Sverige åt sossarna!

Det går bra nu. 

Men låt oss klara av skadeglädjen först. Det är Kantar Public som står för bränslet, just den vecka då det här skrivs. 

Moderaterna går tillbaka. Jimmies gäng tappar också. Liberalerna och Kristdemokraterna ligger på 3,2 procent var. 

Men Partiet… 

Det har gått nästan femton år sedan Socialdemokraterna senast hade 38 procent av opinionen. Det var före nära-döden-upplevelsen med Håkan Juholt. Sverigedemokraterna var då ungefär där Liberalerna och Kristdemokraterna är nu. Ingen hade hört talas om decemberöverenskommelser och januariavtal. Folk sköts inte på löpande band. Kanske kunde ryssen fortfarande bli snäll. Hade någon förutspått att en pandemi kunde stänga ned hela samhället, skulle det ha avfärdats som ungefär lika sannolikt som att Socialdemokraterna skulle byta fot om svenskt Natomedlemskap. 

En annan tid. Och ändå samma stöd, bara ett par hårsmåner under de magiska 40 procenten. 

Det går bra nu, som sagt. Som om svenskarna, vad som än händer, förr eller senare alltid återvänder hem.  

Det finns något märkligt i rapporteringen om den svenska Natoansökan. Gång på gång sägs det att Sverige tog beslutet utan någon diskussion. En blixt från klar himmel. Men det är inte riktigt sant. 

Det är nära 25 år sedan Carl Bildt efterlyste en debatt om ett svenskt medlemskap i försvarsorganisationen, någon gång i början av 00-talet. Det är tjugo år sedan den moderata partistämman gjorde klart att Sverige borde gå med. Liberalerna hade tagit samma beslut redan 1999. Centerpartiets stämma röstade för Nato 2015. Kristdemokraternas riksting distanserade sig från sitt nej till ett medlemskap för tio år sedan, även om de ville ha en parlamentarisk kommission som utredde saken, snarare än medlemskap så snart som möjligt. 

Det var ingen enkel fråga i något parti. Och tidvis framstod Natofrågan lite som det socialdemokratiska kravet på republik: en markering som ingen förväntade sig skulle förvandlas till politisk handling inom överskådlig tid. Men poängen är att Nato och ett svenskt Natomedlemskap har diskuterats. År efter år, på stämmor, ting och landsmöten. I partiföreningar och partitidskrifter. Om och om igen. 

Men bara inom borgerligheten. 

Beskrivningen att ”Sverige” kastar sig in i Nato utan diskussion är helt enkelt inte sann. Halva Sverige, om vi tänker på landet i politiska termer, har talat om saken i åratal, rent av decennier. Det är Socialdemokraterna som har vägrat tala om Nato – inte Sverige. 

Så hur kommer det sig att så många, även utanför socialdemokratin, fortfarande har så svårt att skilja det ena från det andra? 

Årets första maj-märke var rött. Men bara på ytan. Parollen var ”För hela Sverige” och på den officiella affischen, bakom ett grovhugget porträtt av Magdalena Andersson någonstans mellan Barack Obama och Den lysande stigens ordförande Gonzalo, bredde ett blågult landskap ut sig. 

Ett tecken i tiden. Redan förra året handlade Magdalena Anderssons Almedalstal om det typiskt och underbart svenska. När hon, inför valet, ombads att fånga sin framtidsvision i bild, ritade hon en svensk flagga. 

Magdalena Anderssons första maj-tal i år handlade om att ”hålla ihop”: ”som land”, ”som folk”, ”som nation – som svenskar”. 

”Det är någonting verkligt som står på spel de kommande åren”, sammanfattade Andersson: ”Vårt lands själ. Vår demokrati. Vilka vi är.” 

”Sverige ska bli mer som Sverige. Vår plats i världen.” 

En dryg månad senare höll Andersson nationaldagstal vid Falu koppargruva, iklädd sin mammas folkdräkt från Västernärke: 

”I dag vill jag förstås tala om just det. Om Sverige. Vårt land. Om varifrån vi kommer. Om vilka vi svenskar är.” 

”Jag är stolt över Sverige”, deklarerade Andersson, ”och jag älskar vårt land”. ”Svenska värderingar finns sannerligen – och dem ska vi värna!” ”Jag tror på Sverige.” I Aftonbladet förklarade hon att hon var patriot. 

Ytterligare en månad senare var det dags för Almedalen igen. Andersson inledde sitt tal med att tala om sommaren, men inte vilken sommar som helst, utan den ”svenska sommaren”. ”Jag är stolt över den svenska historien”, intygade hon också. 

