Uppdrag oklart

Kilo. Alpha. Oscar. Sierra. Personalen på polisens ledningscentral fick häromåret veta att de ska börja bokstavera på engelska i stället för på svenska. De flesta tyckte det var tramsigt. Visst, en stor polisreform skulle genomföras. 21 självständiga polismyndigheter skulle bli en. Men betydde reform att man måste ändra också det som fungerade? Det fanns inga kända misstag som orsakats av fel i bokstaveringen från vare sig allmänheten till ledningscentralen eller från centralen ut till polispatrullerna.

Alla på ledningscentralen har de svenska bokstaveringsreglerna i ryggmärgen.

De fick ändå veta att de som genomförde omorganisationen kommit fram till att kommunikationen skulle bli säkrare på engelska.

Det fanns en hake. Allmänheten, som ringde in, skulle förstås fortsätta att bokstavera på svenska. Kalle. Adam. Olof. Sigurd.

Men då fick väl allmänheten göra det, hålla på med sin svenska. Från ledningscentralen till polisen var det hädanefter engelska som gällde.

En anställd ung kvinna på ledningscentralen funderade i ett inlägg i Polistidningen på hur ett inarbetat förfarande kunde bli säkrare av att tillföras en simultan översättning till ett annat system, innan informationen skickades ut till patrullerna. Men det var ju ett för litet problem att bråka om. De fick höra att det var Natobokstavering … Om några tyckte att det var coolt var det väl bra. Resten kunde alltid skratta åt det.

Ska man omorganisera så ska man.

Foto: Johan Nilsson/TT

Krisen

Göteborg i september. Där kommer en polischef. Klädd i kavaj, skjorta och jeans. Fullt upp, ser han ut att ha. Mobilen mot örat. En gest mot en väntande besökare: »Vänta, jag ska bara ta det här först«.

Han vankar runt i polishusets reception med telefonen mot tinningen. Stannar till vid fönstret ut mot parken och Nya Ullevi, lyssnar, vankar mot den grå väggen, börjar prata högt i luren. Några som har ärenden sitter och väntar på bänkar. Alla hör polischefens röst:

– Visst kan vi fixa brottsligheten där, säger den tålmodigt.

Sedan blir rösten uppfostrande. Har den som ringer inte förstått?

– Men det skulle kräva att vi släppte precis allt annat, lade ner helt.

Han vet att alla vet: hösten har startat tufft. Först dog ett barn av en granat i den mest eftersatta stadsdelen norr om älven. Knappt två veckor senare, söder om älven, hittades en kille som fått skallen pepprad av automatgevär.

Gängkrig rasar. Senast kränkt slår tillbaka. Sådant kan pågå hur länge som helst. Tybalts mot Montagues i 2010-talstappning. Polischefen låter som om han börjar tröttna på rösten i andra änden. Men han döljer det professionellt. Han låter trevlig. Förmedlar både handlingskraft och vision. Det är trots allt inte konstigt att någon vill veta.

– Nej, vi har inga misstänkta än. Vi har vädjat till allmänheten att berätta om de vet. Vi vädjar till alla att höra av sig. Med allmänhetens hjälp kan polisen fixa det. Tillsammans blir vi oslagbara för de kriminella.

Göteborg är inte värre drabbad än någon annan av storstäderna. I Stockholms förorter har bilar brunnit hela sensommaren. Upplopp har härjat i Kronogården i Trollhättan. Varje stad har sina rapporter om brott som inte klaras upp. Polisens uppklarningsprocent har aldrig varit så låg. Brotten blir grövre. Och poliser från hela landet har rapporterat om att så många stationer lagts ner, att de numera bara kommer som gäster till de områden som är värst, bara när något händer, och alltid är för få. »Tar vi från ett ställe uppstår hela tiden nya hål. Vi saknar flera tusen poliser, och så kommer det att se ut ett par år framöver om ingenting görs«, sa en polis efter att man identifierat den ihjälpepprade killen i bilen söder om älven som en känd gangsterledare.

Tidigare kunde man »låna« poliser från olika delar av landet för att täcka upp vid behov och förstärka vid oroligheter. Det går inte längre. Den akuta polisbristen gör det omöjligt. Tidningar har rapporterat om de 823 poliser som slutade 2015. Fler än någonsin tidigare.

