USA-valet kan fortfarande överraska

”Jag hör aldrig demokrater säga att vi ska rösta på president Biden därför att han inspirerar oss, eller därför att han lett landet med den kraft och energi som vi behöver i kristider. Jag hör dem säga att man ska rösta på Biden, eftersom man bör vara rädd för Trump.” 

Att bära efternamnet Kennedy är inom amerikansk politik som att heta Coca-Cola om man är en läsk. Varumärket som ingen rår på. Det närmaste en kunglig familj Amerika någonsin har kommit. 

När New York Magazines Olivia Nuzzi gick på hundpromenad med Robert F Kennedy Jr i Santa Monica Mountains, ovanför hans och skådespelerskan Cheryl Hines hem i Kalifornien i höstas, var rädslan det självklara temat. Väljarnas rädsla som Demokraternas enda verkliga mobiliserande kraft, men också partiernas rädsla för en oberoende kandidat. Någon som gör årets presidentval till något annat än en kamp mellan två polariserade alternativ. Någon som ger väljarna något mer, än bara rädslan för den andre. 

Kennedy vill vara just det alternativet. 

”Jag avser att förstöra upplägget för bägge partier”, deklarerade han i slutet av förra året när han lät meddela att han hoppar av Demokraterna – ingen liten sak för en politiker med det efternamnet – och i stället kandiderar som oberoende. 

Hittills har han varit ganska framgångsrik. Man kan mäta det på olika sätt. Ett är att tröska igenom en mängd opinionsundersökningar. En mätning i oktober förra året visade att Kennedy hade större stöd, 38 procent, i åldersgruppen 18–34, än både Biden (32 procent) och Trump (27 procent). RFK – varför inte spela på sin kanoniserade farbrors akronym? – är starkare bland de demokratiska nyckelgrupperna svarta och spansktalande, än bland vita. 

En Gallupmätning i januari visade att en historiskt låg andel av väljarna är positivt inställda till de båda huvudkandidaterna. Biden och Trump ligger sida vid sida, med 41 respektive 42 procent positiva, mot 58 och 57 procent negativa. Den enda kandidat som kan samla en majoritet positivt inställda är Kennedy, på 52 procent. Biden tappar mest bland unga och icke-vita väljare, precis de grupper där Kennedy är stark. 

I en rak tävlan mellan de tre kandidaterna skulle Kennedy samla 22 procent, enligt en undersökning i november, även om RFK nu kämpar för att alls hamna på valsedlarna i de olika delstaterna. Det är inte alldeles lätt om man kandiderar som oberoende. Demokratiska jurister sägs arbeta hårt för att göra det ännu svårare. Det talas om ett samarbete mellan RFK och det libertarianska partiet för att han lättare ska komma in på valsedlarna, men libertarianernas mer principfasta flygel, Misesgruppen, är skeptisk.  

Oavsett hur det går med det är Kennedy potentiellt den största politiska plågan för de etablerade partierna sedan affärsmannen Ross Perot lanserade sina överraskande framgångsrika kampanjer i början av nittiotalet. Ingen annan oberoende har sedan dess uppmätt ett sådant opinionsstöd. 

Ett annat sätt att mäta Kennedys framgång är att följa kampanjen för att misskreditera honom. Den blir allt mer intensiv. 

Demokraterna gör allt för att stämpla Kennedy som en anti-vaxxare och konspirationsteoretiker som är ett hot mot demokratin: de allra starkaste signalorden i det pågående kulturkriget. Poängen är inte att de skulle ha fel – tvärtom är det ganska lätt för RFK:s kritiker att hitta ammunition att använda mot honom – utan att de känner sig tvingade att lägga ned sådan energi på att skjuta ned honom. Demokrater, inklusive flera medlemmar av Kennedyklanen, beskriver RFK som smygkonservativ. Trumpkampanjen, som hade kontakt med RFK när Trump satt i Vita huset och som uppmuntrade honom så länge han var ett internt bekymmer för det demokratiska partiet, kallar honom nu smygliberal. 

