Sverige går åt helvete – tycker svenskarna och fortsätter lita på staten

Minns ni 2014? Vinterspelen hölls i Sotji. Direkt därefter dök Rysslands gröna män upp på Krim. Juan Carlos I abdikerade. Regeringen Löfven tillträdde, fick sin budget nedröstad och utlyste extraval, men det blev en decemberöverenskommelse i stället. Det var också ett år då ungefär lika många svenskar – 30 procent –tyckte att landet var på väg åt rätt håll, som de – 33 procent – som tyckte att Sverige var på väg åt fel håll. Sedan dess har det bara blivit värre. Och värre. Och värre. 

Det är SOM-institutet vid Göteborgs Universitet, en verklig skattkista om man gillar sådant här, som mäter saken varje år. Man kan spåra svenskarnas växande depression i titlarna på institutets årsböcker. Den som täcker 2014, utgiven 2015, heter Fragment. Ingen hoppingivande titel, men inte beklämmande heller. Ett slags föraning om oro på randen till Trump, Brexit och flyktingkris. 

Men ta nu en resa nedåt med institutets senaste årsböcker: 

Rapporten år 2020 hette Regntunga skyar och undrade hur alla de mörka molnen på vår horisont påverkade svenskarna. Ingen anledning till oro(?) hette det 2021. Det var ett citat av folkhälsomyndighetens Anders Tegnell, men med ett tillagt frågetecken, för svenskarna oroade sig en hel del. När 2022 års rapport kom hette den Du sköra nya värld, för titeln på Huxleys dystopi Du sköna nya värld, var inte tillräckligt dystopisk. Förra året fick rapporten titeln Ovisshetens tid och handlade om ”krig i närområdet, energikris, regeringsskifte och skenande matpriser”. I år heter forskarantologin, som kom i slutet av maj, kort och gott Inferno. 

Nej, det är inte Strindbergs absintdränkta ockultism vi hamnat i. Det är originalet som gäller: den del av Dante Alighieris Gudomliga komedi som utspelar sig i helvetet. När samhällsvetare – som kollektiv en rätt försiktig samling – gör sin analys arm i arm med Dante vid porten till helvetet, står det rätt illa till. Och det är på insidan av Dantes helveteströskel – den sida där man låtit allt hopp fara – som forskarna finner de kring 13 000 svenskar som har svarat på enkäten. De är, ska vi säga, inte tillfreds. 

Till att börja med har fler svenskar bestämt sig sedan 2014. Bara 15 procent håller fast vid att de inte vet vad de tycker. Bland de övriga är enigheten näst intill total: 75 procent tycker att landet är på väg åt fel håll. Bara 9 procent att Sverige är på väg åt rätt håll. Gapet mellan pessimisterna och optimisterna – 66 procentenheter – har aldrig varit större. Och det med bred marginal. 

Det är dessutom en jämnt fördelad depression. Kvinna eller man, stadsbo eller lantis, gammal eller ung, höger eller vänster, villa eller lägenhet, rik eller fattig; alla är pessimister, med bara någon enstaka procentenhets skillnad. Mitt i all polarisering, fragmentisering och splittring verkar det här vara undantaget: vi kan i alla fall enas om att Sverige går åt helvete. 

Som alltid när man snubblar över enighet av det här slaget, är det förstås avvikarna man blir riktigt nyfiken på. Hur i all världen ser en svensk optimist ut? Vem är det som håller humöret uppe i infernot? 

Man kan ha roligt med statistik. Som när man sätter ihop en typisk representant för något, med hjälp av mätserier, medelvärden och samvariationer. Men ibland blir man inte ett dugg klokare. Till exempel när man letar efter den svenska samhällsoptimisten. 

Den typiska representanten för den lilla gruppen svenskar med en känsla av att landet är på rätt väg, är en ickebinär kristdemokrat under 30 – eller möjligen över 65 – som är lågutbildad, tycker att Sveriges ekonomi gått bra och är ointresserad av nyheter. Låter det bekant? Nej, just det. 

