Svensk feminism: Från likhet till särart

”Vad ni än gör, se till att vara självförsörjande. Bli aldrig ekonomiskt beroende av en man.« Förmodligen var min ensamstående, hårt arbetande fyrabarnsmammas mantra till oss döttrar ett råd som många 70-talister fick höra under sin uppväxt. Att låta sig försörjas av en man vore för vår föräldrageneration lika främmande som att bygga sitt hus på vulkanens sluttning. Rådet tycks också ha gått hem. Ett tidigare mönster av hypogami – att kvinnor väljer män med högre utbildning och mer pengar än de själva, och att män gör tvärtom – har förändrats i och med 70-talisterna. åtminstone i Sverige och Finland, enligt studier i sociologi från Stockholms universitet. Det är visserligen fortfarande vanligast att mannen i ett äktenskap i Sverige tjänar mer och har högre social status än kvinnan, men av högutbildade kvinnor födda 1970–72 har över hälften barn med en lägre utbildad man. Det är dubbelt så hög andel som i motsvarande grupp född på 1940-talet.

Ett skäl kan vara att utbudet av välutbildade män har minskat, tror Glenn Sandström, docent i historisk demografi vid Umeå universitet. Långt fler kvinnor än män födda år 1980 har börjat en högskoleutbildning, 60 procent jämfört med 40.

– Numera är det svårare för en kvinna att hitta en man med högre socioekonomisk status. De senaste 50 åren har kvinnor gått från att utgöra en minoritet, till en majoritet bland studenter vid universiteten i de flesta OECD-länder, (andelen kvinnor bland professorer i Sverige ligger däremot endast kring 29 procent).

Attitydförskjutningen syns även bland de manliga 70-talisterna. I dag väljer de flesta högutbildade män att skaffa barn med en högutbildad kvinna, något som Glenn Sandström tror kan ligga bakom det faktum att högutbildade skiljer sig mer sällan än par med låg ekonomisk status. Ny forskning från Umeå universitet visar att fyra av fem äktenskap mellan högutbildade par fortfarande håller efter 15 år. Utvecklingen har alltså gått åt rakt motsatt håll från hur det var för ett halvsekel sedan, då kvinnors inträde på högskolor och på arbetsmarknaden ledde till många separationer. I dag är det i stället bland lågutbildade som skilsmässorisken är högst, hälften av äktenskapen har spruckit under samma tidsperiod.

– Jämställdhet har visat sig vara en stabiliserande faktor, för äktenskap såväl som samboförhållanden, säger Sandström, som poängterar att trenden är att även lågutbildade går mot större jämställdhet.

Han har också en annan, mindre tjusig förklaring: Att effekten av skilsmässan – standardsänkningen – inte blir så materiellt kännbar för låginkomsttagare, som från början har ganska små medel. Och att skilsmässan därför känns mer möjlig.

– Höginkomsttagare har ofta gemensamma investeringar i dyrt boende, medan låginkomsttagare i större utsträckning bor i hyresrätt.

Så kan man hålla på och laborera med orsak och verkan. Det som tidigare under industrialiseringen förklarades med biologi och med traditionella könsroller – där männen i det borgerliga idealet i städerna stod för det hårda arbetet, och den omyndiga, gifta kvinnan för det hem som efter arbetsdagen skulle sluta honom i sin omsorgsfulla famn – ersattes av teorier som betonar hur lika mannen och kvinnan är. Även männen kunde i sin roll som familjeförsörjare uppleva den traditionella äktenskapsinstitutionen som ett ok. August Strindberg beskrev i ett av sina drastiska ögonblick äktenskapet som en form av prostitution, och familjen som »alla bekväma kvinnors försörjningsanstalt och barnens helvete«.

