Stenhård gallring av flyktingar

Ute på det skånska höglandet ligger en av Sveriges utposter: Migrationsverkets förvar i Örkelljunga. I ett par dystra tegelbyggnader sitter tjugotalet tvångsomhändertagna personer i väntan på att bli utvisade från landet.

Rafiq är en av dem, och i likhet med varenda flykting har han en sorglig historia bakom sig. Med ett förflutet som överste i den sovjetvänliga regimen i Afghanistan levde han under konstant hot och utsattes för flera attentat. Vid ett tillfälle dödades hans pappa.

Efter mer än fyra år i Sverige fick Rafiq i februari besked om utvisning, och bussades till Örkelljunga av polisen eftersom myndigheterna befarade att han skulle smita. På förvaret visste han att tiden i Sverige var utmätt, och små religiösa riter blev terapeutiska rutiner, som att fötterna alltid tvättas före middagsbönen.

Sedan två veckor befinner sig Rafiq i ett rum i Kabul där han lever i total isolering av rädsla för såväl talibaner som regeringssympatisörer.

Hade Rafiq i stället kommit till Sverige om ett år hade hans chanser att få stanna varit avsevärt mycket bättre. Medan han läste svenska för invandrare arbetade han nämligen på en mexikansk restaurang i Malmö, och under tiden på förvaret fick han löfte om fast anställning. Enligt regeringens förslag om ökad arbetskraftsinvandring hade Rafiq kunnat få en andra chans genom att söka arbets- och uppehållstillstånd i stället för asyl.

Förra veckan meddelade regeringen och miljöpartiet att de kommit överens om att den som söker arbets- och uppehållstillstånd med ett konkret jobberbjudande i handen ska få det – och på sikt ska uppehållstillståndet kunna bli permanent. Reformen innebär att det i fortsättningen ska vara arbetsgivaren som avgör om han eller hon har behov av att rekrytera personer från länder utanför EES-området.

I en debattartikel presenteras planen som »ett viktigt led i att säkra tillgången på arbetskraft för svenska företag och offentlig sektor«. För Sveriges befolkningspyramid är i obalans. Allt färre unga måste försörja allt fler gamla om ingenting görs.

Samtidigt som arbetssökande från hela världen välkomnas till Sverige ser många bedömare en successiv åtstramning av flyktingpolitiken.

Dagens system tillåter att personer som Rafiq kan utvisas till en oviss framtid i Afghanistan eller Irak. Är det till och med så att flyktingar kan komma att »trängas ut« av arbetskraftsinvandrare i framtiden?

»Nej« är det bestämda svaret från migrationsminister Tobias Billström.

– Det har uppstått en vulgärdebatt där det påstås att en öppning för arbetskraftsinvandring innebär att vi ska byta ut flyktingar mot arbetskraftsinvandrare men det är förstås helt felaktigt. Vi ska ta vår del av det internationella ansvaret – däremot kan vi omöjligt ta emot hela världens flyktingar, säger han.

Asylrätten handlar om allmänmänskliga principer och internationella konventioner medan arbetskraftsinvandringen har nationell egennytta som mål.

– Man får helt enkelt inte koppla ihop dessa två, säger exempelvis Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan men tillägger att det nog är lite av drömtänkande.

Arbetskraftsinvandring bör alltså skiljas från flyktingpolitik – men hur ser det ut i praktiken? Både historiker och andra experter på området ser en korrelation mellan de två formerna av migration. Strävan att ta sig till ett land med drägliga levnadsförhållanden är helt enkelt så stark att flyktingströmmen växer när möjligheterna att ta sig till rika länder på andra grunder än akuta skyddsbehov är så begränsade.

Professorn i historia Lars Olsson vid Växjö universitet har ett längre perspektiv tillbaka i tiden, och han är säker på att de två migrationsformerna påverkar varandra.

En historisk tillbakablick visar på en tydlig växelverkan mellan arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande. I början av 1900-talet var Sverige i princip ett öppet land med fri invandring. 1914 ändrades förutsättningarna hastigt, och vid slutet av första världskriget hade Sverige infört pass- och viseringstvång och skärpt inresebestämmelserna. På 1930-talet var migrationspolitiken strikt reglerad utifrån arbetsmarknadspolitiska behov. Enligt Lars Olsson var dåtidens flyktingpolitik både restriktiv och rasistisk. Det var först 1943 – när krigslyckan vänt – som Sverige började släppa in flyktingar på allvar.

På samma snålblåsiga slätt där Örkelljungas flyktingförvar nu ligger, trampade för nästan sextio år sedan en grupp polska kvinnor runt på betfälten. De var flyktingar från det tyska koncentrationslägret Ravensbrück som fick gå ut och arbeta bara ett par veckor efter att de anlänt till Sverige i Bernadottes berömda vita bussar. I slutet av året kunde arbetsmarknadskommissionen i Stockholm konstatera att »jordbruket genom flyktingarna fått ett värdefullt tillskott av arbetskraft i synnerhet under de bråda arbetsperioderna«.

Lars Olsson tror att det var den här förtäckta arbetskraftsinvandringen som bäddade för en ny politik på 1950-talet.

– Erfarenheterna av de flitiga flyktingarna var så goda att man senare öppnade för arbetskraftsinvandring i större skala, säger han.

