Svenska vapen är deras vardag
Toppbild: Moa Karlberg
Beställningarna från det svenska försvaret krymper år för år och i veckan krävde förre statsministern Göran Persson, tillsammans med representanter för fack och arbetsgivare, att försvaret ska återgå till att gynna just svenska tillverkare. På exportmarknaden går det betydligt bättre. Exporten av vapen har trefaldigats sedan början av 2000-talet. Många företag baserade i Sverige exporterar i dag över 80 procent av sina produkter.
Det är en utveckling som har beskrivits och planerats i propositioner sedan mitten av 90-talet. Försvars- och säkerhetspolitiken byggs alltmer på att göra Sverige ömsesidigt beroende av andra länder, och då är det viktigt med ett ökat utbyte av vapen och samarbete kring utvecklingsprojekt.
Staten har alltid stöttat företagens exportansträngningar med personal, pr och pengar. Förra året jobbade över 100 personer inom försvarsmyndigheterna med vapenexportstöd.
Den ökande exporten har lett till större efterfrågan på statlig uppbackning. Regeringen vill därför inrätta en vapenexportstödjande myndighet under nästa år. Syftet är bland annat att förbättra samordningen och effektiviteten för att öka exportandelen och affärsmässigheten. Beslut väntas under 2009.
Kriget mot terrorn ökade försäljningen i svensk vapenindustri, och det gav regeringen en chans att visa USA att Sverige var en pålitlig partner. Två månader efter USA:s invasion av Irak, som Göran Persson förklarade folkrättsvidrig, skrev dåvarande försvarsminister Leni Björklund under ett avtal frågor rörande försvarsmateriel«. Det arbetet pågår fortfarande. Svenska företag anpassar sin utveckling till världens största vapenkonsument. Svenska och amerikanska politiker och byråkrater samverkar.
Men vapen förändrar också människor. Här berättar fyra svenskar och fyra amerikaner – de som smider, skjuter, köper och beslutar – om hur deras liv och världssyn har formats av svenska vapen.
Kommandosoldaten: »Fyra missiler, 20–25 döda … Det är en köttkvarn.«
Namn: Alexander D King.
Född: 1978.
Yrkestitel: Sergeant First Class.
Plats: Byggnad 2931, Fort Benning, Georgia
(högkvarteret för arméns 75:e Rangerregemente).
Gruppchef Alexander King kan inte låta bli att se nöjd ut. Han är 31 år och har skickats ut i kriget mot terrorn nio gånger. Ingen av hans soldater har skadats eller dödats.
På besök i högkvarteret för arméns 75:e Rangerregemente får vi se en film om arméns 3 641 kommandosoldater, så kallade Rangers. Soundtracket platsar i en Hollywoodaction. Filmens budskap: »Kapitulera är inte ett Ranger-ord«. Vid en föreläsning lär vi oss att detta är världens största elitförband med världens bästa och mest dödsbringande soldater. Ett ögonblick efter order rycker de ut var som helst i världen för att bekämpa landets fiender.
– Skillnaden mellan den vanliga armén och Rangers är att vi har valt att komma hit till det 75:e regementet och hålla oss själva i den positionen. Syfte, motivation och driv är de viktigaste delarna, säger Alexander King.
År 2009 gör amerikanska kommandosoldater räder i Pakistan, men här får vi bara prata om officiella krig: Operation Varaktig Frihet (Afghanistan) och Operation Irakisk Frihet.
Alexander berättar gärna historier om Carl Gustaf. Hans mannar har använt det svenska vapnet ofta, »med förträfflig effektivitet«. Carl Gustaf kan avfyra flera typer av ammunition; en favorit hos Alexander är flechettemissilen. Den innehåller 1 100 pilar, eller flechetter, som skjuts iväg med enorm kraft och fart mot »mjuka mål«. Vapnen och ammunitionen är tunga, men de går ingenstans utan dem – i strid är tyngden till deras fördel. Som den här gången. Plats: Afghanistan. Tid: Natt, någon gång efter oktober 2001. Typ av scenario: Vardagligt.
– De fick förstärkning från stridsgrupper, och sådana grupper är ett utomordentligt mål och möjlighet för flechetterna. Vi anföll dem från norr och söder så att två skyttar kunde avfyra alla sina flechetter. Även om de inte siktade helt rätt så hade missilen så mycket energi, och när du avfyrar så här många flechetter …
– Effekterna var förödande. Det fanns ingen anledning att söka efter överlevande. Det kan inte ha varit mer än bitar kvar på det avståndet. Fyra missiler, 20–25 döda … Det är en köttkvarn.
