Spelet om FRA

En dag i januari 2007 sätter sig en av finansminister [[Anders_Borg|Anders Borgs]] tjänstemän ner och skriver en promemoria. Tjänstemannen arbetar på budgetavdelningen, men det här ärendet handlar inte om pengar.

Det handlar om att slå larm. Något har gått alldeles snett i regeringskansliet.

Försvarsdepartementet har inte bara ignorerat justitiedepartementets kritik mot en ny lag utan också struntat i alla rutiner, skriver tjänstemannen. Bakom ryggen på alla har försvarsministern fått de fyra partiledarna att säga ja till lagen. Dessutom har underlaget som partiledarna fått varit uselt. Deras beslut är fattat på felaktiga grunder.

Det kan tyckas märkligt att en tjänsteman på finansdepartementet ägnar sig åt detta. Men mycket är också konstigt i den här historien.

Efter tre sidor sätter tjänstemannen punkt. Texten som skrivits är alarmerande, orden stora, tonen panikartad:

»Tillåts så tunga invändningar lämnas utan åtgärd undermineras samrådsformerna på ett sätt som kan få stora konsekvenser framöver.«

Det här är berättelsen om FRA.

1. In i byråkratin

Detta skall hädanefter bliva min musik!

Statsministern log mot alla sina nya ministrar när han klev ut på Haga slotts trappa. [[Fredrik_Reinfeldt|Fredrik Reinfeldt]] var stolt.

Det var lördagen den 7 oktober 2006, i ett dygn hade han varit statsminister. Solen sken. Snett framför honom till vänster stod hans nya justitieminister [[Beatrice_Ask|Beatrice Ask]]. Till höger den nye försvarsministern [[Mikael_Odenberg|Mikael Odenberg]].

Men regeringen hade redan problem. Journalisterna kände vittring. Ja, tvingades Reinfeldt erkänna. Han hade känt till att Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilòs inte betalat skatt för sina barnflickor.

I en hel vecka jagade journalisterna. Sedan föll ministrarna.

Fredrik Reinfeldt var inte förmögen att försvara dem. Det såg också tjänstemännen i hans eget regeringskansli.

På försvarsdepartementet hade det vid den här tiden länge funnits en grupp tjänstemän som ville ändra spelreglerna för FRA, Försvarets radioanstalt. I deras nätverk fanns [[Ingvar_Åkesson|Ingvar Åkesson]].

Ingvar Åkesson ser ut som vilken byråkrat som helst. Färglös, kostym, anonyma glasögon. En 40-talist som gått den klassiska vägen: jurist, domare, tjänsteman. I början av 1980-talet kom han till försvarsdepartementet, som blev hans hem.

Ett decennium senare blev han rätts- och expeditionschef. Han lärde känna alla man behöver känna.

Samtidigt började de en gång så stabila brickorna i det svenska säkerhetspusslet att ruckas efter terrorattacken den 11 september 2001.

Våren 2003 presenterades en statlig utredning som skulle ge Försvarets radioanstalt, FRA, laglig rätt att spana i kabel. Ett av argumenten var terroristbekämpning. En av utredarna hette Ingvar Åkesson.

På hösten samma år utsågs han till ny generaldirektör på FRA.

– Ingvar är en mycket skicklig spelare, säger en  regeringsveteran.

Signalspaning har alltid utförts av både FRA och Säpo. FRA intresserar sig för förhållanden i andra länder, medan Säpo spanar inom landet.

FRA sorterar under försvarsdepartementet, Säpo under justitiedepartementet. Båda ville åt kabeltrafiken.

Våren 2004 började Ingvar Åkessons gamla kompisar på försvarsdepartementet att skriva ett lagförslag. Det var inte politikerna som drev på. Tjänstemännen arbetade efter eget huvud och skapade det dokument som alla bråken skulle kretsa kring, DS 2005:30.

Strax före jul 2005 hade försvarsminister [[Leni_Björklund|Leni Björklunds]] tjänstemän övertygat henne om att lyfta frågan till regeringen.

