Stadens återkomst

Tatu Gatere går längs med järnvägsspåren som leder in i Kibera. Slumområdet i Nairobi är ett av Afrikas största. Här bor flera hundra tusen invånare.

Bara några meter från spåren står trånga ruckel byggda i korrugerad plåt. Tvätt hänger på tork, plastdunkar och hinkar står utanför husen. Här finns inte rinnande vatten, avlopp eller sophämtning.

Tatu Gatere växte upp inte så långt härifrån, i ett Nairobi och ett Kenya som nyss blivit självständigt. Hennes föräldrar tillhörde den första generationen svarta som hjälpte till att bygga upp ett oberoende land.

På 1990-talet gick hon i skolan. Då hade ekonomin i landet försämrats och hennes pappa emigrerade till USA. En dag i skolan bläddrade hon i en broschyr med olika jobb.

– Där fanns bilder på skyskrapor. Jag hade aldrig sett sådana höga hus förut. Kunde folk verkligen bo där? Jag tittade igenom broschyren och bestämde mig för att bli arkitekt.

Kibera är som de flesta slumområden som växer upp i tredje världen. Urbaniseringen pågår för fullt. Prognosen är att 70 procent av världens befolkning kommer att leva i urbana områden runt 2050. En tredjedel av de nya stadsborna hamnar dock i kåkstäder och slum.

Det blev inga höghus för Tatu Gatere när hon åkte till USA och utbildade sig till arkitekt. Hon intresserade sig i stället för husen och deras omgivningar: Hur skulle de smälta in i den sociala och kulturella omgivningen?

Hon  återvände till sitt hemland och efter några år på olika arkitektbyråer fick hon jobb hos organisationen Kounkuey Design Initiative, som arbetar med att förbättra stadsmiljön i slummen.

Deras arbete märks redan i Kibera. På andra sidan floden finns nu ett kooperativ som arbetar tillsammans med Tatu Gateres organisation.

En samlingssal har byggts, liksom gemensamma toaletter och duschar. Hit kan Kiberaborna gå för att göra sina toalettbestyr, eftersom husen saknar toaletter. Ett litet grönområde har frigjorts. En lekplats har byggts.

Den största delen av marken i Kibera ägs fortfarande av staten. De boende är hyresgäster. Korrumperade politiker har i smyg överlåtit den statliga marken till privata fastighetsägare som sedan bygger ruckel och hyr ut en bostad eller bara ett rum. De verkliga ägarförhållandena är höljda i dunkel och skriftlig dokumentation saknas. Det gör det svårt att åstadkomma någon verklig förändring.

Tatu Gatere berättar hur svårt det var att dra in vatten och avlopp. Kiberaborna måste köpa sitt vatten, och det är tio gånger dyrare än det kommunala vattnet i Nairobis mer välordnade stadsdelar.

– Staden försökte dra in vattenledningar, men resultatet blev att ledningarna vandaliserades och förstördes. Folk tjänar pengar på vattnet de säljer. I Kibera kontrolleras alla vattenkranar av sex personer. Du kan föreställa dig vilket monopol de har.

I slumområdet Kibera bor hundratusentals människor.

Att resa från Kibera till Westgate är som att komma in i en ny värld. Gröna kullar med lyxiga ambassader och residens. Här – i samma stad men ändå inte – ligger huvudkontoret för UN-Habitat, FN:s organ för boende och bebyggelse.

Chefen Joan Clos har i dessa dagar det hektiska ansvaret en konferens för FN:s medlemsländer i Quito. Den heter Habitat III och ska staka ut en ny väg för urbaniseringen i världen.

– Vi måste stoppa urbaniseringen i de former som nu pågår. Utvecklingen måste ta en helt annan riktning, säger Joan Clos.

Det han syftar på är kaoset i byggandet. För 40 år sedan var 80 procent av städernas expansion planerad – i dag är det bara en tredjedel. Resten sker spontant, utan stadsplaner. Resultatet har blivit att de offentliga utrymmena i städerna minskar.

– Det är en katastrof eftersom offentliga rum har avgörande betydelse för en bra stadsplanering. Vi befinner oss i en mycket speciell fas där ett stort antal nya städer byggs, särskilt i den södra hemisfären.

