Under radarn

Den fjärde mars i år fick riksdagens försvarsutskott besök av Jan Salestrand, generallöjtnant i flygvapnet. Merparten av utskottets ledamöter hade slutit upp för att lyssna till den höge militären, klädd i mörkblå uniform med förgylld gradbeteckning på axelklaffarna och ett väl tilltaget ordensband över vänstra bröstet.

Han skulle förankra idén att Sverige borde köpa mellan 60 och 80 nya Jas-plan av modellen E/F.

Tanken på att utveckla en ny version av Gripensystemet hade ledamöterna känt till i några år. Men nu, förstod de av generallöjtnanten, var det plötsligt mycket angeläget. År 2030 krävdes, enligt Salestrand, ett nytt Jas som skulle kunna mäta sig med de stridsflygplan som ryssarna höll på att utveckla. Det behövdes större skrov, starkare motor, ett plan som kunde bära betydligt fler vapen.

Tidigare hade försvaret ansett att det skulle räcka med att uppdatera de gamla flygplanen. Det gällde inte längre. Nu var det ett helt nytt flygplan han talade om, som egentligen bara hade namnet gemensamt med sin föregångare, Jas C/D.

Projektet skulle därför bli dyrt.

Hur dyrt berättade aldrig Jan Salestrand.

Däremot lämnade han över ett dokument som var utfärdat av försvarskoncernen Saab. Det innehöll en rad tekniska detaljer och Saabs kostnadsberäkning för en utveckling av nya Jas. Haken var bara att dokumentet var hemligstämplat med hänvisning till rikets säkerhet. Därför gavs det till kanslichefen på försvarsutskottet som låste in det i kassaskåpet på sitt kontor. Om någon riksdagsledamot ville läsa fick han eller hon vackert slå sig ner i kanslichefens fåtölj. Varken dokumentet, eller uppgifter om dess innehåll, fick lämna rummet.

Fem månader efter generallöjtnantens besök har ingen av försvarsutskottets ledamöter läst den hemliga rapporten. Riksdagen har över huvud taget inte tillförts någon mer information.

Men det nya flygplanet har hamnat i regeringens budget.

Som riksdagen ska ta ställning till.

Första gången det nya Jas-planet nämndes offentligt var den 28 april 2008. Då föreslog försvarsminister Sten Tolgfors att man skulle bygga om ett tiotal av de gamla planen till en modernare version. Moderaten hävdade att detta inte skulle medföra några extra kostnader. Det var ett litet ingrepp. Det lät ungefär som om han tänkte sig att man skulle trimma en moped.

Det fanns dock andra avsikter med utspelet.

Vid den här tiden förhandlade Saab med Norge, Brasilien och Indien, som eventuellt ville köpa planet. Det gick trögt. En stötesten var att de potentiella köparna ville förvissa sig om att Gripensystemet skulle finnas kvar och utvecklas under de kommande 30-40 åren. Saab behövde visa att det fanns en uppbackning från svenska staten.

Sten Tolgfors hade därför skäl att försäkra norrmän, brasilianare och indier att också svenskarna hade intresse av att Gripensystemet förfinades. Samtidigt: Sverige hade redan fler stridsflygplan än Finland, Danmark och Norge tillsammans. Och de existerande planen skulle säkert kunna flyga i minst trettio år till.

Tolgfors uttryckte sig försiktigt.

– Om vi därutöver av alldeles egna skäl vill bygga om fler plan kan vi, och kommer vi, absolut att göra det. Men då är det ett svenskt beslut, sa han.

Saab började få tomt i sina orderböcker. Försäljningen av plan till Sydafrika hade flera år på nacken och den ena affären efter den andra gick om intet. Om inte det svenska flygvapnet beställde nya plan skulle företaget få svårt att överleva.

Därför intensifierade det Wallenbergägda Saab sina kontakter med ledande politiker, enligt flera källor. De använde en väl beprövad retorik som flera gånger tidigare bitit på företrädare för olika politiska läger: Om inte Sverige beställer nya plan kommer unik kompetens gå förlorad, massor av arbetstillfällen försvinna och Sverige kommer på sikt tvingas köpa dyra utländska stridsflygplan.

Men fortfarande hade försvarsministern inte talat om mer än tio, lätt renoverade, plan.

