The Bell Curve – nazistpropaganda eller pålitlig intelligensforskning?

I oktober 1994 slog en bomb ner i den akademiska och intellektuella världen i form av en debattbok i sociologi. Dess efterdyningar gör sig fortfarande påminda, dock knappast på det vis vare sig författarna eller deras hårdaste kritiker tänkte sig. Titeln löd The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life, skriven av statsvetaren Charles Murray och psykologiprofessorn Richard J Herrnstein. Den senare fick inte uppleva utgivningen; han avled i lungcancer kort dessförinnan. Murray, däremot, förvandlades till persona non grata inom såväl akademi som media, och det långt innan ”cancelkultur” blev det vitt spridda fenomen det är i dagens kulturkrig. Han är fortfarande verksam som samhällsdebattör och författare, 81 år gammal. Visserligen högt respekterad som tänkare i vissa kretsar befinner han sig ändå i marginalen. Hans bok är i breda medier och på de flesta akademiska institutioner alltjämt omsorgsfullt inlåst i giftskåpet. En i media uppmärksammad händelse var när han år 2017 skulle hålla ett anförande på Middlebury College i delstaten Vermont, men blev hindrad att tala av en aggressiv mobb. 

Också de många som hoppades att bokens rön skulle kullkastas av den fortsatta forskningen fick se sina hopp stäckas, allt eftersom. För bland dagens experter inom genetik och psykometri anses slutsatserna i The Bell Curve fortfarande ha bäring; snarast stärkta av senare tiders kunskapsutveckling. Fast många håller tyst om just den saken, eftersom de annars skulle riskera att skada det egna anseendet eller karriären.  

Några pressröster efter utgivningen 1994 ger en inblick i vilka känslor boken väckte när den kom: “The Bell Curve är ett medel för nazistpropaganda i ett omslag av pseudovetenskaplig respektabilitet. Det är en akademisk version av Adolf Hitlers Mein Kampf”, skrev beteendevetaren Steven J Rosenthal i en recension. “Ett skabröst stycke raspornografi maskerad till seriös vetenskap", menade Bob Herbert i New York Times. "Mister Murray får protestera hur mycket han vill, men hans bok är bara ett artigt sätt att kalla någon för nigger.” I The New Yorker skrev Stephen Jay Gould – mediakändis och framstående paleontolog – att boken missbrukade statistik och saknade övertygande data i sin “anakronistiska socialdarwinism”. (Det skulle senare visa sig att det var Gould som inte begrep de statistisk-matematiska koncepten.) 

Vitriolen blandades visserligen med mer balanserade recensioner och även rena hyllningar, men attackerna var ändå så pass hårda att en skara akademiska kolleger till författarna inte stillatigande kunde se på, utan gick till författarnas försvar. Under rubriken "Mainstream Science on Intelligence" samlades 52 experter på området till en artikel i Wall Street Journal, i vilken Murrays/Herrnsteins slutsatser backades upp som grundade i etablerad kognitionsforskning. 

Året efter utgiviningen – 1995 – kom sedan jättevolymen The Bell Curve Debate, i vilken 81 forskares recensioner och essäer –  många våldsamt kritiska, andra betydligt mer nyanserade – hade samlats. Syftet med samlingen var enligt redaktörerna att avspegla “en aldrig tidigare skådad nationell diskussion om själva den demokratiska idén och möjligheten av ett tolerant, multietniskt Amerika.” 

Kommersiellt blev The Bell Curve en bestseller, med över miljonen sålda exemplar.  Det var boken alla talade om – men kanske inte läste från pärm till pärm. Det handlar nämligen om en statistiktung lunta på cirka 900 sidor. Många nyfikna köpare bläddrade direkt fram till det ökända kapitel 13. Där inleds en diskussion om uppmätta skillnader i intelligens mellan “raser”, och vad dessa kan tänkas bero på. Något många felaktigt, på grund av den upphetsade debatten i media, hade fått för sig var bokens huvudämne.  Fast så var det inte. Bara några få av bokens totalt 22 kapitel ägnas denna hyperkontroversiella delaspekt. Det är dock ett både ledsamt och extremt svårnavigerat område som vi ska återkomma till. 

