Tjugo år efter järnridån

En turistgrupp står och hukar sig i blåsten utanför ingången till den permanenta utställningen »Vägen till frihet«. Utställningen ligger ett par hundra meter från det historiska Gdanskvarvet som då, för 20 år sedan, bar Lenins namn. Men människorna där i snålblåsten vet inte vad det är för vindskydd som de hittat i väntan på att utställningsdörrarna ska öppna. Gruppen, polska ungdomar, skakar på huvudet och söker med flackande blickar efter en upplysande minnestavla.

Den första muren är ett par meter symboliskt fragment av Berlinmuren, som var världens längsta byggnadsverk efter den kinesiska muren. I den östtyska propagandan kallades muren för »den antifascistiska skyddsvallen«, i väst blev muren den tydligaste symbolen för det kommunistiska förtrycket.

Berlinmuren började byggas den 13 augusti 1961. Fram till dess hade 2,7 miljoner östtyskar flytt till väst via Berlin. Byggandet och rivningen av muren hade samma bakgrund: massflykt från öst.

Den andra muren är ett brottsstycke av det skyddsvärn som kringgärdade det mäktiga varvsområdet i Gdansk, den polska Östersjöstaden som under tyskarnas tid hette Danzig. Den avskedade elektrikern Lech Walesa klättrade över den barriären till varvet och in till de strejkande kamraterna en varm augustidag 1980. Det var inte enkelt att ta sig över, speciellt inte för en person som bara mäter 160 cm i strumplästen. Den 37-årige åttabarnsfadern kunde inte gå den vanliga personalingången eftersom han sedan 1979 var portförbjuden på varvet på grund av »politiskt uppviglande verksamhet«. Elektrikern Lech Walesas hopp över muren kom att förändra världshistorien, han stängde av den kommunistiska huvudströmbrytaren.

De två muravsnitten utanför utställningslokalerna i Gdansk är historia och pedagogik. Det var inte bara en mur som föll eller klättrades över. Kommunismens fall är många murar och ett komplicerat paradigmskifte. När Berlinmuren föll hade Polen redan en demokratiskt vald regering med Östeuropas första demokratiskt valda premiärminister. Det fria parlamentsvalet i Polen ägde rum den 4 juni 1989. Det är samma dag som massakern på Himmelska fridens torg i Beijing, ett bevis för att utvecklingen i kommunistiska länder tog mycket olika riktningar.

Kampen om det historiska mirakelåret 1989 har redan börjat. För Polen med sin martyrologiska och nederlagstyngda historia är det viktigt att få ta åt sig äran för kommunismens fall. Under namnet »Freedom ’89. Made in Polen« har därför en offensiv upplysningskampanj inletts mot »myten om Berlinmuren«.

Även om polackerna vill ta täten påminner Ungern om hur landets utrikesminister Gyula Horn tillsammans med sin österrikiske kollega Alois Mock med bultsaxar klippte bort järnridåns taggtråd mellan Ungern och Österrike i juni 1989. Österrike vill också vara med eftersom det var tack vare hålet i muren som tiotusentals östtyskar månaderna därpå kunde fly till Österrike och Västtyskland. Tjeckerna understryker gärna att Vaclav Havel var Sovjetblockets förste demokratiske president och att deras revolution var den mest oblodiga i hela blocket. Den var len som sammet och fick därför namnet Sammetsrevolutionen. Samtidigt är Berlinmurens fall den 9 november 1989 själva ursymbolen för Sovjetimperiets nedmontering.

Mellan Lech Walesas murklättring och frihetsåret ligger nio tunga år med general Jaruzelskis undantagstillstånd och krigslagar, censur och interneringsläger, ransoneringskort och massflykt. De första åren efter införandet av krigstillståndet var för polackerna lika deprimerande som för människorna i Tjeckoslovakien efter inmarschen 1968 då Warszawapaktens stridsvagnar krossade Pragvårens frihetsdrömmar om »en socialism med mänskligt ansikte«.

Kunde någon under dessa mörka år förutse att en dag skulle befrielseåret 1989 komma? – die Wende, vändpunkten, som tyskarna säger. Ingen statsvetare, sociolog, omvärldsanalytiker, Sovjetunionen- eller Östeuropaexpert förmådde i kristallkulan se kommunismens sammanbrott. Visserligen fanns Orwellinspirerade boktitlar som A.A. Amalriks »Kommer Sovjetunionen att bestå till år 1984?« (i svensk översättning 1970) men närmare än så kom ingen. Eller nästan ingen.

I den tjeckiska tidskriften Dikobraz nummer 51 från den 17 december 1968 – Tjeckoslovakien hade då varit ockuperat i fyra månader – finns en häpnadsväckande skämtteckning, också i bemärkelsen att censuren accepterade den. Några dagar strax före julen 1968 träffas två herrar och den mest naturliga lyckönskningsfrasen vore »God jul 1968« – i stället lyder den »God jul 1989«.