I riksdagens försvarsutskott hade det länge funnits en frustration över att man inte riktigt fick delta i de viktiga försvarsbesluten. Gång på gång hade de körts över av Försvarsmakten och regeringen. De hade undanhållits viktiga underlag och tvingats fatta beslut i blindo.

2007, när Försvarsmakten ville bygga om 31 stycken Jas-plan av modellen a/b till modellen c/d, hade riksdagen klubbat igenom ett godkännande utan att ha fått någon motivering till varför det krävdes en uppgradering. Det enda underlag som fanns att läsa var tre rader i vårpropositionen. Där stod det att den modernare modellen skulle byggas. Kostnaden för konverteringen uppgick till 4,1 miljarder kronor.

Bristen på information hade försvarsutskottet, vid åtskilliga tillfällen, reagerat på. Det fanns till och med ledamöter som påpekat att hanteringen kunde vara ett brott mot regeringsformen. I den står det att riksdagen och regeringen inte får skuldsätta staten utan att först ha haft ett ordentligt beslutsunderlag.

2008, när Tolgfors började prata om ytterligare investeringar, föreslog därför folkpartiets försvarspolitiska talesperson Allan Widman att regeringen skulle tillsätta en luftförsvarsutredning för att undersöka vilket försvar, i form av flygvapen och luftvärn, som Sverige faktiskt behövde i framtiden. Utredningen skulle granska om den nuvarande versionen av Jas fyllde sin funktion, behövde uppgraderas eller bytas ut. Det var ett slags försök att ge riksdagen verktyg för att kunna möta de påtryckningar som kunde komma.

Allan Widman, till yrket advokat, hade suttit i försvarsutskottet sedan 2002 och varit ledamot i krigsdelegationen sedan 2006. Han hade sina kontakter. På hösten 2009 antog folkpartiets landsmöte hans förslag om en utredning. Och snart fick det stöd av kristdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet.

Samtidigt pågick i det tysta en kampanj för det nya planet. De här åren, före och precis efter omvalet av regeringen Reinfeldt, var en slags upptrappning inför slaget om flygplanet. Styrkorna mobiliserades.

På våren 2011 hände något avgörande.

Håkan Juholt lämnade posten som ordförande i försvarsutskottet och blev partiledare för socialdemokraterna. Till sin efterträdare utsåg han Peter Hultqvist, en långvägare i partiet. Hultqvist anslöt sig till Widmans krav på utredning.

På plats i Saabs fabrik i Linköping, den 8 april 2011, gjorde han följande uttalande på sitt klingande dalmål:

– Vi säger så här från socialdemokraternas sida att vi måste göra en luftförsvarsutredning och titta på Sveriges totala försvarsförmåga. Det har inte gjorts någon luftförsvarsutredning sedan 1967 – alltså 44 år sedan – och det är dags att ta det här greppet nu.

Hultqvist fick omedelbart mothugg från moderaterna. Enligt Cecilia Widegren, vice ordförande i försvarsutskottet, var socialdemokraternas utspel ett direkt hot mot jobben i Linköping. Hon sa sig vara bekymrad över att utskottets ordförande »ställer den här typen av långsiktiga krav på en utredning«.

Några månader senare, i september 2011, överlämnade regeringen sin budget till riksdagen. I den fanns det en formulering på fem rader om avsikten att utveckla det nya Jas E/F.  Precis som Sten Tolgfors tidigare hade antytt stod det att regeringen ville bygga om tio gamla plan till E/F -versionen.

Men i skrivelsen fanns en avgörande skillnad jämfört med de uttalanden som hade gjorts tidigare. Formuleringen »att dela kostnaderna« med ett annat land var borta. Nu räckte det, enligt regeringen, med att en annan nation ville förhandla om att köpa flygplanen. Man skrev att utvecklandet kunde sättas i gång.

«… för det fall att Brasilien eller annan nation väljer att gå vidare med förhandlingar om anskaffning av Jas 39 Gripen E/F.«

Ekonomiskt var förslaget något helt annat än det som Sten Tolgfors hade börjat tala om fyra år tidigare. Vad som låg bakom denna förvandling är svårt att slå fast. Det visste inte heller politikerna i försvarsutskottet. Men den förändrade formuleringen skulle snart få betydelse.

I slutet av november samma år dök Schweiz upp som en intresserad köpare av Jas E/F. Men till skillnad från brasilianarna och indierna var schweizarna inte intresserade av att dela kostnaderna i något långsiktigt utvecklingsprojekt. De ville köpa 22 färdiga plan till ett fast pris, ungefär som när man köper en bil. Om Sveriges utvecklingskostnader sköt i höjden var det inte deras problem.