Boforschefen: »Det är klart att grejerna kommer dyka upp på diverse obskyra platser.«
Namn: Tomas Samuelsson.
Född: 1953.
Yrkestitel: Affärsenhetschef för Saab
Bofors Dynamics.
Plats: Saab Bofors Supports ekonomi-
avdelning, Karlskoga.
Tomas Samuelsson ringer tolv minuter efter utsatt tid. Han är mycket upptagen, men ställer upp på en telefonintervju. Han talar rappt, med distinkt Karlskogadialekt.
»Hej. Tomas Samuelsson här, från Saab Bofors Dynamics.«
Tomas Samuelssons karriär började på statliga Bofors på 70-talet. Sedan 2004 är han vd på Saab Bofors Dynamics, Saabkoncernens vinstbringande missilavdelning som gör storsuccé på exportmarknaden – över 80 procent av Saabs produkter går på export. Framgången bygger på den hungriga Saabkunden USA, som enligt forskningsinstitutet Sipri ökat sina militära utgifter med 67 procent det senaste decenniet och står för 42 procent av världens militära utgifter.
Tomas Samuelsson anger även moraliska skäl för att Sverige ska förse världen med vapen.
– Sverige måste kunna ha kapaciteten att försvara sitt territorium och försvara de demokratiska värden som vi står för. Och då är det fel om vi skulle förvägra andra samma möjlighet.
Tomas Samuelsson är särskilt stolt över de världsledande produkterna AT-4 och Carl Gustaf. Flera nya varianter av AT-4 utvecklas – nu ska vapnet fungera bättre i tätorter, där kriget mot terrorn utspelar sig. Och till Carl Gustaf utvecklas hela tiden nya ammunitionstyper. En granat som har kritiserats för att vara inhuman är flechettegranaten ADM 401, som innehåller 1 100 pilar. Men Samuelsson menar att kritikerna missar målet.
– Den är en av de mer humana för pilarnas fart försvinner väldigt snabbt. Den är som en hagelsvärm. Det korta avståndet innebär att sannolikheten att den ska skada någon ovidkommande är väldigt liten.
Saabs vapen har använts flitigt i USA:s nuvarande krig. Hur ser du på det?
– Det finns väl ingen någonstans som önskar att det ska vara oroligheter. Sen lägger inte jag någon värdering i det och vill inte nu gå ut och säga vad som är rätt och fel. Jag konstaterar att om vi levererar till USA så prövas det av en oberoende myndighet som gör sina avvägningar, och vi följer deras bedömningar.
Finns det någon kund du inte skulle sälja till?
– Det vill inte jag uttala mig om sådär generellt. Vi har ett regelverk i Sverige och det regelverket följer vi.
AT-4 och Carl Gustaf har dykt upp på många platser i världen dit det inte direkt exporterats. De har rapporterats finnas hos Röda khemererna i Kambodja, hos Burmas regeringstrupper, hos militära amerikanska företag i Irak, hos Farc-gerillan i Colombia. Tomas Samuelsson menar att Saab följer gällande regelverk och att problemet är av en liten omfattning.
– Jag tycker det är rätt långsökt, att grejerna kommer dyka upp på diverse obskyra platser, det är klart att de kommer att göra, men det är inget vi kan kommentera.
Irakveteranen: »Det var inte som i filmen Black Hawk Down, det var inte glamoröst.«
Namn: Paul Anderson.
Född: 1985.
Yrkestitel: Irakveteran, student och
verkstadsarbetare.
Plats: Paxton, Illinois.
Paul Anderson var sjutton år när han trotsade sin mamma och körde till militärens rekryteringskontor. »Hur ofta får en person som jag chansen att utkämpa min generations krig?« tänkte han när han backade ut från sitt familjehem.
Den väldiga amerikanska flagga som han hade monterat på bilen vajade genom gatorna i Paxton, den lilla stad där Paul Anderson växte upp tillsammans med många andra svenskättlingar. På tv-apparaterna i husen han passerade diskuterades strategier för det kommande Irakkriget.
– Jag visste bara att vi skulle dit. Det var vad våra politiker hade sagt åt oss, och det är vår uppgift att lita på dem, säger Paul Anderson sju år senare.