Kennedy tar inte nödvändigtvis skada av alla anklagelser. Hela poängen med hans kandidatur är att han inte passar i den mall som de två stora vill tvinga in väljarna i. Att anses vara både höger- och vänsteravvikare kan vara en tillgång. 

Så långt kommen är det dags att säga det uppenbara: Kennedy kan inte vinna. Den förra valnatten, 2020, när brittiska tabloiden Daily Star behövde gå i tryck innan resultatet i kampen mellan Biden och Trump var känt, toppade tidningen förstasidan med en helgardering: ”Old fart wins election”. Man kunde redan nu göra detsamma i årets val. Ingen tredje kandidat har en chans, om inte något verkligt omstörtande händer (vi ska återkomma till det). Men sedan i höstas oroar sig allt fler för att Kennedys kampanj kan komma att avgöra vilken av de två gubbjävlarna det blir. Det är den indirekta makt Kennedy bär på. 

Det finns statistik till stöd för den slutsatsen också: när CNN:s opinionsexpert Harry Enten strax före årsskiftet gick igenom resultatet av en undersökning med Kennedy som tredje kandidat, som New York Times hade beställt, konstaterade han: 

”En klar ledning för Trump i opinionen blev en enda röra utan någon klar favorit i elektorskollegiet på grund av Kennedy. Både Biden (34 procent) och Trump (36 procent) samlade mindre än 40 procent i en sammanräkning som inkluderade sex delstater.” 

Det är den här sortens osäkerheter som ändå gör att känslan börjat sprida sig att årets val inte är fullt så enkelt som det verkade. Att det kommer att bli något mer än ett envig. Att det inte är för sent för överraskningar. Joe Klein är en av dem som drabbats av den känslan. Det är inte hans första presidentvalskampanj. För drygt trettio år sedan följde han Bill Clintons och George Stephanopoulos oväntat framgångsrika kamp i de demokratiska primärvalen 1992. Det blev den bästsäljande romanen Primary Colors, vars alter egos fångade den godmodige och hisnande amoraliske Clinton och den ständigt prövade naturbegåvningen Stephanopoulos. 

När Klein nyligen satt i ett samtal med andra politiska skribenter i New York Times – ett samtal som en aning uppgivet var på väg att landa i att allt, utom vem av de två som kommer att vinna, redan var avgjort – drog han i nödbromsen: 

”Min magkänsla säger mig att något kommer att hända antingen Trump eller Biden mellan nu och november.” 

Inte den mest exakta av förutsägelser – ”magkänsla”, ”något”, ”antingen” – men vissa magkänslor är ändå vederhäftigare än andra. Joe Klein är trots allt Joe Klein. Och amerikansk politik kan nog överraska än. 

Låt oss bli färdiga med den första möjliga överraskningen: Kennedy.  

Hade RFK varit en stor Palestinavän hade Demokraterna verkligen haft problem. President Bidens svagaste punkt under primärvalen, inte minst i den viktiga och relativt muslimtäta delstaten Michigan, har varit hans stöd för Israel i den pågående konflikten. Demokratiska aktivister drev en kampanj i Michigan som uppmuntrade demokrater att i protest deklarera sig ”obundna”, snarare än att stödja Biden. Målet var att samla 10 000 väljare. Det blev fler än tre gånger så många.  

Det vore raketbränsle för Kennedy, särskilt bland yngre demokrater, om han kunde använda det. Men just denna interna demokratiska konflikt har han svårt att utnyttja. Kennedy har uttryckt ett än starkare stöd för Israel än Biden. När han pressades i frågan om döda civila, drog RFK en parallell till andra världskriget: ”Ingen gillar att barn dör. Men när vi gick in i Tyskland i kriget och sedan in i Japan dog många civila, eftersom vi var tvungna att besegra Hitler.” 

Hans starka stöd för Israel sticker ut, för i allmänhet är Kennedy mot amerikansk inblandning i internationella konflikter. Han vill ”få ett slut på krig via ombud, bombningar, hemliga operationer, kupper, paramilitära styrkor och allt annat som har blivit så normalt att de flesta inte ens vet att det sker”. Han har sagt att Demokraterna blivit ”krigspartiet” i amerikansk politik och att han håller president Biden ansvarig för det. Han anser att Putin är ”ett monster” och ”ett råskinn”, men skyller samtidigt USA och Nato för kriget mot Ukraina. 