I de nordiska länderna har dock giftermål inte haft mycket samband med ekonomiskt beroende hos kvinnor på länge. Tvärtom. Och som i så många andra sammanhang sticker Sverige och övriga nordiska länder ut från resten av världen. De skandinaviska länderna är de första i världen, där kvinnors högre utbildning inte är förknippat med ensamboende och lågt barnafödande. Kvinnor med god ekonomi kommer med större sannolikhet att gifta sig och få barn. I Sydeuropa och Asien är motsatt mönster tydligt. Där går nativiteten ner i takt med att fler kvinnor utbildar sig. Kvinnans val tycks ofta stå mellan antingen ekonomisk självständighet, eller familjebildning.

Det är samma mönster som kunde ses i Sverige fram till 1980-talet. Den ekonomiska boomen i västvärlden under efterkrigstiden gjorde det möjligt för mannen att försörja en familj. Kvinnor, som under andra världskriget hade behövts i fabriker, skulle då återigen knytas till hemmet, och inte konkurrera med män om de arbeten som fanns. Över 90 procent av dem som föddes i Sverige 1935 gifte sig. Att kunna försörja en familj och en fru – eller med läkaren Poul Bjerres ord något decennium tidigare: »befria henne från kontorsstolen« – var status. Det skulle dock visa sig att frun, statussymbolen, inte alltid kände sig särskilt befriad. I Den feminina mystiken (1963) blottlade Betty Friedan de skrik som kvävdes i kudden bakom den välpolerade ytan i många förortshus i USA: Rollen som barnafödande hustru och mannens bjällra efter en hård arbetsdag, skavde.

Det svenska barnafödandet gick ner i takt med att fler kvinnor började lönearbeta igen vilket möttes med politiska reformer. Den obligatoriska särbeskattningen 1971 betraktas som särskilt viktig för att få ut kvinnor i arbete. Den långa perioden av hög tillväxt gjorde att de åter behövdes på arbetsmarknaden, och därmed tvingades en attitydförändring fram i synen på den inom loppet av ett decennium föråldrade hemmafrun.

»Marriage is for old, cold folks«, sjöng Nina Simone i fyllig, trotsig ton i 1960-talets USA, samtidigt som många kvinnor i Sverige gick ut på arbetsmarknaden, och skilsmässorna ökade markant. Barnomsorgen byggdes ut och kvinnors rätt till förvärvsarbete skrevs in i lagen. Med ekonomisk tillväxt och en expanderande välfärdsstat hade även arbetarklassen råd att skilja sig. Mellan 1967 och 1974 (då en lagändring trädde i kraft som gjorde det lättare att skiljas) mer än tredubblades antalet skilsmässor, och nådde den nivå vi har i dag: runt 20 000 per år. Samtidigt valde allt färre att gifta sig, 1971 var giftermålen nere i 40 000.

Den personliga ekonomin har således till stor del frikopplats från äktenskapets institution. Men på en makronivå har pengarna behållit sin starka påverkan på familjebildningen. I kristider, som under 1990-talet och nu under coronakrisen, tenderar unga att studera och skjuta upp barnafödande. I goda tider ringer bröllopsklockorna oftare och fler barn föds. Och via barnen får den ekonomiska konjunkturen en indirekt påverkan på äktenskapet. I Sverige är äktenskap i hög grad kopplat till barn, hävdar Glenn Sandström, och utvecklingen har gått stick i stäv med övriga EU:s efter millennieskiftet. Sedan 2006 har antalet giftermål legat kring 50 000 per år, men under senare år syns en minskning, medan skilsmässorna tilltar.

Andelen som gifter sig utan att ha barn är däremot låg. I Sverige gifter man sig i regel vid ankomsten av andra barnet.

