Sveriges nya och förbättrade försvar – så kommer det att se ut

Oscar Jonsson, doktor i krigsvetenskap och författare till den nyutkomna boken Försvaret av Sverige (Mondial), är inte särskilt imponerad av Sveriges första steg mot upprustning: ”Försvarsberedningen verkat ha missat några av de viktigaste lärdomarna från kriget i Ukraina”. 

Men vi börjar den tragikomiska berättelsen om svensk försvarspolitik en mörk och regnig decembermorgon år 2001 då överstelöjtnant Michael Claesson skyndande genom högkvarterets grindar. Han var på väg att utföra en uppgift som på militäriska kallas utmanande.  

Det hade funnits många sådana inom Försvarsmakten efter Sovjetunionens upplösning 1991. De nya gränserna hann knappt ritas förrän politikerna kastade sig över försvarsbudgeten med slipade knivar. Den dyra krigsorganisation som funnits under kalla kriget skulle bort. I varje försvarsbeslut karvades ett allt större stycke ut. Redan 1996 togs de första steget till att överge försvaret av landets gränser.  

Besluten 2000/2001 och 2004 var bara en fortsättning på slakten. Regementen lades ned och byggnader såldes. Vapen skänktes till Baltikum eller skrotades. Utrustning såldes eller skänktes bort. Förband löstes upp, anställda fick sluta eller sade upp sig, i ren frustration över de ständiga omorganisationerna.   

Oscar Jonsson beskriver resultatet i sin bok: 

• 96 procent av arméns krigsorganisation försvann. 

• 30 brigader blev en. 

• Lokalförsvaret, där äldre värnpliktskullar krigsplacerades 

för lokala uppgifter, gick från 300 000 till 10 000 år 2004, 

för att sedan läggas ned helt. 

• Hemvärnet reducerades kraftigt. 

• 42 flygdivisioner blev sex. 

• Fem artilleriregementen blev ett. 

• 46 ytstridsfartyg blev sju. 

• Fyra kustartilleriregementen blev noll. 

• Försvarsutgifter på tre procent av BNP sjönk till en procent. 

• Antalet värnpliktiga gick från 25 000 om året 1998 till 4 700 år 2007. 

Detta var dock inte första gången som opportunistiska politiker nedrustade försvaret i otakt med tiden.  

År 1900, då krigen i Europa börjat bli fler, gav kung Oscar II order om att modernisera den förfallna krigsmakten och införa värnplikt. När liberalen Karl Staaf bildade regering 1911 minskade han försvarskostnaderna och stoppade inköpen av nya pansarbåtar. Det väckte ett sådant folkligt missnöje att regeringen fick avgå 1914. 

Bara några månader senare utbröt första världskriget.  

Det satte i gång upprustning och försvarsreformer, men inte ens när kriget var över 1918 var krigsmakten riktigt moderniserad. Och efter första världskriget skulle inga fler krig bryta ut, följaktligen skulle det rustas ned. 1925 halverade den socialdemokratiska regeringen Sandler krigsmaktens omfång och försvarsbudgeten minskades med en tredjedel. Nedrustningen pågick till 1936. Då, när Hitler haft makten i Nazi-Tyskland i tre år, vände opinionen. Föregångaren till försvarsberedningen föreslog att försvarsutgifterna höjdes från 118 till 148 miljoner, vilket motsvarade 1,5 procent av BNP.  

Socialdemokraterna tyckte det var för mycket, men efter ett bråk om femton miljoner fick krigsmakten sina pengar och statsminister Per Albin Hansson avgick. 

När andra världskriget bröt ut 1939 började Sverige upprusta med ännu större iver. 1940 uppgick försvarsanslagen till 12 procent av BNP och lagom till att kriget slutade 1945 hade Sverige ett hyfsat försvar. Den här gången höll man fast vid det under hela kalla kriget. Det år då krigsmakten var som störst, 1964, kunde 800 000 man mobiliseras och flygvapnet var bland det största i världen. Vid millennieskiftet återstod bara en tummetott till försvar. 