Han kan förstås ändra uppfattning i frågan om Israel och Hamas. Kennedy ändrar sig rätt ofta. Fram tills att han gjorde ett besök vid mexikanska gränsen var han för invandring och kallade gärna invandringskritiker rasister. Nu är han i stället för striktare gränsbevakning, fler deportationer och har givit sitt stöd till den republikanska Texasguvernören Greg Abbott, som krävt större makt över migrationspolitiken. Han brukade skylla National Rifle Association för att vara legaliserade terrorister, men är numera betydligt försiktigare i sin kritik av amerikanska vapenlagar och har hävdat att den ökade användningen av antidepressiva läkemedel kan vara en orsak till masskjutningar. Men just i frågan om Israel skulle det vara svårt för honom att på något enkelt och övertygande sätt snabbt byta fot. 

RFK gjorde sig ett namn – i den mån en Kennedy behöver göra det – som miljöadvokat, med ett antal framgångsrika processer mot amerikanska storbolag. Han var en nyckelperson i arbetet att få Hudsonfloden på Manhattans västsida renad. Ett par gånger har han stämt och vunnit mot Trumpföretag, som velat bygga golfbanor på våtmarker. Det är solida demokratiska meriter. Men Kennedy följer inga enkla politiska mönster. Det är just det som gör honom till en tidstypisk representant för den numera kaotiska och lätt paranoida amerikanska politiken. 

Hans politiska program är spretigt och ofta kryddat med konspiratoriska tankar. Han kopplar CIA till morden på sin far och farbror. Under covid-pandemin anklagade han Kina för att försöka utveckla biologiska vapen som slog mot vissa etniciteter. I ekonomiska frågor talar han om USA som ett slags kapitalistiskt feodalsamhälle, där de rika lever i en värld – ”behaglig socialism” – och fattiga i en annan – ”brutal, obarmhärtig kapitalism”. 

Han säger sig vara för aborträtten, men också för ett nationellt förbud mot abort efter tredje månaden: en ståndpunkt som inte är obegriplig i Sverige, där gränsen för fri abort går vid den 18:e veckan, men som är svår att kommunicera i USA, där aborträtten oftare handlar om principer än om medicinska överväganden. Han är för samkönade äktenskap och att respektera människors ”genusval”, men mot att transkvinnor kan tävla som kvinnor i idrottssammanhang och har då och då uttryckt tanken att kemikalier i vattnet leder till att allt fler upplever sig som transpersoner. Han har ifrågasatt om HIV-viruset verkligen är orsaken till AIDS och har, vilket kanske är mest omtalat, hållit fast vid påståenden om att vaccin kan orsaka olika sjukdomstillstånd och att starka ekonomiska intressen, däribland it-miljardären Bill Gates, marknadsför vaccin för egen vinning. 

Det är inte lätt att sätta en politisk etikett på Kennedy. Och kanske är det just det som gör honom attraktiv bland så många väljare, i en valkampanj där de uppmanas att välja mellan svart och vitt. Om man letar kommande överraskningar i politiken är en källa just att väljarna inte längre tycks särskilt intresserade av ideologier i betydelsen sammanhållna, enhetliga idébyggen. Olika ståndpunkter verkar bedömas separat, eller så bryr man sig inte ens om vad en kandidat säger i frågor man själv inte är särskilt engagerad i. Om väljarna förut krävde trovärdighet och stringens, verkar nu kravet på äkthet, autenticitet, vara det viktiga. Att saker inte riktigt hänger ihop kan ge ett mer äkta, mindre tillrättalagt, intryck än en blankslipad yta av samövade åsikter. 

Ett annat skäl till Kennedys popularitet kan förstås vara enklare: att många egentligen inte vet vad han står för. ”Kennedys namn må vara välkänt, men hans politiska åsikter är det inte”, påpekade Patrick Murray, opinionsforskare på Monmouth University nyligen och tillade: ”Det är emellertid oklart om hans stöd i opinionen skulle stiga eller sjunka om hans ståndpunkter blev kända”. 