Det är något ytterst svårgripbart, eller åtminstone svårsammanställt, med spillran av svenska optimister. Den går nästan inte att få fram genom att man letar efter den. Det rör sig snarare om något slags restpost, när alla pessimister räknats in. Skär man svenskarna efter politisk uppfattning, blir det till exempel så här: 

Pessimismen är spridd både till höger och vänster. Inga är mer övertygade om att Sverige rasar ihop än vänsterpartister och sverigedemokrater. Bland dessa omfattar pessimisterna ungefär 85 procent. Ingen optimist så långt räknestickan räcker. Optimismen finns, i den meningen att de inte är fullt lika pessimistiska, bland dem som varken kallar sig höger eller vänster. Partipolitiskt är det kristdemokrater och liberaler som är aningen mindre pessimistiska. Men även bland dem är det ändå mellan 65 och 70 procent som inte gillar vart landet är på väg. 

Egentligen är det bara i grupper med ett par specifika övertygelser där optimisterna åtminstone blir en lite större minoritet. En är den grupp som har en positiv syn på samhällsekonomin. Det är kanske lite av ett cirkelresonemang, men bland dem som tycker att svensk ekonomi gått bra på sistone, tycker knappt tre av tio att Sverige är på rätt väg. Detsamma gäller, i ännu lite högre grad, den grupp som har stort förtroende för den sittande regeringen. I själva verket är ingen annan grupp så optimistisk om landets färdriktning. 

Så kanske är det lika bra att glömma den ickebinära, outbildade kristdemokraten, eller något annat statistiskt Frankensteins monster. Enklast är att bara säga att den svenska optimisten är en person som känner stort förtroende för Ulf Kristersson. Jo, vi hör alla den skojiga kommentaren: det är därför de är så få. 

Men det är inte riktigt så enkelt, heller. Det är åtminstone en aning mer intressant än så. Att de som sympatiserar med ett parti tappar tron på framtiden när deras parti förlorar regeringsmakten, förvånar ingen. Ta Miljöpartiets väljare, som har haft en särskilt snabb resa ned i den kollektiva depressionen. 

Under större delen av 2021 satt Miljöpartiet i regeringen och 35 procent av partiets sympatisörer tyckte att Sverige gick åt rätt håll. Året efter satt de inte i regeringen och mot slutet av 2022 tog de borgerliga över. Då tyckte 17 procent av miljöpartisterna att Sverige höll formen. I årets undersökning, som alltså mäter 2023, är bara 6 procent av miljöpartisterna optimister. Inga överraskningar där. Överraskningen som SOM-institutet bjuder på gäller vinnarna.  

Att vinna regeringsmakten brukar vara bra för vinnarnas humör. Just 2014, på den tiden svenskarna inte ännu fallit ned i sin depression, skedde till exempel en markant förbättring av socialdemokratiska väljares humör när Fredrik Reinfeldt besegrades. Men Tidöpartiernas sympatisörer är inte lika lätta att muntra upp. 

”En förklaring till rekordnivåer av missnöje med Sveriges utveckling är alltså” skriver forskarna, ”att förlusten av regeringsinnehav vid valet 2022 har bidragit till ökad pessimism bland personer till vänster, men valvinsten bidrog inte till ett minskat missnöje bland personer till höger”. 

”Högern”, om vi nu använder begreppet lite slarvigt, är helt enkelt fortsatt sur, makt eller ej. Precis när Sverigedemokraterna togs med i regeringsunderlaget, verkade dess sympatisörer ha känt en aning tillförsikt. De var glada att få vara med. Det gick snabbt över. 

Man kan tänka sig att bristen på glatt humör beror på att den nya samexistensen mellan borgerliga och Sverigedemokrater skaver för båda parter. Den har inte satt sig och ingen vet än om den kommer att göra det.  

Moderaterna har statsministerposten, men 72 procent av deras väljare tycker ändå att Sverige är på väg åt fel håll. Sverigedemokraterna gör regeringen möjlig, men 83 procent tror inte på färdriktningen. Och till och med bland dem som har mycket stort förtroende för regeringen – den grupp där vi kom överens om att vår typiske optimist finns – tycker 55 procent att Sverige leds fel. Det är inte alldeles lätt att hänga med här. Hur kan man både ha ”mycket stort” förtroende för regeringen och tycka att landet är på väg åt fel håll? 