Allt detta Sverigekramande gick inte obemärkt förbi. Stigbjörn Ljunggren, sedan några år politisk chefredaktör på Sydöstran, såg sig föranledd att reda ut frågan på såväl socialdemokratiska som borgerliga läppar: ”Kan sossar vara patrioter?”. 

Svaret, för den som undrar, var ja. Det är, förklarade Ljunggren, bara att spinna vidare på Per Albin Hansson – också han en självdeklarerad patriot – som ”mobiliserade fosterlandskärleken till en kraft i välfärdspolitikens tjänst”. Nationen, fosterlandet och patriotismen är inget högern har patent på. Än mindre uppstickarna i Sverigedemokraterna. 

Fredrik Johansson, mångårig moderat consigliere, plockade upp samma tema i Svenska Dagbladet i början av sommaren: ”väljarna ska förknippa Socialdemokraterna med Sverige och Sverige med Socialdemokraterna”. Per Albin, skrev Johansson, tog sitt parti från en revolutionär rörelse som skulle omstöpa nationen, till en rörelse som skulle ta över nationen och göra den till sin. Redan 1921, sju år före det berömda folkhemstalet, uppmanade Per Albin vid ett tal till ett ”leve för fosterlandet”. Hurraropen lät inte vänta på sig. 

Socialdemokraternas tidiga omfamnande av patriotismen var ett sätt att bredda sin rörelse och göra den till något annat än ett klassbaserat särintresse. Det var ett slags tidig triangulering – att bygga en tredje ståndpunkt med hjälp av motståndarnas egna slagord – och socialdemokratins biljett till en maktposition, som få, om några, partier i andra demokratiska länder lyckats erövra. 

Frågan är felställd. Eller kanske snarare självbesvarande. 

Det är en vanlig reaktion om man frågar erfarna socialdemokrater om varför det så ofta och oreflekterat sätts likhetstecken mellan Sverige och socialdemokratin. 

Varför skulle det inte finnas ett sådant likhetstecken? Hur skulle det annars se ut? 

Det handlar förstås, till stor del, om regeringsmakten. Från 1932 till 1976, i nästan 45 år, prenumererade Socialdemokraterna på den. De sex åren av borgerliga regeringar mellan 76 och 82 var möjligen ett slags borgerlig generalrepetition, men inte riktigt ett brott med den traditionen. Det fanns varken självförtroende eller egen politik nog för den saken. Det är inte orimligt att sträcka ut det socialdemokratiska maktmonopolet ända till regeringen Bildt 1991. 

Det blir nästan 60 år av vad som på den borgerliga kanten inte utan skäl beskrivs som en enpartistat. 

Om ett parti så entydigt format ett land, från efterblivet bondesamhälle, till modern, demokratisk välfärdsstat, är det inte särskilt konstigt att nationen och partiet flyter samman. I institutioner och personer förstås, men också i människors föreställningsvärld. 

Gör tankeexperimentet: hur skulle Sverige sett ut i dag, utan Socialdemokraterna? Det är inte lätt att föreställa sig. 

Ungefär så resonerar många socialdemokrater som får frågan. Det finns inget mysterium. Det är ett historiskt, snarare än ett politiskt, faktum att Sverige är ett socialdemokratiskt land. Svårigheten att skilja Partiet från nationen, beror på att det nästan är omöjligt att skilja det ena från den andra. 

Men å andra sidan är inte Socialdemokraterna detsamma som Sverige. Genom alla år har det funnits en opposition och ungefär hälften av svenskarna har röstat på alternativen. Det är mer än trettio år sedan regeringen Bildt tillträdde. Det finns numera en generation vuxna, som inte växt upp i ett Sverige där regeringsmakten tillhör ett läger. Och det mesta under de senaste decennierna har inte gått som Socialdemokraterna hade önskat, även om partiet hade fått välja fritt.  

Vi har fria kapitalrörelser och inte längre någon arvsskatt eller förmögenhetsskatt. Vi är med i EU och snart i Nato. Vi har fler miljardärer än någonsin tidigare och privatiseringar har tagit en rejäl tugga av den offentliga servicen. Den fackliga organisationsgraden är fortfarande internationellt hög, men mycket lägre än den brukade vara, särskilt inom LO-kollektivet. Och fackets roll är en helt annan och mer svårgripbar. Inte ens centrala förhandlingar är längre särskilt centrala. Facket har blivit mer av ett serviceorgan för medlemmarna och mindre av politisk överbefälhavare, med krav på disciplin och lojalitet. Den tid då namnet på LO:s ordförande var välkänt i varje svenskt hem och han – för det var alltid en han – var huvudperson i tidningar och nyhetssändningar var och varannan dag, är förbi sedan länge. 