På justitiedepartementet insåg man att Säpos revir var hotat. De skickade fram sin minister [[Thomas_Bodström|Thomas Bodström]].

De flesta politiker ansåg, och anser, att reglerna för FRA måste förändras. Men justitieministern var upptagen med att förankra sin hårt kritiserade buggningslag. Det var en mardröm att driva igenom ytterligare en integritetskränkande lag.

I början av 2006 sökte Bodström upp statsminister [[Göran_Persson|Göran Persson]], som gav honom sitt stöd. FRA-lagen stoppades.

Försvarsdepartementets tjänstemän fick än en gång uppleva att deras minister blivit överkörd. Skulle de få igenom sin lag behövde de ett starkare statsråd.

Och den hösten tillträdde [[Fredrik_Reinfeldt|Fredrik Reinfeldt]], som direkt fick en ministerkris på halsen.

2. Gryning hos försvaret

Den som kommer först till kvarn, får först mala.

Det var veckor av villervalla. Bakom den gulbeiga fasaden på försvarsdepartementet såg plötsligt tjänstemännen sin chans. Om de handlade snabbt kunde inget stoppa dem.

Deras nya ledning var beryktade politiska spelare. Mikael Odenberg och hans statssekreterare [[HG_Wessberg|H G Wessberg]] förstod dessutom försvarets perspektiv. Båda var reservofficerare med majors grad i marinens amfibieregemente Amf 1. Och i den här regeringen satt ubåtsjägaren [[Carl_Bildt|Carl Bildt]] och fjälljägaren Fredrik Reinfeldt. Nu skulle det gå vägen.

Snabbt dammade tjänstemännen av DS 2005:30. De satte sig vid sina datorer. Redan den 30 oktober – samma dag som protesterna mot regeringens försämringar i a-kassan kulminerade med demonstrationer utanför Rosenbad – var en promemoria klar. De stack argumentkatalogen i händerna på Odenberg och Wessberg. Med den skulle ministern övertyga regeringen.

– Det här blev Odenbergs och Wessbergs favoritfråga, deras pojkdröm. Nu fick de ägna sig åt strategispel i underrättelsevärlden, säger en källa med central placering i regeringskansliet.

När budgeten var klar ägnade sig försvarsministern nästan bara åt FRA. Budskapet till resten av regeringen var tydligt: det brådskar.

– Jag tog upp frågan på ett regeringssammanträde i början av november och jag fick klartecken att gå vidare. Och gjorde det, säger Odenberg.

I första veckan av december skrev hans tjänstemän ett utkast till en lagrådsremiss. De mejlade över dokumentet till justitiedepartementet.

– Nu försökte de kuppa igenom det i tysthet, det var det som var så jävla fult, säger en tjänsteman på justitiedepartementet.

Beatrice Ask behövde ingen övertalning. Hennes tjänstemän visste ju att hon var skeptisk till den föreslagna lagen.

Integritetsfrågorna hade genomsyrat hennes politiska karriär. Och hon godkände tjänstemännens invändningar. En lång rad källor uttrycker sig på samma sätt:

– Hon var kraftigt kritisk mot lagen.

Beatrice Ask hade regeringserfarenhet. Hon borde klara att hålla huvudet kallt och förstå försvarsministerns spel. Hennes tjänstemän ville att hon skulle göra det som Bodström hade gjort, stoppa lagen.

Men oavsett erfarenhet är Beatrice Ask, som flera källor uttrycker det, en svag minister. Hon saknar juridisk bakgrund, men än värre: hon vill vara till lags. Hon skyggade för konflikten.

Försvarsdepartementet låg ett steg före, och justitiedepartementets tjänstemän insåg att de höll på att bli akterseglade. De försökte gå till motattack utan sin minister.

I alliansregeringen fattas svåra beslut i praktiken inte av hela regeringen utan av de fyra partiledarna, det så kallade inre kabinettet.

Justitiedepartementets tjänstemän behövde hitta andra vägar dit.