Det var med andra ord en tämligen hunsad och vingklippt myndighet som överstelöjtnant Claesson steg in på den där gråkulna decembermorgonen 2001.  

Eftersom det numera rådde fred i närområdet skulle Försvarsmakten i stället ägna sig internationella insatser i FN:s, EU:s och Natos regi. Sådana var billigare, gav politiska pluspoäng ute i världen och dessutom fanns det en efterfrågan. Al Qaidas terrorattack mot World Trade center den 11 september 2001 hade fått USA att inleda det globala kriget mot terrorismen. Afghanistan var invaderat och huvudstaden Kabul intaget. Nu skulle Sverige bistå USA med soldater.  

Michael Claessons uppgift som handläggare var att få soldaterna på plats.  

Det var inte helt enkelt. Soldater från specialstyrkorna stod visserligen redo att åka, men de behövde få med sig utrustning. Problemet var att landets tre underhållsregementen höll på att läggas ner i ännu en omorganisering. 

– Jag skickade ut försvarsmaktsordern som skulle sätta i gång insatsen, dagen före julafton tror jag det var, berättar Claesson: 

– Nästan omedelbart blev jag uppringd av stabschefen på underhållsregemente Mitt som undrade hur detta skulle hanteras eftersom de upphörde att existera vid årsskiftet. Jag svarade att ni får lösa detta. 

”Det innebär att vi måste arbeta under julhelgen”, sade stabschefen. 

”Ja, det gör det”, svarade Claesson. ”Var det något annat?” 

”Nej.” 

”God jul då.” 

Därmed inleddes Försvarsmaktens längsta och största internationella insats någonsin. Soldaterna blev allt fler och placerades i Mazar é Sharif i norra delen av landet där striderna mot talibanerna blev allt värre.  

I augusti 2008 anföll Ryssland Georgien och annekterade landsändarna Abchazien och Sydossetien. Detta efter ett uttalande från Nato i april att Georgien och Ukraina möjligtvis kunde bli medlemmar i försvarsalliansen någon gång i framtiden.  

Missnöjet över Sveriges krympta försvar började koka, men inom politiken var man ännu oförstående. I juli 2010 lades värnplikten i malpåse. Soldater skulle i stället anställas, men den ynkliga ingångslönen på 16 000 kronor lockade inga större skaror till jobbet. 

Vad gjorde det i dessa fredstider då försvaret var lika ute som en hockeyfrilla? 

”Samtal med ryska försvars- och utrikesministrar. Tydligt språk. Ryssland drar sig österut. Europa tryggare än på länge” twittrade försvarsberedningens moderata ordförande Cecilia Widengren glatt i oktober 2012. Kanske var det just detta uttalande som fick tålamodsbägaren att rinna över för landets hårt beprövade överbefälhavare Sverker Göranson.  

Den 30 december samma år, i en intervju med Svenska Dagbladets Mikael Holmström, avslöjande han att bara en liten del av Sverige kunde försvaras, och det bara under en vecka. 

Nu tog det hus i helvete i försvarsdebatten, eftersom få hade förstått hur illa det var.  

Det blev inte bättre när statsminister Fredrik Reinfeldt i början av 2013 med storögd förvåning tyckte att debatten var märklig, eftersom det inte fanns något militärt hot mot Sverige. Försvarsmakten var ett särintresse. 

Uttalandet åldrades inte heller särskilt väl.  

Redan året efter, 2014, annekterade Ryssland delar av östra Ukraina och Krim-halvön. Och Sverige var – som vanligt – sämst rustad när försvaret behövdes som mest. När försvarsberedningen lade fram sin rapport ”Starkare försvar för en osäker tid” i maj 2014, var dock alla partier överens om att det behövdes satsas på att laga det ihåliga försvaret. Socialdemokraterna, med partiets försvarspolitiske talman Peter Hultqvist i spetsen, ville lägga mest. Nu sattes det också punkt för de internationella insatserna. 