Rikspolischefen Dan Eliasson har sensommaren 2016 på sociala medier börjat kallas Bagdad

 marc femenia

Bob, efter Saddam Husseins informationsminister, för att han så ofta har påpekat att brottsligheten i stort inte ökar i Sverige.

Det är rörigt nu, har han också sagt, men det kommer att bli bättre, när den nya organisationen har satt sig. Att säga sådant fungerar dåligt. Frågorna fortsätter att komma. I SVT:s Aktuelltstudio i augusti fick Eliasson frågan varför polisen inte löser brotten, och svarade med att stirra på programledaren och be om dennes tips på vad polisen skulle göra. Programledaren sa att tips och polisiära lösningar inte var hans jobb. Eliasson sa att programledarens ton var raljant. Programledaren svarade att en programledares jobb var att ställa frågor.

Aktuellt lade ut inslaget på sin Facebooksida. Klippet delades i massor på sociala medier.

Veckan därpå: nya bilbränder, morden i Göteborg.

Omorganisationen, sammanslagningen av 21 polisområden till ett enda, den som Eliasson sa snart skulle börja visa hur bra den var – ja, hur bra fungerade den, egentligen?

I början av september krävde inrikesminister Anders Ygeman att polisen skulle visa bättre resultat inom fyra månader. Det var ett ovanligt skarpt villkor. Var Eliassons dagar räknade?

Några dagar senare medgav Eliasson att sammanslagningen inte har varit perfekt. Tanken med den var förstås god, försäkrade han, men den genomfördes kanske för snabbt, på fel sätt, och av fel personer.

Mediernas sökljus hamnade på genomförandekommittén, den kommitté som skapat den nya polismyndighet som Eliasson blivit högsta chef för, och paradoxalt nog fick Dan Eliasson andrum. Han var, när allt kom omkring, bara en person som hade fått ett uppdrag. Detsamma kunde förstås sägas om genomförandekommittén, men sitt försvar fick de sköta själva.

Det var politikerna som hade bestämt, för länge sedan, att något måste göras med polisen.

Få klandrade politikerna för det. Ingen kunde påstå att allt fungerat perfekt innan den nya organisationen genomförts. Brottsuppklarningen sjönk och samarbetet mellan de starka länspolischeferna var dåligt, trögt och ledde till många missar.

Foto: Jeppe Gustafsson/TT

Reformen

Vissa missar var värre än andra. Mordet på tioåriga Engla Höglund i april 2008 chockade Sverige. En flicka på cykel, på väg hem till mamma, en fetlagd man som spanat in henne från bilen. Han fångade henne, våldtog henne, ströp henne till döds. Efteråt åkte han till en mack och köpte något att äta, sedan till en torvmosse, där han brände upp kroppen. Att mannen, en lastbilschaufför med namnet Anders Eklund, kunde gripas var en ren slump; en förbikörande passagerare i en bil testade en kamera och fångade både EnglaHöglund och Eklunds röda Saab. När polisen började förhöra Anders Eklund upptäckte man att han var en dömd sexualförbrytare, och han erkände ett mord i Falun åtta år tidigare. Hon hette Pernilla Hellgren och var 31 år när Eklund, en juninatt 2000 överföll, våldtog och mördade henne, innan han lämnade hennes döda kropp i ett skogsbryn. Vittnen hade sett honom. Polisen hade fått tips om en lastbilschaufför. Men Anders Eklund bodde på andra sidan länsgränsen, i Gävleborg, och Dalapolisen blev på grund av regler tvungen att begära hjälp för att DNA-testa Eklund. Utredningen tvärstannade. Inte heller fanns det tillgång till register för sexualförbrytare. Polisen i Dalarna anmälde sig själv. Något var riktigt ruttet i den svenska polisen. Något behövde verkligen göras.

Polisens misstag i fallen Pernilla Hellgren och Engla Höglund fanns i dåvarande justitieminister Beatrice Asks huvud när hon sommaren 2010 tillsatte en utredning med syfte att göra polisen »mer effektiv«.

Det ska översättas: fler lösta brott för pengarna. En vanlig och rimlig önskan från en justitieminister. Men att det modesta önskemålet skulle resultera i den moderna svenska förvaltningshistoriens största reform var ovanligt. En ämbetsman på justitiedepartementet, Nils Öberg, son till förre diplomaten Jean-Chrisophe Öberg, fick jobbet att titta på om det fanns några hinder i polisens verksamhet som gjorde att det fanns anledning att se över organisationen. Det var förstås en fingervisning om vad politikerna ville. Öberg radade upp 22 hinder och sa: alla kan lösas med att göra polisen till en myndighet.

