Tiga är silver

När den ryska ubåten Kursk år 2000 sjönk under en flottövning i Norra Ishavet avled 118 unga sjömän. De flesta av dem hade kunnat räddas. Att det inte skedde berodde på att ansvariga befäl inte vågade rapportera sanningsenligt av rädsla för att de själva skulle straffas för det. De bagatelliserade i stället det inträffade vilket gjorde att räddningsinsatsen inte sattes in i tid och på rätt sätt.

Mannarna dog på grund av denna självcensur. Hur det gick sedan i befälens karriärer vet jag inte, men det är ett känt faktum, även i Sverige, att så kallade visselblåsare – enskilda som avslöjar missförhållanden och felaktigheter i den verksamhet i vilken de arbetar – tenderar att straffas ut, stoppas i karriären eller till och med mista jobbet. Självcensur leder inte alltid till en katastrof, men skalan är glidande på ett sätt som borde leda till eftertanke, inte minst hos ansvariga makthavare: självcensur innebär tystnad i stället för diskussion. Det är alltid skadligt när det utvecklas en tystnadskultur som innebär att riktig information inte kan hanteras.

Självcensur är en sorts förtryck som man utövar mot sig själv. Visst kan den bygga på uppriktigt känd hänsyn till vad man själv anser är bäst och klokast, givet omständigheterna. Men den är undflyende för att den bygger på tystnad, och det är alltid svårt att bevisa att någon kunnat eller bort säga något den inte sagt. Även inför en själv.

Självcensuren är passiv, en underlåtelsesynd, och det är lätt att tänka sig att den inte gör så stor skada. I värsta fall förnekar man även inför sig själv att man utövat självcensur. Medveten självcensur, att förtiga vad man vet att man borde berätta av rädsla för konsekvenserna, är en form av lögn, och lögnen är destruktiv, den växer och kräver ständigt kompletterande lögner för att fungera. Det som börjar som rimlig hänsyn kan lätt utvecklas till manipulation. I sammanhang där flera arbetar sida vid sida med samma eller liknande saker, som på en redaktion eller ett kansli, kan det också lätt utvecklas en kultur i vilken det inte ens internt går att tala klarspråk. Det skapas en tystnadskultur där det, som det heter, ”sitter i väggarna” vad man får och inte får, bör och inte bör, kan respektive måste säga.

En viss grad av anpassning till gruppen är normalt på en arbetsplats, vare sig det handlar om en public service-redaktion eller en bilverkstad. När det gäller bilverkstaden påverkar det emellertid inte nödvändigtvis samhället om vissa ämnen anses tabu, som det gör när det utvecklas en kultur i vår nationella nyhetsförmedling och som kan göra det svårt att på allvar diskutera vissa ämnen i offentlig debatt. Att en bilmekaniker inte säger allt den tänker om en viss kund är inget problem, och att makthavare vill påverka hur väljarna ser på saker är en förutsättning för all politik. Men då journalister ålägger sig själva munkavle i vissa frågor uppstår det snart problem. När de gör det så att ett tydligt mönster skapas kommer även samtalen på fikarasten på bilmeken att påverkas av det, men inte alltid i den önskade riktningen.

Och det man inte talar om öppet växer gärna i tystnaden. Balansen mellan att förpacka sitt budskap på ett säljbart sätt och att manipulera är svår, den mellan lögn och förtigande likaså. Men allmänheten märker förr eller senare avsikten, och blir betryckt.

På senare tid har det gjorts flera undersökningar av tystnadskulturen i Göteborgs kommun, liksom i Västerbottens län. I fjol kom rapporten ”Tyst stat” från Fackförbundet ST (2021). Utredningen ”Armlängds avstånd” om det politiska trycket på landets museer ger också viktiga insikter (Sveriges Museer, 2021), liksom Konstnärsnämndens skrift ”Självcensur, yttrandejämlikhet och yttrandefrihet” (Beckman, 2021). Det är uppenbart att detta är en allt mer brännande problematik i vår samtid. Men för det mesta är den fulla dynamiken kring hur en viss åsikt, inställning eller uppfattning blir den rådande och hur avvikande synpunkter trängs ut väldigt svår att åskådliggöra. Det handlar även om att självcensur är något skamligt. Man har varit feg, anpasslig, och detta vill man inte gärna exponera. 