Sverige hade på mindre än tio år svängt från ett insatsförsvar till internationella insatser till ett nationellt försvar.

Hultqvist blev försvarsminister några månader senare. Nu började saker hända. Värnplikten plockades fram ur malpåse 2017, regementen skulle byggas och materiel anskaffas. Ett nationellt cybersäkerhetscenter inrättades, liksom en myndighet för psykologiskt försvar, med mera. Samarbetet med Nato fördjupades, samtidigt som försvarsministern deklarerade att Sverige aldrig skulle bli medlem. ”Vår militära alliansfrihet har tjänat oss väl”, hävdade han, ända in i kaklet.  

Få reagerade när den sista svenska soldaten lämnade Afghanistan den 25 maj 2021. Den insatsen tillhörde redan det förflutna. Sedan kom Rysslands storskaliga anfall på Ukraina den 24 februari 2022 och säkerhetspolitiken förändrades i grunden. Finland ansökte nästan omedelbart om Natomedlemskap och i Sverige tvingades Socialdemokraterna göra en politisk kovändning. Den 18 maj 2022 skickades ansökan in. 

Nu rustas det för fullt igen, och säkerhetsläget är det värsta sedan andra världskriget.  

Inga, förutom möjligtvis några gamla övervintrade vänsterpartister, ifrågasätter att Sverige behöver ett rejält militärt och civilt försvar.   

När den moderate försvarsministern Pål Jonson presenterade försvarsbudgeten häromveckan snålades det inte heller. Han ville till och med öka nästa årsanslag med 13 miljarder till totalt 138 miljarder kronor, vilket motsvarar cirka 2,4 procent av BNP. Och pengaregnet fortsätter. Om fyra år beräknas landets försvarsbudget ligga runt 2,6 procent av BNP. 

Det låter kanske bra med alla miljarder och procent, men efter trettio års nedrustning är det många och djupa hål som ska lagas.  

– Stridsvagnarna är från 1991, stridsfordonen från 1993. Alla de viktigaste materielsystemen är sådant som blev beställt på 1980-, 1990- och 2000-talet. Ledtiderna är så långa att även om vi nu höjer förmågan tar det tid för att få allt att klaffa, säger Oscar Jonsson.  

Han talar om en omvänd ränta på ränta-effekt. Att kostnaderna för investeringar man inte gjort ökar exponentiellt över tiden.  

– Det hade varit enklare att köpa artilleri innan kriget i Ukraina 2022. De flesta förstår, och märker, vad som händer med järnvägen när underhållet har brustit i trettio år. Systemet förfaller exponentiellt, och blir svårare och svårare att laga. På samma sätt är det med försvaret. 

Om försvarsberedningens förslag klubbas igenom i höst innebär det att Sverige kommer att ha fyra brigader 2030. Luftförsvaret mot robotar och drönare ska stärkas. Fler ska göra värnplikten, från 8 000 per år till 12 000 per år 2032. Fler officerare ska utbildas, territorialförbanden ska återuppstå. Redan i försvarsbeslutet 2020 bestämdes det att krigsorganisationen, alltså det försvar vi har efter mobilisering, ska fördubblas och uppgå till 90 000 man år 2030. 

Någon satsning på luftvärn med lång räckvidd blir det dock inte, inte heller någon storsatsning på artilleriet, telekrigare eller drönare, trots att de varit avgörande i krigets Ukraina. 

– Dessa brister gör att vi inte bara riskerar att ha för låg förmåga i vårt militära försvar, utan också att det vi satsar på fram till 2030 inte möter krigets krav, säger Oscar Jonsson.

