Tvekampen

Vilken blir valets viktigaste fråga?

De tusen företagare i mörka kostymer och formsydda dräkter på Svenskt Näringslivs stämma i Stockholm denna majdag kunde önska att det skulle handla om skattenivåer, regelförenklingar eller lagen om anställningsskydd. Men nog visste de bättre? De, liksom alla som bläddrat i en dagstidning den här våren, visste vad de två statsministerkandidaterna på scenen skulle svara.

– Jobben, sa [[Fredrik Reinfeldt]].

– Jobben, sa [[Mona Sahlin]].

Så formulerade sig valets två huvudpersoner när de för första gången i valrörelsen debatterade inför publik. Jobben skulle avgöra. Vilket väl inte var så förvånande?

Redan för fyra år sedan sa Fredrik Reinfeldt att hans regering skulle utvärderas efter förmågan att skapa jobb, och ett år senare lovade Mona Sahlin att socialdemokraterna aldrig mer skulle förlora initiativet om jobben. Och nu ser det ut just så – som det brukar förresten – att ingenting är viktigare för väljarna än sysselsättningen.

Så hur ligger det till med jobben?

Arbetslösheten har stigit från sex till över nio procent sedan alliansen tog över, och Fredrik Reinfeldt har svårt att visa på alla de arbetstillfällen som han sagt att regeringens största reform – jobbskatteavdraget – skulle ge.

I stället hamnar han i en närmast defensiv position, där han måste förklara för väljarna att ungdomsarbetslösheten inte alls är så stor som statistiken visar.

– Att arbetslösheten inte har ökat mer är helt fantastiskt. Men så får man inte uttrycka sig. Man måste vara försiktig och visa respekt, som [[Johan Pehrson]], folkpartiets gruppledare, uttrycker sig.

Lika svårt har oppositionen att ta hem poäng på jobben. Få väljare skyller arbetslösheten, som började stiga efter den globala krisen hösten 2008, på regeringen. Få väljare har överhuvudtaget känt av krisen i sin egen privatekonomi.

Därtill, hur mycket nytt har socialdemokraterna att komma med i jobbfrågan? Mona Sahlin säger att hon har drivit igenom en ny syn på företagande inom socialdemokratin, men internt i partiet snackar en rad tänkare om att hennes jobbpolitik egentligen är densamma som den [[Göran Persson]] förlorade valet med 2006: stark a-kassa, mer utbildning och offentliga investeringar. Och i stort sett driven av samma personer: [[Thomas Östros|Östros]], [[Ibrahim Baylan|Baylan]] och [[Sven-Erik Österberg|Österberg]].

– Hon har inte gjort någon rejäl make­over av sitt parti, som en tidigare ledande socialdemokrat beskriver saken.

Det är en av paradoxerna i detta val 2010, att både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har problem i den fråga de båda tycker är viktigast.
Utan tvekan kommer de två stora partierna att fortsätta bråka om saken ända in på valdagen: huruvida utanförskapet har ökat eller minskat, om arbetstillfällena blivit fler eller färre. Ingen statsministerkandidat har råd att släppa frågan.

Men tänk om ingen av dem kan utgå som segrare i kampen om jobben. Tänk om valet därför handlar om något annat.

– Min känsla just nu är att ingen vinner, ingen sida lyckas, snarare handlar det om vilka som misslyckas mest, Carl Melin, opinionschef på analysföretaget United Minds.

1. Galärslavarna
... och kampen om mitten

Kanske var det tisdagen den 4 maj som man första gången kunde känna den hetsiga doften av valrörelse i luften. Löpsedlarna handlade om skuggbudgeten som de rödgröna hade presenterat. Reinfeldt och Sahlin hade debatterat i »Agenda« kvällen innan.

Nu var det tidigt på morgonen på centralstationen i Stockholm och alliansen hade mobiliserat stort. Ett helt tåg var abonnerat för att ta regeringen, medier och sympatisörer fram och tillbaka till Göteborg.

Moderatstrategen [[Per Schlingmann|Per Schlingmanns]] slipsförbud hade nått ut till alla utom en ensam politisk tjänsteman som stack ut i gänget av nerklädda ministrar och ungdomar i alliansens orangea t-shirts.