Öbergs förslag föll i god jord hos alla partier. Också de som tidigare hade haft helt andra tankar. Kristdemokraterna hade under lång tid velat gå en annan väg och införa kommunpoliser, men fullbordade den politiska enigheten när partiet svängde och valde att stödja centraliseringsreformen. Att göra enmyndigheter låg i tiden. Under Thomas Bodströms tid som justitieminister hade kriminalvården respektive åklagarmyndigheten blivit en. Polisens omorganisering var en väldigt mycket större reform. Men varför inte ändra ordentligt, när man nu var överens? Landets 21 polismyndigheter borde bli en. Sammanslagningen skulle göra polisen mer effektiv, vassare. Färre chefer, mindre administration, fler poliser ut i verkligheten.

»Frågan om polisens organisation pågick under många år. Det gjordes också flera analyser av styrningen av polisens verksamhet som visade på brister innan beslut om att utreda organisationen togs. Min uppfattning är att det inte handlade om hur andra myndigheter organiserats, utan mer om den komplexitet och de brister vi uppfattade. Uppdraget handlade om att  analysera i vilken utsträckning polisens nuvarande organisation utgör ett hinder för de krav regeringen ställer på högre kvalitet, ökad kostnadseffektivitet, ökad flexibilitet och väsentligt förbättrade resultat, som det står i direktiven.«

Det berättar Beatrice Ask i ett mejl till Fokus.

Under hösten 2012 stod det klart att en enig riksdag skulle rösta igenom den enorma polisreformen. Nästa steg var att hitta någon som kunde genomföra den.

I november 2012 fick kammarrättspresidenten Thomas Rolén ett telefonsamtal från Beatrice Ask:

– Du kommer att få uppdraget att genomföra riksdagens beslut att skapa en polismyndighet när det är fattat om en månad.

Rolén hann knappt säga något, innan han fick höra vilka förutsättningar som gällde. Allt skulle vara klart på två år. Han fick unika maktbefogenheter. Polisen skulle vara en myndighet, men delas in i regioner. Rolén skulle fatta beslut om hur indelningen såg ut, och anställa alla chefer utom rikspolischefen.

Rolén hade varit opolitisk chefstjänsteman på justitiedepartementet, chef i Domstolsverket och berättar knappt tre år senare att han inte blev så förvånad över att erbjudas uppdraget.

– Men uppdraget var så stort att man ändå blev lite skakig, och min första tanke var: nu måste jag skaffa bra medarbetare.

Tiden var knapp. Den 1 januari 2015 skulle den nya polismyndigheten börja sin verksamhet. Rolén, som gjort vanliga utredningar kunde inte låta bli att jämföra med vad som gällde då: man utreder, lämnar ett betänkande efter ett år, som sedan remitteras … som sedan … kanske … blir något.

– Här skulle jag hitta på hur man skulle göra, så skulle det förankras, och det skulle genomföras, i ett. Jag fick lov att hitta en struktur, både för idén och för hur den skulle förankras.

Han rekryterade en länspolismästare från Skåne, en jurist som varit biträdande kanslichef på rikspolisstyrelsen, en överåklagare från Göteborg, en hr-tjänsteman från Skatteverket, en pr-konsult från Prime, en civilekonom, en it-expert och tolv andra »jätteduktiga personer« som tillsammans utgjorde hela kommittén, som fick namnet Genomförandekommittén. Rolén samarbetade med Rikspolisstyrelsen och Regeringskansliet och lämnade sitt stora chefsrum på kammarrätten i Stockholm och flyttade in med sin stab på sjunde våningen i kanslilokalerna i en av Stockholms största kontorsfastigheter, Garnisonen på Östermalm.

Att han rekryterat kompetent folk tycker sig Rolén ha fått kvitto på.