(En not om begreppet “ras”, som kan kännas främmande för en svensk läsare. Det äger ingen etablerad vetenskaplig definition, men används ständigt i USA, även när policy utformas och lagar stiftas. Läsaren av denna text kommer att förstå vad som menas de få gånger uttrycket används här.) 

Huvudämnet för The Bell Curve är intelligensens stora och växande betydelse för hur människors liv gestaltar sig. Detta kopplar författarna till framväxten av en allt striktare meritokrati, ledd av en “kognitiv överklass” som fjärmar sig från vanligt folk i ett Amerika där samhällsväven hotar att slitas sönder, med splittring, ojämlikhet och meningstomma liv för de kognitivt missgynnade som resultat. (Begreppet “meritokrati” upplevs nog av de flesta i dag som huvudsakligen positivt, laddat med rättvisa och idén om rätt man/kvinna på rätt plats. Men när det myntades av vänsterpolitikern Michael Young i en uppmärksammad bok från 1958, syftade det på ett nervöst och armbågsvasst konkurrenssamhälle, präglat bland annat av ett förakt för svaghet.) 

Klockan – “The Bell” – som Murray/Herrnstein lyfter fram i titeln är hämtad från statistikens värld och syftar på den klockform som uppstår när en kurva ritas över en så kallad normalfördelning, där de flesta observationer samlas kring studiematerialets medelvärde, och där observationerna blir allt färre ju längre ifrån medelvärdet vi förflyttar oss. Denna typ av fördelning är mycket vanlig. Ta kroppslängd. Många ligger bara några centimeter över eller under mäns eller kvinnors medelvärde, medan vi bara hittar ett fåtal “jättar” på över 2 meter. Och i andra änden av normalfördelningen är andelen väldigt kortväxta också mycket låg. Beträffande standardiserad IQ har 50 procent av befolkningen – och här ska vi tänka västerlandet i bred mening – en poäng på 90 till 110. Bara 2 procent ligger under 70. Samma låga andel, 2 procent, hittar vi i normalfördelningens andra ände, hos de riktigt smarta som ligger över 130.  

Till bokens starka laddning, vid sidan av “rasfrågan”, hör författarnas pessimistiska slutsats att de enorma resurser som år efter år plöjts ner i skola, samhällsplanering, socialvård med mera – i akt och mening att göra samhället mindre ojämlikt och att underlätta livsresor – bara tyckts göra marginell nytta, om ens någon. Detta beroende på att den kognitiva förmågan (intelligensen) är den bästa prediktorn för ett framgångsrikt livsutfall, och att intelligensen har visat sig svår att påverka genom sådant som skolsatsningar och nya pedagogiska modeller. Den kostsamma välfärds- och jämlikhetspolitiken producerar därför vare sig särskilt mycket välfärd eller jämlikhet, menade Murray och Hernstein i sin bok. Ibland blir interventionerna rentav kontraproduktiva. Ett exempel de använder är bidrag som slår sönder de ekonomiska incitamenten för fattiga familjer att hålla ihop – vilket i praktiken lämnar många barn faderlösa.  

Redan när Murray och Herrnstein inledde sitt arbete med boken omkring år 1990 var IQ-forskningen – och begreppet “intelligens” överhuvudtaget – hårt ansatt. Med författarnas formulering hade IQ efter sextiotalet blivit “en paria på idéernas arena”. Här kan den inflytelserike och (ö)kände intelligensforskaren Arthur Jensens öde nämnas. Han publicerade i februari 1969 i The Harvard Educational Review en forskningsöversikt kring IQ, skolresultat och skolinvesteringar, betitlad "How Much Can We Boost IQ and Scholastic Achievement?".  

Inledningsmeningen har blivit en klassiker: “Kompenserande undervisning har prövats och det har uppenbarligen misslyckats." Jensen blev super-cancellerad. Han hade nämligen svurit i den progressiva och konstruktivistiska kyrka som dikterade att vi människor snarare är “oskrivna blad” än varelser med medfödda förmågor och böjelser. Jensen menade att intelligensen – såsom den mäts i IQ-test – i hög grad är styrande för framgång i skolan. Samt att den är väldigt mycket mer svårpåverkbar av skol- och välfärdspolitik än dåtidens dogmer dikterade. Till exempel hade resultaten för det stora skol- och utjämningsprojektet Head Start, som inkluderade bland annat föräldrautbildning och förbättrat näringsintag för missgynnade barn, visat sig minst sagt mediokra. 