Kaptenen som ska styra Försvarsmakten in i framtiden är ingen mindre än Michael Claesson, nyutnämnd överbefälhavare. Hans ansvar blir att få försvaret att växa, bli mer krigsberett, integreras med Nato och att utbilda fler värnpliktiga, samtidigt som personalbristen hanteras. Detta i ett läge då Sverige skänkt 17 procent av artilleriet och tio procent av stridsfordonen och stridsvagnarna till Ukraina. 

Detta är, om något, en utmaning som heter duga. Lite som att lyfta sig själv i håret, om man nu har något. 

– Claesson är handlingskraftig, har bredd i sitt kunnande och är välmöblerad i huvudet. Han får saker och ting gjorda, som att rota fram robot 15 ur förråden och ställa dem på Gotland. Men det tar tid att sparka i gång en sådan trög organisation som Försvarsmakten, säger den pensionerade översten Ulf Henricsson.  

Det är just trögheten som är det stora problemet. Allt måste nämligen ske nu, på en och samma gång.  

En mekaniserad bataljon från södra Skånes regemente, P7, skickas i början nästa år till Lettland där den under danskt befäl kommer ingå i en av åtta Nato Forward Land Forces (FLF). 

Sedan Rysslands angrepp på Ukraina 2014 har Nato fokuserat på att öka försvarsförmågan i Baltikum och Polen för att avskräcka Ryssland från att anfalla. Därför har åtta FLF:er, multinationella stridsgrupper, placerats i åtta länder i östra Europa för att verka avskräckande för ett eventuellt ryskt anfall mot väst.  

Nato kräver att en FLF-trupp vara redo för strid. Det betyder att de soldater som sänds i väg ska vara samövande, och både beredda och utrustade för strid. Inte nog med det. Sverige kommer ha ansvaret och befälet över en ny, nionde FLF-bas, som ska sättas upp i norra Finland för att stärka Natos nordöstra flank mot Ryssland. 

Nu ska både Sveriges och övriga Nato-länder gränser försvaras.  

Nato är till skillnad från EU en rent mellanstatlig organisation. Det finns ingen permanent NATO-armé, inga brigader som står och väntar på klartecken, inget eget flygvapen eller hangarfartyg. Nato består enbart av medlemsländernas försvarsmakter och en allians är inte starkare än sin svagaste länk. Artikel tre i Natostadgan slår fast att alla medlemmar måste kunna försvara sig själva och bidra till Natos gemensamma försvar. Samt ha ett starkt samhälle där det viktigaste fungerar även om det blir kris eller krig. Här tillåts inga fripassagerare. Därav politikernas i det närmaste panikslagna upprustning av Sveriges militära och civila försvar. För första gången någonsin måste Sverige som land leverera militärt och uppfylla försvarsalliansens krav och mål. Det kan betyda att modellen med en försvarsberedning, där riksdagens samtliga partier kommer överens om hur landets försvar ska se ut de kommande åren, kan ha spelat ut sin roll.  

I början på nästa år kommer Nato med nya förmågemål – en specificering av vad alliansen ska klara av – de första sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022.  

– De kommer innebära en väsentlig ambitionsökning för alliansen och sannolikt ställa nya krav på svensk förmåga, utöver det försvarsbeslutet 2024 anger. Detta är något som Försvarsmakten har försökt varna för, säger Oscar Jonsson.  

Att hetsa fram fyra brigader till 2030 och därmed riskera att få fyra halvfärdiga är ingen bra idé, om Nato efterfrågar två kompletta samövade brigader, eller något annat. Det försvarsbeslut som tas i höst riskerar med andra ord att rivas upp tämligen omedelbart. 

Bara en sak är säker. Framtidens försvar kommer ske med övriga Norden. 

– Med Finland och Sverige i Nato skapas en sammanhängande operativt militärstrategisk helhet i Norden som inte skådats sedan Kalmarunionens dagar, sade den blivande ÖB Michael Claesson i ett tal på finska ambassaden in Stockholm häromveckan.  