– Jag hade jacka på mig för att dölja min borgerliga framtoning, sa tjänstemannen till sitt försvar när han insåg situationen, och stoppade snabbt ner slipsen i kavajens innerficka.

De fyra partiledarna anlände sist, ingen hade slips.

Några timmar senare stod partiledarna på en liten scen täckt av orangea och vita ballonger på ett torg i Norrköping. De slängde ur sig attacker mot oppositionen.

–[[Lars Ohly|Ohly]] har aldrig kunnat skilja på demokrati och diktatur, sa folkpartiledaren [[Jan Björklund]].

– Oppositionen är en kartell för bidrag, sa centerpartiledaren [[Maud Olofsson]].

Innan de klev av scenen till tonerna av Louise Hoffstens »Let the Best Man Win« hann kristdemokratledaren [[Göran Hägglund]] ropa ut ett budskap till alliansens anhängare:

– Vi kommer att jobba som galärslavar fram till den 19 september!

Bara Fredrik Reinfeldt behöll statsmannalugnet.

De rödgröna accepterar nu nästa hela regeringens inkomstskattesänkning. Det är, ytligt sett, enkelt att beskriva hur valrörelsen kommer att se ut.

– Nu handlar allt om triangulering, eller rättare sagt om triangulering av triangulering, säger en socialdemokratisk pr-strateg.

Konservativa Toryledaren David Cameron vann nyss valet i Storbritannien med samma strategi: att positionera sig mellan sin motståndare och den position där det egna partiet tidigare befann sig på den politiska kartan. Och han gjorde det mot New Labour som själva kom till makten när Tony Blair triangulerade partiet till en jordskredsseger 1997.

Nu vill de rödgröna upprepa det genom att vända de nya moderaternas strategi från 2006 mot dem själva. Uppgiften: att vinna tillbaka den politiska mitten. Ligger de tillräckligt nära regeringens skattepolitik så blir det svårare för alliansen att skrämma bort storstädernas medelklass med budskap om rödgröna skattechocker.

– Valrörelsen kommer inte att handla så mycket om ideologi eftersom vi ligger så nära varandra i budgetfrågor, säger en av personerna bakom det rödgröna samarbetet.

Det kan vara den andra paradoxen: svenskar röstar, enligt en enig statsvetarkår, efter ideologi och sakfrågor, och i vårens politiska debatter har det regnat ideologiska argument, men många av dem som jobbar med valrörelsen i partierna är skeptiska till att jobben eller för den delen någon annan sakfråga kommer att avgöra valet.

2. Terrorbalansen
... och rädslan för förändring

Torsdagen den 6 maj. Mona Sahlin satt ensam i ett hörn längst bak i sin vita kampanjbuss på väg mellan Uppsala och Västerås. Hon var svartklädd från topp till tå, bara partinålen på jackan – för dagen den regnbågsfärgade hbt-versionen av rosen – var i färg.

Från de partianknutna bloggarna som följer Sahlin hördes skämt om att det är precis som på högstadiet: de tuffa sitter bak i bussen, datanördarna sitter fram.

Några minuter senare läxade en frustrerad Sahlin upp en kvällstidningsjournalist och undrade varför hon alltid kallas »Mona« medan statsministern får stoltsera med sitt efternamn i tidningen. Det var inte första gången hon reagerade på samma fenomen. Förgäves även denna gång, visade det sig. Några dagar senare stod det igen med stora svarta bokstäver om »Monas kris« på löpsedlarna.

Hon hade tidigare på dagen talat inför Uppsala-studenter, nu var hon på väg till en gammal industribyggnad i Västerås som gjorts om till centrum för robotforskning.

– Mycket av utvecklingen drivs av pojkar som gillar teknik, sa chefen när han hälsade partiledaren välkommen.

– Så är det i politiken också, sa Sahlin.

Innan hon vände åter mot Stockholm fick hon testa det senaste inom robotforskningen: en helt datoriserad gymmaskin. Först vänster axel, sedan höger.

– Jag vill ha lättare motstånd, klagade Sahlin.

Instruktören läste av datorskärmen:

– Du verkar vara lite starkare i den hög­ra sidan.

På båda sidor om blockgränsen finns känslan av att riksdagsvalet 2010 är ett ödesval. Ett val som avgör vilken riktning Sverige ska ta. Betydligt viktigare än valet 2006, säger man.