Vidare tog Jensen upp det bland forskare välkända och brett beskrivna fenomenet, att IQ/intelligens skilde sig mellan folkgrupper. Trot att Jensen vid denna tid inte explicit tog ställning i arv/miljö-frågan (Är de uppmätta skillnaderna i intelligens mellan exempelvis svarta och vita amerikaner medfödda eller skapade av omgivningen?), anklagades han för rasism och biologisk determinism. Han blev utfryst från akademiska sammanhang och förbjöds att föreläsa. Däcken på hans bil skars sönder, han tvingades flytta, och hade periodvis livvakter. 

Intelligensforskaren Richard Haier har långt senare sagt att intelligensforskningen blev "radioaktiv" från och med Jensens öde i slutet av sextiotalet. Vilket utgör en delförklaring till att The Bell Curve i hög grad lutar sig på äldre studier och “proxydata”, från bland annat skolintagning och militärens mönstringstester. Ja, intelligensforskningen – och tankar om medfödd eller åtminstone svårpåverkbar skillnad på såväl grupp- som på individnivå – blev alltså djupt kontroversiell. Den lirade illa med den progressiva, politikpositiva andan bland akademiker och samhällsplanerare under sjuttio- och åttiotalen och många kopplade den dessutom till 1900-talsskändligheter som nazism och rashygien. (Och vi svenskar har ju våra tvångssterilseringar på det kollektiva samvetet.) Ovan nämnde Stehpen Jay Gould gjorde 1981 populärvetenskaplig succé med sin IQ-kritiska bestseller Den felmätta människan. Och utvecklingspsykologen Howard Gardner fick stort genomslag med sina teorier om sju olika intelligenser mer eller mindre oberoende från varandra. Kontentan: I grunden var människor nog ungefär lika begåvade. Det avgörande för att förlösa alla talanger, var god uppväxt och bra skolor. Tankar om mer eller mindre medfödda och svårpåverkbara kognitiva skillnader avfärdades som elitistiska, ja, rentav fascistiska. 

Själv minns jag diskussioner med mamma i köket i barndomsvillan på sjuttiotalet när jag som debattlystet barn använde begreppet “intelligens”; och hur hon blev nästan arg bara vid användandet av det ordet. Men i slutet av nittiotalet hade hon ändrat sin syn. Mamma och jag hamnade då på middag med en professor och en doktorand i sociologi. Dessa påstod att det inte existerar något som olika begåvning inom till exempel matematik. Skolelevers olika resultat berodde på skillnader i “självförtroende", inte talang. Mamma och jag himlade med ögonen och mumlade sinsemellan om bollsinne och musikalitet. Menade sociologerna mitt emot verkligen att alla som ville kunde bli Tomas Brolin eller Tommy Körberg? 

Och i Fokus nyligen berättade professorn i neurofysiologi Germund Hesslow om hur “konstruktivismen” – idén att vi människor föds som oskrivna blad – sedan decennier är djupt rotad i den akademiska världen. Ur konstruktivistiskt perspektiv ses skillnader mellan grupper – till exempel mellan könen – som ett resultat av fördomar/diskriminering/förtryckande traditioner och strukturer et cetera. Medfödda skillnader i egenskaper mellan individerna i gruppen bortses ifrån.  

Detta tänkande är förstås ljuv musik för människor med en kollektivistisk politisk agenda. Ju mer påverkbara vi människor är för samhällsintervention, desto närmare kan vi komma en socialistisk eller fascistisk, jämlik utopi, utan skrankor och klasskillnader. Detta ger i sin tur maktmandat till de styrande; för om man tror att intervention från samhället ger resultat, så ökar sannolikheten för att man försöker. Mjukt eller hårt kommer sådana politiker därför att försöka putta oss i “rätt” riktning. 