Självcensur innebär att problem sopas under mattan. Den innebär att idéer inte testas i öppen diskussion. Självcensur är självklar och utbredd i diktaturer och auktoritära stater, liksom i toppstyrda organisationer, vare sig dessa är offentliga eller privata företag. Självcensur stryper samtal redan innan de påbörjats och bidrar till inkrökthet och likriktning.

Det som kännetecknar de åsikter och uppfattningar som anses höjda över diskussion, är att de flesta inte klarar att diskutera eller försvara dem, då de väl utsätts för kritik. De har ju bara lärt sig att upprepa det föregivet rätta, inte reflektera över det. Detta skadar även de idéer vi anser vara de bästa och viktigaste. Varför är demokrati bra? Varför är aborträtten odiskutabel? Kan droger inte vara bra för en del människor i vissa sammanhang?

All censur syftar till självcensur. Det är när man får skribenter, författare, journalister och andra att frivilligt avstå från att skriva om det man från makthavarnas sida inte vill att de ska skriva som censuren fungerar. Ingen vill arbeta med att sitta och kolla allt som skrivs och sägs; om det går att skrämma till tystnad är det mycket mer ekonomiskt.

Självcensur utvecklas genom att normerna kring det önskvärda och gränserna för det tillåtna hålls oklara, att de kan förändras och genom att man aldrig vet vad straffet för att bryta mot dem kan vara. Osäkerhet är självcensurens själva grund. Nyckfullhet det yttersta maktmedlet. Säger du något felaktigt riskerar du i demokratin att stanna i karriären, i värsta fall att mista jobbet, i en diktatur kan du till och med mista huvudet. Det är vanligen mycket få som mister jobbet eller huvudet, men genom att alla andra ser vad som händer skräms de flesta till tystnad. Det är därför det blir viktigt att hänga ut personer som sagt och gjort fel.

Ett problem i diskussionerna kring dessa ämnen är att vi inte riktigt kan enas ens om vad censur är i dag. Det finns ännu de som vill renodla den till att handla om att en stat förbjuder vissa yttranden. Således är det inte censur när ett privat företag stänger av en skribent som skrivit något misshagligt. Det är företagets eget val. Och det kan väl stämma, då det i dag finns en uppsjö olika tidningar, tidskrifter, bokförlag och kanaler i form av radiostationer, poddar och liknande. Så länge den som vill kan gå vidare och ha tillgång till offentligheten via någon av dess andra kanaler kan den inte sägas ha censurerats ens om den skulle mista sitt jobb på någon viss redaktion.

Dessvärre är inte verkligheten fullt så enkel. Det handlar till att börja med om arbetstrygghet och individers privata ekonomi, men även prestige och gemenskap. Det är mera attraktivt för en journalist att få arbeta på en större redaktion där det finns bättre ekonomiska resurser. En krönikör som får ett högt arvode för sina texter riskerar inte sitt uppdrag i onödan. Särskilda problem finns i sammanhang där det i princip råder monopol, som i public service. Att välja att säga ifrån, eller att publicera något som kan uppfattas som kontroversiellt, är inget lätt val, och för en på ett vikariat kan det leda till att man mister framtida möjligheter till jobb och uppdrag.

Rädslan för att förlora inkomster bör inte bagatelliseras, men det bör inte heller strävan efter respekt och den prestige som är knuten till vissa arbetsplatsers status. En viktig aspekt som kommer fram i flera av undersökningarna av självcensurens mekanismer är hur starkt det kollegiala trycket är. I den brittiska undersökningen ”Freedom of Expression”, som Arts Professional gjorde 2020, framkom att en betydande del av de brittiska konstnärerna inte tyckte sig kunna uttrycka sig fritt, och de flesta av dem framhöll det kollegiala trycket som den viktigaste inskränkande faktorn. 