Två dagar före julafton skickade de försvarsdepartementets utkast till lagrådsremiss vidare till sina egna myndigheter. Under jul- och nyårshelgen stressade riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten och kammarrätten ihop sina svar.

Alla var kritiska, flera gav också en känga till försvarsdepartements hantering, att ärendet inte var »tillräckligt noga behandlat«.

Någon vecka senare började skeptiska riksdagsledamöter också vakna.

Men vad ingen av kritikerna visste var att försvarsdepartementet nått till inre kabinettet först. Allting var avgjort.

De fyra partiledarna hade redan bestämt sig.

3. På högsta våningen

Det rätter och packer eder efter!

Strax intill Fredrik Reinfeldt, på Rosenbads sjunde våning, satt [[Ulrica_Schenström|Ulrica Schenström]]. Hennes rum var tapetserat med löpsedlar. En hel vägg med de nya moderaternas historia från första utspelet till valsegern.

Hennes nya roll var enkel. Hon skulle ge statsministern arbetsro. Om hon bara var en tillräckligt noggrann grindvakt skulle de nya rubrikerna handla om hur regeringsduglig partiledaren var.

I hierarkin satt Ulrica Schenström högst av alla politiska tjänstemän. De fyra statssekreterarna i samordningskansliet – en från varje parti – skulle se till att alliansen var enig i alla frågor som skulle gå till beslut. De rapporterade till henne. Om de inte var eniga i någon fråga tog hon den vidare till det inre kabinettet.

I december 2006 läste [[Mikael_Sandström|Mikael Sandström]], moderaternas statssekreterare i samordningskansliet, försvarsdepartementets utkast till lagrådsremiss om FRA-lagen. Han delade ut det till sina allianskollegor i Rosenbad.

Diskussionen låste sig snabbt.

– Det blev ett storgräl, berättar en källa i regeringskansliet.

När frågan kom till Ulrica Schenström tvekade hon inte. Hon hissade den direkt till inre kabinettet.

Inte heller partiledarna kom någon vart. Men de tyckte alla, enligt Fokus källor, att integritetsskyddet var för svagt, och därför sände de tillbaka ärendet till samordnarna.

Därmed blev det uppenbart att Mikael Odenberg hade gått för snabbt fram. Det klartecken han uppfattat att han fått från regeringen under hösten var inte förankrat. FRA-lagen hängde på en skör tråd. Hur skulle han övertyga partiledarna?

Ulrica Schenström gav samordnarna order att nå en uppgörelse. Under jul- och nyårshelgen mejlade de febrilt mellan sig och sina partier.

– Förslaget var ju ruttet från början, men i det här skedet var faktiskt alla partier öppna för förbättringar, säger en riksdagsledamot.

Men inte heller nu lyckades statssekreterarna enas. För andra gången tvingades Ulrica Schenström ta med sig FRA-lagen in till mötet med det inre kabinettet. I sak hade inte så mycket ändrats i förslaget, och partiledarna var fortfarande tveksamma.

Det var då Mikael Odenberg och HG Wessberg drog fram sitt trumfkort.

Till partiledarna sa de nu att de hade talat med socialdemokraterna. Och signalen därifrån var tydlig. Riksdagens största parti skulle, enligt Odenberg, rösta för lagen när den kom till riksdagen.

– De sålde in utkastet med argumentet att de hade gjort upp med socialdemokraterna, säger en källa i regeringskansliet.

Saken var avgjord. Drömmen om en uppgörelse över blockgränsen var oemotståndlig.

Mikael Odenberg fick Fredrik Reinfeldt, [[Maud_Olofsson|Maud Olofsson]], [[Göran_Hägglund|Göran Hägglund]] och [[Lars Leijonborg|Lars Leijonborg]] att säga ja till FRA-lagen.

Det inre kabinettet låste sig. Långt före lagrådets utlåtande. Långt före diskussionerna i riksdagsgrupperna.

– Försvarsdepartementet slängde upp förslaget. Partiledarna fick det innan det var berett och processat. Men själva poängen med ett regeringskansli är ju att alla ögon ska titta på det före beslut, säger en tjänsteman.