Men om vi jordlingar i stället är genetiskt kodade till vissa beteenden och skillnader i intressen, talang med mera, ja, då krymper förstås politikens utrymme. Intervention blir futil. Detta är alltså en av huvudpoängerna hos Murray/Herrnstein. I samma anda som Jensen utvärderade Head Start, granskar de i sin bok med sofistikerade statistiska metoder utfallet för en mängd andra politiska initiativ som syftade till att utjämna mellan grupper och höja de underprivilegierades livsutfall. Grundläggande resultat: Fiasko. För vissa program registreras förvisso påtagliga “vinster”, som förhöjd snitt-IQ hos barnen. Men bara kortsiktigt. IQ:n går i princip tillbaka till ursprungsläget sedan några år förlöpt; och i långtidsuppföljningar är  effekterna på livsutfall (inkomst, hälsa, utbildning, livslängd med mera) i princip noll. 

Följaktligen hamnade Murray/Herrnstein på “högersidan” politiskt med sin kontroversiella bok. Vilket inte var helt självklart om man tittar på IQ-begreppets och intelligensforskningens historia. Det tidiga 1900-talets pionjärer utvecklade nämligen sina psykometriska metoder i hög grad för att vässa omhändertagandet och utbildningen av de kognitivt svaga. Vidare kom tidigare generationers liberaler och vänsterpolitiker att se IQ-test och liknande begåvningsmätningar som ett medel att fånga upp talanger i under-/arbetarklassen. Till fromma för både individens klassresa och samhällets (ekonomiska) utveckling. Men efter sextiotalet kom alltså dessa strategier att beskrivas som odemokratiska eller rent av nazistiska. 

Mottagandet av The Bell Curve, som vi gick igenom i inledningen, visade tydligt hur laddade frågor kring intelligens/IQ är och i synnerhet om de kopplas till livsutfall och i vilken mån vår kognitiva förmåga är medfödd och svårföränderlig, eller socialt betingad och därmed påverkbar av föräldrar, lärare, politiker och samhället i stort. I ett efterord till en senare upplaga av boken reflekterade Charles Murray över varför The Bell Curve – som han ju själv ansåg byggde på tämligen okontroversiella rön och vars slutsatser pekade i riktning mot solidaritet med samhällets svaga – blev så hatad bland akademiker och intellektuella: ”Om vi skulle utse den mest oväntade följdeffekten av The Bell Curve, så skulle det vara den grad till vilken boken underminerade socioekonomiska förklaringsmodeller som metod att tolka sociala problem och därmed grunden för många av de socialpolitiska program som blev populära under sextiotalet.” 

Han hänvisar sedan till den mycket inflytelserike nationalekonomen Thomas Sowell och till filosofen Michael Novak – vilka båda i och för sig har en hel del invändningar mot The Bell Curve, men utan att för den skulle förakta eller giftstämpla boken. De gör den viktiga och korrekta iakttagelsen att – med Novaks ord – kritikerna av boken liksom bara måste avfärda den, för att inte tvingas revidera sin verklighetsuppfattning och ideologi totalt. Budskapet får helt enkelt inte stämma: “Den synd som tillskrivs Herrnstein och Murray är teologisk: De utplånar allt hopp”, skriver Novak. 

Socioekonomiska förklaringsmodeller är legio även i Sverige. En rapport från Skolverket kan tjäna som exempel. Den är betitlad "Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor".  Här förvandlas en korrelation – i detta fall att barn till högutbildade och välavlönade lyckas bättre i skolan än de fattigas barn – till en orsak.  Men testades föräldrarnas IQ? Nej. Barnens IQ? Nej, Och hur var det med distributionen av ADHD och annan neuroproblematik? Tystnaden kring dessa inre faktorer är talande. Men som Murray/Herrnstein och en mängd andra samhällsanalytiker både före och efter dem har konstaterat: Arv trumfar miljö, i alla fall den vi medvetet kan styra. Biologi trumfar ”socioekonomi".  Till exempel visar adoptionsstudier att barns personligheter och förmågor avspeglar de biologiska föräldrarnas betydligt mer än adoptivföräldrarnas. 