Den andra vågens feminism gjorde således till stor del upp med den utdöende hemmafrurollen i äktenskapet, medan den tredje vågens feminism under 1990-talet fokuserade på de könsroller som levde kvar, inom och utanför äktenskapet, och hur de skulle upplösas. Bland annat infördes pappamånaden i föräldraförsäkringen. Ett tvisteområde blev huruvida natur eller kultur formade könsrollerna och en ny strömning letade sig in, som av tredje vågen-feministerna skulle få det något nedsättande epitetet livmoderfeminism: Efter 1980-talets axelvadds-stinna karriärism lockade jungianska myter om man och kvinna; riddare, drakar och prinsessor. Företagsläkaren Rigmor Robért myste om att det som nybliven mamma var naturligt att ha gröt i huvudet, att kvinnor i högre grad än män undvek konflikter och var mindre aggressiva – allt för att skydda avkomman. Kvinnans förmodade biologiska särart betonades. I det som skulle komma att bli något av tredje vågen-feministernas bibel, Nina Björks Under det rosa täcket (1996), citerade Björk ironiskt en skådespelerska, som i tidningen Elle uppgav sig vara »hormonfördummad«, »levde i sin lilla kupa«, var »lite väck hela tiden«, men att det var »naturens mening att man inte ska grubbla för mycket, utan rikta all sin energi mot det här lilla knytet«. Nina Björk slog bakut mot en särartsfeminism, som ofta skuldbelade kvinnor som inte med hull och hår ville slukas av kupan. I ett försök att riva av ett kvalmigt rosa täcke sa hon sig vilja möta världen som individ, inte kön, och ifrågasatte naturligheten i att skapa sig, konstruera sig till det som kulturen, inte naturen, kodade som kvinnligt.

I nästa steg, på 00-talet, skulle hon – då själv som förälder – komma att ifrågasätta ett samhälle där kvinnor och män måste lämna ifrån sig barn på dagis innan barnet fyllt ett år; för att ett »heltidsarbetande socialdemokratiskt samhälle behövde hennes arbetskraft«. Hon anklagades genast för att förespråka ett bakåtsträvande hemmafruideal, medan Kristdemokraternas Maria Larsson triumfatoriskt välkomnade den redan legendariska feministen till Kristdemokraterna.

Nina Björk förtydligade att hon tyckte att både män och kvinnor borde få vara mer med de barn de satt till världen, men beskylldes för samma livmodersfeminism hon en gång gått till angrepp mot.

Ytterligare ett decennium senare förklarade Moa Wallin, från podcasten Della Q, att hon ville få säga att hon kanske inte ville jobba heltid hela livet, eller lämna sitt barn på dagis innan det fyllt ett år, utan att för den skulle anklagas för bakåtsträvande konservatism. Det ledde till samma sorts kritik, men den här gången fick hon mer medhåll.

Katrine Marçal hade några år tidigare problematiserat vår samhällsekonomi och hävdat att den helt utgick från mannen som norm, och att kvinnor förväntas smärtfritt anpassa sig till den. Hela vår världsbild och vårt arbetsliv, framhöll hon i boken Det enda könet (2012), utgår från den »ekonomiske man«, som i sig är en konstruktion, men som lockar oss i sitt ideal av oberoende, framåtskridande, och frånvaro av sjukdom, kropp, beroende, vård, död. Kvinnans frigörelse blir enligt den linjen att skala av sig allt som möjligtvis kan skilja oss biologiskt, för att passa in i den världen, samtidigt som de – i en ekonomi styrd av det Adam Smith kallade »Den osynliga handen« – skulle sköta allt som denna ekonomi inte inbegrep: omsorg, hushållsarbete, empati. Helst med en lika osynlig – och framför allt oavlönad – hand.

Katrine Marçal ifrågasatte den feminism som utifrån mantrat »vi är alla individer« hänvisade till något som förenar oss bortom klass, kön, ras, ålder, bakgrund och erfarenheter, och som ser omständigheterna – kroppen, sammanhangen – som ett lager som bör skalas bort.

»Att vara människa upplevs just genom ett kön, en kropp, en social position, och de bakgrunder och erfarenheter vi har«, skrev hon.

I ekonomins värld påstås vi, enligt Marçal, alla vara rationella, nyttomaximerande och själviska individer.