Enligt flera källor fattade partiledarna sitt beslut i början av januari, den exakta dagen är oklar.

Men den 8 januari satte sig tjänstemannen på finansdepartementet och skrev sin promemoria. I det dokumentet står det svart på vitt att partiledarna redan hade bestämt sig.

När någon från finansdepartementet ryter till brukar regeringskansliet lyssna.

– Där jobbar de tuffa grabbarna med makt och gott självförtroende, säger en moderat i regeringskansliet.

Tjänstemannen höll inte heller igen i sina skrivningar. »Överträdelser« som var »graverande«, så beskrevs hanteringen av FRA-lagen.

»En partiledaravdömning som skett utifrån ett otillräckligt underlag bör inte tillåtas ersätta ordinarie beredningsrutiner«, varnade tjänstemännen, och betonade att det här kunde få »stora konsekvenser framöver«.

Men ingen lyssnade.

4. Bråk i regeringen

Den som gräver grop åt andra, faller själv däri.

Fredrik Reinfeldt ville visa upp alliansens regeringsduglighet. Den dåliga stämningen märktes ännu inte utåt. Men HG Wessberg och Magnus G Graner, statssekreterare på justitiedepartementet, rök ihop på ett statssekreterarmöte så till den milda grad att Ulrica Schenström läxade upp dem. De vägrade sluta tala om FRA.

– Gå ut och gör upp eller håll er till dagordningen, röt Schenström enligt en källa.

Ett år tidigare hade Göran Persson gett justitiedepartementet rätt. Nu var rollerna ombytta. Tjänstemännen hos Beatrice Ask var förtvivlade.

– De låg på golvet och grät bildligt talat. De visse att deras chef var kritisk, och ändå fick de inget stöd. Det var kaos, säger en källa på departementet.

Efteråt gick det ett rykte om att Fredrik Reinfeldt hade skällt ut Beatrice Ask inför en rad partikamrater. Men moderater som känner justitieministern vet att hon inte behövde tystas. Hon viker sig ändå för majoriteten.

– Beatrice Ask är en minister som inte bestämmer till hundra procent själv hur hon ska agera, det gör en liten grupp moderater, säger en person med insyn.

Själv säger hon:

– Inte ens i mina memoarer kommer jag att referera några diskussioner. Jag lärde mig en devis redan i ungdomsförbundet – fri debatt inåt och enad front utåt.

Men Beatrice Ask var inte den enda kritikern. Fokus källor beskriver en splittrad regering. Både jordbruksminister [[Eskil_Erlandsson|Eskil Erlandsson]] och infrastrukturminister [[Åsa Thorstensson|Åsa Thorstensson]] var skeptiska. Före valet hade Thorstensson till och med beskrivit FRA-lagen som ett »hot mot öppenheten«.

Men först nu, när allt var bestämt, vaknade de borgerliga kritikerna. I riksdagen uppmanade moderaten [[Henrik_von_Sydow|Henrik von Sydow]] sin försvarsminister att kasta förslaget i papperskorgen. Mikael Odenberg blev förbannad och skällde i ett mejl.

– Jag skrev: »Fan, vad du är kåt på att få publicitet«, säger Odenberg.

För Fredrik Reinfeldt gällde det att tysta motståndarna. Problemet var att de visade sig vara ganska många.

I hans egen riksdagsgrupp luftade mellan 20 och 30 personer synpunkter, enligt flera moderata källor. FRA diskuterades på minst fem gruppmöten den vintern och våren. Det stal tid och kraft.

I februari fick statsministern oväntad hjälp. Lagrådet ansåg inte att signalspaningslagen innebar ett hot mot integriteten.

Moderatledaren hade fått juristernas klartecken, så i början av mars gick regeringen vidare med en proposition.

– Jag förstår att Fredrik blev frustrerad då, för motståndarna vägrade ge med sig, säger en moderat i riksdagen.