Minns du vad LO:s nuvarande ordförande heter? 

Lika lätt som det är att få rutinerade socialdemokrater att vifta bort frågan om varför Partiet och nationen så ofta blir ett, lika lätt är det att få dem att erkänna att de senaste decennierna, även under socialdemokratiska regeringar, har känts påtagligt borgerliga. 

Så även om man godtar de starka historiska skälen till att likställa Socialdemokraterna och Sverige, biter sig frågan kvar. Vi kanske kan formulera om den en aning: 

Hur många icke-socialdemokratiska decennier krävs det, innan Sverige blir mer än Partiet? 

Det finns åtminstone tre saker som inte går att hoppa över, om man vill försöka reda ut Socialdemokraternas nationella särställning. Den första är pragmatismen, som går ända bak till hövdingen, Hjalmar Branting. Den andra är just regeringsmakten och den nästan heliga status den har inom Partiet. Den tredje är systemförsvaret, som också har en lång tradition inom Socialdemokraterna, men av naturliga skäl är av lite yngre datum än pragmatismen. 

Låt oss börja med pragmatismen. 

– Moderaterna skriver idéprogram hela tiden. Det har vi inte pysslat med sedan fyrtiotalet, säger en välkänd socialdemokrat med försmädlig underton. 

Alla socialdemokrater – till exempel de som deltog i arbetet med partiets 90-talsprogram i slutet av åttiotalet – skulle inte hålla med. Men ”Klas Eklunds 40-årskris”, som Carl Bildt kallade just det försöket till politiskt omtag, skrevs trots allt för snart 35 år sedan. Det ligger något i påpekandet. 

Idéprogram, säger samma socialdemokrat, är sådant man pysslar med om man inte har makten. Har man makten fylls tiden av att hantera verkligheten. 

Det påminner lite om vad den gamle torypolitikern Alan Clark, representant för ett annat maktvant parti, en gång sade när yngre partister efterlyste ”nya idéer”: ”Vi behöver inga nya jävla idéer. Vi har nog problem som det är.” 

Det är för mycket sagt att Socialdemokraterna redan från början var självklara pragmatiker. Det tog ett par decennier innan partiet hittat dit, från den socialistiska idévärlden. Men redan Hjalmar Branting stakade tydligt ut kursen. Han bekämpade vänsterradikalism i form av bolsjevism och spartakism i de egna leden. Han återkom till vikten av att vinna demokrati med demokratiska medel och med alla ombord. 

Sådant kräver kompromisser, snarare än renlärighet. 

När Sverige kunde ha fått upplopp och rent av revolution, under ämbetsmannaregeringen Hammarskjöld 1917, trädde Branting fram och gjöt olja på vågorna. På vägen fram till grundlagsreformen som gav allmän och lika rösträtt 1920–21, kryssade Branting skickligt mellan det egna partiets olika falanger, kungen och politiska motståndare. Målet var förstås grundat i övertygelse och idéer, men metoden var pragmatisk. 

Per Albin byggde vidare på det arvet. En marxistisk partisväng efter första världskriget desarmerades med idén om folkhemmet. Regeringsmakten erövrades på riktigt. I kohandeln med Bondeförbundet byggdes en ny allians, som snarare handlade om praktisk politik än om ideologiskt brödraskap. Samlingsregeringen under kriget var, förstås, till hela sin natur pragmatisk. 

Och så fortsatte det under Tage Erlander. Först med Olof Palme, menar även en del socialdemokrater, sattes pragmatismen tidvis åt sidan. Samma personer påpekar att det sällan slutade väl. Löntagarfonderna, som mobiliserade borgerligheten som inget hade gjort på decennier, är det bästa exemplet. Kanske hade den ihållande högervågen kommit ändå – den gjorde det i många andra länder – men hotet om ett socialiserat näringsliv var som att ge en dittills rätt vilsen borgerlighet en injektion steroider. 

Men de socialdemokratiska avstegen från den pragmatiska linjen är trots allt avsteg. Inte ens partiets mest inbitna motståndare skyller det särskilt ofta för att ruva på radikala vansinnigheter. Om så sker är det nästan alltid indirekt: det är Socialdemokraternas stödtrupper – Miljöpartiet och Vänsterpartiet – som utmanar sans och vett. Inte Partiet. Faran med Socialdemokraterna är just pragmatismen. Eller, i borgerliga ögon, makthungern och den därtill hörande skamlösheten, som gör att S kan gå med på vad som helst, bara det får sitta kvar vid makten. 