Två möjliga förklaringar ligger nära till hands. 

Den enklaste är att folk inte bekymras över att det de säger inte hänger ihop. Sådant har forskare betalt för att fundera över. 

Den aningen mer komplicerade förklaringen är att de som har stark tro på regeringen, men inte på Sverige, ger uttryck för ett slags folklig antipopulism: det här är människor som begriper att förändring tar tid och att regeringen inte styr allt som sker. Landet halkar vidare nedåt, men regeringen gör sitt bästa och håller emot. Förr eller senare ger det resultat, även om det inte gjort det ännu. 

Det är här någonstans en fråga inställer sig: hur djup och ärligt känd är svenskarnas depression egentligen? För det är inte bara den lilla spillran optimister som visar något slags hopp. I obevakade ögonblick verkar svenskarna i gemen vara förvånansvärt förtröstansfulla, för att vara ett folk som har övergivit allt hopp. 

Ett deprimerat folk är i vissa avseenden likt en deprimerad person. Till exempel när det gäller svårigheten att fastställa vad en depression faktiskt beror på. SOM-institutet försöker ändå. De frågar svenskarna vad de oroar sig för. Är det brottsligheten, klimatet, ekonomisk kris, militära konflikter, eller politisk instabilitet i Sverige? 

Brottsligheten, svarar svenskarna. Sedan klimatet och krigen. Men när forskarna kopplar samman oron med synen på om Sverige är på väg åt rätt håll eller inte, blir resultatet i praktiken… ingenting. 

Klimatoro gör ingen skillnad för vad man tycker om landets färdriktning. Oro för brottslighet gör lite större avtryck, men inte mycket. Rekordpessimismen, tvingas forskarna konstatera, måste bero på något annat. ”Måhända handlar det om ett slags zeitgeist”, skriver de, ”som ingen riktigt kan sätta fingret på – förrän i efterhand”. 

Om ”tidsanda” verkligen är en förklaring, eller snarare en markör för att man inte har någon förklaring, kan man tvista om. Men om det nu är tidsandan det handlar om, är den inte så där alldeles entydig, den heller. Låter de här mätresultaten som dragna ur ett folk som givit upp allt hopp: 

Inte heller har det skett något markant fall i förtroendet för samhällsinstitutioner: 

Vidare är svenskarna på det stora hela nöjda med hur demokratin fungerar, både nationellt, regionalt och lokalt. Inga stora förändringar har skett där på 20 år. Det enda som skett är att tilltron till demokratin inom EU har ökat. Svenskarna vill inte gå ur EU, är tillfreds med Natomedlemskapet och vill behålla monarkin. 

Svenska politiker har visserligen tappat i förtroende sedan förra året, men ligger inte värre till än de gjorde för fem eller tio år sedan. De ligger bättre till än de gjorde kring millennieskiftet och åren därefter. Den här regeringen är märkbart mindre populär än den föregående, men även om både riksdagen och regeringen har tappat en del i förtroende sedan förra mättillfället, ligger de inte på historiskt låga noteringar. 

Kort sagt, svenskarna verkar eniga om att landet går åt helvete, men i stor utsträckning också om att de litar på varandra, på samhällssystemet, på stat och kommun, till och med på journalisterna, EU och politikerna. Depressionen har varken fått dem att tappa hoppet om världen, eller att bli mindre nöjda med livet. För att vara ett helvete, låter Sverige rätt idylliskt. 

Så långt kommen är det frestande att slå in på det vi kan kalla Brå-vägen, inspirerad av de kriminologer som aldrig medger att brotten ökar: det kan verka som om saker blivit sämre och värre, men det finns inget stöd för det i statistiken. Allt är en synvilla. Kanske är svenskarna inte alls deprimerade, utan helt enkelt posörer, som gillar att oja sig. 