På gruppmötet den 13 mars 2007 tappade Fredrik Reinfeldt till slut humöret. Trött och förbannad skällde han ut sina riksdagsledamöter. Han var alldeles vit i ansiktet, berättar ett vittne:

– Han sa: »Jag kan ta allt, jag kan ta tidningsskriverier, men jag kan inte acceptera att mina egna inte är med på det här.« Han ställde ett ultimatum, så var det, han hotade att avgå om vi inte ställde upp.

– Jag minns att han sa: »Ni kan alltid sitta i sofforna, men då är ni ensamma«. Han menade att det är lätt att få vara med i morgon-tv om man går emot partiledaren, säger en riksdagsledamot.

Därmed dog den moderata kritiken. Röstboskapet fattade läget. Det fanns inget utrymme för diskussion längre.

När Fredrik Reinfeldt pustade ut började plötsligt samarbetspartierna obstruera.

Göran Hägglund hade visserligen fått kristdemokraternas skeptiker med sig.

– Om alla partier den vintern hade gjort samma grundliga arbete i riksdagsgruppen som vi gjorde hade inte debatten fått sånt fäste som den senare fick, säger han.

Men folkpartiet var vid den här tiden upptaget med att byta partiledare. Och i centerpartiet vaknade nu ett starkt motstånd. I maj höll Maud Olofsson i ett stökigt möte. Ur dammet och röken klev [[Fredrick_Federley|Fredrick Federley]] fram, och han kom så småningom att vägra rösta ja i riksdagen den försommaren.

Men då hade Fredrik Reinfeldts FRA-problem eskalerat på en annan front.

Mikael Odenberg hade ju förespeglat att socialdemokraterna skulle rösta ja. Många socialdemokratiska försvarspolitiker gillade lagen, men i det tysta hade Thomas Bodström börjat bearbeta sina partikamrater.

Genom att gå till den nya partiledaren [[Mona_Sahlin|Mona Sahlin]] lyckades han sent på våren få socialdemokraterna att ställa en rad krav för att rösta ja till FRA. De förändringarna var otänkbara för regeringen.

Plötsligt stod Fredrik Reinfeldt ensam med sina allianskolleger. Mikael Odenbergs snack om en bred överenskommelse var luft.

Nu blev FRA en fråga om Fredrik Reinfeldts regeringsduglighet. Klarade han jobbet?

Riksdagen bordlade frågan. De borgerliga politikerna vågade inte längre tala om FRA, det blev nästan tabu.

En sommar gick, en höst gick, en vinter gick. Och sen kom våren.

5. Glänta på dörren

Den man älskar, den agar man.

Det är juni 2008 och de har knappt en vecka på sig. Äldre moderater frågar hur hon ska rösta. De ser glada ut när hon säger att hon tvekar. Märkligt, tänker [[Birgitta_Ohlsson|Birgitta Ohlsson]].

De är tre nu. Det behövs en fjärde.

Torsdagen den tolfte ringer hon sin partiledare [[Jan_Björklund|Jan Björklund]]. Jag är tveksam, säger hon.

Hon skickar ett mejl till sina partikamrater i riksdagen. Hon skriver att hon tror att hon inte kan rösta ja. Många ringer henne under helgen, säger att de är oroliga. De talar om att rösta nej, eller lägga ner sin röst.

Fredrick Federleys mobil ringer. Han torkar av sina kladdiga fingrar. Han står för desserten till hundra gäster. Partikamraten Sofia Karlsson ska gifta sig i helgen.

Det är [[Sten_Tolgfors|Sten Tolgfors]]. Försvarsministern vill kolla av läget, förklara syftet med lagen. Sedan ringer nästa statsråd. Det är [[Andreas_Carlgren|Andreas Carlgren]]. Han talar om regeringens trovärdighet. Federley är toastmaster, han får gå ut och ta samtalen.

På måndag morgon är de fortfarande bara tre. Birgitta Ohlsson och centerpartisterna Fredrick Federley och [[Annie_Johansson|Annie Johansson]].