Rösta på de pragmatiska sossarna och få de fanatiska miljöpartisterna. 

Om socialdemokrater kan låta en aning spydiga när de talar om den maktlösa borgerlighetens ständiga idéarbete, handlar borgerlig spydighet mot socialdemokratin om just det här: skamlösheten och hållningslösheten när makten är viktigare än allt. Eller, i mera neutrala termer, den konsekventa pragmatismen. Men om man försöker förstå varför Socialdemokraterna och Sverige så ofta likställs, är det en annan aspekt av pragmatismen som är den viktiga. 

Socialdemokraterna startades av fackföreningsrörelsen. Det heter fortfarande Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Det är alltså, historiskt och till namnet, ett tydligt intresseparti. Men längs vägen, samtidigt som den traditionella arbetarklassen krympt, har partiet kastat sitt nät allt vidare. Tjänstemän och akademiker, offentliganställda, privatanställda och till och med småföretagare. Arbetare har numera ersatts av ”vanligt folk”, en ofta återkommande fras i Magdalena Anderssons tal. ”Alla ska med”, som partiets slogan löd för snart 20 år sedan. 

Pragmatismen är en förutsättning för att Socialdemokraterna ska vara trovärdiga i breda och skiftande grupper. Kompromisserna och avvägningarna sker, så att säga, inom partiet, inte mellan partier. Och med tiden har det givit Socialdemokraterna en särställning. Övriga partier uppfattas och beskrivs ofta som representanter för särintressen. Moderaterna tar hand om de besuttna och strebrarna. Centern brukade värna bönderna, men är nu de ideologiska liberalernas intresseparti. Kristdemokraterna samlar de fromma. Liberalerna lärare. Och så vidare. 

Såväl sociologi som ideologi gör att Socialdemokraternas konkurrenter kan beskrivas som särintressen. Men Socialdemokraterna har, just genom sin pragmatism och sitt ointresse för att binda sig alltför hårt vid särskilda idéer, lyckats etablera känslan av att de representerar allmänintresset. 

Nationens intresse, om man så vill. 

Det skulle förstås aldrig ha varit möjligt, utan den långa erfarenheten av att äga regeringsmakten. 

Regeringsmakten är visserligen inte oföränderlig. En gång kunde Socialdemokraterna styra på den kalla kalkylen att Vänsterpartiet inte kunde göra annat än att backa upp S-regeringen. Nu senast krävdes tre, till stor del oförenliga, partiers stöd. Det blir många kompromisser och en hel del ormmänniskokonster. En svagare socialdemokrati har dessutom svårare att göra fördelaktiga överenskommelser. Regeringsmaktens kvalitet blir lidande. Men den är ändå regeringsmakten. 

Det finns flera skäl – förutom det uppenbara att all politik syftar till påverkan – till att regeringsmakten blivit i det närmaste helig inom Socialdemokraterna. Ett är att oppositionsrollen hotar pragmatismen. 

Under en av turerna i nittiotalskrisen samlades den socialdemokratiska riksdagsgruppen till morgonmöte klockan 7.00. Ingvar Carlsson lade fram en kärv åtstramningsplan. En försvarlig del av riksdagsledamöterna kom från det fackliga hållet och började argumentera emot vad de just hört. Ingvar Carlsson gav ett rakt svar: 

– Ni har en kvart på er om ni vill avsätta den här regeringen. Sedan håller jag presskonferens. 

Det skulle komma att storma en hel del och Ingvar Carlsson fick avgå och tillträda igen, i ett spel som på den tiden var ovanligt. Men Carlsson gick till sist segrande ur striden och han visste vilka strängar han spelade på: vad en socialdemokratisk statsminister än föreslår, skulle det vara värre om statsministern vore borgerlig. 

Socialdemokraterna, säger en partiföreträdare, har lyckats hålla liv i en auktoritär och lojalistisk tradition, som löper hela vägen tillbaka till Hjalmar Branting: 

– Vi pratar aldrig om ett politikbyte innan det sker. Det folk tjattrar om är det minst viktiga. Det viktiga är nästan alltid det man inte talar om. 

Det är inte så svårt att övertyga ett parti om att regeringsmakten är viktig, även om det kostar ideologiskt, särskilt om man vant sig vid att ha den. Men från partiledningens utsiktspunkt är regeringsmakten också ett skydd och en sköld mot interna stolligheter. Borgerliga partier kan i opposition ta sig an ”politikutveckling” med betydande entusiasm. Den känslan har ingen motsvarighet inom Socialdemokraterna. Den allmänna meningen – mer allmän ju närmare partiets topp man kommer — är att oppositionsrollen är politiskt farlig. I brist på verklighet att hantera, föds alla möjliga tokiga drömmar.  