Därefter kom den svenska glansperioden på 1950- och 1960-talen då Sverige, neutralt och oförstört efter andra världskriget, med en industriproduktion redo att ösa på för fullt, hade ett skriande behov av arbetskraft. Då kom de stora strömmarna av industriarbetare till Sverige, främst från Finland och Sydeuropa. Den flyktingpolitik som då fördes parallellt fanns förvisso men även den hade starka arbetsmarknadspolitiska förtecken. Efter upproret i Ungern 1956 var det exempelvis Arbetsmarknadsstyrelsen som skickade ned representanter till Österrike för att rekrytera »rätt« flyktingar i flyktinglägren.

Mot slutet av 1960-talet började facket knorra över de arbetsmarknadspolitiska effekterna av arbetskraftsinvandringen, och den reglerade invandringen infördes med krav på att uppehållstillstånd före inresa infördes. När oljekrisen slog till 1973 var det slut på arbetskraftsinvandringen till Sverige. Sedan dess har migrationspolitiken dominerats av flyktingströmmar från Chile, ex-Jugoslavien och Irak.

Det var under den tiden som flyktinggrunder, skyddsbehov och humanitära skäl, blev inträdesbiljetten till Sverige.

De senaste åren har dörren för arbetskraftsinvandring gradvis åter öppnats genom ett fördjupat europeiskt samarbete. Inom Norden går rörligheten för arbetskraft tillbaka ända till 1954. När sedan Sverige blev medlem i EU 1995 utökades kretsen och från 2004 omfattas även Östeuropa. Även om inte östutvidgningen ledde till vare sig kaos eller social turism, består i dag en stor del av migrationen till Sverige av just arbetskraftsinvandrare från Europa.

Pendelrörelsen är tydlig; fram till 1970-talet var det nästan uteslutande fråga om arbetsmarknadspolitiskt motiverade migranter som kom till Sverige. När arbetskraftsinvandringen upphörde var det länge bara asylsökande som kom till Sverige, och när arbetskraftsinvandringen tagit fart igen har det skett bakvägen genom det europeiska samarbetet. Frågan är om det vi nu ser är ytterligare en svängning till förmån för arbetsmarknadens behov. För samtidigt som politikerna vill öka inflödet av arbetskraft blir öppningen i flyktingporten allt trängre. Sedan den nya instans- och processordningen infördes 2006, och politikerna lämnade över sista ordet i asylärenden till domstolarna, finns tecken på att den svenska flyktingpolitiken stramas upp.

Den senaste tiden har det till exempel varit en del diskussioner kring definitionen av »inre väpnad konflikt«, vilket har lett fram till slutsatsen att det går bra att utvisa personer till Irak samtidigt som utrikesdepartementet avråder svenskar från att åka dit. Amnestys jurist Madeleine Seidlitz är kritisk.

– Vi hade förhoppningar om att kunskapsnivån på det asyl- och folkrättsliga området skulle höjas i och med reformen men så har det inte blivit, säger hon och konstaterar att både UNHCR, internationella Röda Korset och Amnesty gör en annan bedömning av begreppet »inre väpnad konflikt« än vad svenska domstolar gör.

Michael Williams på Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd, FARR, instämmer i att Migrationsöverdomstolen har skruvat åt praxis på fler områden, och tillägger:

– Det är mycket svårare att få asyl i Sverige i dag, säger han.

EU:s gemensamma agenda för migrationsfrågor har efter terrorattackerna under 2000-talet präglats av säkerhetstänkande och kontroll.

Gränskontrollsamarbete och bekämpning av olaglig invandring har byggts ut medan arbetet för en gemensam asylpolitk har kommit i skymundan. Michael Williams sammanfattar läget.

– De senaste åren finns det ingen inom EU som har ägnat sig åt frågan om hur flyktingar ska ta sig lagligt till området, säger han.
Migrationsminister Tobias Billström gör heller inga försök att försvara bristerna i det rådande EU-systemet.

– Vi måste göra upp med det här konstiga asyl-lotteriet som råder nu – asylansökningar kan inte bedömas helt annorlunda i olika EU-länder.

Det är mycket märkligt att vi tog emot tusentals irakiska flyktingar förra året medan Grekland inte beviljade en enda irakier asyl, säger han.

Regeringen har också en svensk opinion att ta hänsyn till, och enligt Tobias Billström har Sverige alltför länge begränsat sig till en endimensionell invandringspolitik där enbart flyktingar – och en liten rännil högkvalificerad arbetskraft – varit välkomna.

– Det är en politik som har befäst bilden av vad en invandrare är – ett förtryckt fördrivet offer i behov av svenskt omhändertagande. Det vill vi förändra.

På Institutet för framtidsstudier tror Joakim Palme att förslaget om arbetskraftsinvandring kan få positiva effekter genom att det kan frigöra utrymme för »riktiga« flyktingar när arbetssökande har en annan möjlighet att ta sig hit.

Historikern Lars Olsson är inte lika optimistisk.

– Erfarenheten är att asylmottagandet ökar när man stryper arbetskraftsinvandringen – och risken att ökad arbetskraftsinvandring leder till sjunkande flyktingmottagande kan man inte bortse ifrån, säger han.

Läs mer på fokus.se om: Den nya asylpolitiken, Värnamo – bäst i Sverige på integration, Tobias Billström – migrationsminister, flyktingsmuggling, arbetskraftsinvandring, det gömda Sverige.