För alliansen handlar det om att på allvar bryta socialdemokraternas hegemoni, och då räcker det inte med att vinna ett val – det har de borgerliga gjort förut – svårigheten är att bli omvald.

För de rödgröna, och inte minst socialdemokraterna, är det ett skräckscenario som väntar om Reinfeldt får sitta i ytterligare fyra år. Det är då han verkligen får mandat att förändra det svenska samhället i grunden, med sänkta skatter och nedmonterad välfärd, fruktar socialdemokraterna.

– Man säger alltid att det är ödesval, men den här gången är det speciellt för att det också är det, säger Mona Sahlin.

Moderaternas partisekreterare och huvudstrateg Per Schlingmann håller med, men menar att vägskälet står mellan mer arbete och företagande med alliansen eller mer satsningar på bidragssystemen med de rödgröna.

Det intressanta är att knappt två år efter att Barack Obama vann valet i USA under parollen »change« är ordet förändring något negativt i den svenska valrörelsen. Partierna tycks tro att det inte är något man kan samla människor kring; här är det snarare något man skrämmer väljarna med. Röster du på de andra så blir det förändring!

Båda blocken hävdar att den andra sidan helt vill förändra Sverige. Logiken blir att det faktiskt föreligger stora sakpolitiska skillnader.

När moderaternas partisekreterare Per Schlingmann säger att Mona Sahlin »står för ett väldigt tydligt systemskifte« och sedan beskriver hur hon vill ta tillbaka Sverige till hur det var före regeringen Reinfeldt säger han ju också indirekt att det som alliansregeringen har genomfört är just ett systemskifte – fast de borgerliga absolut inte vill använda det ordet. Fredrik Reinfeldt beskriver skillnaderna mellan blocken på ungefär samma sätt:

– Skillnaderna mellan regeringsalternativen är större nu än 2006, säger han.

Och skrapar man på retorikens yta finns två olika, ideologiskt betingade, vägar.

Den borgerliga linjen är att en svagare a-kassa och sjukförsäkring ökar drivkrafterna för att människor ska anstränga sig för att skaffa jobb, medan den rödgröna politiken säger att starka socialförsäkringar inte bara är mer mänskligt utan också skapar en trygghet som får människor att våga utbilda sig för att kunna ta de jobb som finns.

Så där går det att fortsätta: i grunden är det de klassiska konfliktlinjerna mellan vänsterns starkare stat och högerns svagare. Synnerligen ideologiskt.

Det paradoxala är att inget av blocken fullt ut vågar visa upp de skillnaderna, eftersom de båda vill vara »det breda alternativet«. I det läget blir det också yttre och ytligare faktorer som i stor utsträckning avgör vad valrörelsen kommer att handla om och avgöras av. Person, till exempel.

Den valfråga som väljarna anser är näst viktigast efter jobben – sjukvården – lär till exempel inte dominera valrörelsen.

– Det finns en terrorbalans som gör att frågan inte hamnar på agendan, säger en borgerlig pr-strateg.

De rödgröna har inte kunnat enas om hur de ska förhålla sig till vinst inom den privata vården utan att framstå som motståndare till valfrihet. Och alliansen, som driver valfrihetslinjen, ser ogärna att diskussionen handlar om vinst och privatiseringar.

Allt för att inte stöta bort mittenväljarna.

3. Presidentvalet
... och Reinfeldts strategi

– Moderaterna har för länge sedan förstått att de inte kan vinna valet på jobben och utanförskapet. I stället har de fått hela valet att handla om förtroende för statsministerkandidaterna. De har förvandlat valet till ett presidentval, säger Henrik Sjöholm, en av Maud Olofssons tidigare rådgivare.

När jobbpolitiken inte har lyckats klockrent och när välfärdspolitiken riskerar skrämma iväg mittenväljare, då återstår en huvudfråga: personen.

Vem vågar väljarna lita på i en tid då ekonomin hotas? De moderata strategerna gör av allt att döma bedömningen att alliansens främsta styrka är väljarnas förtroende för Fredrik Reinfeldt och hans förmåga att leda svensk ekonomi. Där ska valet vinnas.

