Vägen mot riksdagen ligger öppen

I ett källarhål på Vengatan 52 sitter Landskronas lyckligaste man. Han heter Thord Lindblom, fyllde femtioåtta nu i vår och är övertygad om att nu, äntligen, ska dörrarna öppnas för honom, för partiet, för hans älskade stad.I går kväll fanns det inte en stol ledig här nere när medlemmarna samlades till möte, det första efter valet: femtiofem personer, och han har själv svårt att förstå hur de fick plats. Ingenstans i landet har det gått bättre för partiet än här.

– Nu ska vi upp härifrån, säger Thord Lindblom och menar källarlokalen. Så här kan vi inte längre ha det.

Han är enkelt klädd, håret är välkammat, och mustaschen blond. De blå ögonen släpper besökaren bara när hans svar kräver en stunds reflexion. Det händer sällan.

– Det är många saker ihop, svarar han omedelbart på frågan om varför denna sverigedemokraternas stora framgång skett i just Landskrona.

Han nämner: Jobben. Äldreomsorgen. Brottsligheten – »som ökar något kolossalt«. Han nämner svikna politiska löften. Han säger: »Klart jag blir missnöjd« – och menar landskronabon i gemen. Arbetslösheten är högre i Landskrona än i riket i övrigt, här finns fler förtidspensionärer, färre höginkomsttagare, fler utrikesfödda, färre med högskoleexamen.

Vem han själv är?

– Landskronit. Sedan fyra generationer.

Ty i Landskrona skiljer man mellan landskroniter, landskronabor och utlänningar.

I källaren har han hängt Sverigeflaggor på rad och fyllt anslagstavlan med tidningsurklipp som knappast kräver en kremlolog för att uttolkas: »Islam och demokrati oförenliga enligt danskar«, »Jag behöver ingen muslimsk friskola«, »Politiker gör resa ända till Kanada« och så ett fotografi på en simmande kvinna i sjal med den egenhändigt förfärdigade pratbubblan: »Oooh så skönt! Jag skall ringa till mina släktingar så kommer dom i morgon.« Thord Lindblom säger sig vara övertygad om att brottsligheten och invandringen hör ihop. Han påstår att invandrarna står för mellan sjuttio och åttio procent av brotten i Landskrona – siffrorna baserar han på ett något svajigt underlag – men betonar att han inte drar alla över en kam.

– Det är synd om dem som får bära hundhuvudet.

Ingen i stan förnekar att brottsligheten utgör ett problem, tvärtom. Ställföreträdande närpolischefen Mats Karlsson hänvisar till de trygghetsmätningar som görs varje år och säger att människor känner sig mer otrygga i Landskrona än på de flesta andra platser i landet – »och då är det ett problem«.

– Vi har problem med ungdomsgäng, säger han.

Niklas Karlsson (s), kommunalrådet som förlorade stort i valet och nu sitter blek och förkyld på sjätte våningen i stadshuset, ombeds räkna upp de största problemen i kommunen och då blir det nästan samma lista som Thord Lindbloms: Arbetslösheten. Socialt utanförskap. Brottsligheten. Hans förklaring till nederlaget är ett utbrett missnöje över att han och hans kollegor inte tagit tag i dessa problem på ett »kraftfullt sätt«. Han säger att integrationspolitiken har misslyckats, och gör inte minsta försök att bortförklara saken. I kommunfullmäktige bär blott två ledamöter utländska namn, i en stad där nästan var fjärde invånare har utländsk bakgrund. Landskrona BoIS, det anrika fotbollslaget, sägs missgynna invandrartalangerna ­som flyr till andra lag.

De ungdomsgäng som ställföreträdande polischefen talar om och som alla i stan talar om, men ingen riktigt vill definiera, ­består nästan uteslutande av invandrare, enligt polis och socialtjänst. Mats Karlsson talar om grupper som »uppträder mer flyktigt, i nätverk« och om ett antal individer, ett femtiotal, som särskilt brottsbenägna. Han skakar bestämt på huvudet åt en jämförelse med välorganiserade kriminella sammanslutningar à la Hells Angels, blir fåordig när Landskrona-Postens omdiskuterade artikelserie om gängkriminaliteten kommer på tal. Att det, vilket påståtts i tidningen, skulle finnas två beväpnade ungdomsgäng i Landskrona med namnen G.A.T.U. och L-a Bloodz vill han över huvud taget inte höra talas om. Att ett par kosovoalbanska tonåringar låter sig intervjuas i tidningen, anonymt, för att få skryta om de brott de begått med en hänvisning till kriget mot serberna, där de själva ska ha deltagit, och att de därför har »våldet i blodet« – vilket också löpsedeln apostroferade: »Vi har våldet i blodet« – säger han sig inte ha några synpunkter på, med en hänvisning till pressfriheten.

Suad Shala, Suad Shefqet och Alban Bahtiri, som en blåsig fredagseftermiddag står på trappan till Landskronas dystra rådhus, har definitivt synpunkter på det. De säger att det inte finns några sådana gäng. De fnyser åt de två som låtit sig intervjuas, kallar dem »småbarn« som pratar strunt. Krigserfarenheter? Tro det.

Fast är de inte själva ett gäng?