Det är rätt förfärande att människor som är verksamma på det fält som borde erbjuda den största friheten av alla, konstens och kulturens, upplever sig begränsade av sina kolleger. Jag har själv tagit del av den typen av vittnesmål under mina drygt 20 år som författare, kritiker och kulturskribent, men alltid i förtroende, aldrig öppet. Inte minst vänner inom teaterns stora institutioner tycks leva med ett starkt kollegialt tryck att inte säga och göra fel, inte uttrycka någon avvikande åsikt.

Även inom filmbranschen är trycket hårt, enligt mina vänner och kolleger. Svenska Filminstitutet ser inte sina egna ingrepp och sin egen påverkan i syfte att skapa ökad jämställdhet och så kallad representativitet som något annat än rättvisa. Samtidigt är filmbranschen en bransch där det i princip råder en monopolsituation, vad gäller finansiering såväl som distribution. Då det ställs ideologiska krav, om än uttryckta som helt neutrala rättvisekrav, på konstnärer, producenter och andra, innebär det utan tvivel att somliga kommer att känna sig tvungna att anpassa sig efter dessa.

Filmkritikern Hynek Pallas tillhör dem som länge har kritiserat den politiserade styrningen av filmbranschen, vilket lett till att ledningen för Filminstitutet vägrat att ställa upp i paneldebatter och liknande då han varit inbjuden (Pallas, 2022). Givetvis är inte detta censur enligt den snäva tolkningen. Pallas kan ju skriva ändå och de kan alltid säga att någon annan journalist är bättre, av någon anledning – eller helt enkelt inte bemöta kritiken. Men det blir definitivt ett tryck från en mäktig organisation som syftar till att få en kritiker att utöva självcensur, dessutom är det på köpet en varning till hans kolleger att de inte ska kritisera Filminstitutets ledning.

Ett indirekt bevis på att den kritik jag här refererar till har varit riktig är att regeringen i december 2021 valde att stryka kraven på ”jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv” i styrdokumenten för Filminstitutet, vilket välkomnades av branschen – och än har knappt någon kritiserat detta öppet, trots att så många tidigare applåderade samma krav. Utövade de självcensur förut eller gör de det nu? Vem kan säga att de som teg förut och som tiger nu någonsin tyckt något över huvud taget? Tigande, särskilt i grupp, skapar trygghet. 

Särskilda problem vad gäller censur finns i dag även kring de digitala plattformarna. Betydande delar av vår offentlighet ägs av amerikanska företag som Facebook, Twitter, Google, Youtube och så vidare. De är vad som kan kallas Pops, privately owned public space (privatägt offentligt rum). Dessa plattformar har kritiserats för att tillåta för mycket, för att vara kanaler för hat och hot. Men i själva verket har de också vid upprepade tillfällen stängt av olika användare på ett nyckfullt sätt, både till vänster och höger. Givetvis är de privata företag, men deras monopolpositioner ger dem en särskild ställning och makt som många gånger är större än vad någon demokratisk stat i dag kan utöva över offentligheten. 

Självcensur är något glidande, svårt att kartlägga, svårt att finna personer som vill vittna om, för den kan nästan alltid bortförklaras som hänsyn, eller åtminstone anpassning till vad som är inte bara önskvärt utan även möjligt att uttrycka. Gränsen mellan självcensur och rimlig anpassning och hänsyn är också den suddig, men icke desto mindre värd att undersöka.

Ett särskilt problem är hur självcensur fungerar inom forskningen. Idealt sett borde forskningen ligga till grund för både politisk debatt, idéutveckling och hur journalistiken behandlar aktuella frågor. Men även inom akademin tycks det finnas ökande risker för självcensur, framdriven av tryck, krav och förväntningar samt inskränkningar som kan vara både av politisk och juridisk natur.

Mest uppmärksammat är hur deplattformering sprider sig. Aktivistiska studenter liksom inte sällan kolleger, kan bestämma sig för att en viss forskare eller lärare yttrat sig på ett sätt som strider mot det önskvärda. Ett tydligt exempel är striderna kring namnet på utställningssalen Vita havet på Konstfack, där en enskild lärare som uttalat sig offentligt utsattes för både intern mobbning och ett offentligt drev, med syfte att tysta henne. 