Så har socialdemokratiska regeringar gjort i årtionden, visat på sin trygghet och sitt lugn, så det är också en slags triangulering. Sittande regeringar gynnas dessutom av kriser som kommer utifrån och den här borgerliga regeringen har redan hunnit hantera en ekonomisk kris.
Taktiken ska köras i botten: en trygg Reinfeldt ska ställas mot en rörig Sahlin. På valdagen ska väljarna stå där med röstkortet i handen och välja, inte på parti, utan på statsminister. Reinfeldt eller Sahlin? Vem är bäst på att ta ansvar i en osäker tid?

Den historiskt fastgjutna blockpolitiken sätter de två blockledarna Reinfeldt och Sahlin i centrum. Valet personifieras, oavsett om de vill det eller inte.

4. Framgången
... och Reinfeldts fälla

Onsdagen den 19 maj. Den stora scenen inne på Hotell Clarion i Stockholm var alldeles tom: inga banderoller, inga flaggor, inga ballonger. Bara björkfanér. Men så var det heller inte väljare som Mona Sahlin skulle försöka övertyga denna gång.

I publiken satt socialdemokratiska kommunpolitiker från hela landet, många män i för stora kavajer. Partiledningen skulle elda på den egna rörelsen, de som gör fotarbetet i valrörelsen.

Förutom att återanvända manuset från sitt förstamajtal, som Sahlin kunde utantill vid det här laget, hade hon också ett nytt budskap som hon upprepade gång på gång: regeringen står för bidragslinjen, vi står för arbetslinjen.

Parhästen Thomas Östros följde:

– Det finns inte utrymme för gigantiska skattesänkningar.

Till sist äntrade partiets nygamla kampanjgeneral [[Bo Krogvig]] scenen, rullade upp skjortärmarna och förklarade att varje väljare måste övertygas om att valet i höst står mellan fler jobb eller ökade klyftor.

– Budskapet är fastlagt. Ni får uppfinna hur många nya hjul ni vill på det här budskapet. Bara ni inte uppfinner nya budskap, för då förlorar vi, sa han.

Det finns en sak som kan störa moderaternas vilja till, och socialdemokraternas ofrivilliga färd mot, ett presidentlikt val med två statsministerkandidater. Eller rättare sagt fem saker, fem andra riksdagspartier som måste delta i slaget om mitten när de båda blocken tävlar om vilket som är det breda alternativet.

– Vi blir på sätt och vis mer bundna. I de frågor där det är helt omöjligt att bygga upp samma förtroende som Reinfeldt och Borg blir vi så illa tvungna att ta rygg på dem, säger kristdemokraternas stabschef [[Henrik Ehrenberg]].

När kristdemokraterna och centerpartiet tvingas följa moderaterna blir de till slut så små att de riskerar att fälla hela alliansen. Visst finns det en tradition att stödrösta, men hur ska allmänborgerliga väljare veta vilket parti de ska stödrösta på när två, inte bara ett, ligger farligt nära fyraprocentsspärren?

Det är en svår balansakt.

– Reinfeldt kommer att göra vad han kan för att lyfta fram de andra partierna. Men även när han lyfter fram dem så blir det han som syns, det är inte lätt, säger en moderat rådgivare.

På högersidan riskerar Reinfeldts popularitet att fälla alliansen. På vänstersidan hjälper Sahlins impopularitet koalitionen. Också det en paradox. När duellen mellan Reinfeldt och Sahlin tar för stor plats längtar tillräckligt många efter något annat, och där har [[Maria Wetterstrand]] och miljöpartiet hittat sin lucka.

Men hur skickligt rödgrönt vallokomotiv Wetterstrand än är, så är hon ingen statsministerkandidat. Hur man än vrider och vänder på det står valet mellan Reinfeldt och Sahlin.

5. Könet
... och Sahlins chans

Det borde vara enkelt, om det nu är ett val mellan två personer, då skulle ju Fredrik Reinfeldt sopa banan med Mona Sahlin.

Alla mätningar visar hur svagt förtroende Sahlin har jämfört med Reinfeldt. Det spelar ingen roll vad det gäller – förmågan att företräda landet utomlands eller förmågan att skapa majoritet för sin politik – folk gillar inte Sahlin.

– Man har misslyckats med att etablera Mona som en trovärdig och stark statsministerkandidat, säger en tidigare högt uppsatt socialdemokrat.