»Egenskaper som har betraktats som traditionellt manliga. Därför uppfattar vi dem också som neutrala. De har inget kön eftersom mannen inte har något kön. Den ekonomiske mannen blir det enda könet. Samtidigt har teorin hela tiden förutsatt att någon annan står för omsorg, omtanke och beroende.«

I dag finns, som Karin Olsson uttryckte det i Expressen den 8 mars i år, »en trötthet på likhetsfeminism och ett nymornat intresse för särartsfeminismen«. Till och med en liberalfeminist som Isobel Hadley-Kamptz i tankesmedjan Timbros Smedjanpodden säger sig »med åren ha blivit alltmer biologist«:

»Det finns en del biologiska skillnader som jag har svårt att ignorera. Vad de betyder för olika enskilda kvinnor kan vara olika.«

Tidskriften Illustrerad vetenskap gav i ett nummer nyligen gravidgröten i huvudet viss upprättelse – och hänvisar till vetenskap. Ny forskning visar att viktiga hjärncentra krymper i den blivande mammans hjärna under graviditeten – för att ge utrymme för förmågor som empati och ansiktsigenkänning. För ett par år sedan fick organisationen Mensen skattepengar för ett projekt som skulle menscertifiera arbetsplatser. Något exempelvis Aftonbladets Jonna Sima såg som ett välbehövligt erkännande av att kvinnan just var kropp. Hon efterlyste dessutom en menscertifiering av hela samhället. Även 70-talistfeministen Liv Strömquist tycks i Den rödaste rosen slår ut utgå från premissen att män och kvinnor har helt olika sexuella drivkrafter; att männen har sex i första hand för njutning och äventyr, medan kvinnor framför allt vill reproducera sig. Hos Liv Strömquist styrs sexualitet och parbildning i hög grad av att kvinnor vill ha barn och har kortare tid på sig än männen att fixa det. Detta i en kultur med nyttoinriktad konsumism, där kärleksmodellen knappast är den lille prinsen som håller av en enda, unik ros, utan där vi i allt högre grad väljer varandra utifrån kalkylerande preferenser, rent av algoritmer på nätet.

Samtidslitteraturen flödar av historier om kvinnor, som i hopplös tradition faller för »fel« man, som genom att inta en konservativ roll av underkastelse gör ett slags revolt. I Lena Anderssons romaner sviker en man en relationslängtande kvinna, i Sofia Rönnow Pessahs Männen i mitt liv (2020) är kvinnans sexuella frigjordhet behäftad med självskadebeteende. Den litterära kvinnan har återuppstått som det lurade, relationssökande, bekräftelsesökande offret, snarare än erövraren och sexsubjektet.

Läs även Antisexuell revolution: Är avhållsamhet det nya heta?

Den amerikanska journalisten Gemma Hartleys bok Så jävla trött (2018) utgår från premissen att kvinnor som grupp är bättre på att hålla koll på relationer och på att se vad som behöver göras hemma. Hur hon, trots ett jämställt äktenskap, var trött på den orättvisa fördelningen av emotionellt arbete. Att kvinnor, just för att de antas ha fallenhet för detta, väntas upprätthålla ett slags känslomässigt arbete, på arbetsplatsen såväl som hemma.

Har vi då till sist fångats in av 90-talets utskällda livmodersfeminism?

Att bekänna klassiska könsroller var närmast kontroversiellt under 90-talets likhetsfeministiska våg. I dag anser Amanda Broberg, författare till kapitlet Hur feminismen slutade ängslas och lärde sig älska kvinnan i boken Feminism – en antologi (Timbro 2020) att det håller på att bli norm. När KD-ledaren Ebba Busch för något år sedan debatterade mot en kvotering av föräldraförsäkringen, var ett av hennes argument att detta skulle kunna påverka kvinnors möjlighet att helamma.

Men när Hannah Widell och Amanda Schulman lät sina anställda schemalägga sin menscykel verkar de ha tagit ett steg för långt. Det betraktades av många som en ultrakonservativ tillbakagång. Amanda Broberg hävdar att man måste få tillstå gemensamma erfarenheter av att vara kvinna, som att kvinnor bemöts annorlunda i vården.