Det har hänt mycket med hans syn på krig, politik och medborgerligt ansvar. Nu tillägger han:
– Att lita blint på våra politiska ledare är det mest landsförrädande jag kan tänka mig. Vi borde alltid ifrågasätta vår nation och våra ledare. Alltid.
I hjärtat av hans förvandling ligger ett stycke stolt svensk högteknologi. Paul Anderson var i Irak för andra gången. Han hade haft det lugnt, mest mekat och ibland fått rycka ut och bogsera hem strandade amerikanska stridsfordon. Under en bogsering utanför Fallujah i maj 2007 kom en flakbil emot dem. Förbandets grundregel var att skjuta för att döda, men den här gången sköt Pauls befäl varningsskott. Männen i flakbilen svarade med gevärseld. Kulorna klånkade i plåten. Befälets kulspruta kom inte åt motståndsmännen, som tog skydd bakom flakbilen. Paul Anderson halade fram en AT-4, osäkrade, kisade hårt, tryckte av.
Det sjöng i öronen efter explosionen. Delar studsade i marken. Där flakbilen stått var det tomt. Ett fingerknäpp, fem släckta liv. Han hade längtat efter det här, att bli en krigshjälte. Nu kom tomheten. Soldaterna på basen var avundsjuka på att Paul Anderson hade fått action. Det knöt sig i magen.
– Det var inte som i filmen »Black Hawk Down«, det var inte glamoröst. Det hände, och sen var det över. Det kommer inte att bli några filmer gjorda på det, inga särskilda priser kommer att delas ut. Folk dog, och sen återvände vi till basen och lagade stridsvagnar.
Han tar sig hårt om hakan och drar ut huden. Tiden efter muck var svår, han förlorade många vänner efter att ha överdoserat både ångestdämpande mediciner och alkohol. I dag mår han bättre. Men dem han dödat lämnar honom aldrig; hans ord sitter på det här pappret för att de dog.
– Jag önskar att inget av det hade hänt. Jag tycker inte att deras handlingar var rättfärdiga, men deras vrede var definitivt det. Om en styrka invaderade Amerika och gjorde detta mot mig så skulle jag säkert vara den som attackerade.
Paul Anderson har berättat om händelsen som möblerade om hans liv för två personer: en annan veteran, och hans flickvän. Hans familj kommer aldrig att få veta.
– De skulle kanske få en bättre förståelse för mig och varför jag har vissa politiska åsikter. Men jag vill inte att någon i min familj ska se på mig med smärta i sitt hjärta.
På sin högra arm har Paul låtit tatuera den amerikanska flaggan, på den vänstra sitter en blågul. Han vårdar sitt svenska ursprung och hoppas en dag få besöka Ikealandet med den höga levnadsstandarden. Men han blir förvånad när han hör att Sverige exporterar vapen till USA:s krig
– Jag får tänka om när det gäller Sveriges neutralitet. Jag tror inte att det handlar om moral. Att de producerar vapen handlar enbart om pengar. Så länge det här kriget eller ockupationen eller vad du vill kalla det fortsätter så kommer de att fortsätta tjäna pengar. Men jag önskar att Sverige kunde förbli hundra procent neutralt.
Men om inte Sverige sålde vapen till USA skulle väl någon annan göra det?
– Du kan inte kontrollera alla, allt du kan oroa dig över är ditt samvete. Om du kan stå för att ditt jobb orsakar död, lidande och förstörelse, må det vara så. Men om du inte kan bära det, gör det inte.
Exportkontrollanten: »Världen är inte så idyllisk som vi kanske skulle hoppas.«
Namn: Andreas Ekman Duse.
Född: 1945.
Yrkestitel: Generaldirektör på ISP,
Inspektionen för strategiska produkter.
Plats: ISP:s kontor, Stockholm.
Kontorslokalerna är bländvita. På väggarna hänger tavlor av frusna landskap. Vi är på kontrollmyndigheten ISP, Inspektionen för strategiska produkter, som har ett tjugotal anställda. Generaldirektören heter Andreas Ekman Duse. Han är ensam ansvarig – det är han som beslutar vem som får sälja vapen till vem.
Jag frågar vad han har lärt sig under sina fyra år som generaldirektör på ISP. Han letar efter svaret, säger att det är en svår fråga, men att det nog ändå är komplexiteten i jobbet, att göra de svåra bedömningarna. Att väga för och emot.