Löntagarfonderna fick luft under Socialdemokraternas år i opposition mellan 1976 och 1982. Håkan Juholt valdes när Socialdemokraterna förlorat en andra gång till Fredrik Reinfeldt. 

Det blir något av ett cirkelargument, men att bära regeringsmakten gör det enklare att bete sig på ett sätt som gör det möjligt att behålla regeringsmakten. Utan regeringsmakten, med alla dess politiska kompromisser och verklighetskrav, är risken stor att pragmatismen förtvinar. Varför anstränga sig för att finna den framkomliga vägen, när varje väg ligger öppen, åtminstone i teorin? 

Den andra sidan av det myntet är, en aning paradoxalt, att Socialdemokraterna behöver regeringsmakten för att tänka om. För det är i regeringsställning partiet får kraften – ofta just genom att hänvisa till ansvaret för nationen – att byta fot politiskt. Så var det med medlemskapet i EU och nu senast ansökan om Natomedlemskap. Den dramatiska bakgrunden – ekonomisk kris, statsfinansiellt moras, krig i Europa – är viktig för att kunna stöpa om sig, men har bara full effekt i regeringsställning. Då kan den vara desto mer potent. En socialdemokrat förklarar: 

– När Socialdemokraterna bestämmer sig för att ändra sig gör vi det rejält. Om vi måste byta ståndpunkt ska vi inte göra det motsträvigt, utan med hull och hår. Skäms vi, ber om ursäkt, eller gör det halvdant, förlorar vi på det. Men en helomvändning kan vi vinna på. Det verkar ha funkat i Natofrågan. 

Det är inte bara det faktum att Socialdemokraterna haft regeringsmakten så länge, som gör att många har svårt att skilja parti från nation. Regeringsmakten har också format Socialdemokraterna till en kraft som satt hela sitt partis funktionssätt i pant hos regeringsmakten. Utan den, åtminstone i mer än någon enstaka mandatperiod, har partiet både svårt att hålla fast vid sitt vinnande recept och att utvecklas med tiden.  

Man skulle kunna likna Socialdemokraterna utan regeringsmakt vid ett slags exilregering – ett styre utan land. Och känslan av att det är något ofullständigt med socialdemokrater utan regeringsmakt har spridit sig långt utanför de egna kretsarna. En moderat utan regeringsmakt är fortfarande moderat. En socialdemokrat i samma situation är halv. 

Just det här partiet och nationen klibbar samman. 

– Det rådde ett slags chock i det socialdemokratiska partihögkvarteret efter valet 2018, säger en välinformerad person i partitoppens närhet. 

Inte på grund av det krångliga parlamentariska läget, som skulle göra att röran tog 129 dagar att reda ut. Det ingen riktigt kunde smälta var att partiet hade fått fel väljare. 

Hela valrörelsen hade gått ut på att locka tillbaka de traditionella socialdemokratiska väljare, ofta LO-medlemmar, som i valet dessförinnan hade börjat avvika till Sverigedemokraterna. Välfärdssystemen skulle värnas, nedskärningarna stoppas, a-kassan försvaras. Men när resultatet kom hade Sverigedemokraterna stulit ännu fler LO-väljare. Socialdemokraterna – även om de gjorde sitt sämsta val någonsin och hamnade under 30 procent – hade däremot gått relativt bra bland akademiker och höginkomsttagare i storstad. 

”2018 års valresultat visar tydliga samband mellan tillbakagång för Socialdemokraterna och andelen invånare med arbetaryrke i valdistriktet”, skrev partiet senare i sin valanalys: ”… väljare med arbetaryrken och låg utbildning lämnar partiet. Samtidigt förbättras partiets ställning något bland högutbildade i, för Socialdemokraterna, traditionellt svaga områden …” 

Och trenden fortsatte i valet förra året. Björn af Kleen gjorde ett stort reportage från Östermalm i Dagens Nyheter under rubriken: ”Från folkhem till medveten elit – så bytte S väljarbas”. Advokatsamfundets tidigare ordförande Anne Ramberg, ”invirad i en midnattsblå sidensjal från Hermès”, fick representera Socialdemokraternas nya kärntrupper, även om hon själv inte ville berätta mer än att hon inte röstade på ”något i Ulf Kristerssons regeringsunderlag”. 