– Men man kan få nämna det utan att hamna i ett träsk där man för logg över kvinnors pms, eller i pseudovetenskap, där medicin återigen används för att befästa könsroller.

Hon tycker att berättelsen om de två könen har blivit allt tydligare, och att den inte behöver landa i att kvinnan är totalt fjättrad vid sin biologi, men inte heller att den totalt förnekas.

– Under 1990-talet var kön något som skulle upplösas. I dag talar man till exempel om den klassiska berättelsen om män som förlorare i takt med allt fler utbildade kvinnor. Om incels – män som är dubbelt ratade, av kvinnor och av arbetsmarknad – trots att det egentligen handlar om väldigt få män.

Broberg konstaterar att den nya jämställdhetskampen fortfarande till stor del handlar om det obetalda hemarbetet och det emotionella ansvaret. Det tycks ännu finnas där. En rapport om papporna i världen, The State of the world’s fathers, som organisationerna Promondo och Mencare presenterade i fjol, beskriver att många kvinnor väljer bort yrkesarbete och blir kvar hemma för att sköta markservicen, eftersom »mannen tjänar mer«. Rapporten baseras på data från 23 medel-och höginkomstländer (där Sverige inte ingår) och innehåller intervjuer med endast 1 200 personer. En tydligt resultat är att en överväldigande majoritet av både kvinnor och män i de 23 länderna anser att blöjbyte, bad och matning av barn är mammans, kvinnans, uppgift.

Den amerikanske sociologiprofessorn Michael Rosenfeld tror att denna ojämlikhet som präglar just äktenskapet ligger bakom de amerikanska forskningsrön som visar att det oftare är hustrun än maken som tar initiativ till skilsmässa. Kvinnor uppger dessutom oftare än män att de inte är lyckliga i sina äktenskap. (I sambo- och dejtingrelationer gör kvinnor och män däremot slut i lika stor utsträckning och är lika nöjda eller missnöjda.) Sverige är allmänt sett mer jämställt men generellt tillbringar kvinnor, enligt SCB, nästan sex timmar mer än män per vecka på att sköta hem, barn och omsorg i familjen. Kanske är det därför de mest hållbara relationerna, enligt rapporten Families in the 21st century från SNS, finns i familjer där kvinnan är välutbildad och arbetar heltid.

Jag upplevde under mina egna tonår att jag inte ville prata om mina egna erfarenheter som tjej. Det kändes förminskande.

– Amanda Broberg

En särartsfeministisk lösning har – från författaren Ellen Keys tal om samhällets behov av en kompletterande »samhällsmoderlighet« (som kvinnan skulle representera) till Nina Åkestams Feministfällan (2018) – handlat om hur samhället kan uppvärdera det som traditionellt kodats som kvinnligt. I Feministfällan föreslås exempelvis att det lika gärna skulle kunna vara så att »samhället ersätter mammor fullt ut för att föda och ta hand om barn; att det skulle kunna anses mer värdefullt än att installera kök eller implementera it-system«. Amanda Broberg påpekar att det i den debattboken inte finns någon önskan om att dela dessa uppgifter lika, utan kravet är att kvinnor ska få mer utrymme att utföra dem, som om det vore självklart att just kvinnor gör det bäst.

– Så länge man har den föreställningen är det svårt att gå mot någon form av jämställdhet. Om man odlar en kvinnlig särart till max, riskerar man att också odla en offerskapsroll, säger Broberg.

Samtidigt har dagens feminister rört sig bort från äldre generationers vilja att hålla biologisk påverkan på armlängds avstånd; klara saker fast man hade mens eller var gravid. I dag finns en större acceptans för att det biologiska kan påverka, anser Amanda Broberg:

– Och det är positivt. Problemet är när det övergår i en offerroll, säger Broberg och tar som exempel hur feminismen efter 90-talets individualism har rört sig tillbaka mot en kollektiv identitet, som odlas i sociala medier. Kvinnor går samman i Facebookgrupper och odlar kvinnliga erfarenheter av exempelvis psykisk ohälsa.