Då har centerpartiet gruppmöte. Maud Olofsson håller sig undan. [[Sofia_Larsen|Sofia Larsen]], [[Claes_Västerteg|Claes Västerteg]] och några andra ledamöter står för pressen. Gruppledaren skickar runt en skål med smågodis. Det hjälper inte.

På kvällen bjuder Andreas Carlgren kritikerna till miljödepartementet. Förhandlingarna fortsätter. De äter sushi nu. Redan vid elva är de slutkörda, de orkar inte mer. Men Carlgren fortsätter. Vid två på natten sätter de punkt. De har inte kommit fram till något.

När Annie Johansson kommer hem får hon ett sms från Maud Olofsson. Kom över på frukost, uppmanar partiledaren. Hon svarar att hon inte orkar. Det är jätteviktigt, replikerar Olofsson.

Fyra timmar senare lagar de frukost tillsammans i Maud Olofssons övernattingslägenhet. De åker statsrådsbil därifrån. Olofsson till ett möte med partiledarna. Johansson till ett nytt gruppmöte.

Samtidigt har sju folkpartister trängt in sig i Birgitta Ohlssons riksdagsrum. Ingen av dem tänker rösta ja. [[Cecilia_Wikström|Cecilia Wikström]] filar på ändringsförslag, [[Camilla Lindberg|Camilla Lindberg]] vässar argumenten. Ohlsson lägger upp taktiken och håller kontakt med Federley.

Folkpartisterna går till ett extrainsatt gruppmöte. Det börjar stillsamt, men urartar. Jan Björklund är tillbakadragen. Det är gruppledaren [[Johan_Pehrson|Johan Pehrson]] och några ledamöter som skäller. Flera FRA-kritiker känner sig nedtryckta. Känslorna svallar. Mitt under sammanträdet kommer ett TT-telegram med namn på kritikerna i folkpartiet.

Läcker någon per sms direkt från mötet? En ledamot blir så förbannad att hon skriker och lämnar mötet – slänger igen dörren efter sig. Lagens försvarare blir desperata, folk gråter.

Kritikerna äter lunch tillsammans. Jan Björklund ringer dem, en efter en. Han kallar till enskilda samtal. De vet vad som väntar. Björklund är berömd förhandlare, tänker de, han vet hur man söndrar och härskar.

Dessutom inser de att centerpartisterna börjar vackla. Federley låter plötsligt spattig och nervös. Vid ett tillfälle tar Cecilia Wikström telefonluren och säger: »Fatta läget, du håller på att bli duperad! Det finns ingen återvändo, ni måste rösta nej.«

Debatten om FRA pågår nu för fullt i plenisalen. Under tiden har partiledarna krävt konkreta förslag från kritikerna. Både folkpartisterna och centerpartisterna har kastat in tillägg till lagen.

Klockan fyra på eftermiddagen har alla partier nya gruppmöten. Nu ger Federley och Johansson upp. I sina händer har de fått ett dokument.

Partiledarna har plötsligt accepterat tilläggsförslagen. Då skickar Federley ett sms till Ohlsson med innebörden: Du har väl också sett förslaget, vi kommer att gå med på det. Därmed upphör kontakten mellan dem.

Men i moderaternas grupp, som Fredrik Reinfeldt tystat så effektivt redan för ett år sedan, har det börjat hända saker. [[Karl_Sigfrid|Karl Sigfrid]] – en oerfaren riksdagsledamot – har mejlat sina kollegor och sagt att han tänker rösta nej. Nu blir han verbalt avrättad av gruppledaren [[Lars_Lindblad|Lars Lindblad]]. Fredrik Reinfeldt fortsätter avhyvlingen. Han säger att Sigfrid äventyrar regeringsdugligheten.

Moderaterna drar till med en nödlögn: folkpartisterna tänker också ge sig. Sigfrid kvittas ut.

Birgitta Ohlsson får räkna om. De var tre säkra nej-röster, två har fallit, en har tillkommit och tystats. Men håller folkpartisterna ihop kan det fortfarande gå vägen.