Fast bara 32 procent av dem som kallade sig arbetare röstade på Socialdemokraterna. Drygt 42 procent av LO:s medlemmar gav sin röst åt det parti som deras fackliga organisation en gång startade. I de välmående valkretsarna i Stockholm – Täby, Bromma, Södermalm och Östermalm – gjorde däremot Socialdemokraterna rejäla framsteg. 

Det är frestande att koppla förändringen i väljarbasen till Socialdemokraternas systemförsvar. 

Exakt när Socialdemokraterna övergick från att vara samhällsomdanande till systemförsvarande kan man tvista om, men någonstans strax efter rekordåren hade anfall alltmer bytts mot försvar. Olof Palme lovade 1984 att ta strid mot det hotande ”systemskiftet”, lett av Moderaterna. Bertil Jonsson, LO-ordförande mellan 1994 och 2000 gjorde frasen ”vi står i vägen” till sin slogan. Han riktade sig inte minst mot ”kanslihushögern” i det egna partiet, men formulerade något som genljöd i breda delar av arbetarrörelsen. 

Försvaret av den offentliga sektorn, a-kassan, de generösa socialförsäkringssystemen och allt annat som är del av ”systemet”, tjänade länge Socialdemokraterna väl. Det hade en förankring i pragmatismen; de borgerliga reformförslagen kunde beskrivas som ideologiska angrepp, utan någon egentlig poäng annat än att de syftade till att ”rasera välfärden”. Försvaret kunde också dra nytta av den naturliga försiktigheten bland väljare som känner att de vet vad de har, men inte vad de får. 

Och dessutom: vad kunde vara svenskare än välfärdsstaten? 

När Olof Palme kallade den dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn för en ”främmande fågel”, tolkades det av den tidigare moderatledaren Gunnar Heckscher som ett spel med antisemitism. Det var med säkerhet inte menat så, men visst var det ett sätt att utmåla borgerlighetens främsta företrädare som osvensk. Adelsohns systemskifte var, i den socialdemokratiska retoriken, inte bara ett angrepp på välfärdsstaten, utan också ett angrepp på Sverige. Adelsohn betedde sig osvenskt. 

Det Socialdemokraterna återigen framgångsrikt gjorde var att, i Stigbjörn Ljunggrens formulering om Per Albin, mobilisera fosterlandskärleken till en kraft i välfärdspolitikens tjänst. Eller möjligen tvärtom. Men oavsett vilket, kopplades partiet och nationen samman med välfärdsstaten som mellanlägg. 

Det fungerade mycket bra. Tills 2018, då det inte fungerade längre. Åtminstone inte i samma grupper som förr. 

Det finns många etablerade sätt att håna Sverigedemokrater, men ett av de vanligaste är att skylla dem för att drömma sig tillbaka till femtiotalet. Både osmakligt och omöjligt, är undertexten. 

Liksom i all kritik som inte skjuter över målet finns det ett korn av sanning här. Men är drömmen om en gyllene dåtid verkligen reserverad för sverigedemokrater? 

Det var förstås migrationspolitiken som gav Sverigedemokraterna luft under vingarna. Mycket tack vare att Socialdemokraterna, i samråd med övriga etablerade partier, hade tappat bollen. Olof Palme kunde tala vackert om internationell solidaritet, men han släppte aldrig pragmatismen i migrationspolitiken. Vidlyftig idealism på det här området var inte aktuell, om inte annat för att en okontrollerad invandring hotade fackets ställning. Men så drog kulturkriget in och vänsterns idealister, kanske främst i form av Miljöpartiet, upprättade en allians med nyliberala ideologer. Kulmen kom när Reinfeldtregeringen, på trots mot en alltmer skeptisk väljarkår, gjorde upp om saken med just Miljöpartiet. 

Svenskar som inte försvarade öppenhet och gernerös invandring, skulle få lära sig att deras gnäll inte var anständigt. De tilltalade svenskarna förstod budskapet och bildade sin egen motallians under ledning av det enda parti som tydligt avvek från normen. 

Socialdemokraternas roll i den här utvecklingen är, som så ofta, inte alldeles skarp i konturerna. Det drog åt flera håll. Men när tonläget höjdes fick pragmatismen vika för dogmatismen. Följden blev att Socialdemokraterna, för första gången, tappade greppet om sina kärntrupper. Och de som gick till Sverigedemokraterna – ett rätt oerhört steg – behövde rationalisera sitt val. Det handlade snart inte bara om invandringen, utan om en allmän misstro mot samhällssystemet. 

Det här är större än en fråga om opinionsstöd och makt. Det Socialdemokraterna, allt sedan Branting, erbjudit resten av Sverige – inte minst dess ekonomiska och sociala elit – är att de håller ordning på torpet. Rösträtt, välfärdsstat och utjämning, i utbyte mot samhällsfred, förutsägbarhet och samexistens. 