– Jag anställde alla dem som nu är chefer i polisen, säger Rolén i dag. Själv är han tillbaka som president på kammarrätten och när han visar hur arbetet gick rullar han ut en gigantisk plansch på ekparketten i sitt tjänsterum. Den visar hela genomförandet i matrisform. Rutor, fält, linjer, färger. Genomförandet delades in i sju övergripande faser, som i sin tur delades in i underfaser. När något var klart fick det grön färg, gul markerade att man nästan var färdig och rött att man var försenad. I så fall måste man förklara varför. Den första fasen handlade om att starta arbetet, planera och gå igenom förutsättningar, och fick ta max tre månader. Det gjorde den. Den redovisades för regeringen den 1 april 2013. I slutet av juni hade man delat in den nya myndigheten i sju regioner med huvudorter, och hur den skulle vara organiserad redovisades i oktober.

Varje beslut var nedskrivet på 25–30 sidor. Ingen kunde klaga på att det var rörigt. Fas efter fas avverkades enligt tidsplanen. Även om man inte var helt nöjd med något i en fas skulle man »låsa den« för att hålla schema.

Sammanlagt var Rolén på mer än 800 möten på två år. Reste runt i hela landet.

– Vi jobbade dygnet runt, allihop. Hela tiden varje vecka träffade vi alla fyra fack. Jag träffade facket 80–90 gånger.

Allt gick enligt planerna, men det fanns folk på justitiedepartementet som tyckte att hr-folk hade stort inflytande i Roléns kommitté. Det fanns akademiker som såg samma sak.

För de flesta poliser betyder hr händelserapport. På modern konsultprosa står hr för human resources. Förr sa man pa, personavdelning, Men hr är mer och större än pa, mer professionellt. Så professionellt att det håller på att ta över hela staten, menar många. Den statliga sektorn som för några år sedan fylldes av ekonomiska begrepp i New Public Management-anda, för att bli effektivare, har de senaste åren förälskat sig i central administrering. Det är bättre, säger man, att saker som görs sällan nere i verksamheten, förs samman och läggs på en högre nivå där det kan göras mer ofta. Personal-, ekonomi- och administrationsfrågor är sådant som är bra att göra centralt. Med nya sätt att se på saker kommer ett nytt språk. Ord som processorientering, hållbar resursanvändning, gemensamma arbetssätt och administrativa flöden är populära. Ordet process är centralt i det mesta. Huvudprocesser. Stödprocesser. Delprocesser. Modellerna är generella och säljs in av konsultbolag. Problemet uppstår just där, anser exempelvis polisprofessorn Bo Wennström, när generella verktyg ska anpassas till en specifik verksamhet som polisens. Det brukar sluta med haveri.

Också förre justitieministern Thomas Bodström uttalade sig i veckan om att det blev för mycket hr-frågor i genomförandekommittén.

Thomas Rolén vill inte gå i polemik men kan inte låta bli. Bodström vet väl inte hur kommittén jobbade, säger han.

Under 2014 tillsatte Thomas Rolén de 100 högsta cheferna i den nya organisationen. Övriga chefer tillsattes som tillförordnade och skulle under 2015 få söka om sina tjänster. När det stod klart började missnöjet att växa.

Foto: Hasse Holmberg/TT

Bilden

När gängkrigen i Göteborg startade för några år sedan såg polisen att det inte längre rörde sig om kombattanter med enskottsvapen. Uppgörelserna skedde med automatgevär och granater. Vad gör polisen i ett sådant läge? Kallar in de bästa och mest erfarna man har? Det gick inte. Alla chefer höll på att söka om sina jobb. Polisen var mitt uppe i sin omorganisation.

Så skulle det gå till, hade det bestämts.

Polismästaren Robert Karlsson i Göteborg bestämde sig för att inte kompromissa. Han tänkte bara söka de tjänster han verkligen ville ha. Helst av allt ville han bli chef för avdelningen som arbetade med den komplicerade brottsligheten.

Men anställningsförfarandet var inte alls som han trott. Ingen frågade om hans erfarenheter. I stället fick han fylla i blanketter, göra IQ-tester, personlighetstester och grillas av psykologer. Klarade man inte en viss nivå i de testerna sorterades man bort.

– Det var tufft, berättar Robert Karlsson. Väldigt många blev utan. De fick söka sig ner i organisationen. Några fick lämna chefsuppdrag. Ett antal högt uppsatta chefer blev utan jobb och gör andra saker i dag. Några chefer som närmade sig pensionsåldern kastade in handduken och sa upp sig. De som klarade sig igenom kallades till intervju. De högsta cheferna fick åka till Stockholm och intervjuas av utbildade hr-strateger, som vände och vred på kandidaterna. Till slut återstod endast ett antal personer för regionpolischeferna att välja emellan.