Skämttecknaren, med signaturen Bape, hette Vladimir Pergler. Han dog 68 år gammal 2001 och fick personligen flera gånger uppleva Glad och lycklig jul som den tjeckiska God jul-frasen lyder. Tidskriften Dikobraz klarade inte av friheten utan lades ned 1990, också det ett tecken på alla de förändringar som det gamla Östeuropa gått igenom.

I Polen är på det politiska planet Det runda bordet den absolut viktigaste möbeln. I slutet av 1980-talet enades oppositionen och de kommunistiska makthavarna om att sätta sig ned vid ett runt förhandlingsbord och diskutera Polens framtid. Att dissidenter och den röda aristokratin skulle sitta vid samma förhandlingsbord var ett unikt tilltag i den realsocialistiska världen. Huvudpersonerna var fackföreningsrörelsen Solidaritets ledare Lech Walesa och generalen Wojciech Jaruzelski.

Rundabordssamtalen ledde fram till det första fria parlamentsvalet eller, om man ska vara noga, det första nästan helt fria parlamentsvalet. Några platser var reser­verade för kommunisterna men det påverkade inte den politiska jordbävning som Polen kom att uppleva. Östeuropas förste demokratiske premiärminister blev advokaten och Solidaritetsrådgivaren Tadeusz Mazowiecki. För att inte i onödan oroa Moskva fick general Jaruzelski bli president. År 1991 ersattes han av Lech Walesa.

En flora av politiska partier uppstod i det Östeuropa som nu blivit Centraleuropa. De politiska sammanslutningarna hette Unionen, Kongressen, Fronten, Konfederationen, Rörelsen, Förbundet, Centrum – allt utom det förhatliga ordet »parti« med alla dess monolitiska associationer.

Redan våren 1990 hölls ett nytt parlamentsval i Polen, hela 29 partier kom in i sejmen, underhuset. Regeringen blev en koalition av sju partier. Ledarskribenter i väst skojade gärna om »polsk riksdag«. Under de 20 fria åren har antalet politiska partier sedan kontinuerligt minskat. Dagens polska regering består av två partier och hela parlamentet av sju partier.

Den politiska turbulensen visar också tecken på avmattning. Polens nuvarande premiärminister Donald Tusk är den 14:e regeringschefen i det demokratiska Polen. Det finns något djupt symboliskt över det faktum att presidenten Lech Kaczynskis tvillingbror Jaroslaw Kaczynski var premiärminister nummer 13. En större olycka till regeringschef har sällan skådats.

Att homofober, religiösa fundamentalister, rasister och andra extremister kan bli framröstade beror på det låga valdeltagandet i de nya demokratierna. Trots – eller på grund av – att människorna så länge levt i en diktatur utnyttjar de inte sin demokratiska rättighet att rösta. Ett valdeltagande kring 40 procent är det vanliga i det som tidigare var Östeuropa. Ett lågt valdeltagande gör det lättare för olika udda politiker som tvillingarna Kaczynski att ta sig fram.

En annan viktig anledning till det låga valdeltagandet är att ekonomierna gått väldigt bra med marknadsekonomi i stället för planekonomi. Tillväxten har varit hög och människor har känt att de fått det bättre och bättre vilket minskat intresset för politik. Politiker uppfattas mestadels som giriga ryggkliare. Men den pågående recessionen håller på att förändra det politiska klimatet och politiker går före för att visa återhållsamhet.

En ytterst rörlig och illojal väljarkår är också utmärkande för Det nya Europa. De regeringar som blivit omvalda kan räknas på ena handens fingrar.

Trots hög tillväxt är löneskillnaderna fortfarande stora mellan öst och väst. En polack eller tjeck tjänar i snitt en tredjedel eller en fjärdedel av vad en fransman eller svensk tjänar. Det kommer sannolikt att ta ett par generationer innan öst och väst befinner sig på samma levnadsnivå.

Tyskland är det tydligaste beviset på hur långsamt integreringen går. Varje år pumpas 80 miljarder euro in i solidaritetsstöd från delstaterna i västra till östra Tyskland (gamla DDR), ändå går den ekonomiska återhämtningen långsamt. Dåvarande förbundskanslern Helmut Kohls prognos om hur de östra republikerna skulle förvandlas till »blommande landskap« har förhånats intill leda.

Inte ens pessimisterna kunde föreställa sig att integrationen mellan gamla DDR och Västtyskland – länder med samma språk och kulturella bakgrund – skulle ta sådan tid. I öst är lönerna lägre, infrastrukturen sämre, högerextremismen mer utbredd. Och stödet för det reformerade kommunistpartiet PDS är flera gånger högre bland öst- än västberlinare.