Men vem ska kontrollera samhällets lägre skikt om Socialdemokraterna förlorat greppet? Vem håller ordning på de farliga elementen? 

En socialdemokrat påpekar att något ganska uppseendeväckande har hänt de senaste åren: det brukade vara borgerligheten som argumenterade för strikta grundlagar, en första kammare och annat som skulle sätta hämsko på en potentiellt farlig folkvilja. Det brukade vara Socialdemokraterna som på det stora hela ansåg att makt, åtminstone folkmakt, är rätt. Nu är det tvärtom: 

– Det är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som talar om grundlagsskydd för allt möjligt, från aborträtten till public service. De förfasar sig över sådant som att det ska folkomröstas om kommunalrådslönerna i Sölvesborg. Folkviljan har börjat beskrivas som ett hot. 

Det är kanske i de här känslorna man kan hitta förklaringen till det som Björn af Kleen kallade Socialdemokraternas nya väljarbas. Det är kanske därför systemförsvaret i valet 2018 snarare tilltalade samhällets topp, än dess botten: de sociala och ekonomiska eliterna är oroade över att ingen verkar kunna styra folket längre. Och de längtar tillbaka till en tid när Socialdemokraterna kunde garantera samhällsordningen, även om det kostade lite i skatt. 

Alltså: det är nog inte bara sverigedemokrater som längtar tillbaka. De röststarka delarna av samhället gör det också. De vill, för att tala med Magdalena Andersson, att ”Sverige ska bli mer som Sverige”. Galenskaparen Claes Erikssons sommarprogram i år var ett typiskt exempel: Hur kunde det gamla fina Sverige ersättas av den här vämjeliga röran. ”Claes Erikssons Sommarprat kan vara det bästa jag någonsin hört”, recenserade Johan Croneman i DN. Systemförsvaret har gjort en klassresa uppåt, även i medierna. Det är ingen slump att ledarsidan i borgerliga Dagens Nyheter, språkrör för en nervös övre medelklass, i praktiken förordar en socialdemokratisk regering. 

Gärna sänkt skatt, men först ett Sverige som vi minns det. 

På ett sätt betyder det att Socialdemokraternas självklara ställning som representant för nationen fått sig en rejäl törn: stora grupper svenskar har förlorat sin klockartro på Partiets särställning. Men det betyder också att det, bland röststarka svenskar, blivit vanligare att likställa Sveriges och Socialdemokraternas intressen. Varje regering som kompromissar med den nyckfulla och okontrollerade folkvilja som Sverigedemokraterna representerar, sätter själva nationen i fara. Och kärnan i varje regering som inte gör det måste vara Socialdemokraterna. 

Så till och med när Socialdemokraterna förlorar greppet över nationen, stärker de greppet, åtminstone i den kontrollerade offentligheten. 

Så hur många icke-socialdemokratiska decennier krävs det, innan Sverige blir mer än Partiet? 

Det är hopplöst att ens försöka svara. De rörliga delarna är för många. 

Man kan försöka reducera det till en generationsfråga. Bland 18 till 21-åringar röstade bara 20 procent på Socialdemokraterna i senaste valet, enligt Sveriges Televisions Valu. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna är större. Bland 22 till 30-åringar nådde S 23 procent, strax efter Moderaterna. Bara bland de över 65, som levt större delen av sitt liv i ett Sverige där Socialdemokraterna var ohotade ledare, nådde partiet 38 procent. 

– Bland yngre socialdemokrater finns inte det där likhetstecknet mellan Sverige och partiet, säger en mångårig socialdemokratisk strateg: 

– Att det lever kvar bland dem som bevakar politik är helt enkelt en generationsfråga. Det är på väg bort. 

Så kanske bara en fråga om tid, alltså? 

Moderaten Fredrik Johansson tar upp ett annat spår i sin artikel om Magdalena Anderssons Sverigekramande. Socialdemokraterna kommer inte att kunna upprätthålla bilden av att vara nationens naturliga företrädare, på grund av att deras patriotism är tom: 

”Det som skiljer Magdalena Anderssons patriotism från Per Albin Hanssons är att den senare ville förankra samhällsförändring i svensk historia, medan Andersson försöker göra det förgångna till framtid. För Hansson var patriotismen ett förhållningssätt, men också en grund för samhällsförändring. För Andersson är den tomheten i tusenmilablicken på förstamajaffischen. En önskan om att backa bandet.” 