En som har fått uppleva att det är känsligt att utmana socioekonomiska förklaringar i Sverige är kriminologen och medicinforskaren Amir Sariaslan. Uppmärksammad utomlands men mestadels nonchalerad här hemma, har han visat att barn som fått ett socioekonomiskt lyft genom förbättrad familjeekonomi inte sänkte sin risk för att begå brott (eller att utveckla psykisk störning eller missbruk) jämfört med äldre syskon. Barnens socioekonomiska situation var alltså ingen bra förklaringsfaktor.  

Vad skapar då en brottsling, enligt Sariaslan? Delvis individspecifika drag som vi har ärvt, som intelligens. Delvis också slumpmässiga livshändelser och andra svårstuderade miljöfaktorer, inklusive kulturella praktiker. Han anklagades av andra akademiker och i medier för att “gynna främlingsfientlighet” och drevs bort från kriminologin. 

Du som har läst så här långt kanske undrar: Varför ger Fokus uppmärksamhet åt en bok som säger att olika “raser” (etniciteter, folkslag, haplogrupper; välj det ord du föredrar) är olika intelligenta på gruppnivå? Ger inte det bara näring åt rasister och nynazister? Den tidigare citerade psykologiprofessorn Richard Haier har ett svar som handlar om att man inte ska ge rasister “veto” över forskningen. Den måste få lunka på, med mer eller mindre bekväma resultat. Sedan är det upp till det kringliggande samhället att på ett konstruktivt och människovänligt sätt tolka och använda rönen. Vore det till exempel inte en välgärning om stora samhällsinvesteringar i utbildning och infrastruktur et cetera faktiskt utvärderades mot reella resultat? I stället för att som nu ofta sker, stämmas av mot högstämda ambitioner och drömmar om utjämnade livsodds som ändå inte förverkligas. Då kanske det är bättre att politikerna i stället använder pengarna till direkta stöd riktade till samhällets svagaste.

Till alla dem som av ideologiska eller andra skäl vill förhindra forskning och kunskapsutveckling där resultaten riskerar att bli kontroversiella måste följande sägas: Människans kunskapstörst kan möjligen försenas och försvåras – men inte släckas. I sammanhanget kan nämnas en färsk och intressant forskningsgren som handlar om “polygenic scores”. Det betyder i korthet att man allt bättre kan identifiera kopplingen mellan å ena sidan en viss gen, och å andra sidan en mätbar egenskap som ett sjukdomstillstånd, IQ eller någon annan aspekt av en människa. Ofta handlar det om hundra- eller tusentals gener i samspel där den enskilda genen bara ger ett pyttelitet bidrag åt ena eller andra hållet. Och man vet för det mesta inte hur en given gen konkret verkar på organismen; bara att den tycks ha en inverkan. Detta betyder i klartext att till skillnad från det tidiga nittiotal då The Bell Curve skrevs, så skönjer vi nu allt fler biologiska korrelat till kognitiv förmåga. Som därför inte kan vara blott ett “påhitt” av rasistiska/elitistiska vetenskapsmän. 

Vi kan här bjuda på ett annat biologiskt korrelat, länge utskrattat och förhånat som en del av den uttjänta pseudovetenskapen frenologi, men faktiskt sant: Det föreligger en korrelation mellan huvudstorlek (hjärnstorlek, egentligen) och kognitiv förmåga. Abraham Lincoln lär ha sagt att man kan lura hela folket en begränsad tid eller en del av folket hela tiden, men inte hela folket hela tiden. Så när katten nu sedan länge – delvis till följd av The Bell Curve – är ur lådan om svårsmälta, rentav obehagliga, sanningar om intelligensen, dess prediktiva kraft och dess orättvisa fördelning, då bör väl inte mörka krafter få äga samhällsdiskussionen kring detta? Vi måste äga den tillsammans. 