Väljarna har vid det här laget vant sig vid Fredrik Reinfeldt som en teknokrat som närmar sig politiska problem med en ingenjörs blick snarare än utifrån ideologisk kompass. Som sådan blir han bedömd efter vilka resultat han levererar. Mona Sahlin är då motsatsen; den emotionella politikern som gjorde sig ett namn på sin tuffa attityd.

– Hon upplevs som osäker jämfört med Reinfeldt, trots att hon är Sveriges kanske mest erfarna politiker, som Martin Ådahl, chef för tankesmedjan Fores, nyligen uttryckte det.

Men egentligen har Reinfeldt och Sahlin mer gemensamt än vad de själva och omgivningen vill se.

De har båda gått den långa, hårda vägen. Reinfeldt var länge utfrusen i partiet av [[Carl Bildt]] och hans bunkergäng. Mona Sahlin har överlevt mer än en skandal. Få har tagit så mycket stryk och kommit tillbaka. Än mindre tagit sig hela vägen till toppen. Som politiska typer är de förvånansvärt lika – envisa och synnerligen stryktåliga.

Den största skillnaden kanske är könet?

Skulle Sahlin ta hem segern blir hon historisk som Sveriges första kvinna på statsministerposten. Ändå är det något hon väljer att inte spela på i valrörelsen, förklarar hon när hon sitter på sitt rum på socialdemokraternas riksdagskansli.

Bakom henne hänger ett foto av Anna Lindh, hon som aldrig fick bli statsminister. På väggen bredvid hänger en tavla över alla manliga socialdemokrater som nått hela vägen till statsministerposten.

– Jag är socialdemokratisk statsministerkandidat och dessutom kvinna, det är i den ordningen, säger Sahlin.

Personer runt om kring henne förklarar varför: hon har helt enkelt inget att vinna på att framstå som en politiker som driver särartsfrågor, det är för svårt att förändra fördomarna om kvinnor som svaga ledare.

– I sista ögonblicket förknippar man starkt ledarskap med att vara man. Så det är en nackdel, tyvärr, säger en av de rödgrönas ideologer.
Men det paradoxala är att också på den borgerliga sidan finns det personer som är livrädda för att valet kommer handla för mycket om person.

Det senaste halvåret har socialdemokraterna misslyckats med att sätta ljus på Fredrik Reinfeldts svagheter. Hanteringen av ministerskandalerna 2006 eller FRA-omröstningen 2008, till exempel. Eller kannibaliseringen inom alliansen.

– Jag tror att det finns en viss risk att man kommer att feltolka läget och försöka driva en alltför presidentiell valrörelse där man tror att folk röstar på Reinfeldt därför att han själv har ett högt förtroende, säger en tidigare högt uppsatt moderat.

– Alliansen skjuter sig själva i foten om de tror att det går att luta sig tillbaka mot att Reinfeldt har högt förtroende i mätningarna. För det säger erfarenheten att det inte går att göra, säger [[Maria Rankka]], chef för liberala tankesmedjan Timbro.

Carl Bildt fick bittert erfara det när han som moderatledare återvände från fredsmäklaruppdraget i Bosnien 1997. Trots skyhöga popularitetssiffror kunde de borgerliga inte peta Göran Persson från makten i valet 1998.

6. Mobiliseringen
... och det som avgör valet

Måndagen den 24 maj var det exakt 100 dagar kvar tills förtidsröstningen skulle öppna och ännu en anledning att driva kampanj.
Fredrik Reinfeldt och hans stab satt i en buss på väg mot Eskilstuna. Turnén var sent påkommen och busschauffören hade fått ägna lördagsnatten åt att klistra jättelika Reinfeldtdekaler på sin något äldre Mercedes-Benz.

Ute var det blå himmel och tretton grader, precis för kallt för att air condition-systemet skulle fungera. Reinfeldt, som hade slagit sig ner på solsidan, svettades i sin bruna kostym.

Från radion hördes den senaste opinionsnyheten: sverigedemokraterna fortsätter backa. Ingen reagerade. Bland kampanjfolket var det kristdemokraternas balansakt på fyraprocentsspärren som dominerade diskussionen. En av dem bläddrade i en kvällstidning, fick syn på en bild av miljöpartiets språkrör och utbrast:

– Det här är vinnarna.