Vapenexportkritiker menar att ISP bryter mot Sveriges riktlinjer, vilka anger att vi inte bör exportera till länder som befinner sig i, eller är på väg mot, en väpnad konflikt, eller som bryter mot mänskliga rättigheter. Vapenföretagen tycker att ISP gör ett bra jobb. Men alla är de överens om att ISP vrider och tänjer på regelverket, inte minst när det gäller begreppet »säkerhetspolitik«, som ISP ska ta i beaktande när de godkänner en export.
Efter Kalla kriget har svenska regeringar omformulerat hoten. I dag anses piratdåd på viktiga handelsvägar, droghandel och terrorism vara hot mot Sveriges säkerhet, och för att skydda Sverige behöver vi samarbeta med det »globala samfundet«. Andreas Ekman Duse har följt med och anpassat ISP:s praxis till den upplevda hotbilden. Han menar att vapen krävs för att skapa säkerhet.
– Världen är inte så idyllisk som vi kanske skulle hoppas.
När Andreas Ekman Duse 2005 blev tillfrågad av regeringen om han ville ta över ledningen av ISP jobbade han som samordnare för den svenska statens vapenexportfrämjande. Han hjälpte svenska företag att sälja vapen på världsmarknaden.
Försvarsministern: »Om vi bär ansvar för det? USA bär ansvar för vad USA gör.«
Namn: Sten Tolgfors.
Född: 1966.
Yrkestitel: Försvarsminister (m).
Plats: Försvarsdepartementet, Stockholm.
Dagsljuset tränger igenom de höga fönstren och vilar på de mörka möblerna på försvarsdepartementet. På fönsterbläcket skymtar det nyliberala magasinet Neo fram under några nummer av Jane’s Defence Weekly, en av världens tyngsta vapen- och försvarstidningar. Sten Tolgfors lutar hakan mot sin knutna näve och spänner de blå ögonen i mina. Släpper inte blicken förrän vi pratat färdigt.
Han gjorde som »väldigt idealistisk« ungdom vapenfri militärtjänst på Röda korset, där han sedan fortsatte som anställd.
– En dag på våren 1988 kom det in en kurdisk kille och visade ett stort antal fotografier tagna i Halabja, där Saddam Hussein hade gasat och bombat ihjäl bortåt fem tusen civila. Jag bytte uppfattning då.
Hur då bytte uppfattning?
– Det var ju en så tydlig illustration av ondskan och civilas värnlöshet inför den sortens ondska – diktatorer som använder militärt våld direkt riktat mot civila.
I dag anser Sten Tolgfors att västvärldens demokratier och allierade tillsammans måste bekämpa globala hot. Som exempel på hot nämner han terrorister, som de som utförde dådet på Bali 2002, vilket krävde två svenskars liv, och opiumhandeln i Afghanistan, som göder talibanerna och i slutändan även drabbar Sverige.
– Varför ska vi låta konflikten komma till vår gräns? frågar han.
90-talets och 00-talets regeringar lade grunden för att skrota Sveriges alliansfrihet och i stället göra Sverige ömsesidigt beroende av andra länder. Sten Tolgfors fortsätter det arbetet.
– Spelplanen för försvarsindustrin är helt uppochnervänd jämfört med tidigare. Då hade vi en nationellt ägd industri som utvecklade vapen i samverkan med den svenska staten för specifikt svenska behov. Sverige var inte bara militärt alliansfritt utan drev också en neutralitetspolitik. I dag är det inte alls så. Vi bygger säkerhet tillsammans med andra.
Det vapenindustriella samarbetet mellan USA och Sverige spelar en nyckelroll i att göra oss ömsesidigt beroende. Ett hastigt avbrott skulle ställa till det rejält både för det svenska och amerikanska försvaret. Tolgfors berättar att samarbetet med USA bland annat frambringat den GPS-styrda precisionsmissilen Excalibur (ett projekt som regeringen Persson delfinansierade).
– Den kommer i förlängningen att minska antalet civila dödsoffer, eftersom du vet vad du träffar, givet att informationen om målet är korrekt.
Om det finns ett ömsesidigt beroende, är Sverige då medansvarigt för USA:s krig i Irak?
– Om vi bär ansvar för det? USA bär ansvar för vad USA gör.
Soldaten: »Alltså, jag har dödat minst 14 personer med M68:an. Jag pratar helst inte om det.«
Namn: Ben Fugate.
Född: 1987.
Yrkestitel: Specialist, Apache Troop,
1/3 Armored Cavalry Regiment.
Plats: Fort Hood, Texas.