– Visst är det bra att man på så sätt brutit stigmat kring psykisk ohälsa. Visst måste vi kunna prata om att kvinnor drabbas mer av biologiska förutsättningar, och om kollektiva erfarenheter, som att vården är sämre på att bemöta kvinnosjukdomar och om att kvinnors fysiska sjukdomar ännu avfärdas som »ångest«. Men det kan slå över i en svaghetsnorm, varnar hon.

Även den fjärde vågens feminism, den så kallade Instagram- och Beyoncé-feminismen-, gjorde feminismen till ett personligt projekt. Influencers blev de nya makthavarna, könsrollerna skulle inte upplösas, men laddas om.

– Besattheten av livsstil, kraven på att kvinnor ska frigöra sig, ta för sig och fatta smarta beslut har gjort feminismen till ett kravfyllt självhjälpssystem, anser Amanda Broberg.

I dag har den vågen börjat ebba ut. Få ser Isabella Löwengrip, Blondin-Bella, som en feministisk förebild längre. Försvaret sluts nu i stället kring den svaga, nedbrutna, snarare än den starka kvinnan; vilketi litteraturen kan skönjas i verk av exempelvis Isabelle Ståhl och Johanna Frid, författare som är populära bland unga kvinnor.

– I dag sker en normalisering av kvinnor i psykisk ohälsa som jag tycker är vansklig, ett offer- och svaghetsideal som är lätt att odla om det är många som hejar på. I denna systerskapstanke finns ingen idé om att säga åt någon att skärpa sig, säger Amanda Broberg och tycker sig se en särskild efterfrågan på kvinnors berättelser om svaghet, övergrepp eller trauman, och att detta, att blotta en svaghet, blir – återigen – till ett bevis på att berättaren är en »riktig« kvinna.

– Jag upplevde under mina egna tonår att jag inte ville prata om mina egna erfarenheter som tjej. Det kändes förminskande, som ett anekdotiskt sätt att argumentera för något på en hög intellektuell nivå. Men i dag är kvinnlig autofiktion närmast en trend, även inom podd-världen. Och det kanske inte alltid är en så trevlig efterfråga, som vill höra mer och mer om svåra erfarenheter som kvinnor har.

Hon tycker sig se ett genomslag för denna tanke i attityden gentemot äldre, kvinnliga politiker som är rationella och strikt professionella i sin framtoning, som Hillary Clinton eller Anna Kinberg Batra. Det är som om de bara måste petas hål på.

– Hela tiden har de mötts av en kritik om varför är de inte mer personliga. Först när Hillary Clinton går ut och gör dokumentären där hon måste prata ut om Lewinskyaffären, godkänns hon av allmänheten. Men varför ställs de kraven på en framgångsrik kvinnlig politiker?

Unga debattörer som Amanda Broberg och författaren Mariama Jobe vänder sig dessutom mot en sifferbingofeminism som vill räkna huvuden; det vill säga kvotering, till exempel antal kvinnor i en bolagsstyrelse.

– Många unga kvinnor i dag är nog inte intresserade av karriärism över huvud taget, men det betyder inte automatiskt att de är så intresserade av att vara hemma med barn, säger Amanda Broberg.

Mariama Jobe är 24 år och författare till En svart flickas handbok, och hon känner inte igen sig i att det i dag skulle råda en större tillåtenhet för kvinnor att vara sköra. Som svart kvinna upplever hon ofta en annan typ av förväntan på särart; nämligen att svarta kvinnor och flickor alltid förväntas vara starka. En föreställning, som till exempel kan leda till att svarta kvinnor tas sämre omhand på sjukhus och i stället väljer att föda hemma.

– Samhällsbilden är att svarta kvinnor inte är i behov av hjälp, exempelvis för psykisk ohälsa, säger hon.

I sin bok beskriver Mariama Jobe glimtar av systerskap med andra svarta kvinnor. Svensk feminism lyfter däremot inte frågor som påverkar rasifierade kvinnor, tycker hon. Kvinnor som hon hamnar i ett slags »mellanförskap«.

