Harry Hådell står med händerna i fickorna och blickar ut över sophavet, till synes oberörd av den fräna odören. En fågel som tagit sig in cirkulerar några meter under taket och spanar in den nyanlända buffén.

– På måndagar är stanken betydligt värre. Då har soporna stått i lastbilarna över helgen och surnat innan de kommer hit och töms, berättar Harry Hådell.

I Högdalens industriområde i södra Stockholm ligger Sveriges största förbränningsanläggning. Ur den högresta skorstenen bolmar gråvit rök i avlånga formationer för att sedan upplösas och bli ett med den gråmulna vårvinterhimlen. När dagen är till ända kommer drygt 350 lastbilar med 2 400 ton hushållssopor att ha passerat anläggningens rödvita spärrgrindar.

Ökad konkurrens

Traditionellt sett har sopor varit någonting som ingen velat ta i. Avfallshantering lämnades åt kommunerna, och gigantiska soptippar med blandat skrot kännetecknade tidigare generationers sopcentraler. Skadliga ämnen läckte rakt ut i marksystemet och de skitiga förbränningsanläggningarna lämnade mörka, giftiga orosmoln efter sig. Så fungerar det inte längre.

Efterhand som sopberget expanderade, ökade insikten om människans påverkan på miljö och klimat. Nya lagar för producenter, renare förbränningsanläggningar och en industri för material­återvinning växte fram. Det var omsorg om miljön som drev fram förändringarna. Få kunde nog ana att den nya eran inom sophanteringen också skulle bli en stor affär.

Avfall är unikt på det viset att företaget får betalt i två omgångar, både för att ta emot och för att sälja vidare den förädlade produkten i form av värme, el, biogas etcetera. I dag är därför den trasiga bildskärmen, tomma ölflaskan och tandkrämskartongen värdefulla råvaror i framställningen av nya produkter. Och den breddfyllda, osande påsen under diskbänken har blivit eftertraktat bränsle för energiutvinning i moderna förbränningsanläggningar.

I takt med att priserna på råvaror stiger har konkurrensen om soporna blivit mördande. Det pågår nu en allt hårdare kamp mellan olika aktörer som vill ta del av guldet i sopberget.

På ena sidan står kommunerna och de offentliga bolagen, som historiskt har haft ansvaret för sophanteringen. De har bland annat investerat stort i moderna förbränningsanläggningar som producerar fjärrvärme genom att elda sopor.

På andra sidan står de privata renhållningsbolagen och återvinningsindustrierna som har definierat återvinning som »framtidens stora bransch«. De har insett att det inte bara är miljön som vinner på en effektiv avfallshantering, utan även bolagens kassor. Högt på dagordningen står att luckra upp kommunernas makt över avfallsmarknaden.

– Monopolet hindrar en sund konkurrens och positiv utveckling inom avfallsområdet. Den gamla lagstiftningen grundar sig på att kommunerna traditionellt har tagit ansvar för sophanteringen, men som det ser ut nu finns det klara fördelar för miljön och entreprenörsskap med en avreglering, säger Annika Helker Lundström, vd för branschorganisationen Återvinningsindustrierna.

Kommunerna menar att de får agera städgummor medan de privata återvinningsindustrierna tar vinsten när det finns något att tjäna.

Sverige som sopnation

Inom EU framhålls Sverige som ett föregångsland när det gäller hantering av avfall – inte minst efter den senaste tidens skräckrapporter om ruttnande sophögar på Italiens gator och enorma flytande sopberg i Stilla havet.

Sverige, som i jämförelse med andra länder tidigt insåg värdet i soporna, har utvecklat ett fjärrvärmesystem som är unikt i en internationell jämförelse. Mängden avfall som går till deponering, det vill säga läggs på hög, har minskat kraftigt under de senaste åren. Alltmer går i stället till förbränning för energiutvinning. Värmeenergin som utvinns när soporna eldas motsvarar i dag drygt 20 procent av det totala fjärrvärmebehovet i Sverige.

Högdalenverket, som ägs av Fortum, eldar mest sopor i landet, 700 000 ton per år. För att kunna utnyttja förbränningspannorna maximalt räcker det inte med stockholmarnas samlade hushållsavfall. Även gotlänningarnas förbrukade konsumtionsrester transporteras med båt till fastlandet och kastas i Högdalenverkets lågor. Men normalt sett behövs mer sopor än så för att hålla alla de fyra pannorna i gång dygnets alla timmar. Därför finns så kallat returbränsle, grovkrossat avfall från fabriker, att fylla på med om det krisar.

– I julas var det nära att vi fick lov att stänga igen en av pannorna eftersom bränslet (hushållssoporna) höll på att ta slut, berättar Harry och får medhåll från en kollega:

– Då eldade vi på otroligt bra.

I bakgrunden rör sig en gigantisk spindelliknande gripklo över myllret av plastpåsar och skräp för att sedan gräva sig ned i sophavet och omfamna sitt byte. Sju ton hushållsavfall seglar sedan i väg över lokalen och släpps ner i en av pannorna.