»Jag har förberett mig!«
Ben Fugate visar en orange burk med huvudvärkstabletter. Han var i Irak under femton månader och sedan han kom hem i mars bankar det ofta oskönt där inne, som om något elakt vill ut. Han sväljer en näve och flinar.
Tonåringen Ben kom inte överens med lagen. Hans elfte notering var ett väpnat rån, och efter sex månader i buren fick han välja: Tre år i fängelse eller militärtjänst. Han var sjutton år när han skrev på ett sexårskontrakt med armén. Hans pluton avfyrade dussintals AT-4:or mot irakiska byar. Ben sköt en AT-4 mot ett trevåningshus varifrån de blev beskjutna, men granaten studsade och exploderade i huset intill.
– Jag tyckte det var roligt, men det tyckte ingen annan. Jag har en sjuk humor.
Hur såg byggnaderna ut efter explosionen?
– Rätt coola.
Vad tänker du om de som sköt mot er?
– Jag vet att jag dödade minst tre. Jag hoppas att jag dödade fler.
En annan gång avfyrade Bens pluton åtta AT-4:or mot fyra bostadshus.
Blev ni beskjutna från alla byggnaderna?
Ett leende skyndar genom hans ansikte.
– Eeeh. De flesta av dem. Troligen typ två av dem.
Ben har ett svenskt rödpunktssikte på sitt gevär. Inom militären kallas siktet för M68. Det gör soldaten snabbare: han behöver bara sätta den röda punkten på sitt mål, och trycka av.
Så länge han pratar om AT-4 beskriver Ben kriget som ett tv-spel, kryddat med hämndbegär mot de som skjuter mot honom och hans vänner.
När vi lämnar de spektakulära explosionerna och pratar om människor som han satt den röda punkten på, som segnat ihop någon meter framför honom, så försvinner leendet. Allvaret trycker bakom masken.
– Jag vet inte, det är som, alltså. Mycket av det var riktigt korkat.
Kan du berätta om en gång när du använde M68?
– Alltså, jag har dödat minst 14 personer med M68:an. Män, barn som bar vapen, kvinnor som gömde bomber under sina kläder. Så ... jag pratar helst inte om det.
När jag frågar Ben vad han tycker om att svenska företag exporterar vapen till USA, pratar han om skuld, deras och hans. Han tar för givet att industrin inte ser sig som delaktiga i konflikterna där vapnen används, och kallar det för hyckleri.
– Det är som om jag skulle säga att jag inte hade någon del i Irak, jag var bara där.
Men du har inte lyssnat på vapenindustrin. De kanske har bra argument.
– Argument. Visst. Du kan ta ett gammalt äpple och spreja karamell på det och göra det fint, men under ytan är det fortfarande ett jävla ruttet äpple. Jag kan säga att vad jag gjorde i Irak är helt jävla ascoolt och fantastiskt ända tills jag är blå i ansiktet. Men jag vet, att det jag gjorde, det var fel.
Montören: »Det finns länder som man kan sälja hur mycket som helst till.«
Namn: Bo Semmelhack.
Född: 1947.
Yrkestitel: Montör och maskinarbetare på Saabs vapenfabrik i Eskilstuna och ordförande för den lokala Sekoklubben. Pensionerad sedan den 1 april.
Plats: Hemmet, Eskilstuna.
Sedan Bo Semmelhack gick i pension i våras är det påta i trädgården och fylla i rotavdragsblanketter som gäller. De 32 åren dessförinnan tillverkade han vapen. Han kan inte minnas att någon har ifrågasatt hans yrkesval.
– Men vapenindustrin är inget man blir populär på. Förstår du? Skolan och omsorgen är väl sånt som folk bryr sig mer om.
Han var aktiv i facket från början och 1998 tillträdde han som ordförande för Sekoklubben på Saab Bofors Dynamics (dåvarande Celsius) fabrik i Eskilstuna. Det har varit tre omvälvande decennier: statligt blev privat, produktion för Sverige blev produktion för världen. Den lilla fabriken i Eskilstuna hängde löst i kastvindarna. Massuppsägningar följdes av anställningar. Bo Semmelhack fick ta skit från båda håll: cheferna behövde utbildas i Las medan upprörda medarbetare anklagade Bo Semmelhack för att säga upp dem. Det fackliga engagemanget var en självklarhet. Hans pappa, som flydde från Tyskland på 30-talet, var murare och kommunist.