Dessutom hade de åsikter om hur det nya planet skulle vara beskaffat.

De nöjde sig inte med att några begagnade plan byggdes om. De ville ha ett helt nytt plan. För att det skulle bli en affär var regeringen tvungen att på ett övertygande sätt visa att också Sverige ville ha ett Jas med kraftigt utbyggd kapacitet.

Så förslaget om ett nytt Jas genomgick ytterligare en metamorfos.

I skiftet mellan februari och mars 2012 lämnade Försvarsmakten in sitt äskande inför regeringens budgetarbete. Där förespråkas en utveckling av mellan 60 och 80 helt nya flygplan. Försvarsmakten hade i likhet med regeringen fram till nu talat om mindre ombyggnader av tio gamla plan. Nu gällde en ny linje.

Exakt vad som låg bakom denna totalomvändning är oklart. Hotbilden mot Sverige hade knappast förändrats på ett avgörande sätt. Skälet måste ha varit något annat. Vad framkom dock inte när generallöjtnanten Salestrand besökte försvarsutskottet. Men läget var detta: regeringen ville utveckla ett helt nytt plan utan att dela kostnaderna med ett annat land. Försvarsmakten ville att det ska vara väldigt många plan. Fyra partier i försvarsutskottet önskade sig en utredning.

Om vi tillåter oss att stanna upp en stund, och ställa en fråga. Vem eller vilka är det egentligen som driver på för att det ska byggas ett nytt flygplan?

Inte försvarsutskottet. Där råder linjen skynda långsamt.

Försvarsmakten kanske? Ja, fast det förefaller nog mer som om deras omsvängning sker delvis under galgen, och  överbefälhavare Sverker Göransson har varit oroad för kostnaderna sedan 2008.

Är det regeringen som för den här processen framåt? Kanske. Fast varken Sten Tolgfors eller Karin Enström, som efterträder honom i april 2012, låter överdrivet entusiastiska när de talar om det nya flygplanet.

Kanske är det någon annan.

När den prydligt kortklippte generallöjtnanten Salestrand tackat för sig och lämnat försvarsutskottet funderade flera av riksdagsledamöterna på hur de skulle få tillgång till de hemliga dokumenten och Saabs egen kostnadsberäkning.

Det fanns en möjlighet att det skulle gå att begära ut dem. I så fall skulle papperna kunna bli offentlig handling och därmed tillgängliga för vem som helst. Ingen gjorde det.

Torbjörn Björlund, vänsterpartiets försvarspolitiska talesman, misstänkte att en övervägande majoritet av utskottets ledamöter ändå skulle se till att dokumenten förblev hemliga. Han valde därför att inte begära ut dem och röstade precis som sina kolleger för en hemligstämpling. Senare på våren 2012 fick han veta att det skulle komma ett nytt dokument efter sommaren. Det skulle innehålla mer uppdaterad information om både kostnader och de tekniska detaljerna. Han beslutade sig för att vänta in detta innan han skulle knacka på hos kanslichefen.

Men något nytt dokument kom inte till utskottet. I stället blev sommaren en period av utslagsgivande förändringar.

För regeringen gällde det  att få med sig riksdagen på tanken att köpa nya Jasplan. Men socialdemokraterna bromsade. Skulle de ändra sig fanns en majoritet i riksdagen när det blev dags för omröstning.

Till saken hör att socialdemokraterna hade bytt partiledning. Håkan Juholt hade ersatts av Stefan Löfven. Löfven flyttade inte Peter Hultqvist från försvarsutskottet. Men Hultqvist bytte linje.

I mitten av juni tillsatte regeringen till slut en luftförsvarsutredning, som Allan Widman och flera andra ledamöter i utskottet har önskat. I förhandlingarna om utredningens mandat gick socialdemokraterna med på en kompromiss. I stället för att utreda behoven de närmaste åren fick utredningen i uppdrag att endast titta på tiden efter 2040, alltså när Jas E/F redan har gjort sitt. I direktivens andemening förutsattes att staten skulle köpa E/F-modellen.

Allan Widman rasade. Han och flera andra försvarspolitiker ansåg att utredningen drog ett löjets skimmer över sig. Med ett så långt tidsperspektiv fanns det ingen möjlighet att förutse vilken teknik eller vilka hotbilder som kan bli aktuella, ansåg han.

