Stå emot protektionismen
Toppbild: Scanpix
Världsekonomin är på väg in i en global recession. Det finansiella systemet krackelerar och världens börser är i fritt fall. USA:s nye president har all anledning att ligga sömnlös om nätterna. Inte minst som USA starkt bidragit till krisen. Därtill hotas USA:s ställning som världens ekonomiska stormakt efter decennier av dominans.
Utmaningarna är gigantiska både på kort och på något längre sikt. Det gäller för den nye presidenten att utse en klok finansminister som har ekonomisk-politisk fingertoppskänsla och erfarenhet både från den finansiella och från den reala ekonomin. Ett byte av centralbankschef vore heller inte fel, givet centralbankscheferna Greenspans och Bernankes underlåtenhet att stävja uppkomsten av hus-, aktie- och andra tillgångsbubblor.
Den första av två akuta utmaningar är lågkonjunkturen, som nu spridit sig från USA till Europa och vidare till tillväxtländerna. Finanskrisen, fallande huspriser och hög inflation har fått de mer mogna ekonomierna att tvärnita. Även tillväxtländerna, som svarar för tre fjärdedelar av den globala tillväxten, växlar ned. Framtidstron bland hushåll och företag dyker när finansoron tilltagit och arbetsmarknaderna börjat vika. En period av kreditåtstramning och skuldsanering kommer att dämpa tillväxtutsikterna.
Det gäller nu att undvika att deflation biter sig fast, vilket inte minst erfarenheterna från Japan visar: trots nollränta har tillväxten varit svag och priserna har fallit. Där tog det sju år innan ett räddningspaket för bankerna sattes in.
Många länder måste nu föra en ekonomisk politik inriktad på ränte- och skattesänkningar samt större offentliga utgifter. Ytterligare finanspolitiska stimulanspaket kan behövas nästa år – inte minst som räntevapnet inte längre har tillräcklig ammunition.
Den andra utmaningen är att dämpa de finansiella marknadernas oro, som ytterligare försämrar konjunkturutsikterna. Statliga räddningspaket finns redan på plats för att stärka förtroendet, öka likviditeten, hantera dåliga lån och även injicera nytt kapital i banker som är värda att räddas. Här kan det behöva göras mer om nya negativa överraskningar kommer, men grunden är redan lagd. En huvudvärk blir att hantera de allt större budgetunderskotten som uppkommer i kölvattnet av både stimulans- och räddningspaket. För USA gäller det också att attrahera utländskt kapital för att finansiera underskottet i bytesbalansen.
Att komma till rätta med det finansiella systemets brister är en något mer långsiktig uppgift. Det gäller att räddningspaketen inte genererar »moral hazard«, så att de som skyddats nu blir oförsiktiga igen i framtiden. Bättre regelverk för de finansiella marknaderna och en mer gedigen översyn av banker och finansiella institut utanför banksystemet står högt på agendan. En effektivare hantering av risk är också i fokus, liksom incitaments- och bonussystem på finansmarknaderna.
Den gamla ekonomiska världsordningen som ständigt skapar finanskriser, bubblor och obalanser duger inte längre. 112 finanskriser i 93 länder sedan 1970-talet vittnar om problemen. En ny ekonomisk världsordning behövs och USA kommer att vilja spela en betydelsefull roll i att utforma den, men kan knappast göra det på egen hand. Europa och många snabbväxande länder vill ha mer att säga till om. De överstatliga organisationerna bör också få en mer operativ roll, och koordineringen mellan länder måste bli bättre. En global finansmarknad kräver globala spelregler.
Alltför stimulerande ekonomisk politik i väst och oflexibla växelkurssystem i tillväxtländer har de senaste åren byggt upp sparandeobalanser där USA:s bytesbalansunderskott svällt, medan Kinas valutareserver skjutit i höjden. Råvarupriserna har stigit snabbt när utbudet inte hängt med den starka globala efterfrågan. Jordens resurser pressas, samtidigt som miljön och klimatet kommit i andra hand. En ny ekonomisk världsordning ska inte enbart fokusera på det finansiella systemet, utan även försöka lösa knutarna som uppstått i världshandeln och hitta ett system som bidrar till ekologisk hållbar tillväxt utan nya bubblor. Handels- och kapitalflöden måste kunna fortsätta att strömma fritt, inte minst när obalanserna är stora. Att även utforma spelregler för statliga investeringsfonder kan också minska risken för tilltagande protektionism.
Att för de egna medborgarna förklara fördelarna med öppenhet i handel och på finansmarknader blir en utmaning för USA:s nye president. Allt större skuld för arbetsmarknadens nedgång kan komma att läggas på globaliseringen, inklusive Kinas och andra tillväxtländers ökade marknadsandelar. Att ökad konkurrens även bidrar till en snabbare teknologisk utveckling, med konsekvenser för produktivitetsutveckling och sysselsättning, är en viktigare faktor, men tar inte lika mycket plats i den politiska debatten. Däremot finns en bättre förståelse för att konsumentpriserna pressats nedåt av handeln med lågkostnadsländer.
Den amerikanska medelklassens inkomster har stagnerat de senaste åren. I stället har amerikanen kunnat använda huset som uttagsautomat. Finanskrisen och stramare kreditgivning sätter stopp för detta. Det är inte heller säkert att konsumentpriserna fortsätter att pressas som de gjort under senare år. Risken är att högre budgetunderskott och skuldsanering snarare driver upp inflationen. Amerikanska hushåll kommer att uppmuntras att spara mer än tidigare. Att hålla medelklassen på gott humör är en av de inhemska utmaningarna, inte minst som det är de rika som tjänat mest på den ekonomiska tillväxten under senare år. Gapet mellan medelklassen och de rikaste har ökat. Även låginkomsttagarna har fått det svårare att hänga med. Många står utan hälso- och sjukvårdssystemet. Inte enbart i USA – utan också i många andra länder – ökar de sociala spänningarna till följd av växande inkomstklyftor. Eftersom medelklassen är den viktiga väljargruppen kommer den ekonomiska politiken inkludera mer av inkomst- och förmögenhetsfördelning än tidigare.
Även om inkomstfördelningen inom länder står i fokus, finns en kvardröjande och nu snarast växande global utmaning i fördelningen mellan världens rika och fattiga länder. U-länderna, främst i Afrika men även i andra regioner, har också gynnats av den höga – om än ohållbara – tillväxten under senare år. När tillväxten avtar kommer antalet fattiga att öka. Redan nu är en miljard människor fast i fattigdomsfällan. Dessa saknar tillgång till den teknologi och utbildning som ger de rikare länderna ett försprång. USA kan ta ett större globalt ansvar genom att öka sin obetydliga andel av ekonomin som kanaliseras till bistånd. USA kan också ta ett större ansvar för ett effektivare FN – eller dess framtida motsvarighet.
Världens beslutsfattare – inklusive USA:s nye president – kan dra lärdomar av börskraschen 1929. Det gäller således att undvika nationalism, protektionism, en farligt svag ekonomisk utveckling, sociala spänningar och världskrig. En långvarig och djup depression kan undvikas genom målinriktade ekonomisk-politiska stimulanser. Dessutom måste en ny ekonomisk världsordning till, som tar sin utgångspunkt i långsiktighet, uthålligt resursutnyttjande, stabila finansiella system, bättre fungerande marknader och öppenhet. Då finns också möjlighet att minska fattigdom och inkomstklyftor. Något för USA:s nye president att vara både stolt och nöjd över när mandatperioden nått sitt slut.