Bara ett stenkast bort från Högdalenverkets stolta skorsten ligger Sitas återvinningscentral.

– De flesta som kommer hit är positivt inställda till hela återvinningsverksamheten och har bra koll på i vilken container de ska lägga sitt avfallsmaterial, men det är klart att en del hamnar fel ändå, säger en av de anställda och slänger en felsorterad glödlampa i rätt kärl.

I ett garage långt in på området hamnar allt returpapper och tidningar. En brant ståltrappa leder upp till en bunker där fyra anställda står och sorterar bland det insamlade pappersmaterialet. Med vana, snabba rörelser plockas plastpåsar, grovt papper och annat som inte ska ligga på rullbandet bort. I ett hål kastas en gammal papperspåse från Konsum och landar några meter längre ner i en blå container.

– På pappersbruken är man känslig med vitheten. Om det är för mycket brunt och färgat papper måste man tillsätta blekmedel, och det vill man helst slippa, säger en av killarna och slänger en snabb blick mot den färdigsorterade högen på andra sidan lagerlokalen.

Samtidigt som fjärrvärmeverken slukar mer och mer sopor kommer nya siffror från Naturvårdsverket som visar på rekordnoteringar för svensk materialåtervinning. Men frågan är om den utvecklingen kommer att kunna fortsätta.

Annika Helker Lundström är kritisk till kommunernas satsningar på förbränningsverksamhet, när resurser i stället skulle kunna läggas på att utveckla materialåtervinning.

– Vi har företag som importerar återvinningsbart plastmaterial från utlandet för att efterfrågan är så stor, säger Annika Helker Lundström.

De kommunala avfallsbolagen är i dag stora vinstdrivande industrier. Enligt prognoser från Naturvårdsverket ökade förbränningskapaciteten med 30 procent mellan 2005 och 2007.

Redan i dag har de svenska anläggningarna möjlighet att bränna mer sopor än vi producerar. Därför importerar vi årligen stora mängder avfall för förbränning. 470 000 ton sopor inskeppades 2005 lagligt till de svenska förbränningsanläggningarna, enligt Naturvårdsverket. De nya importsiffrorna sammanställs just nu, men mycket talar för att importen fortsätter.

För de kommunala bolagen är det här en naturlig utveckling, eftersom de nya miljömålen om minskad deponering har tvingat kommunerna att ta till alternativa metoder. »Vad ska man annars göra med överskottet av sopor som inte längre får deponeras?«, lyder ett av argumenten. Dessutom anses inte längre eldning av sopor vara ett lika stort miljöhot eftersom de omstridda, cancerframkallande dioxinerna och andra giftiga ämnen filtreras bort i moderna reningssystem.

Men koldioxid fastnar inte i filter. I samma takt som förbränningenskapaciteten byggts ut har koldioxidutsläppen ökat. Det uppmärksammades bland annat i klimatberedningens rapport som lämnades över till riksdagen tidigare i år: »Samtidigt som utsläppen från deponierna minskar, ökar utsläppen från förbränning av avfall av fossilt ursprung, främst plast.« Där konstateras också att plast och metaller i både hushålls- och verksamhetsavfall kan materialåtervinnas i större utsträckning än det gör i dag.

– Jag tror tyvärr att materialåtervinningen har fått stå tillbaka för en övertro på det svenska systemet där kommunerna länge har sett förbränning som den främsta behandlingsmetoden, säger Annika Helker Lundström.

På samma sätt saknas det motiv att låta privata entreprenörer ta över ansvaret för soporna, när kommunerna kan göra det själva. Det är förbränningen som kommunerna tjänar pengar på. Men klimatmässigt görs knappast några vinster på att bränna sådant som skulle kunna återvinnas. För varje ton plast som material­återvinns i stället för att hamna i ugnarna minskar koldioxidutsläppen med åtminstone två ton.

– Ingen vill stå med miljardpannor som inte utnyttjas maximalt, så självklart handlar en fortsatt utvidgad förbränningsverksamhet främst om ekonomi, säger Annika Helker Lundström och fortsätter:

– Energiutvinning av avfall är en metod som behövs men bara för sådant avfall som inte kan materialåtervinnas.

Ett annat problem är att materialåtervinningsindustrin är i sin linda jämfört med förbränningsverksamheten som har över 30 år på nacken. Men allt det här kan förändras drastiskt under de kommande åren. De privata bolagens kamp för en friare sopmarknad har gett resultat, och steg för steg knappar de in på kommunernas försprång i sopracet.