Kristdemokraternas försvarspolitiska talesperson Mikael Oscarsson höll med:

– Jag tror att vi lika gärna kan köpa in de senaste sciencefiction-filmerna för att få pejl på vad som är ett hot trettio-fyrtio år framåt i tid, sa han.

Moderaterna såg också till att begränsa den så kallade försvarsberedningens möjligheter att granska behovet av nya stridsflygplan. Den nya beredningen, som också tillsattes i somras, fick i uppdrag att lämna sitt betänkande först nästa sommar. Då skulle frågan om att köpa nya stridsflygplan med all sannolikhet redan vara avgjord i riksdagen. Därmed var riksdagens möjligheter att påverka beslutet om ett nytt plan i hög grad röjda ur vägen.

Varför svängde socialdemokraterna? Det är inte alldeles säkert, men bekräftat och fastslaget var att partiet hade en ny ordförande. Stefan Löfven hade som fackbas på IF Metall en historia av att stötta Jas-projektet av sysselsättningsskäl. IF Metall hade till exempel varit inblandade i att bygga en industriskola i Sydafrika, vilket gett Jas ett starkt stöd hos det syd­afrikanska facket.

Den 29 juni besökte försvarsminister Karin Enström Schweiz. Där skrev hon på en så kallad »declaration of intent«, en formell bekräftelse på att de två länderna nu hade ett gemensamt intresse i det nya Jasplanet.

Ett par dagar senare inleddes Almedalsveckan. På måndagen, den 2 juli, framträdde överbefälhavare Sverker Göransson i Visby. Han var inte nöjd med utvecklingen. Nya Jasplan skulle kosta pengar.

– Med oförändrad ekonomi måste vi på sikt välja bort hela eller delar av organisationen. Och då menar jag marinen, flygvapnet eller armén, sa han.

Sveriges överbefälhavare fruktade alltså att det nya flygplanet skulle få hela Försvarsmakten att rasa samman. Gökungen Jas riskerade sluka hela marinen eller armén i en mun. Sverker Göransson ville förstås ha mer pengar till hela försvaret, men hade också uppgiften att balansera de olika försvarsgrenarnas intressen mot varandra.

Exakt hur hans besked skulle tolkas blev aldrig klarlagt eftersom han tystnade. Från försvarsledningens sida har man efter detta inte sagt ett knyst om köpet av nya Jasplan.

Den 25 augusti skrev regeringens fyra partiledare en debattartikel i Svenska Dagbladet. Där slog de fast att Sverige borde – och skulle – köpa mellan 40 och 60 nya Jasplan. För flera av ledamöterna i försvarsutskottet kom det som en överraskning. De hade inte fått någon förhandsinformation om beskedet.

Många ledamöter ansåg, i likhet med vänsterpartiets Torbjörn Björlund, att riksdagens beslutsunderlag så långt i processen hade varit undermåligt. Men efter regeringens debattartikel blev de allt färre som ville tala öppet om det.

Den enda kostnadsberäkning som man med säkerhet kan säga att riksdagen har fått ta del av är de uppgifter som kom från försvarsminister Karin Enström. Vid en pressträff samma dag som debattartikeln publicerades sa hon att priset för de 40-60 planen var 90 miljarder kronor utslaget på 30 år. Men hon preciserade inte hur hon hade kommit fram till den siffran, vad som ingick eller vilka riskerna är för att budgeten inte kommer att kunna hållas.

– Det är möjligt att enstaka riksdagsledamöter kan ha fått mer information om vilka kostnadsberäkningar som har gjorts, men majoriteten har inte fått ta del av ett ordentligt beslutsunderlag, säger Torbjörn Björlund.

Regeringens utspel kom en helg, när många journalister var lediga. Utifrån sett verkade inte heller det vara en tillfällighet. Förslaget forcerades fram under sommaren och placerades, som Fokus tidigare berättat, i budgeten. Riksdagen får inte ta del av någon särskild proposition om ett köp av nästa generation Jas utan bara säga ja eller nej till hela budgeten. Med nuvarande beslutsunderlag ser det alltså ut som om riksdagen köper grisen i säcken. De tvingas fatta ett av de största försvarsbesluten i modern tid utan att veta vilket flygplan Sverige får, om det behövs eller vad det kommer att kosta.