Tätt tillsammans med sina kompisar står de här ute på trappan till rådhuset – ett femtontal högljudda tonåringar, alla pojkar, i spretiga frisyrer, tröja, jeans och lätta snabba sportskor – och det råder knappast någon tvekan om att de hör till utlänningarnas kategori. De väntar på att en rättegång ska börja. De sprider en osäkerhet omkring sig, bland förbipasserande landskroniter och landskronabor. Däruppe, snart, ska en kompis stå upp inför rätten ty han är åtalad för vapenbrott. Men Suad Shala, Suad Shefqet och Alban Bahtiri säger att de inte vet så mycket om den saken – de har bara hängt på, har känt killen sedan länge, ställer naturligtvis upp när en kompis kan behöva moraliskt stöd.

Ett gäng?

– Nej.

Suad Shala, som är äldst av dem, arton år, skakar bestämt på huvudet.

– Allihopa samlas nere på stan, man umgås och träffar kompisar, och sen kallar de det för gäng.

Själv är han inte ute så mycket nu för tiden: han har en tjej, han läser på bygglinjen, andra året, och fyra kvällar i veckan tränar han fotboll med Asmundstorps IF.

Om kvällarna träffas man alltså på stan, kring Rådhustorget och Kasernplan, där ungdomsgården Nova ligger, drar längs Östergatan, Eriksgatan, kanske upp mot Dammhagsskolan – för det är här i krokarna de flesta bor. Till skillnad från andra städer befolkar invandrarna i Landskrona också stadens centrala delar. Sedan stan tömts på jobb – Öresundsvarvets nedläggning, Landsverks, Supras, hela textilindustrin som försvann … – stod hundratals lägenheter tomma i centrum, värdarna lockade med förmånliga villkor och ett par tusen flyktingar från det sönderfallande Jugoslavien flyttade in under åren 1992–94.

Fast en fredagsnatt i oktober är det lugnt på stan. Mira Nedeljkovic och hennes två nattvandrande kollegor som anställts av kommunen (i röda jackor), de fyra nattvandrarna från Svensk-palestinska vänskapsföreningen (i lila jackor) och de två ordningsvakterna (i grön uniform och skottsäkra västar) har inte mycket annat att göra än att prata med killarna som drar runt i flock, lyssna på krogvakternas berättelser, säga till på skarpen åt några snorungar som far runt i en BMW – men mest bara traska gata upp och gata ner, fika en stund, dra några historier och minnas hur det var en gång för länge sedan i Landskrona, för tio år sedan, när staden påstods vara Sveriges mest krogtäta, och man drog runt mellan Midnight, Folkets hus, Strand, Biljardhallen och John’s.

Nu är det dött efter tio.

Mira Nedeljkovic har nattvandrat sedan december i fjol och har ännu inte varit med om något av det som lokaltidningen gått på om – bara gammal vanlig trubbig fylla av blågul kulör.

I Sandvången har man antagligen inte heller märkt av den ökade brottsligheten. Men de har läst om den i tidningen, tyckt att nu får det vara nog med daltet. I Sandvången har var tredje röst lagts på det parti som gjort tryggheten till valfråga, sagt sig värna om omtanken och traditionen, och ställt invandringen – utlänningarna – som hindret på den vägen. Här är folk som folk är mest i Landskrona, bara något äldre, något fattigare, något vitare. Här är Thord Lindblom född. Då var det nybyggt här. Nu har lövträden vuxit upp och kastar sin skugga över gångvägar och gräsmattor, bland tvåvånings- och trevåningshus, en radhuslänga där Sverigeflaggor hänger på rad samt ett och annat höghus. Här har man alltid röstat rött. Här röstar man fortfarande rött i riksdagsvalet – sverigedemokraterna fick tio procent av landskronabornas riksdagsröster – men på hemmaplan har man uppenbarligen velat markera ett starkt missnöje med sakernas tillstånd.
Abdul Fattah tycker inte det är konstigt alls. Han kom hit som femåring, har vuxit upp i stan, talar som vilken landskronit som helst och kan vid fyrtiotvå års ålder konstatera att ingenting längre är som förr. Han gör det med sorg i hjärtat, för han tycker om den här stan. Aldrig har någon fått honom att känna sig utanför, som en utlänning.

– Det var aldrig nånting jag tänkte på när jag växte upp. Man var en i gänget och det var ingenting mer med det.

Hans pappa hade skickats från Syrien till Danmark för att lära sig modern teleteknik, han upptäckte Sverige och tog en dag färjan över till Landskrona, knackade på hos personalchefen på Öresundsvarvet. Nästa morgon hade han ett jobb, en lägenhet, arbets- och uppehållstillstånd.

– Det var bättre förr, säger Abdul Fattah när han kortfattat ska förklara sverigedemokraternas succé i Landskrona.

– Det var bättre förr, säger också Thord Lindblom.

Förr var han lagbas på Supra. I tjugotre år var hans uppgift att se till att rätt man fanns på rätt plats i rätt tid, och det var ingen som klagade på det. Sedan lade företaget ner, flyttade verksamheten till Norge. Han fick ett nytt jobb, och ännu ett, men sist och slut blev han arbetslös. Förr hade en man en arbetsplats att gå till, och det var ingen som tänkte mer på det. Bäst var Sverige på sextiotalet.