Strax före påsk kom Regeringsrätten med en dom som fick en bekymrad Weine Wiqvist, vd för de kommunala avfallsbolagens branschorganisation, att sätta sig vid datorn och formulera några allvarsamma rader. Ett par dagar senare fick representanter för landets kommuner, kommunalbolag och kommunalförbund ett brev i sina händer. »Under alla förhållanden är konsekvenserna mycket långtgående och avsevärt mer omfattande än kanske någon tidigare kunnat bedöma.«

Det hela började med att två mindre kommuner i Skåne, Tomelilla och Simrishamn, för sex år sedan inte upphandlade sina avfallstjänster enligt lagen om offentlig upphandling. I stället beslutade de sig för att gå ihop och bilda det gemensamma avfallsbolaget Sysav. Privata entreprenörer i avfallsbranschen lämnade in en stämningsansökan mot kommunerna och efter en tre år lång rättsprocess beslutade Regeringsrätten att Simrishamn och Tomelilla kommun hade gjort fel.

Domen kan komma att slå hårt mot hela den kommunala avfallsbranschen. Weine Wiqvists brev till sina kommunala branschmedlemmar fick överskriften »Sämsta möjliga utfall och stor påverkan för kommuner och kommunala bolag«.

I flera år har kommuner gått samman och ordnat sin avfallshantering i gemensamma bolag. Många har struntat i lagen om offentlig upphandling och menat att den inte gäller avfallsbranschen. Men Regeringsrättens dom innebär att kommuner som i fortsättningen inte offentligt upphandlar sin avfallshantering bryter mot lagen. Över tvåhundra av landets kommuner som samordnat sin sophantering på liknande sätt tvingas nu se över sin avfallshantering. I fortsättningen ska även privata bolag få vara med och konkurrera om tjänsterna.

För återvinningsindustrierna var domen en fullständig seger.

– Upphandlingskravet kommer äntligen att släppa in oss i matchen säger Jörgen Sabel på plaståtervinningsföretaget Swerec AB i Småland i ett pressmeddelande. Vi ser en stor potential att kunna återvinna mer plast som en direkt ersättning till jungfrulig plastråvara.

Bränna eller återvinna?

För många svenskar har sopsortering och materialåtervinning blivit ett naturligt inslag i vardagen. Men redan när materialåtervinningsindustrin började växa fram för tio år sedan höjdes kritiska röster.

En rapport som har gjort avtryck bland återvinningsmotståndarna är nationalekonomen Marian Radetzkis »Återvinning utan vinning« som kom ut redan 1999. Som en av återvinningens argaste kritiker går han till hårt angrepp mot den då fem år gamla producentansvarslagen, som han anser har tvingat fram »ytterligare meningslös« återvinning i samhället. Enligt Radetzkis beräkningar kostar det 7,6 miljarder kronor att uppnå en miljönytta som är värd 406 miljoner kronor. Men i uppskattningarna ingår också konsumenternas och hushållens kostnader och tid för sopsortering.

Dagens diskussioner handlar inte i samma utsträckning om återvinningens vara eller inte vara, men det finns fortfarande åsiktsskillnader. Från återvinningsmotståndarnas sida är det oftast ett argument som går ut på att de ökade transporterna äter upp de miljövinster som återvinning innebär. Men återvinningsindustrierna och kommunerna är överens: det lönar sig att återvinna, och sopsortering är en viktig ingrediens i det svenska, långsiktiga miljöarbetet.

En annan sak som båda parter är ense om är att det finns problem med dagens insamlingssystem för återvinningsbara sopor. Numera sorteras avfallet utifrån produkt, det vill säga förpackningar, tidningar etcetera – och inte utifrån material. Det gör att stora mängder avfall, särskilt plast, slängs i soptunnan och går direkt till förbränningsanläggningen när det i stället skulle kunna materialåtervinnas och på så vis spara både naturresurser, utsläpp och energi i produktionsledet.

I Eskilstuna kommun pågår ett försök att samla in avfall baserat på materialslag i stället för produktslag. Resultatet som förväntas redovisas i maj ska ligga till grund för en utredning som Naturvårdsverket kommer att presentera i december i år.

Där ska man bland annat försöka klarlägga hur ett nytt system för insamling av hushållsavfall skulle kunna se ut för att underlätta en effektiv materialåtervinning.

En undersökning från Sörab, ett kommunalt bolag ägt av tio kommuner i Storstockholm, visar att nio av tio hushåll tycker att vi måste källsortera mer för miljöns skull. Även om många redan sorterar delar av sitt hushållsavfall, skulle enklare, mer bekväma och rena insamlingssystem kunna få dem att sortera mer. Många vill också ha närmare till en återvinningsstation.

Men framför allt vill vi svenskar veta vad som händer med avfallet och vilken miljönytta sorteringen leder till.

Utanför Sitas återvinningscentral rullar hela tiden lastbilar med olika företagsnamn mellan blå containrar och högar med insamlat material. De kvarlämnade spåren efter de gamla soptipparna i Högdalen är i dag tre gigantiska igenvuxna kullar som sticker ut i det annars platta, gråtrista industrilandskapet. Ansvarsfrågan är inte längre så betungande.

– I morgondagens samhälle kommer det inte finnas någonting som heter sopor. Då är allt resurser, i någon mån. Därför är det inte helt orimligt att även hushållen i framtiden kan komma att få betalt för sitt avfall, säger Annika Helker Lundström.

Mer ur reportaget: Sanningar och myter om återvinning.