Särskilt märkligt är det att de nya Jasplanen finns i just Anders Borgs budget. Finansministern har under sin tid i regeringen drivit en och samma linje när det gäller försvaret: Kostnaderna ska minska och Sverige ska alltid se till priset när något nytt köps in. Billigast är viktigast. Så var det till exempel när man 2009 beställde finska bandvagnar i stället för de svenska från Hägglunds. Den här politiken har orsakat omfattande bråk mellan finansdepartementet och försvarsdepartementet.

Anders Borg har alltid vunnit.

När det gäller Jas är det inte lika glasklart att hans linje följs. Åtminstone inte för riksdagsledamöterna som saknar underlag för att bedöma den saken. Så vilka är det som har vunnit den här gången, när Jas-planen till slut har landat i Anders Borgs budget?

Saab, först och främst. Wallenbergsfären vill att Sverige ska köpa nya flygplan för att Saab ska kunna fortsätta med sina exportaffärer. Utan beställningar från Sverige kommer inte heller andra länder våga köpa Jas. Saab har historiskt varit skickliga lobbyister. Den som ögnar igenom företagets lista över styrelseledamöter och anställda ser också snabbt att de politiska kopplingarna är många. Här finns flera tidigare statssekreterare och statsråd, främst moderater och socialdemokrater. Så sent som i augusti 2012 värvade Saab Fredrik Reinfeldts tidigare pressekreterare Sebastian Carlsson.

Men Saab har inte varit ensamma om att driva de nya Jasplanen. Flera försvarsanalytiker och försvarspolitiker beskriver för Fokus ett kluster av intressen med det gemensamma målet att få fram ett beslut om Jas E/F.

Där finns politiker och lobbyister med rötter i Saabs hemregion Östergötland. Några tunga personer i flygvapnet, som ser att många flygplan garanterar anställning åt många officerare. Och på försvarsdepartementet finns det anhängare till ett nyutvecklat plan bland de analytiker som mäter de ryska stridskrafterna.

Annika Nordengren Christensen, försvarsanalytiker och tidigare miljöpartistisk riksdagsledamot, beskriver dem som en liten, sammansvetsad grupp. Hon ser en logik i att riksdagen hålls utanför. Varken moderaterna eller socialdemokraterna har något att vinna på öppenhet i denna fråga, anser hon, eftersom det skulle kunna leda till en besvärlig debatt.

För de riksdagsledamöter som nu ska ta ställning till regeringens budget och förslaget om nya Jasplan kvarstår många frågetecken. Ett av dem är jobben. Regeringens främsta argument har varit att Sverige bör köpa Jas av sysselsättningspolitiska skäl.

Fredrik Reinfeldt och hans allianskollegor sa i debattartikeln i Svenska Dagbladet att uppemot 100 000 personer arbetar i den svenska försvarsindustrin. Men enligt Jan Pie, generalsekreterare för försvars- och säkerhetsföretagens egen branschorganisation, SOFF, finns det inget faktabaserat underlag som visar att så många skulle jobba i branschen. Någon exakt siffra finns inte. SOFF:s medlemsföretag har 30 200 personer anställda i Sverige. Men i detta ingår också företag i den så kallade säkerhetsbranschen som inte nödvändigtvis skulle gynnas av en satsning på Jas-plan.

Riksdagsledamöterna vet alltså inte om det nya planet behövs. Och försöker de få svar stoppas de av sekretessen. En ambitiös politiker som vill veta mer och förstå kontakterna mellan regeringen och Wallenbergsfären har ett styvt jobb att göra innan budgeten ska klubbas. I Sverige är sekretessen betydligt strängare än i många andra anglosaxiska länder. Till exempel är den amerikanska försvarspublikationen Janes Defense Weekly mer detaljerad än den svenska redovisningen till riksdagen.

Samma sak gäller det svenska försvarsdepartementets rapportering till den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE. Det är riksdagsledamöter som ska fatta beslutet, men paradoxalt nog får OSSE bättre information om det svenska försvaret än vad riksdagen får. Annika Nordengren Christensen, som själv suttit i försvarsutskottet, uttrycker det så här:

– Dit skickar länderna in uppgifter om vad man har för stridskrafter. Under många år har jag förundrats över att regeringen är mer detaljerad där än vad den är mot den svenska riksdagen.

(Klicka på bilden för att förstora.)