Svensken mitt i massakern

Det var den 5 november på USA:s största armébas Fort Hood som major Nidal Malik Hasan skrek »Gud är stor« på arabiska och inledde sin ursinniga urladdning. Då satt svenske Anthony Marchi, 34, och sysslade med pappersarbete nere på sitt kompani på andra sidan av basen.

– Vi rusade upp till byggnaden och körde räkning för att se att alla var där, säger han när Fokus hälsar på honom på Fort Hood.

Basen är för stor för att han skulle höra skotten där han satt, men ingen uteslöts när det skarpa läget nådde hemmaplan.

– Det blev »lock-down« (man stänger basen, ingen får komma in eller ut) direkt och när vi hörde hur många som blivit skjutna började vi göra i ordning helikopt­rar för att kunna transportera dem. Vi satt i beredskap i 36 timmar.

Det har nu gått drygt tre månader sedan armépsykologen Hasan dödade 13 av sina kamrater och skadesköt ytterligare 30. Anthony Marchi och de andra på Fort Hood försöker lägga händelsen bakom sig. Basens storlek – 45 000 soldater över 878 kvadratkilometer – har förstås gjort det lättare. En mindre bas hade kanske aldrig återhämtat sig.

Anthony Marchi eskorterar oss förbi grindarna denna tidiga vintermorgon och vidare in i vad som ser ut som en mindre amerikansk stad; Burger King här, Pizza Hut där. Fort Hood är i stort sett platt och ytorna till synes oändliga. Vi går på flygfältet där Black Hawk- och Apachehelikoptrar står uppradade i perfekta led. De enorma hangarerna är avskalade, liksom kontorsbarackerna intill.

Anthony, som har sina rötter i Tyresö utanför Stockholm, kom till USA när han var 21 år, 1996 (läs mer i artikel intill). Tämligen omgående tog han anställning i militären. Tre gånger har han varit i Irak. Han säger att han inte ångrar någonting och att han har nått dit han velat. Men jobbet har ett högt pris, trots att det finns psykologer som hjälper återvändande soldater att bearbeta krigsscenerna och hantera ångesten.

– När jag kom hem från Irak första gången var det värst. Då kände man sig meningslös, vad är poängen med allt, vad är målet? Men det är inget att skämmas för, det händer alla i vårt jobb. Vi ser sjuka och döda varje dag i ett helt år, säger Anthony Marchi.

För Anthony Marchi och hans kolleger är det svårare än så. Han träffade aldrig Nidal Hasan och kände ingen av dem som dödades. Men han tänker mycket på det som hände, något har förändrats sedan attacken.

– Det var egentligen aldrig någon skillnad i hur vi soldater såg på varandra, oavsett bakgrund, men skjutningen har definitivt ökat medvetenheten. Man kan inte låta en sådan här sak hända och sedan påstå att det var en engångsföreteelse och att det aldrig kommer hända igen, säger Anthony.

Till skillnad från svenske Anthony Marchi hade Nidal Hasan aldrig varit på utlandsuppdrag. Och när han behövde stöd vände sig Hasan inte till läkarkollegerna på Fort Hood-basen utan till en imam med terrorkopplingar, Anwar al-Awlaki. Att han dessutom uppges ha ropat arabiska slagord under skjutningen gjorde terrorism till huvudspåret i utredningen.

Hasans attack på kollegerna har bedömts vara en ensam mans verk, mindre professionellt, mindre omfattande, men inte mindre hotfullt. De ensamma krigarna är ofta – inte alltid – lättare att stoppa, men också mindre förutsägbara.

– Det är just den här typen av incident, oavsett om han var mentalt stabil eller inte, som oroar allra mest. Just på grund av att han inte var del av något organiserat nätverk, säger Robert Y Shapiro, professor i statvetenskap vid Columbia University i New York.