Joan Clos, som tidigare varit borgmästare i Barcelona, tror att den urbana befolkningen kommer att fördubblas till 2050. Världen får då tre miljarder nya stadsbor.

– Om de städer som nu byggs konstrueras felaktigt kommer det att försvåra för framtida generationer. De riskerar att få bo i städer som fungerar mycket sämre än vad städerna gör i dag.

Vad som krävs är att urbaniseringen sker i mer kontrollerade former. Världens regeringar måste återta kontrollen över utbyggnaden och se till att framtidens städer blir bra planerade. De måste ta ansvar för att städerna får tillräckliga finansiella resurser för att kunna utvecklas. Det är inte hållbart att ha städer som ständigt står på randen till konkurs.

Att bygga städer rätt är en ödesfråga för klimatfrågan. I dag står världens städer för 70–80 procent av utsläppen av växthusgaser. Om urbaniseringen fortsätter och städerna byggs som i dag blir klimatmålen omöjliga att uppnå.

– I dag byggs nya städer ofta med en befolkningstäthet på 40 invånare per hektar, vilket är alldeles för glesbefolkat för att vara ekonomiskt hållbart. Kostnaden per capita för att bygga nödvändig infrastruktur blir alldeles för hög. Vi behöver mer tättbefolkade städer, 100–150 invånare per hektar är vad som behövs.

Städerna breder i dag ut sig på en allt större yta. Folk bor glesare. Denna »urban sprawl« omöjliggör de resursmässiga fördelar som stadsboende kan innebära. Långa avstånd till avlägsna förorter kräver mer privatbilism, fler motorvägar, fler transporter och ger sämre effektivitet i energianvändning.

USA var först med att flytta ut stadsbefolkningen i förorter och ersätta stadskärnornas affärer med köpcentrum dit man måste ta sig med bil. Och fortfarande är »den amerikanska drömmen« vägledande på många håll i världen.

Den amerikanska livsstilen är dock inte längre hållbar, inte ens i USA. Professor Christopher Leinberger vid George Washington-universitetet i Washington DC hävdar att trenden i USA håller på att vända.

– Här i USA har vi inte byggt några köpcentrum på tio år, säger han. Vi river dem i stället och bygger nytt.

Skiftet i USA går snabbt. Många amerikanska städer satsar nu stort på att åter vitalisera sina stadskärnor och göra city attraktivt igen. Enorma investeringar sker i kollektivtrafik och järnväg. Los Angeles har beslutat att investera 40 miljarder dollar i järnvägsutbyggnad. Liknande projekt finns också i Dallas och Detroit, städer som tidigare varit helt bilburna.

Christopher Leinberger konstaterar att »millenie-generationen« inte vill bo i förorter och vara tvingad att ha bil för att kunna delta i samhället.

Detroit är en av många »bilburna« amerikanska städer där man nu försöker vitalisera stadskärnan.

– De vill bo i tättbefolkade områden där olika inkomstgrupper blandas. Många har vuxit upp i förorter. De tycker att förorterna är tråkiga och isolerade, de har tröttnat på det livet.

Att styra om och återigen satsa på städernas centrum och på en mer småskalig stadsmiljö lär inte bli lätt. Redan på 1960-talet – när de stora motorvägarna byggdes och fick dominera stadsbilden – fanns kritik. I sin bok »The Death and Life of Great American Cities« riktade författaren Jane Jacobs svidande kritik mot det rivningsraseri och motorvägsbyggande som höll på att förstöra många amerikanska städer. Hennes bok blev så småningom en klassiker inom stadsplanering.

Jacobs skrev att varje kvarter måste ha fler än bara en funktion. Detta för att folk skulle vistas där av olika orsaker och vid olika tider på dygnet. Kvarteren skulle inte vara större än att de medgav bekväma promenadavstånd. Byggnaderna skulle vara av olika karaktär och av olika ålder, så att gamla hus kombinerades med nya byggnader. Detta för att garantera variation i affärsverksamhet och ekonomisk avkastning.

Denna klassiska vision för hur en stad ska fungera stod i bjärt kontrast till diverse modernistiska modeller där stadens olika delar specialiserades i sovstäder, industriområden, kontorskomplex, förorter, köpcentrum.