Bestickande? Kanske. Men utopier är ofta tillbakablickande och inte sällan famlande. De handlar oftare än inte om att återskapa en svunnen guldålder. Det finns något i Johanssons kritik som speglar borgerlighetens, i jämförelse med socialdemokratin, övertro på idéers betydelse. 

Å andra sidan är det tydligt att Socialdemokraternas myckna tal om Sverige och det svenska är ett svar på en utmaning. Partiet anar att det kan förlora sin särställning som nationens företrädare. Om alla förutsatte att Magdalena Andersson är patriot, skulle hon inte behöva säga det i ett kör. 

Vi är, för att spetsa till det lite grand, i början av en kamp om äganderätten till nationen. 

Det intressanta är att det verkar råda ganska stor enighet om hur man vinner en sådan kamp. 

Det började redan med Reinfeldt, den enda moderat som kommit i närheten av att bli landsfader, även om många förträngt det nu. Och hur gjorde de ”Nya Moderaterna” för att nå sitt mål? 

De imiterade Socialdemokraterna. 

Moderaterna blev ”det nya arbetarpartiet”. Bland socialdemokrater uppfattades det som en retfull provokation, men det var mer än så. Det var Moderaternas bästa försök hittills att erövra allmänintresset. Arbetslinjen, regeringen Reinfeldts främsta honnörsord, ekade av gammal socialdemokrati. A-kassan, och andra socialdemokratiskt präglade system skulle inte röras. Näringslivet avfärdades som ”ett särintresse”. 

Nu kommer utmaningen från Sverigedemokraterna. Och det är ingen slump att sverigedemokrater ofta talar gillande om Per Albin. Det är inte, i första hand, för att reta Socialdemokraterna. Det är för att signalera till svenskarna att Sverigedemokraterna står bakom en idé om Sverige, som må vara socialdemokratisk, men som framför allt är svensk. Socialdemokraternas unika förmåga att likställa sig med nationen kommer tillbaka och biter dem där bak. Det är därför Magdalena Andersson måste tala så mycket om den svenska sommaren, den svenska historien och den svenska folksjälen. 

Den här utmaningen är på många sätt farligare för Socialdemokraterna än den som Reinfeldt orkestrerade. Främst därför att Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna i så många avseenden är så lika varandra. Ingen vet ännu, men det är lätt att tänka sig att det här är en rörelse som befinner sig någonstans mellan Hjalmar Branting och Per Albin i sin utveckling. Det är en rörelse som växer underifrån, med en självklar känsla för vad uppdraget är. Det är ett parti som, av allt att döma, är mer intresserat av makten, än av idéerna. Det är ett parti som är överens om vikten av att hålla ihop och vara lojal. 

– Skälet till att ilskan är så stor mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är att vi är alltför lika, säger en välkänd socialdemokrat: 

– Olikheter, som de mellan Moderaterna och Socialdemokraterna, är inte hotfulla. Men när man får en motståndare som är väldigt lik en själv är det skräckinjagande. Man ser de dåliga sidorna hos sig själv i den andra. 

Det som talar emot att Sverigedemokraterna skulle vinna striden om nationen är att så många tycker illa om dem. Socialdemokraterna, å andra sidan, är väl sedda även bland svenskar som röstar på något annat parti. Men sådant kan förändras. 

Och kvar finns ändå något som snarare bekräftar Socialdemokraternas särställning som representanter för nationen: ska man vinna nationen – oavsett om man heter Reinfeldt eller Åkesson – verkar alla vara överens om att man gör det genom att vara bättre sossar än sossarna själva. 

Ska Socialdemokraterna förlora sin särställning verkar de bara kunna göra det till sin egen skugga. 

– Den svåra prövningen nu är att Socialdemokraterna börjat vänja sig vid att förlora val, säger en socialdemokrat som imponeras av Magdalena Andersson, men inte är alltför optimistisk om det egna partiet.  

Allt måste handla om att vinna nästa val. En mandatperiod i opposition kan kanske partiet hantera. Men två – igen – kommer att ställa till det på mer än ett sätt. Och att bara sitta i en regering duger inte: 

– Nästa steg nedåt är att gå in i en koalition där man inte är statsminister. Något som inte kan kallas ”en socialdemokratiskt ledd regering”. Då är partiets särställning på upphällningen. 

Så kan det vara. Men det går bra nu. Om inte för hela Sverige, så åtminstone för Socialdemokraterna. Och det gör att skillnaden mellan de båda minskar igen. Svenskarna verkar alltid återvända hem. 

***

Läs även: Därför vill inte ens medelklassen vara medelklass

Läs även: Magdalena Andersson har blivit konservativ