Vilka är då systemskiftets förlorare? Partinomenklaturan som hyllade Marx och Lenin lyckades kratsa kastanjerna ur elden och blev egna företagare som nu hyllar marknaden och påven. Kulturarbetare som levde gott på att skriva kommunistiska lovsånger har förvandlats till en utrotningshotad art. Antalet hemliga poliser har minskat drastiskt. I DDR fanns en stasiagent eller angivare på 6,5 invånare. Katolska kyrkans inflytande har minskat efter storhetstiden under 1980-talet. Sekulariseringen går fort i det fria Europa, framför allt i storstäderna, men inte så fort som många hade trott. Antalet skilsmässor ökar kraftigt, i Polen slutar vart tredje äktenskap med skilsmässa.

På 1980-talet tillbringade ryssar i genomsnitt 54 timmar i månaden i olika köer för att köpa nödvändighetsvaror. Det betydde ett genomsnittligt köande på 2 timmar per dag. På en lista över 221 baslivsmedel fanns enligt sovjetekonomer bara 23 regelbundet i affärerna. Dit hörde ättika och senap. Samtidigt som tillgängligheten har ökat är samtliga varor billigare i dag. Från denna regel finns tre undantag: tobak, alkohol och energi.

På den kommunistiska tiden fanns officiellt ingen arbetslöshet, däremot massor av meningslösa sysselsättningar. Att vara berusad på jobbet var helt accepterat.

Arbetslösheten är fortfarande inte hög­re i öst än i väst, men det finns, liksom i väst, subventionerade jobb. Ingen polsk regering har vågat sänka Gdanskvarvet – tidigare Leninvarvet – Solidaritets vagga och en ovärderlig historisk symbol. Sedan Polen blev EU-medlem i maj 2004 har Europas skattebetalare finansierat Gdanskvarvet. Källor i Bryssel hävdar att det rör sig om närmare 500 miljoner kronor som EU pumpat in.

Varvet ägs i dag av den ukrainska metallurgikoncernen ISD Polska. Bolaget har en skuld till den polska staten på 377 miljoner kronor. Ingen spekulant har hittills hört av sig för att överta konkursboet. Sannolikt kommer snart de sista varvsarbetarna här att förlora sina jobb.

Men Gdanskvarvets port nr 2 – välkänd från alla dokumentär- och spelfilmer om strejken 1980 – kommer att bevaras, den förklarades i slutet av januari i år vara en del av det europeiska kulturarvet. Denna EU-utmärkelse är likvärdig med Unescos världsarvslista och i Polen fanns tidigare bara Kungliga slottet i Kraków och staden Lublin på denna lista.

Det finns något djupt tragiskt i det faktum att de varvsarbetare som fick kommunismen först på knä och sedan på fall, själva blev demokratins och marknadsekonomins tydligaste offer. Eller som Europaparlamentarikern Hanna Foltyn-Kubicka (värdekonservativa PiS) har  uttryckt det: »Eftersom EU anser det värt 200 miljoner euro årligen att pendla mellan Bryssel och Strasbourg för att hedra efterkrigstidens fransk–tyska försoning, så borde också Gdanskvarvet behandlas på ett bättre sätt.«

I år är det inte bara 20 år sedan kommunismens fall, det är också tio år sedan Polen gick med i  Nato och fem år sedan landet gick in i EU. En hel generation har hunnit växa upp utan några personliga erfarenheter av det kommunistiska systemet, och för dem är landets medlemskap i Nato och EU lika självklart som luften de andas.

Ansedda CBOS (Centrum för opinionsundersökningar) publicerade nyligen en stor undersökning om polska ungdomar som är födda frihetsåret 1989 och därför kallas för Frihetsgenerationen. Undersökningarna visar att 89-generationen är full av optimism, inte ens den pågående recessionen kan få ungdomarna att ändra uppfattning, eftersom de är övertygade om att de svåra tiderna bara är tillfälliga och möjliga att övervinna.

De polska ungdomarna är ambitiösa, de vill skaffa sig högre utbildning och ser språkkunskaper som en garant mot arbetslöshet. Hela 69 procent av 89-generationen planerar att studera vid universitet och högskola. Vid en liknande undersökning som gjordes 1996 bland 19-åringar var det bara 25 procent som siktade på högre utbildning.

Många kan tänka sig att studera eller bo utomlands under några år men aldrig att för gott emigrera från Polen. Det viktigaste i livet är kärlek, vänskap och familj. Sexuellt sett är Frihetsgenerationen föga utsvävande, 64 procent anser att sex kräver kärlek eller äktenskap. Vid undersökningen för fem år sedan var 52 procent mot tillfälliga sexuella förbindelser.

Frihetsgenerationen räknar inte heller med någon hjälp från staten, och har inga planer på att revoltera mot den. Från politikerna kräver ungdomarna egentligen bara att bli lämnade i fred. Eller som 19-åriga Karol Kobrzecki säger till dagstidningen Dziennik: »Låt poli­tikerna gräla med varandra bara de inte vingklipper oss med sina fåniga föreskrifter.«

Mer ur reportaget: Den största prövningen, Slovakiens revansch