Riskerna med den »funktionsseparerade« stadsplaneringen blev snart uppenbara. Social segregation, gles bebyggelse med oekonomisk infrastruktur skapade miljömässigt ohållbara städer med dominans för biltrafik.

Peter Elmlund som engagerat sig i stadsbyggnadsfrågor i många år och nu jobbar med projektet Urban city research för Ax:son Johnsonstiftelsen anser att arkitekturen sedan  1970-talet övergivit det sociala perspektivet.

– Arkitekturen kom mer och mer att handla om konst, säger Peter Elmlund.

I dag byggs märkesbyggnader med extremt futuristisk design, det är fritt liggande byggnader som man hoppas ska ge staden karaktär och image. Ingen tycks längre bekymra sig om hur det ska se ut mellan husen, det offentliga rummet.

År 2012 besökte Peter Elmlund New York och träffade där Fred Kent på Project for public spaces, PPS och Cecilia Martinez som då var chef för UN-Habitat i New York.

– Vi suckade över att allt är så objektfixerat, alla politiker och borgmästare vill ha sin skyskrapa och sitt konstiga hus. De fokuserar inte på det som verkligen är viktigt i en stad, nämligen stadslivet.

För att få i gång debatten om stadsplanering organiserade Ax:son Johnsonstiftelsen tillsammans med FN:s organ för boende och bebyggelse och PPS en serie internationella seminarier under namnet Future of places. Tre stora konferenser har nu hållits, den senaste i Stockholm i juni 2015. Den besöktes av människor från 85 länder. Resultatet är ett nätverk av 1 500 forskare, politiker, borgmästare och stadsplanerare över hela världen. Över 700 organisationer från 100 länder deltar.    

De är inte ensamma. Successivt har fokus i den internationella debatten om urbanisering flyttats till hur städerna ska säkerställa allmänna ytor. En stad måste ha tillräckligt stora offentliga platser och gator för att skapa dynamik och sammanhållning. Man brukar säga att omkring 30 procent av stadens yta bör reserveras för gemensamma utrymmen. Manhattan i New York har ungefär dessa proportioner, medan många städer i utvecklingsländerna sällan har mer än 10 procent.

– Städer som bygger mer tättbefolkat och med tillräckligt stora sociala ytor för en mångskiftande verksamhet har de bästa förutsättningarna för att skapa samhörighet och en kreativ miljö som ger den bästa ekonomiska utvecklingen, säger Peter Elmlund.

Han åker nu till konferensen i Quito för att vara på plats när deklarationen om framtidens städer ska antas. Offentliga ytor har steg för steg blivit en allt viktigare fråga i FN:s organ för boende och bebyggelse, och nu finns den med som en av de centrala punkterna i utkastet till dokumentet New urban agenda.

– Jag hoppas att konferensen ska sätta fokus på public space, säger han. Även här hemma i Sverige.

Hur vi bor lär bli en huvudfråga i den framtida klimatdebatten. Genom att människor flyttar från förorten in till centrum och man därmed minskar privatbilismen och energianvändningen, kan klimatutsläppen minska med så mycket som 50–80 procent.

Därför är städernas planering en fråga som måste komma högt upp på dagordningen såväl i den utvecklade världen som i utvecklingsländerna. Bilar och glesa förorter måste överges till förmån för tätare stadskvarter med såväl bostäder som jobb och affärer. Det innebär ett mer småskaligt samhälle i stället för dagens inriktning mot storskalighet och globaliserad specialisering.

För Tatu Gatere är utmaningen nu att bygga två skolor för 400 elever i Kibera. Här pågår arbetet med att förändra staden varje dag.

– Skolorna är vårt största åtagande hittills. Men vi jobbar också vidare med de andra projekten eftersom kärnan i det vi gör är att stärka de boendes självförtroende och engagemang så att de själva kan förändra sin stadsdel, säger Tatu Gatere.

Hon kallar sin strategi för »networked change«. När ett projekt har fullföljts kan det ge inspiration för grannarna att också göra något. På så sätt byggs ett nätverk upp som till slut kan få tillräcklig kraft i förändringsarbetet för att ändra atmosfären i hela stadsdelen.

– Vi som jobbar här kan göra ett projekt och sedan åka hem, men Kiberaborna är kvar.