Sverige och bolsjevikerna

Men det är ganska enkelt, egentligen. De blivande svenska kommunisternas liv fick en högre mening genom känslan av att ha varit en del av ett historiskt skeende.

Svenskar utförde hemliga uppdrag, hjälpte revolutionsledaren Lenin att köpa en rock på Pub, flyttade rubler över gränserna, anförtroddes viktiga politiska dokument, förmedlade kontakter – allt det fantastiska de var med om band de tidiga aktivisterna känslomässigt till den ryska saken.

Ofta blev mantrat att det som därefter skedde, svälten och terrorn, att det var ett förräderi av någonting ursprungligt och vackert. Men de flesta visste. För den svenska arbetarrörelsen var i början av 1900-talet starkare engagerad än sina motsvarigheter i andra europeiska länder för att den avskydde tsaren skulle störtas och ersättas av en folkligare regim.

De personliga kontakterna mellan Stockholm och Moskva var många.

Även om hungerupplopp och soldatdemonstrationer förekom i Sverige 1917, blev det aldrig revolution här. Under press av det som skett i Ryssland beslutade riksdagen om allmän rösträtt. Kungahuset här hemma var impopulärt men tsaren var hundra gånger värre. Och svenskar i gemen var och är lydiga, fredliga och föga benägna för våldsamma konspirationer. Så kommunisterna i Sverige blev få.

Ryssarna, som aldrig tvekade att använda våld och tvång, skulle ett antal år senare tala om bristen på organisatorisk kraft hos sina svenska kollegor. De var pacifister och caférevolutionärer, tyckte man. Men så enkelt var det inte. De svenska kommunisterna gjorde tidigt det historiska misstaget att bli medlemmar av Komintern, en del av världskommunismen underordnad ryssarna.

De svenska partivännerna målade därmed opinionsmässigt in sig i ett hörn, när miljoner svalt ihjäl på den sovjetiska landsbygden och Stalin inledde gigantiska skenrättegångar mot inbillade fiender. Ingenting av vad de svenska kommunisterna faktiskt uträttat, som att de stod upp i snålblåsten för fackliga rättigheter och slogs mot fascismen i Spanien, räknades längre.

Agnarna skiljdes än en gång från vetet 1939, när Sovjet gick i allians med Hitler-Tyskland och Molotov-Ribbentrop-pakten, och de som ansåg sig vara »riktiga« kommunister blev kvar. En redaktör på en kommunistisk tidning i Sverige vittnade efteråt om hur han satt och skrev ledare och försökte försvara detta, med tårarna trillande ner i skrivmaskinen.

De inre spänningarna betydde oavbrutna delningar, 1924, 1929, 1967 och 1977. Medan dessa avknoppningar snabbt försvann, hade det sargade huvudpartiet en märklig överlevnadsförmåga och blev kvar på scenen. Men det krävdes ideliga ometiketteringar: från vänstersocialisterna till kommunisterna till vänsterpartiet kommunisterna, och strax efter murens fall reducerades titulaturen till enbart vänsterpartiet.

I några av våra nordiska grannländer började vänstern om från början efter andra världskriget. Utan bördan av stalinistiska lik i garderoben lyckades de bygga upp nya, halvstora, vänstersocialistiska partier. Men i Sverige blev det aldrig så, och kanske var det därför kommunisterna här aldrig blev mer än ett 5–6-procentsparti, med två remarkabla undantag.

Vid riksdagsvalet 1944, då den Röda armén gick segrande fram på kontinenten, stärktes också den svenska kommunismens legitimitet och man fick 10 procent av de avgivna rösterna. Det var en siffra som slogs av Gudrun Schymans 12 procent i valet 1998, i mycket väljarnas svar på att Göran Persson skar bort 120 miljarder i den stora budgetsaneringen.

Detta är något typiskt för svensk politik, att kommunisternas eller vänsterpartisternas andel av väljarkåren mest består av besvikna sossar, ibland fler, ibland färre.

Så frågan kvarstår: Hur stor är kärnan av »riktiga« svenska kommunister? Är den två procent? Eller en? Schymans framgång 1998 gjorde att massor av vänsterpartister tvingades ut ur drömmen för att ta ansvar i kommuner och landsting. Men den ökade ekonomiska realismen skapade en grogrund för en hårdnande retorik vänsterifrån och nya avhopp. Och filmen om splittringen gick i repris.

Plötsligt fanns inte längre någon världskommunism för kapitalägarna att ligga sömnlös på nätterna över. 1989 föll muren och två år senare försvann Sovjetunionen, sedan Gorbatjov kuppats bort av Jeltsin.

Kommunismen var borta, den globala marknaden hade segrat, men Marx försvann aldrig. Tvärtom, tidskriften The New Yorker noterade häromåret att yuppisarna börjat läsa »Kommunistiska manifestet« igen. Även om Marx och Engels skrev sin text 1848 kändes det som de syftat på den globala marknadsekonomins oerhörda kraft i dag:

»Den fortgående omvälvningen, det oavbrutna skakandet av alla samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen karaktäriserar bourgeoisiens epok gentemot andra. Alla fast inrotade förhållanden och de åtföljande ärevördiga föreställningar och åskådningar upplöses … Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras.«

Kan det vara så att »allt fast förflyktigas« också under marknadens nihilistiska villkor i dag? Och de som är bekymrade över de globala affärsmännens omfamning av den kinesiska diktaturen, kan i »Kommunistiska manifestet« läsa att sådant skett förr:

»Bourgeoisien rycker … genom de ständigt förbättrade kommunikationerna, alla, även de mest barbariska nationer in i civilisationen.«

Författaren Alexandr Solzjenitsyn, som skrivit några av de bästa skildringarna från Gulags helvete, varnade i New York Times den 28 november 1993 för att även om kommunismen kollapsat kvarstår problemen den påstått sig lösa. Han skrev om att de megarika »skamlöst utnyttjar sitt sociala övertag och omåttliga penningmakt«, och att det kan ge oss en ny oktoberrevolution.

Men hur ska det gå till, om vi egentligen inte har några kommunister längre? Och Solzjenitsyns ambition att vi ska lära av det förflutnas misstag – är det inte just det som är vår egen tids främsta bristvara?

Jenny Lindahl-Persson, tidigare på pr-firman Hill & Knowlton, nu vänsterpartiets informationschef, vill »branda om« varumärket vänsterpartiet. I stället för att vara ett argt och gnälligt parti, ska bilden ges av ett glatt och framgångsrikt. Om det inte längre är diktaten från Moskva som gäller ska man i stället lyda mediemarknadens. Så kan det gå.

Lenin i Stockholm. Året är 1917, närmare bestämmt den 31 mars. Mannen med paraplyet är ingen mindre än Vladimir Lenin. I Ryssland har revolutionens första fas inletts och tsaren störtats. Tätt intill Lenin går journalisten Ture Nerman och strax bakom ämbetsmannen och andrekammarpolitikern Carl Lindhagen.