I en del fall kan även rent juridiska ingrepp stoppa forskning och därmed göra den mindre attraktiv för andra forskare. I en artikel i Dagens Medicin från maj 2021 framför tre emeriterade medicinprofessorer uppfattningen att den utökade etikprövningen och särskilt det juridiska prövandet av forskningen begränsar den vetenskapliga friheten genom att inte hålla sig till frågor om risk, nytta och de medverkandes integritet, utan bedömer i allt högre grad metodfrågor, vilket knappast jurister kan avgöra (Jacobsson, Britton och von Schoultz, 2021). Risken att utsättas för rättsliga åtgärder kan leda till att forskare utövar självcensur, för att slippa problem.

Allra svårast att hantera har under flera år varit flyktingfrågan. Det är inte min avsikt att diskutera frågan i sig, inte heller att utvärdera de olika argumenten. Min personliga övertygelse är att flera av de problem som är knutna till flyktingfrågans många aspekter i sig är olösliga, det vill säga det finns inte en bra respektive en dålig (en god respektive en ond) lösning utan det finns varierande grader av fungerande respektive icke-fungerande lösningar. Oavsett vilka man väljer i stunden, under trycket av akuta händelser eller starka opinioner, blir det konsekvenser som inte går att säkert förutse, men att ana.

Ett exempel är brottsligheten och hur den kopplas till invandring och särskilt till andra generationens bristande integration, vilket är ett mycket känsligt ämne. Viljan att hjälpa gör att man hellre blundar för dem som faktiskt vill utnyttja systemen. Dessutom finns verkliga problem med rasister, som alltid vinklar allt till invandringens nackdel. Men det finns också en tendens att missbruka anklagelsen om rasism, i enlighet med oklara och vida definitioner av vad man egentligen menar med ordet, vilket gör det väldigt svårt att diskutera dessa frågor på ett konstruktivt sätt. En anklagelse om rasism kan, om den fäster, innebära ett stigma som de flesta gör allt de kan för att undvika. Hellre att man då tiger, även om kända missförhållanden.

Redan själva orden är besvärliga. Vad kan man säga? Vem kan säga vad? Hur bör det uttryckas? Vad betyder orden? 

Denna text handlar inte om invandringen, men det går dessvärre inte att komma ifrån att de tydligaste exemplen på hur självcensuren fungerar i samtiden hänger samman med den. Det är den fråga som det råder störst och starkast motsättningar kring i svensk offentlighet och där tabuna dessutom är som starkast. Varningar om att skribenter måste ”ta ansvar för sina ord” innebär inte bara en önskan om normal kritisk aktivitet, utan är i praktiken en uppmaning till självcensur. Avfärdanden av den som tar upp även mycket konkreta förhållanden, som hedersproblematiken eller viss kriminalitet och klanbaserade nätverk ”fiskar i grumliga vatten” likaså.

Saklig diskussion om konkreta frågor och sakligt framförd kritik är något annat än den här sortens misstänkliggörande av budbäraren, som bygger på att man vill tysta samtalet hellre än att se det föras öppet. ”Våga vägra ta debatten” som det hetat. 

I detta sammanhang är instrumentaliseringen av minnet av nazismen liksom av antisemitismen centrala. De är den yttersta formen av rasism, mot vilken alla andra fördomar och främlingsfientligheten syftar. Om det så bara är genom guilt by association har man alltid vunnit en diskussion om man lyckas sammankoppla någon med detta. Ingen vill förknippas med det, naturligtvis, vilket är en av flera anledningar att hålla tyst även om man vet saker som eventuellt skulle kunna vara negativa för invandrare eller någon minoritetsgrupp, nationell eller ej. Hellre fälla än fria den som reser olämpliga frågor. Hellre fria än fälla den som uppfattas som svag, som individ eller grupp.