– Om du är muslim, svart och kvinna får svensk feminism inte ihop det. När en debatt om slöjan till exempel pågick i hela Europa, blev det knappt en fråga i Sverige.

Äktenskapet är inte längre i Sverige en samhällsbärande, ekonomisk institution där kvinnan är försörjd, utan äktenskapet och familjebildningen förknippas snarare med jämlikhet och ekonomisk status. Och trots all kamp och allt medvetandegörande är vi fortfarande kvar i jämställdhetens hårda koppling till försörjning och klass.

– Ska man vara lite krass måste man ändå förstå, att kvinnlig frigörelse någonstans handlar om pengar och om möjligheten att lämna en relation, säger Amanda Broberg och tillägger:

– Men där hade jag önskat, att man pratade mindre om vikten av att göra karriär, av att kvinnor ska sitta i bolagsledningar och tjäna mycket pengar, och mer om vikten av hur man får ett hållbart arbetsliv där du får en bra pension. Då tror jag inte svaret blir att du ska vara hemma med tre barn i ett och ett halvt år efter att du har pluggat fem år på universitetet. I dag leder inte en universitetsexamen automatiskt till en högre inkomst, eller bättre löneutveckling i ditt arbetsliv.

Fortfarande är det fler män bland de med lägsta inkomsterna som aldrig får barn, så har det sett ut sedan 1970-talet. För kvinnor har det skett en tvärvändning. Fram till början av 2000-talet var det kvinnor med riktigt höga inkomster som av olika skäl fick avstå barn. Men sedan dess har barnlösheten, liksom hos männen, blivit högst bland dem med lägst inkomster.

»Försörj er själva«, ekar orden från 70-talisternas mödrar i ett begynnande 90-tal, i en ekonomisk samhällskris där vi inte skulle räkna med någon – varken män eller samhälleligt skyddsnät. Ord, som etsade sig fast så till den grad att jag ofta gärna tagit hela notan (vilket lätt resulterat i en tom plånbok, snarare än i känslan av fri självständighet).

***

FAKTA: Steg för steg mot dagens kvinnosak

1871: Sverige får sin första kvinnliga student, Betty Pettersson, en sadelmakardotter från Visby, vid Uppsala universitet. För att få tillträde hade hon sökt dispens hos kungen.

1873: Kvinnor får rätt att studera vid universiteten i Sverige; de fick rätt att ta examen på filosofisk och medicinsk fakultet och på lägre nivåer inom juridisk. Men enligt grundlag kunde kvinnor varken göra karriär inom universiteten eller inneha högre tjänster inom staten.

1919: Allmän rösträtt för kvinnor i Sverige.

1920-tal: Industrialiseringen tar fart och behovet av kvinnlig arbetskraft ökar.

1921: Gift kvinna blir myndig vid 21 års ålder. I valet 1921 röstar kvinnor för första gången.

1930-tal: Ökad arbetslöshet, låga födelsetal, låg äktenskapsfrekvens.

1939: Det blir olagligt att avskeda en kvinna på grund av giftermål eller barnafödsel.

1940-tal: Behov av kvinnor både som arbetskraft och husmödrar. Aktiv familjepolitik.

1950-tal: Hemmafruideal, men även behov av arbetskraft. Fler kvinnor arbetar, men deras löner är 30 procent lägre än männens för samma jobb.

1960: Lag om lika lön för lika arbete.

1971: Särbeskattning av makars arbetsinkomst införs. Innan dess hade sammanlagd inkomst för ett gift par beskattats, vilket gjorde det mindre lönsamt att båda arbetade.

1974: Föräldrar får rätt att dela på ledigheten vid barns födelse; sex månaders föräldraförsäkring införs.

2002: Föräldraförsäkringen utökas till 480 dagar; 60 dagar reserveras, mot 30 tidigare, för varje förälder och kan inte överlåtas.