I den mån Hasans dåd inte bara var ett utslag av ren galenskap, kan det klassas som »hemgjord terrorism«, det vill säga där antiamerikanska känslor har vuxit fram hos muslimska amerikaner som inspirerats av al-Qaida, men agerar på eget bevåg.

I slutet av förra året kom rapporten »Anti-terror lessons from Muslim American communities« från ansedda amerikanska Duke University och University of North Carolina. Den visar att sedan 9/11 2001 har 139 amerikanska muslimer begått dåd som klassats som terrordåd, i och utanför USA, men bara 40 har lyckats. Förra året toppade statistiken med 41 dåd. Men enligt rapporten är det för tidigt att säga om det handlar om en stigande trend. Det går inte heller att urskilja någon tydlig etnisk profil på personerna, bland de 139 är spridningen stor mellan asiater, afro-amerikaner, araber, somalier och vita. Rapporten slår fast att »hemgjord« terrorism är allvarligt, men inte något utbrett problem. Författarna påpekar dock att det finns en risk att anti-terroristlagar alienerar amerikanska muslimer, och att det är bättre att behandla dem som en del av lösningen snarare än problemet.

På ett sjukhus inte långt ifrån Fort Hood ligger Nidal Malik Hasan, som sköts av polis vid attacken och förlamades från midjan och nedåt, och väntar på rättegången i vår, då han kommer att åtalas för överlagt mord.

Har varit tre gånger i Irak

Anthony Marchi vann sitt amerikanska arbetstillstånd i den utlottning som sker årligen och flyttade över på vinst och förlust.

Det var år 1996. Med en bakgrund som värnpliktig sjukvårdssoldat på I19 i Boden och en dröm om att bli ambulanssjukvårdare, var han inte svårövertalad när en armérekryterare lovade fri utbildning, garanterat jobb och fina meriter till en civil framtid.

– Det var innan krigen i Irak och Afghanistan och jag tyckte det lät jättebra. Och jag ångrar det inte. Jag ser det här som en karriär och jag har nått dit jag ville, att bli helikoptersjukvårdare, säger han.

Anthony Marchi har nu varit på Fort Hood i fyra år. Tidigare har han varit baserad i Kansas och på en amerikansk armébas i Tyskland. Liksom de flesta andra soldater på Fort Hood har han även tre uppdrag i Irak på meritlistan. Det första var under andra vågen efter invasionen 2003.

– Det var den värsta resan. Det var så nytt – nytt för mig, nytt för USA och nytt för världen. Ingen kände riktigt till reglerna på något vis, säger Anthony.

– Det var väldigt spänt, där gick man runt med ett laddat vapen och undrade vad som hände och det smällde vägbomber hela tiden. Under den resan dog fyra av mina vänner.

Han tillhörde de infanterister som körde runt och genomsökte hus där förväntade militanta rebeller bodde.

– Vem som helst kunde finnas där inne, säger Anthony Marchi och skakar på huvudet vid minnet.

Det tredje och senaste uppdraget avslutades i juni 2009.

– Det är lite tryggare nu när jag sitter i en helikopter. Vi hämtar upp svårt skadade, men jag känner dem inte. Jag lägger bara om dem och gör det som är nödvändigt för att de ska klara sig till sjukhuset. Man undviker gärna större ingrepp i en helikopter, det är ju rätt skakigt.

Den misär han sett och alla de skottskador som han lagt om under sina tolv år i armén ligger långt ifrån tryggheten i mammans hem i Gullspång, där Anthony Marchi firade jul. Det är två olika världar som kan vara svåra att få ihop. Han berättar att plötsliga aggressioner har drabbat honom.

– Jag gick in i en mataffär en gång och blev helt plötsligt jättearg. Inte på någon särskild, jag var bara arg. Psykologerna säger att man inte ska gå därifrån om sådant händer, man ska härda ut och intala sig själv att det inte är farligt. Så jag tog min vagn och gick gång upp och gång ned i affären. Det kändes väldigt konstigt, svårt att förklara.