Många blev utan jobb …

Men Robert Karlsson fick sin chefstjänst, och i dag har han bara rikspolischefen och en regionchef över sig. Varje morgon är det lägesgenomgång med de andra cheferna. Som »Spanarna på Hill Street«, men med färre tuggummin.

När Robert Karlsson tillträdde hade hans stab på tolv blivit tre. Resten hade fått sluta. Han var den enda som hade fast tjänst.

– Det har höjts kritiska röster mot förfarandet, och det kändes ju knepigt: Chefer med en bra historik, som varit duktiga och framgångsrika under många år, som har strategiska chefsutbildningar som är meriterande. Sedan säger man plötsligt, nej du, här har du ett test på nätet, nu fyller du i det, så ska vi avgöra om du får jobba. Det fanns chefer med tio femton års längre chefserfarenhet än jag. Man tror att man har basen, så kommer någon bara en vacker dag och skjuter det åt sidan och säger nej, men om du klarar det här testet får du göra ett nytt test, och om du klarar det får du göra ett nytt, och om du klarar det ska du få prata med en specialist i Stockholm. Inte de som ska anställa dig och jobba med dig, utan några hr-människor. Det är väldigt annorlunda, säger Robert Karlsson.

När alla som jobbade i genomförandekommittén blev chefer i den nya myndigheten var bara Thomas Rolén kvar. När förre rikspolischefen Bengt Svensson våren 2014 meddelade att han tänkte sluta, sökte Rolén jobbet som rikspolischef. Men Beatrice Ask tillsatte ingen ny rikspolischef. Alliansen förlorade valet. Den nya socialdemokratiska regeringen tog plats i oktober 2014. Anders Ygeman och Ann Linde sonderade terrängen, fick tips och fattade ett beslut.

I november 2014, dagen före regingssammanträdet, ringde inrikesminister Anders Ygeman till Rolén.

– Vi har i dag tillsatt en ny rikspolischef.

– Ja.

– Det är inte du.

– Vem är det då?

– Det kan jag inte säga.

Dagen efter sa han det.

Beatrice Ask:

– Det var den nuvarande regeringen som kom fram till att man ville utse Dan Eliasson till rikspolischef. Hur deras beredning av frågan såg ut måste inrikesministern svara på. Vi blev informerade om deras förslag och hade inget att erinra.

Det har spekulerades om varför Thomas Rolén inte fick jobbet som rikspolischef. En hypotes är att tjänstemän på justitiedepartementet tyckte att han låtit just hr-idéer fått för mycket inflytande i den nya myndigheten på polistänkandets bekostnad. En annan hypotes är på att Thomas Rolén lämnade in ett budgetförslag som var tydligt formulerat och satte press på finansdepartementet. På sitt tjänsterum på kammarrätten bläddrar Rolén upp siffrorna. Jodå, han skrev i budgetförslaget att om pengar inte tillfördes polisen, fanns risk att effekten av reformen omintetgörs. Det måste få lov att kosta mycket de första åren. Den nye rikspolischefen Dan Eliasson valde en annan linje än Rolén och sa: Vi räknar med att klara detta med de resurser vi har.

– Samma personer som i genomförandekommittén stod bakom mitt budgetförslag, fick höga poster i den nya polismyndigheten, säger Rolén i dag.

Dan Eliasson trodde och tyckte också att Rolén var självskriven som rikspolischef för den nya myndigheten. Men av Ygeman fick han veta att det fanns flera skäl till att man i stället ville ha honom. Han hade lett Migrationsverket och Försäkringskassan, två stora myndigheter på politiskt svåra områden. Dan Eliasson hade varit med i hetluften.

Ytan

I sin bok »The Thriumph of emptiness« (Oxford University Press 2013) nämner professorn Mats Alvesson polisen som en svensk myndighet som har fallit för frestelsen att bygga upp en positiv bild av verksamheten, att visa ytan, inte innehållet. Vi lever i ett allt mer kundorienterat samhälle, skriver Alvesson. Innehåll har ersatts av »branding«, »looking good« medieanpassning och trendig jargong. Framgång för individer, grupper och organisationer är enligt Alvesson, resultatet av paketering snarare än innehåll.

I somras lade polisen ut en film på en kvinnlig polis, som på ledig tid, i bikini, övermannade en ficktjuv på en badplats i Stockholm. Filmen delades av många och polisen fick beröm och gillatummar. Polisen är mån om att ge en positiv bild av en fungerande polis. Kruxet blir förstås att så länge den bilden dominerar är incitamenten för statsmakten att ge mer pengar låg.