– Man har ju sett orättvisorna, man tycker att fan, det måste vara någon som säger till, man kan ju inte acceptera det här.
Internationaliseringen av vapenindustrin gjorde anställningarna osäkrare, men vidgade även vyerna.
– Förut var det bara att man åkte till Karlskoga, nu fick man åka i princip över hela världen. Det har varit det roligaste.
Bo Semmelhack var facklig representant vid Saabs resor till länder som Sydafrika, Brasilien, Frankrike, Tjeckien. Ofta var det för att hjälpa till att sälja Gripen genom att övertyga facken i de länderna, och de i sin tur talade med politikerna. Han säger att försvarsindustrin är 90 procent politik, och att mutor är ett nödvändigt ont.
– Vi kommer ju aldrig få sälja någonting om vi ska ställa oss längst bak i kön och be om ursäkt.
Hans plats har ändå främst varit på golvet, bland löpande band och roterande maskiner, rökdamm och granatgeväret Carl Gustaf, döpt efter Sveriges konung när han var lillprins, och en av Sveriges stora exportframgångar.
– De senaste åren fick vi tillverka otroligt mycket. Det är ju ingen hemlighet att det finns länder som man kan sälja hur mycket som helst till. Det är det vi har levt på.
Tänkte du någonsin på att du gjorde produkter som är till för att oskadliggöra andra människor?
– Man tänker ibland på det. Jag har varit med och testskjutit Carl Gustaf, det blir inte mycket kvar, det kan jag säga dig. Och vi har haft folk här från US Army och från bland annat Indien, som det är mycket försäljning till. Jag behöver inte säga vilka andra länder. Amerikanarna sa att Carl Gustaf är »very good, very good« att använda i exempelvis Afghanistan.
Inköparen: »Vi behöver produkter som snabbt kan användas för att bekämpa hot på nära håll.«
Namn: Gary Barber.
Född: Vill ej uppge.
Yrkestitel: Chef för axelavfyrningsmissil- och
specialprojektsavdelningen på projekthanteringskontoret för närstridssystem.
Plats: Picatinny Arsenal, New Jersey.
Gary Barber säger inte Irak eller Afghanistan, utan »scenario«. Inte heller ord som attackera eller döda eller människa. Däremot sätta in, inverkan och mål. Han är en av omkring tre tusen anställda på Picatinny Arsenal. Här har man smidit, testat och inhandlat krigsprodukter i 102 år. Andelen anställda på Picatinny som är tillfreds med sin arbetssituation ökade från 87 procent 2004 till 92 procent 2007. Gary Barber är en av de nöjda. Här kan han använda sina ingenjörskunskaper och ledaregenskaper till att hjälpa sitt land genom att testa och köpa bra vapen.
Ett bra vapen är AT-4. Det kommer från Saab Bofors Dynamics, en av Gary Barbers mest pålitliga leverantörer. Den amerikanska militären har köpt över en halv miljon AT-4:or.
– Det verkliga behovet bakom dessa typer av produkter är det faktum att vi har satt många fotsoldater i arbete, säger Gary. Vi behöver produkter som snabbt kan användas för att bekämpa hot på nära håll.
AT-4 är så kraftig att man inte kan avfyra den från ett rum – det kraftiga bakblåset kommer att förgöra alla därinne. Därför tycker Gary att det är bra att Saab Bofors Dynamics har utvecklat en ny produkt: AT-4 CS. Tack vare en raffinerad saltvattenlösning försvinner det mesta av bakblåset. Det gör det lättare att använda vapnet i trånga städer. Den största fördelen, säger Gary, är att AT4-CS räddar amerikanska liv. Han arbetar därför hårt för att byta ut alla AT-4:or mot AT-4 CS.
På 70- och 80-talet utvecklade svenska ingenjörer AT-4:an för att penetrera stridsvagnar, explodera på insidan och göra passagerarna flytande. Utvecklingen tillhörde 1900-talets kapplöpning mellan stridsvagnar och missiler. I dag finns inga stridsvagnar bland USA:s fiender. De svenska ingenjörerna anade nog inte att deras AT-4:or en dag skulle spränga byggnader och flakbilar i Irak, eller att kreativa amerikanska soldater skulle använda dem som flaskhållare. De föreställde sig knappast att deras vapen i 2000-talets Irak skulle bäras av fjärrstyrda robotar och säkerhetsvakter.
Men när man skickar iväg ett vapen, blir det sällan som man tänkt sig.