– Det tror jag också, svarade kollegan bredvid.

Lite senare hade Reinfeldt skakat hand med en rakad kille med tatueringar i ansiktet och fått höra arbetslösa ungdomar berätta om sina stökiga liv. Lyssnat och byggt image.

Utanför väntade en handfull demonstranter och tv som ville intervjua statsministern om ungdomsarbetslöshet.

– Synd att de har placerat SSU i bakgrunden, viskade Reinfeldt till sin pressekreterare innan han plockade åt sig en pastasallad med kyckling och hoppade på bussen igen.

I Uppsala vandrade han runt i en nyöppnad matvarubutik och samtalade med personalen. Han fastnade vid en stor hög med Wettex-disktrasor. Kände lite på dem. Fem för tio kronor.

Kunderna kunde knappt tro sina ögon. Statsministern? På City Gross i Uppsala?

Allt detta, att Fredrik Reinfeldt gjort sig till den lyssnande ledaren som »går sida vid sida med folket«, allt det menar statsvetarna alltså är oviktigt. Partiledarna har tidigare spelat en högst marginell roll, om ens någon, när svenska väljare har bestämt vilket parti de ska rösta på. Värderingar, ideologi, sakfrågor och plånboksfrågor har alla haft större betydelse.

Medierna älskar dock personer och genom en irrelevant fokusering på duellen mellan Reinfeldt och Sahlin kan personfrågan få betydelse.

– Om man ser de här mätningarna dag efter dag så blir de ju till slut nästan självuppfyllande, sa valforskaren Henrik Oscarsson nyligen.
Men tillade snabbt:

– Men kanske är botten här nådd och sedan tröttnar ju journalisterna och publiken samfällt på att höra en massa negativa nyheter om Mona Sahlin. Och när det spåret går i botten kan det ju tvärtom bli en rekyl i den andra riktningen.

Så kanske spelar personerna ändå en roll, fast på ett helt annat sätt.

Socialdemokraternas valgeneral Bo Krogvig gör analysen att mobiliseringen är den mest underskattade faktorn i valet. Det var, enligt honom, den bristande förmåga att få sina sympatisörer till vallokalerna som gjorde att socialdemokraterna förlorade valet 2006, och det är samma problem som gör att partiet nu sjunker i opinionsmätningarna.

Hittills har moderater bäst mobilisering. Nästan alla deras potentiella väljare uppger att de också skulle rösta på moderaterna om det var val i dag. Men det innebär också att moderaterna inte har så mycket mer potential att växa, speciellt inte om de inte samtidigt vill äta upp sina allianskollegor.

Hos socialdemokraterna finns potentialen, men också de stora problemen. Enligt Fokus källor har partiets egna mätningar visat att socialdemokraterna har haft svårare än vanligt att nå ut med sitt budskap under den så kallade lilla valrörelsen i april och maj – då kampanjmaskinen för första gången testades.

Speciellt i gamla industriorter där social­demokraterna traditionellt är som starkast. Förmodligen, resonerar partiets opinionsanalytiker, har dessa väljare svårare att ta till sig de rödgrönas energipolitiska fokus på klimatet än den traditionella röda frågan om att rädda industrijobben.

Och analytikerna på partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm vet hur viktigt det är att mobilisera: i nio av de tio senaste valen har valdeltagandet avgjort valets utgång. När deltagandet har ökat har det blivit regeringsskifte, när det har minskat har regeringen suttit kvar.

Kanske är det där personerna spelar roll, i förmågan att mobilisera. Någon ska ju gå före och beskriva sin ideologiska väg, sin plan för Sverige, för att de egna sympatisörerna ska bry sig. Kanske är det därför Fredrik Reinfeldt håller fast vid sitt snart patenterade sätt att tala i jag-form.

När han sitter utanför regeringens sammanträdesrum med ett schackbräde bredvid sig och får frågan om han är statsminister, alliansledare eller moderatledare i det här valet är det som om allt kretsar kring honom:

– Jag tror naturligtvis att svenska folket nu mycket ser mig som statsminister, och jag söker omval. Men jag har alla de rollerna och det är viktigt att visa det.

Artikeln bygger på fem reportageresor samt intervjuer med Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och ett tjugotal andra personer inom och utanför de två politiska blocken.