Inför starten av den nya myndigheten 2015 skulle polisen upphandla pr-tjänster. Att myndigheter köper in pr-tjänster är omstritt. Seniorkonsulterna Daniel Claesson och Ulrica Sandhäll på Andreasson PR uppmanade branschen att tacka nej till polisen. »Ingen tjänst ska säljas eller levereras till allmänheten. Tvärtom ska polisarbete utföras UTAN hänsyn till vad de som är föremål till insatserna tycker. Det är högst tveksamt att anställa fler kommunikationsstrateger när det rapporteras om brister i polisarbetet.«

Efter att Dan Eliasson blev chef polisen tecknade polisen ett nytt avtal med pr-byrån Prime för 35 miljoner kronor. Första fakturan hamnade på 1 miljon för »omvärldsanalys«. Eliasson hade använt samma byrå i sin roll som chef för Försäkringskassan.

Ansvaret

Det brukar vara åklagarna som slår larm när de inte får något att göra. I år har de haft mindre att göra än på 16 år, rapporterade Dagens Nyheter i slutet av augusti. Första halvåret i år minskade inflödet av nya ärenden till landets åklagare med 8 procent jämfört med i fjol. Åklagarna sa också att det blivit svårare att få tag på polisen på grund av omorganisationen. DN:s kartläggning visade att bara vart femtionde skadegörelsebrott klaras upp, och nästan lika få bostadsinbrott, och bara drygt vart tionde misshandelsbrott. Inte för att polisen blivit lat eller sämre, utan på grund av att gamla strukturer för hur utredningar ska skötas har slagits sönder, som en följd av sammanslagningen.

I polishuset i Göteborg visar Robert Karlsson det stora sammanträdesrummet, ett långt bord mellan två fönster, en whiteboardtavla.

– På varje sammanträde sitter en fiktiv kvinna bredvid mig. Hon heter Astrid och bor i Frölunda. Hon är i femtioårsåldern och skattebetalare. Hon är symbolen för medborgaren och jag nämner henne på varje möte: Skulle Astrid ha tyckt att det vi bestämmer här i dag är bra använda skattepengar?

När Robert Karlsson får frågan om hur det är med den sortens tänkande i den nya organisationen drar han efter andan.

– Kom ihåg en sak. Dan Eliasson får så mycket skit nu. Men han tillsattes för att fullfölja ett uppdrag. Det är inte hans idéer som nu genomförs. Dan Eliasson är en bra person med erfarenhet av att sköta myndigheter, säger Robert Karlsson.

Det är det fler som tycker. Och många som är kritiska till Eliasson för att han spelar politikernas spel och säger vad som förväntas av honom, erkänner att hans krav på att polisen måste bli effektivare är vettiga, och att han höjt polisernas lönenivåer. Ingen har gjort det på många år. När det gäller ansvarsfrågan för kaoset säger Dan Eliasson att han bara fick ett uppdrag. Precis som Thomas Rolén. Beatrice Ask är heller inte ansvarig, trots att hon beslutade om att genomföra reformen. Hon hade hela riksdagen bakom sig. Hon anställde Thomas Rolén, och Anders Ygeman tillsatte Dan Eliasson.

Där någonstans tar ansvarsutkrävandet slut. Ingen god, ingen ond. Ingen som inte kan kasta av sig ansvaret för polisens sluttande utveckling.

Enligt författaren Christopher Woods i boken »The Blame Game: Spin, Bureaucracy and Self-Preservation in Government« (2013) är detta allt vanligare i offentlig förvaltning. Woods grundläggande observation är att politiska beslut och reformer ibland resulterar i försämringar. Detta är alla – lagstiftare och byråkrater – medvetna om. Därför lägger man stor omsorg på att utforma en reform så att ingen ska kunna bli klandrad om det går illa. Ett av de mest effektiva sätten att göra det på är att skapa olika skeden i reformarbetet. Någon leder den ett tag, lämnar över ansvaret när den går i en ny fas. Ju mer komplicerad väven av ansvar är, desto svårare för medborgarna att peka på någon speciell och säga: Förklara dig! I stället kan alla säga: Det var inte jag. Hur man än vänder och vrider på frågan får alla alibi.