Introduktion: 

Författarna lägger här via en vetenskaplig genomgång fram ett antal grundantaganden, vilka de beskriver som ”bortom meningsfull diskussion”. Människan har en grundläggande kognitiv förmåga, som kan kallas G (general), i vilken olika individer skiljer sig åt. Denna förmåga kan mätas; och den motsvarar vad vi människor menar, när vi talar om någon som “smart”, “intelligent”, “korkad” eller "bakom flötet". Testresultaten är stabila över tid; man kan i princip inte öva sig i att bli mycket bättre på dem och de diskriminerar inte mellan grupper.  Vidare skriver Murray/Herrnstein att G är ärftligt till mellan 40 och 80 procent. (Senare forskning pekar åt det högre hållet, och vad gäller miljöfaktorer handlar de mest om sådant som slump och miljön i livmodern eller kemikaliemiljö; inte hur föräldrar eller skola har agerat/uppfostrat/utbildat.) 

Del 1, The Emergence of a Cognitive Elite (kap 1-4) 

Här beskrivs en utveckling från ett samhälle där börd  – om din pappa var exempelvis dräng, skomakare eller greve – ersattes av ett samhälle där kognitiv förmåga förklarar individens plats på samhällsstegen. Mycket av detta är förstås bra och kan fångas in i ord som klassresa och “The American Dream”.  Men författarna varnar för en “IQ-stratifiering” där de smarta kapar åt sig makt och pengar och roliga jobb, helt utan ödmjukhet: “Detta förtjänar jag, jag är ju smart och driftig” – medan jobbtillfällena och empatin för kognitivt mindre gynnade medmänniskor minskar. Samhället riskerar därmed att allt mer präglas av "IQ-apartheid", där smart tenderar att gifta sig med smart och avla smarta barn. 

DeI 2. Cognitive Classes and Social Behavior (kap 5-12) 

Det här är bokens “huvudrätt”. Genom statistisk analys visas att utbredda förklaringar som socioekonomi och förtryck inte håller streck för att förklara olika gruppers olika livsutfall. I själva verket är intelligensen den viktigaste faktorn. Fattigdom, skolmisslyckande, arbetslöshet, brottslighet, bidragsberoende, sjuklighetförklaras enligt Murray/Herrnstein bättre med kognitiv förmåga än med undermåliga samhällsinvesteringar och socioekonomi. 

För tydlighet: att kognitiv förmåga är den bästa förklaringsfaktorn betyder inte att det är den enda förklaringsfaktorn. Långt därifrån. Karaktärsegenskaper som flit och social kompetens är förstås viktiga, liksom slumpmässiga händelser och relationer med inspirerande eller destruktiva vänner/kolleger/partners. Men faktum är att om vi IQ-testar 10-åringar kommer vi att få veta mycket om deras framtida liv på gruppnivå. De med hög IQ lyckas bättre på alla områden, inklusive hälsa och livslängd. 

Dessa rön har senare bekräftats starkt och ofta. Till exempel av sociologen Tarmo Strenze som i en metastudie (forskningssammanställning) 2007 kom fram till följande resultat – och här läser vi ur idéhistorikern Johan Norbergs bok “Hjärnrevolutionen –  varför din intelligens påverkar allt du gör – och allt du gör påverkar din intelligens” från 2012.  Norberg ställer frågan: “Tänk om det helt enkelt är så att välbärgade och välutbildade familjer ger sina barn ett försprång i uppfostran och utbildning som gör att dessa presterar bättre både i intelligenstester och i yrkeslivet?” Men, skriver Norberg, “Strenze fann ett märkligt resultat. Naturligtvis fanns det en korrelation mellan föräldrarnas socioekonomiska situation och barnens karriär, men det sambandet var något mindre än det mellan barnens intelligens och deras karriär”. 

Norberg konkluderar: “”Om man vill nå framgång tycks det alltså vara bättre att vara intelligent med fattiga föräldrar med mindre kvalificerade jobb än att vara mindre intelligent och ha rika karriärföräldrar”. 

De flesta har nog hört att det ska vara gynnsamt för barn att växa upp i hem där det finns böcker. Men det är inte böckerna i sig som “gör barnen” och deras framtid. Det är det faktum att de fått gener från bokintresserade – och därmed sannolikt intelligenta – föräldrar. En insikt som går tvärs emot ortodoxin inom 50 års akademiska, intellektuella huvudinriktning, att vi genom social ingenjörskonst kan styra människor. 