Nu förhörs de en och en på Johan Pehrson rum. Jan Björklund leder utfrågningen. Förstör inte din karriär, säger han. En del hotar han: dörrar kommer att stängas för kritikernas hjärtefrågor.

Pressen är hård, många mår dåligt. De kan inte prata med varandra och inser att det var ett misstag att gå med på enskilda samtal. En efter en går från Johan Pehrsson rum till Birgitta Ohlssons med negativa besked: jag vek mig.

Där, i Ohlssons röda soffa bredvid sovkudden, sitter nu spillrorna av FRA-motståndet. På tv:n ser de plenidebatten, som snart ska återupptas.

Samtidigt vandrar Fredrick Federley och Annie Johansson till statsrådens rum i riksdagshuset. Där möter de HG Wessberg och Sten Tolgfors. Federley är otålig. Vem ska säga vad? Hur ska de få det att framstå som att båda har vunnit? Som att den här regeringen är regeringsduglig?

De enas snabbt. Sedan iscensätter de skådespelet.

Folkpartisternas kritiker ser nu Fredrick Federley snyfta i talarstolen. De hör försvarsministern begära replik och lansera uppgörelsen med tilläggen. De suckar när Federley svarar positivt.

Det är en fruktansvärd show, tycker de. Federley – en svikare.

Dagen efter faller de sista folkpartisterna. Från tidig morgon fortsätter påtryckningarna: de ska tvingas att kvitta ut sig.

Vid lunch ger Birgitta Ohlsson upp. Nu när hon inte kan vinna längre vågar hon inte gå hela vägen. Hon lägger ner sin röst.

När riksdagen röstar den kvällen är  Camilla Lindberg, nykomlingen från Dalarna,  den enda borgerliga politikern som röstar nej till FRA-lagen.

Utanför stenväggarna eskalerar motståndet. Riksgatan fylls av demonstranter.

Fredrick Federley och Annie Johansson åker hiss till riksdagens källare. Där möter de Säkerhetspolisen. Bakom tonade rutor skjutsas de hem.

Och bråket om FRA-lagen fortsätter.

Epilog

En konung i Sverige, han flyr icke gärna.

Tjänstemannen på finansdepartementet blev sannspådd. Den här veckan i september 2008 när riksdagen öppnade överskuggar FRA-frågan fortfarande regeringens politik.

Nästa vecka, efter halva regeringstiden, lanserar regeringen en expansiv budget med stora satsningar som ska rusta Sverige och ge mer pengar i väljarnas plånböcker. Men valgodiset dränks i signalspaningsdebatten.

Varningarna fanns tidigt, men gick inte fram. Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund låste sig för snabbt. De fyra var så fixerade vid att de skulle enas på partiledarnivå att de glömde bort att lyssna på sina egna partikamrater.

Alliansen var oerfaren och lyckades inte hantera en revirstrid som snabbt kastades upp på bordet.

För Fredrik Reinfeldt har FRA-lagen kommit att handla om regeringsduglighet. Konsekvenserna har blivit stora, precis som tjänstemannen varnade.

Landets justitieminister tiger om en lag som hela svenska folket talar om. Alliansen krackelerar när centerpartiet och folkpartiet slåss. Stämningen i riksdagsgrupperna är usel, och departementsstriderna fortsätter. Och allt sker i offentlighetens ljus.

FRA kommer inte att vara en stor fråga i valet 2010. Det är ekonomin – inflationen, räntorna och tillväxten – som avgör. Men förmågan att regera är viktig för Fredrik Reinfeldt, och socialdemokraterna gör nu allt för att få det att framstå som att han inte klarar kriser.

Med hanteringen av FRA-lagen har statsministern själv avslöjat alliansens brister och satt regeringsdugligheten på spel. Så länge frågan lever kan Mona Sahlin ta det lugnt.

Det är Fredrik Reinfeldts egen skugga som jagar Fredrik Reinfeldt.

Artikeln bygger bland annat på en rad interna regeringsdokument och ett 30-tal intervjuer med högt uppsatta tjänstemän och ledande politiker från flera partier.