Vem som är vad kan i och för sig växla med konjunkturerna. Politiken liksom opinionen har svängt snabbt under senare år, och det kan i dagens klimat vara lika svårt för den som vill propagera för öppna gränser och fri invandring att göra det, som det för några år sedan var att argumentera för kontrollerad invandring och ökat gränsskydd.

Detta har samtidigt gjort att den som anses tillhöra en svag grupp, men är kritisk mot delar av gruppens göranden och låtanden och säger det högt, kan straffas ut om den inte håller sina synpunkter internt. Poeten Athena Farrokhzad vände sig exempelvis direkt mot sin danske poetkollega Yahya Hassan för att han i sina dikter skrivit öppet om de problem som finns i vissa invandrarfamiljer, och på ett sätt som kunde utnyttjas av rasister, trots att han skrev utifrån egen erfarenhet. Det är ett ovanligt tydligt exempel på kollegialt tryck, som visserligen inte fungerade, för han var lika frispråkig ändå – dessutom var han ju dansk, så han var väl inte så orolig för sin position på den svenska parnassen.

Men varningen kanske snarare skulle uppfattas som riktad mot redaktioner, förlag och författarkolleger i Sverige? Farrokhzad respekteras i litterära kretsar som en av landets främsta nu verksamma poeter. Då hon säger att det finns saker man som författare med invandrarbakgrund bör undvika är det ur en maktposition hon gör det. 

Jag märker att jag särskilt retar mig på denna fråga personligen. Det hänger samman med mina erfarenheter, naturligtvis, av att bli misstänkliggjord för artiklar jag har skrivit. Sådant har inte stoppat mig, jag har i själva verket varit mest intresserad av nyanser, motsägelser och det olösliga i vissa problem, inte av att driva en linje, utan av att problematisera alla linjer. Det centrala för mig är vad jag skulle vilja kalla tragiskt i ordets djupare bemärkelse i vår samtid: de frågor som inte har enkla svar, eller kanske till och med bara två eller flera i varierande grad dåliga lösningar. 

När jag hösten 2021 lägger ut en fråga på Facebook om någon har erfarenheter av självcensur får jag flera svar. De flesta kommer i privata meddelanden som jag inte kan använda, tyvärr, då personerna skulle kunna identifieras av kolleger eller chefer. Ett par svar från personer med erfarenhet från public service. Detta exempel som en journalist skickade till mig tydliggör väl en del av problematiken:

När IS började terrorisera världen arbetade jag på SVT [...]. Jag minns mycket tydligt hur man inte kunde prata om IS som annat än fattiga, förfördelade pojkar osv, du vet tugget. Man fick inte heller vara rädd för dem, utan att själv vara en tveksam figur. Jag var rädd för att de skulle börja utföra terrordåd i Europa, och fick till mig att jag köpt högerns propaganda. Detta var 2014.

När IS attackerade Sinjar och började sälja barn, hålla sexslavar och utplåna folkgrupper blev det svårare. Där någonstans vände det på min arbetsplats. Man fick kalla dem deras rätta namn. Men det dröjde verkligen, det fanns en rädsla, en tvekan, någon måste vara först. Och det var fan inte vi.

Det kollegiala trycket, mellan tillrättavisande och tyst utmobbning, är det vanligaste sättet att pressa någon till självcensur. För den som vill ”höra till” är det inte svårt att fatta vad som gäller. De flesta fogar sig också i detta. De vet vad som sitter i väggarna.

En av mina frågor i Facebookinlägget gällde om det är upplevelsen av ett hot som kan driva folk till självcensur. Visserligen tror jag fortfarande att hotet om att mista sitt jobb, bli stoppad i karriären eller bli socialt stämplad är verkligt och påtagligt. Men en av dem som besvarat min fråga gör denna reflektion, som jag också tror det ligger mycket i:

Jag tror visserligen att hot är en del av självcensuren men att det inte är en primär del. Problemet är betydligt mer subtilt. Det handlar om att man blir sedd som en dålig människa och stöts ut ur gemenskapen. Det är primärt psykologiskt påfrestande men värre tror jag det är att man inte är säker på att man kan vara kvar på sin arbetsplats.