Del 3. The National Context, kap 13-16 

Det är nu det blir riktigt jobbigt att läsa The Bell Curve (om man inte är rasist). Enligt flera mer eller mindre samstämmiga mätningar ligger vita amerikaner i snitt på IQ 100, asiater något högre och afroamerikaner i snitt på 85. Skillnaden på 15 IQ-poäng är en så kallad “standardavvikelse" och innebär i klartext att en vit person som tillhör de 16 procent “kognitivt svagaste” i sin grupp väl matchar en genomsnittlig svart person. Och att det finns en överrepresentation av vita och asiater – men färre svarta – i kognitionspyramidens andra ände. Detta är mycket svårt att ta till sig, emotionellt, politiskt. Men enligt Murray/Herrnstein tycks testerna inte diskriminera mot svarta och skillnaderna upphörde att minska runt åttiotalets början. Att de minskade fram till dess tros bero på att den svarta underklassens barn gradvis fick bättre näring och utbildning. Skillnaden mellan ingen utbildning och fungerade grundutbildning påverkar alltså också intelligensen. Däremot – vilket alltså redan Jensen kunde visa – tycks vässad utbildning utöver den grundläggande endast ge liten nytta på marginalen.) 

Vad gäller orsakerna till IQ-skillnaden på gruppnivå mellan exempelvis vita och svarta amerikaner, avstår författarna från att försöka skatta i vilken grad (om överhuvudtaget) den är medfödd. Bland annat av följande skäl: Bara för att egenskap är ärftlig, behöver en skillnad mellan två grupper inte ha en ärftlig förklaring. Om vi tittar på kroppslängd och gör ett tankeexperiment: Vad skulle hända om vi satte några svenska familjer på en jättefattig ö med usel näring? Nya generationer på den ön skulle vara kortare än svenskar som vuxit upp i Sverige, i genomsnitt. Och denna förkortning är givetvis miljöberoende, inte genetiskt betingad, trots att kroppslängd alltså är ärftlig. På samma sätt kan man tänka sig att det finns något i den afroamerikanska kulturen eller livsomständigheterna som drar ner afroamerikaners medel-IQ.  

I detta sammanhang myntar Murray/Herrnstein begreppet ”Flynn-effekten", efter vänsterpolitikern, statsvetarprofessorn och intelligensforskaren Jim Flynn. Han hade 1987 givit upphov till en stor intelligensdebatt genom den vetenskapliga artikeln “Massive IQ gains in 14 countries”. Där visades att man under 1900-talet sett en kraftig förbättring generation efter generation av människors förmåga att klara IQ-test. De som konstruerade testen måste därför göra dessa kontinuerligt svårare för att hålla snittet vid 100. Till exempel presterade i början av åttiotalet i en studie en grupp män 18 IQ-poäng högre än sina fäder. Motsvarade det verkligen en genuin ökning av människors intelligens? Och hur vore det i så fall möjligt; evolutionen hinner ju normalt inte göra ett skvatt på så kort tid? Förklaringar som kastats fram handlar om mer näringsrik kost till barn, färre infektionssjukdomar, mer stimulerande uppväxtmiljö och skola, ökad exponering för media,  färre monotona jobb. Med mera. 

Flynn-effekten ingav hopp till alla som ville se minskat IQ-gap mellan olika folkgrupper. Men dels har effekten försvagats på senare år, dels har även mellan- och högpresterande grupper ökat sina resultat, med följd att skillnaderna mellan grupper i stort kvarstår, även om det finns studier som pekar i något mer positiv, utjämnande riktning. I The Bell Curve skriver författarna att det verkar högst troligt att både gener och miljö har att göra med de uppmätta skillnaderna. “Men hur ser mixen ut? Vi är resolut agnostiska i den frågan; så vitt vi kan bedöma, rättfärdigar evidensen ännu ingen seriös uppskattning.” 

Väl värt att nämna i sammanhanget, i dessa polariserande tider, där den som hyser annan uppfattning snabbt förvandlas till en ideologisk fiende som ska bekämpas, är att vänstermannen Flynn och liberalkonservative Murray ända fram till Flynns död 2020 mycket vänskapligt odlade sina akademiska "konflikter". 