Norden skapar en militärstrategisk triangel med ett hörn i Östersjön, ett i Västerhavet och spetsen i norr. Klimatförändringarna har smält så mycket is i Arktis att den geopolitiska kartan ritats om. Nordostpassagen är numera farbar flera månader om året. Detta påverkar även säkerhetsläget i Sverige, eftersom vi – liksom Finland – är en arktisk nation. 

– För Natos del är Sverige och Finland de saknade bitarna i pusslet. Vi ska vara klädsamt ödmjuka som nya medlemmar, men inte stå med mössan i hand, sade Michael Claesson i talet på den finska ambassaden.  

Gott så.  

Men Nato-medlemskapet ställer även höga krav på fler och tillgängliga, interoperabla förband. På svenska betyder det krigsförband vars teknik, utrustning, system, kunskap, med mera, fungerar tillsammans med andra länders. Ny teknik som innefattar sådant som rymden, cyber, sensorer, elektromagnetiska vapen och autonoma vapen, ställer också höga krav, inte minst på utveckling, anskaffning och användning. 

Det sägs att det pågår en ”revolution in military affairs”. Ny teknik förändrar slagfältet så dramatiskt att varken militära doktriner eller taktik längre fungerar. Samtidigt verkar det som om den tekniska krigföringen just nu står med ett ben i två olika tidsåldrar. I det ryska angreppskriget mot Ukraina använder båda sidor sig av högteknologiska sensorer och vapensystem i syfte att upptäcka, lokalisera och bekämpa mål. Ukraina har i det närmaste blivit en experimentverkstad för spjutspetsteknik. Inte minst för att ukrainsk militär tar med sig ingenjörerna och nördarna ut på slagfältet, för att utveckla och finslipa tekniken på plats. Samtidigt skickas även dåligt utbildade infanterisoldater ut i stora anfall. 

Så hur kommer det framtida militära försvaret se ut? Kommer svenska supersoldater utrustade med exoskelett anfalla med hjälp av AI-styrda drönare? Eller ska vaktposter ersättas av sensorer och autonoma vapen? Kommer krigen att utkämpas utan mänsklig inblandning? 

Det enda man vet är att morgondagens krig alltför ofta planeras efter gårdagens, medan vissa problem är eviga. Och det gäller inte bara ny teknik. 

I värsta fall kommer Försvarsmakten år 2030 fortfarande ha svårt att skaka fram kängor till sina soldater. Försvarets materielverk, vars huvuduppgift är att utrusta landets soldater, har haft svårt att skaka fram kängor, termosar, regnställ och annan personlig utrustning. De specialanpassade skyddsvästarna för kvinnor som efter en lång och plågsam process skulle ha levererats innan midsommar är försenade. En leverans av skyddsglasögon fastnade på centrallagret i Arboga, eftersom de inte klarade av att stå emot laser. 

Sedan finns de riktigt dyra projekten. När två ubåtar beställdes av Saab Kockums år 2015 var prislappen 7,6 miljarder kronor och den första skulle levereras 2023. Nu är kostnaden uppe i fjorton miljarder och förväntad leverans är år 2027. Fast det kan dröja ännu längre och bli dyrare. 

Exemplen är fler. 

Den utrustning som soldaterna ändå får är ibland så dålig att de själva går ut och köper vad de behöver. Det ogillas av Försvarsmakten, eftersom det strider mot regelverket. Funktion kommer i andra hand. 

I Försvarsmaktens budgetunderlag 2025 står det att myndighetens ”samlade logistikorganisationer måste klara av att stödja operativ verksamhet, inklusive krig, om förband befinner sig i exempelvis Finland och Baltikum.” En självklarhet kan man tycka. De stridande soldaterna i krigsförbanden är den spjutspets som resten av organisationen har till uppgift att stötta och underhålla. Men inom Försvarsmakten verkar det ibland som om förhållandena är de motsatta: att krigsförbanden stör förvaltningspersonalens handläggningslunk med sina krav och behov.  