Personen i fråga, som dessvärre måste få förbli anonym, arbetar i en kommun, och beskriver hur den lärt sig att slipa sitt språk och sina uttryck så att den ändå kan närma sig problemen utan att själv riskera för mycket och exemplifierar:

På en konferens om hur kommuner arbetar med nyanlända elever diskuterades arbetet mot rasism. Här ser jag en fara i att den simplistiska (vänster-) förståelsen av rasism som vita mot icke-vita ska bli rådande så kan jag inte ta upp det, trots att jag har exempel på vita som mobbats för att de är blonda i skolor med många invandrare. Men just i det här fallet hade jag tur för en annan deltagare tog upp den arabiska rasism som hans svarta adopterade barn utsatts för. Det öppnade för att jag kunde ta upp den heterogena rasismens verklighet och hur rasismen är stor mellan invandrargrupper. Men det är långt ifrån säkert att man får en sådan öppning och Skolverket driver frågan utifrån ett tydligt vänsterperspektiv (även om de nog inte ser det själva men de har omfamnat det vänsterteoretiska perspektivet som självklart).

Exemplet belyser hur svårt det är att avgränsa rimliga hänsyn från skadligt tigande om missförhållanden. Ska man acceptera att somliga ser samhället på ett annat sätt? Att individuell frihet och äganderätt fungerar olika för olika grupper? Som i den delvis våldsamma kritiken mot LVU som nu framförs av vissa invandrargrupper. Ska inte dessa i mångkulturens namn ha rätt till sin egen syn på hur barn bör fostras, precis som på vilken tro som är den rätta? Tja, kanske det. Mångkultur kan inte begränsas till folkdans och kryddblandningar. Men detta är en av de saker som inte kunnat diskuteras, och där en ytlig och missvisande kultursyn har varit den offentliga dogmen. Det har skadat oss alla.

Problematiken kring självcensur hänger alltså samman med en övergripande problematik kring hur vår offentlighet fungerar. Det handlar om en ökande tendens att gå på person i stället för att bemöta sakfrågor; att i stället för att bemöta meningsmotståndarnas starkaste argument välja ut de svagaste för påhopp; och att hat och hot gör det svårare att våga yttra sig fritt för allt fler. Hur dessa aspekter av vad som kan kallas ”debattklimatet” har försämrats under senare år diskuteras även av David Runciman i How Democracy Ends (2019) och i boken How Democracies Die av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt (2020).

Enligt ett känt ordspråk ruttnar fisken från huvudet. Det betyder inte att det inte går att hålla stånd mot de krafter som korrumperar det goda samtalet eller den rationella dialogen. Däremot ställer det stora krav på politiker, chefer, journalister och forskare att inför medborgarna föregå med gott exempel. Det kan inbegripa att respektera sina motståndare i debatten; att skilja mellan sak och person; att bemöta sakliga argument med sakliga svar; att respektera fakta och att helt enkelt inte uppmana till att motståndarna ska mobbas ut från samtalen. Det inbegriper att inte tiga ihjäl det oönskade eller fakta och sanningar, såväl som åsikter, som kan uppfattas som obekväma.

Det sista är det viktigaste av allt, men något av det svåraste också, på alla nivåer i vårt samtida Sverige. Konsensussträvan är stark här och har varit av godo för oss då den skapat sammanhållning, inte minst under olika kriser. Men konsensus är också nära förbunden med mobbning. Man slår in de spikar som sticker ut. Tiger ihjäl den som kommer med kritik. Stöter ut den som hotar gemenskapen. Kampen mot självcensur är ytterst en kamp mot mobbning och mot ett samhällsklimat och en offentlighet där mobbning kan avgöra vad som kan sägas högt. Det är inte ett problem som löses genom några enkla knep eller policyrekommendationer, utan genom civilkurage.

***

Texten är en kortad version av ett kapitel av Torbjörn Elensky i antologin Skör Demokrati som utkommer i vår på förlaget Fri Tanke. 

Läs även: Bo Rothstein: ”Därför slutade jag handleda studenter”

Läs även: David Eberhard: Är vi kvar på 1600-talet?