Den frestelsen faller inte SOM-institutet för. De erkänner att de inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som gör svenskarna så enastående pessimistiska, men, skriver de, ”det vi vet med säkerhet är att den samlade bedömningen om utvecklingen i Sverige och trenden över tid är mycket illavarslande”. 

Det finns ju faktiskt stöd i statistiken, även om det bara är statistiken över svenskarnas egen uppfattning om läget. Det verkligt illavarslande med den är att det är svårt att tro att missnöjet med samhällsutvecklingen till sist inte skulle sätta djupare spår på just sådant som har att göra med tillit och förtroende för samhällsfunktioner. Det kanske bara inte syns än. 

Hur länge kan en överväldigande majoritet av svenskarna tycka att landet är på väg åt fel håll, utan att tappa tålamodet? Hur många år räcker tilliten för att balansera känslan av att glida utför? Hur många år innan tilliten börjar urholkas och misstron mot utvecklingen också blir en misstro mot samhället? 

En av forskarna i årets antologi, Markus Sjölén, rör vid ämnet. Han har studerat hur oro för gängkriminalitet påverkar den mellanmänskliga tilliten i samhället. Resultatet är att nivån av tillit inte verkar påverkas nämnbart, men att tillitens kvalitet påverkas på ett särskilt sätt. Tilliten, ser Sjölén tecken på, blir snävare. Man drar gränsen för vilka man litar på närmare sig själv. 

Det skulle kunna vara en ledtråd till varför svenskarna än så länge samtidigt ogillar samhällsutvecklingen och verkar tro på samhället: de är mitt i en komplicerad process. Den tar tid. Tillit, oavsett om den är mellanmänsklig eller kopplad till samhällsinstitutioner, ändras långsamt och inte nödvändigtvis på ett sätt som är lätt att mäta. Kvaliteter kan förändras innan det syns på nivåer. Men det finns även andra illavarslande möjligheter. 

Redan i förra årets SOM-undersökning ställde statsvetarna Thomas Persson och Sten Widmalm en oförskämd fråga till svenska folket: hur högt håller ni egentligen demokratin? Svaret blev, på ett ungefär: sådär. 

Pandemin var fortfarande färsk i minnet. Hela 71 procent kunde tänka sig att demokratin tillfälligt sattes åt sidan, om en pandemi krävde det. Men det var ingen unik tankefigur. Om klimatet krävde det, kunde 63 procent tänka sig att sätta demokratin i väntläge. Ungefär lika många kunde tänka sig det, om det behövdes för att bekämpa grov brottslighet. Av de problem Persson och Widmalm gav var det bara ett, könsdiskriminering, som en majoritet svenskar inte kunde tänka sig att tillfälligt upphäva demokratin för att lösa. Å andra sidan var det ändå 40 procent som tyckte att det också var en bra idé. 

Viljan att kompromissa med demokratin var spridd bland väljarna. Av de som sympatiserade med Miljöpartiet tyckte 73 procent att demokratin tillfälligt kunde begränsas för klimatets skull. För att hantera integrationsproblem tyckte 66 procent av sverigedemokratiska sympatisörer detsamma. Vid en pandemi låg socialdemokrater, liberaler och centerpartister i topp, alla på över 70 procent, bland dem som var beredda att strypa demokratin för den goda sakens skull. 

I årets SOM-rapport är Widmalm och Persson tillbaka, nu i sällskap med den tidigare nämnde Markus Sjölén, för en uppföljning. Den här gången frågar de på vilket sätt svenskarna kan tänka sig att upphäva demokratin och vilket system de egentligen föredrar: demokrati, autokrati, eller expertstyre? 

Förra årets resultat håller på det stora hela, även om färre vill upphäva demokratin för att komma åt könsdiskrimineringen. Fler tycker å andra sidan att den grova brottsligheten kan kräva en paus från demokratin. Men det nya är vilka demokratiska begränsningar svenskarna fastnar för. 