Mycket behöver vässas och bli bättre. Försvarsmakten måste framför allt bli bättre på att behålla sin personal. För det krävs antagligen ordentliga löner. Enligt Natos statistik betalar Sverige sin personal sämst bland alla medlemsstater. Den andel av försvarsutgifterna som går till personal i Sverige är 15,7 procent, medan snittet är 30 procent. Ingen annan stat lägger under 20 procent av anslaget på personalen.  

Ska den svenska upprustningen lyckas kan det inte vara viktigare att hålla budgetmålen än att behålla personalen.  

Den vapengren som står inför den riktigt stora transformationen är armén. Den ska inte bara förändras, utan genomgå en kulturrevolution.  

Redan innan Ryssland invaderade Ukraina kom försvarsbeslut om fyra nya regementen och att armén skulle bli dubbelt så stor. Nu ska dessutom trupp skickas till Lettland och kanske till Finland, värnpliktiga ska utbildas och enligt arméchefen behövs en helt ny operativ kontext.  

”Metoder och tekniska system som igår erbjöd fullgoda lösningar riskerar att vara obsoleta imorgon. Armén behöver både som organisation och som individer, förändras, lära sig och anpassa sig till de nya förutsättningarna” skriver arméchefen Jonny Lindfors på Kungliga krigsvetenskapsakademins blogg.  

Armén må vara mycket, men flexibilitet och nytänkande är inte de mest framträdande dragen. Under fyrtiotalet, då fordon och stridsvagnar slog igenom, klamrade sig de beridna trupperna sig fast vid sina hästar, övertygade om deras förträfflighet i fält. Först 1970 slutade K4, som sista arméregemente, att köpa in hästar. 

– Det finns en aversion mot att ta risker som är djupt rotad i organisationen. Allt måste kollas upp, det får inte bli fel. Det har gjort att Försvarsmakten har stagnerat, säger Andreas Braw, kapten i armén. 

– Vad jag än försöker göra så möts jag av motstånd. Jag är kompanichef, men har inte ens förtroendet att själv köpa en motorsåg. 

Trögheten beror på att dådkraft och egna initiativ hämmas tidigt i det militära livet. Kulturen bygger i stället på att premiera egenskaper som lydighet och överdriven noggrannhet. Ett exempel är den årliga prestationsbedömningen som ligger till grund för framtida karriärkliv. Den består av fyra delar: bemötande, öppenhet, ansvarstagande och prestationer. 

– Om resultaten bara är en fjärdedel av underlaget till att få gå uppåt i karriären, förklarar det en del, säger Andreas Braw.  

Marinen och flygvapnet är mer digitala än armén och därmed mer mätbara. Det går inte att vara en dålig stridspilot eller fartygschef utan att det märks, och kostar pengar.  

– Det är svårare att mäta resultat i armén. Du kan genomföra dina år som kompanichef utan att visa upp dina färdigheter i fält. En stridspilot måste flyga, en fartygschef måste segla. Armén är det däremot inte så noga med, säger Braw. Han vill att militären ska arbeta med militära saker och inte förvaltning. Att det fokuseras på krigsförbanden och att antalet värnpliktiga minskar. I stället ska de som gjort grundutbildningen och krigsplacerats göra repetitionsövningar och bli samövade.  

– Både politikerna och Försvarsmakten har för lite militär kompetens. Just nu har vi inte en enda samövad bataljon i Sverige, suckar Andreas Braw. 

Riskerar vi få en 90-tals armé 2030?  

– Ja. För vi är rädda för vad som kan hända om vi tar risker. Men det är mer riskabelt att inte ta några risker alls.

***

Läs även: Inte konstigt att det råder brist på officerare

Läs även: Från nedrustad subkultur till scenens mitt