Flynn hävdade – och lade fram välgjorda studier för det – att "IQ-gapet" mellan folkgrupper faktiskt har fortsatt minska, även in på 00-talet. Och han argumenterade starkt för att detta gap till allra största delen var betingat av miljöfaktorer, inte genetik. Medan Murray har kommit att tillmäta genetiken allt större betydelse. 

Det är en fröjd att på Youtube se hur respektfullt de debatterar med varandra. Här ska också sägas att Flynn tillhörde Murrays försvarare, utifrån ideal om akademisk och tankemässig frihet, när Murray förvandlades till persona non grata efter publiceringen av The Bell Curve.

Del 4. Living Together kap 17-22 

 I denna del tas bland annat positiv särbehandling upp. I USA tillämpas detta brett, både i yrkeslivet vid anställningar och befordran samt vid antagning till högre utbildning. Man kan därför, som tillhörandes en minoritet, komma in på en åtråvärd utbildning på personliga egenskaper eller därför att man klarat av stora utmaningar i livet. Ett svagare resultat på intagningsprovet än “normalstudentens”  behöver därför inte vara ett hinder. 

Det här leder till att en del minoritetsstudenter hamnar på för svåra program på elituniversiteten – och därför misslyckas. I stället för att hamna på “rätt nivå”, bidra positivt i klassrummet, vinna självaktning och sedan slussas ut på arbetsmarknaden med adekvata kunskaper för ett passande yrke. En annan effekt av den positiva särbehandlingen är att många asiatiska ungdomar – vilka som grupp presterar bättre än majoritetsbefolkningen på intagningsprov och sedan på campus  – på orättvisa/godtyckliga grunder nekas inträde.  

Murray/Herrstein argumenterar hårt för att människor ska behandlas som individer, inte som representanter för en viss grupp. Men det extremt rasmedvetena amerikanska samhället – och inte minst dess universitet – har som bekant slagit in på en annan väg. Och den välkände demokratiske senatorn Hubert Humphrey fick fel när han i samband med att USA under mitten av sextiotalet gjorde upp med sitt rasistiska förflutna, förkunnade att de nya medborgarrättslagarna “skulle förbjuda förmånlig behandling till särskilda grupper”.  

Han tillade: “Jag kommer äta upp min hatt om detta leder till raskvoter." Därmed avspeglade han den övergripande tron i det amerikanska samhället, att om man bara styrde upp de fattigas skolor plus lite annat välfärdsfix, så skulle den etniskt definierade underklassen upplösas. Men minoritetsfrågorna har än idag extremt genomslag i USA, trots alla ansträngningar att jämna ut livschanserna. 

En viktig observation i The Bell Curve är hur svåröverstigliga den vanliga vardagens hinder ter sig för den som har en IQ på under, säg, 85. Den amerikanska armén är expert på testning; det är ju en organisation som snabbt och storskaligt vill få in rätt person på rätt post. Där rekryterar emellertid inte personer med en IQ på 82 eller lägre. De har för svårt att förstå instruktioner, är för svåra att lära upp och gör för många fel vilket kan få förödande konsekvenser när man handskas med vapen. 

Murray och Hernstein skriver i ett av slutkapitlen om ett äldre och enklare Amerika, där det var mycket lättare att hitta en produktiv och meningsskapande samhällsnisch för den svagbegåvade, inte minst inom jordbruket eller vid löpande bandet på en fabrik. Sysslorna var desamma år efter år; man behövde alltså inte lära nytt.  

“Men med teknologiska framsteg har med nödvändighet nischerna för de mindre intelligenta minskat”, skriver Murray och Herrnstein, och drömmer om “a valued place” för alla, där var och en kan göra nytta och känna mening. Vidare har Charles Murray i många sammanhang talat om hur futtig IQ:n är när vi ställs inför en annan människa. Det är ju inte hans eller hennes IQ, som gör karaktären.

***

Läs även: Germund Hesslow: "Din IQ förutsäger hur det kommer att gå för dig"

Läs även: Har vi nått peak?