Av de sex alternativ som ges, varav ett är ”inget alls” och ett är ”andra begränsningar” är den över lag mest populära ”överlåta maktbefogenheter till experter”. Det är förstås en populär idé bland dem som ser demokrati som ett hinder för att bekämpa pandemier och klimatproblem – de gillar också undantagstillstånd och en begränsning av fri- och rättigheter – men den går också hem bland dem som vill ta sig an brottslighet, integrationsproblem och finanskriser. 

Demokratin är, trots allt, fortfarande den mest omhuldade styrelseformen av de tre system som forskarna frågar efter. Det gäller i alla grupper och bland alla partianhängare. Av de tillfrågade instämmer 87 procent helt eller delvis i påståendet att demokrati är det bästa styrelseskicket för att lösa dagens samhällsproblem. Men å andra sidan instämmer hela 55 procent, helt eller delvis, i att expertstyre, som inte behöver ta hänsyn till folkvalda politiker, är det bästa systemet. Det är bara autokratin – ”den starke mannen” – som hamnar på efterkälken med 20 procent. (Summan blir mer än hundra, eftersom man kan instämma helt eller delvis i olika alternativ). 

Bara 38 procent av de tillfrågade angav demokrati som enda alternativ. Nästan lika många svarade demokrati och expertstyre. Det är Miljöpartiets sympatisörer som är mest sugna på expertstyre. Av dem instämde 71 procent helt eller delvis med idén att experter, som inte behöver ta hänsyn till folkvalda politikers beslut, är bäst på att lösa våra problem. Närmast dem kommer sverigedemokratiska sympatisörer, som till 62 procent höll med, men som antagligen inte i första hand tänkte på klimatpolitiken. 

Folk ändrar sig. I nästa SOM-rapport har svenskarna kanske repat mod igen. Kurvorna kanske vänder från årets extrempunkter och den stora svenska depressionen blir en kuriositet i en mätserie som fortsätter sin odramatiska bana. Den svenska tilliten till medmänniskor och staten kanske vinner över den tillfälliga butterheten. Eller så blåser det inte över. 

Det intressanta med Widmalm, Persson och Sjöléns del av SOM-undersökningen, är att den ger en antydan om vart svenskar skulle kunna tänkas gå, om de till sist tappar tilliten till det rådande samhällssystemet. De skulle snarare söka en Anders Tegnell, än en Putin. Snarare en Åsa Wikforss, än en Trump. Gärna auktoritet, klara besked och kompromisslöshet, men i skepnaden av en expert, som åberopar fakta och vetenskap, inte en demagog. 

Kanske beror det på att svenskar, efter att i generationer ha marinerats i ett högtillitssamhälle, fått en längtan efter tillit. De behöver tilliten. Om politiken blir för stökig för att kunna stilla behovet av sammanhållning, ligger experterna närmast till hands. Fakta ska ju ändå vara desamma för alla, eller hur? 

Det är inte direkt häpnadsväckande. Sverige, har det ofta sagts, är ett ingenjörsland. Ett land vars folk berömmer sig av att lyssna på rationella argument, tänka logiskt och lösa problem. Inte ens Sveriges främsta politiska projekt, välfärdsstaten, beskrevs som särskilt politiskt. Det var samhällsingenjörskonst: rationellt tänkande applicerat på det gemensamma. Visst var det politiskt i så mening att Socialdemokraterna alltid påminde om att de stod för ingenjörskonsten, men projektets legitimitet kom ur övertygelsen att det var rationellt, bortom politiskt käbbel. 

Det är kanske snarare samhällsingenjörskonsten än politiken i sig, som har haft hög status i Sverige. Det är den, inte kärleken till politik, som givit demokratin sin starka ställning. 

Så vart vänder sig svenskarna om pessimismen biter sig fast och börjar urholka förtroendet för samhällssystemet? Miljöpartister och sverigedemokrater visar antagligen vägen: experterna ska rädda oss. Det är här den svenska demokratins vita fläck finns. Om svenskarna inte repar mod är det hit de kommer att söka sig. 

Vägen till helvetet är kantad av expertrapporter. Gud bevare oss när svenskarna upptäcker att experterna inte är ense. 

***

Läs även: Det extrema landet lagom

Läs även: Det här kommer hålla på till helvetet fryser