Det Demokraterna hoppas på är förstås att Kennedys mer udda sidor ska skrämma bort väljarna, när de väl får kännedom om dessa. De får draghjälp av Kennedy själv. Under den jättelika sporthögtiden Super Bowl lät hans stödkommitté sända en reklamfilm, helt baserad på en klassisk reklamfilm för John F Kennedy i valet 1960. Att den så oblygt försökte kapitalisera på familjebandet till president Kennedy resulterade i massiv kritik och RFK distanserade sig till slut från filmen. Hans kampanj hade inte haft med den att göra, eftersom den typen av samarbeten mellan kampanjer och stödkommittéer är olagliga, men ingen tror att den hade blivit till utan RFK:s medgivande. Och häromveckan trasslade RFK in sig i oklara resonemang, när han tvingades förklara sitt samröre med sexualförbrytaren Jeffrey Epstein. 

Det kan mycket väl hända att de etablerade partierna, eller möjligen Kennedy själv, lyckas mala ned Robert F Kennedy innan november. Men säkert är det inte. Och det är inte bara Demokraterna som har anledning att oroa sig. 

De flesta uppskattningar visar att Kennedy skulle stjäla fler röster från Demokraterna än från Republikanerna, men att han lockar väljare på båda sidor och bland de eftertraktade oberoende i mitten är klart. Till skillnad från andra politiker med hans bakgrund har Kennedy förekommit flitigt i alternativa högermedier, där han samtalat med sådana som Steve Bannon, Joe Rogan och Tucker Carlson. Bannon föreslog tidigare att Kennedy var ett bra val som Trumps vicepresident. Det är knappast aktuellt längre, men i gengäld är RFK:s politiska position ett reellt hot mot båda partierna. Han sätter fingret på deras svagaste punkt: idén om ett binärt val där det centrala inte är hur entusiastisk man är för sin egen kandidat, utan hur mycket man avskyr de andras kandidat. Han ifrågasätter rädslan som politisk drivkraft. Och han gör det i ett val där marginalerna antagligen blir små. För i takt med att USA har delats i två ungefär jämnstora politiska delar, har presidentvalen blivit outhärdligt jämna i ett antal avgörande stater. 

Al Gore förlorade i valet år 2000 Florida med 537 röster och därmed också hoppet om att bli president i en nation med 330 miljoner invånare. Konsumentaktivisten Ralph Nader samlade samtidigt drygt 97 000 röster i delstaten, röster som antagligen annars mestadels skulle ha tillfallit Demokraterna. I valet 2016 förlorade Hillary Clinton Wisconsin med knappt 23 000 röster. De grönas kandidat Jill Stein drog drygt 31 000 röster i Wisconsin och libertarianen Gary Johnson fick drygt 106 000 röster. I Michigan förlorade Clinton med knappt 11 000 röster. Jill Stein fick drygt 51 000 och Gary Johnson 172 000. När Joe Biden vann valet 2020 vilade framgången på tre delstater där Biden slog Trump med mindre än en procentenhet och fem delstater där segermarginalen var mellan en och fem procentenheter. 

Vem som blir president avgörs numera inte sällan av ett fåtal röster i några avgörande delstater. Oberoende kandidater med långt mindre attraktionskraft än Kennedy kan bli kungamakare, eller kanske snarare kungamördare. 

Men inte ens ett utpräglat personval, som det amerikanska presidentvalet, handlar bara om person. Det öronbedövande larmet från den politiska huvudscenen gör att det är lätt att missa att inte bara kandidaterna, utan även väljarna, kan överraska. 

John Burn-Murdoch har ägnat sig åt det som kallas ”datadriven journalistik” – att finna nyheter i all den statistik som finns tillgänglig – på Financial Times i tio år. I korta, koncisa och välunderbyggda texter sätter han ofta fingret på något underrapporterat, eller ibland något som fått för stor uppmärksamhet. När västvärldens alla journalister i början av det här året fångades av tanken att Taylor Swift kunde se till att Biden slog Trump, analyserade Burn-Murdoch frågan med hjälp av tillgänglig statistik. I ett polariserat politiskt klimat, kom han fram till, är kändisar inte alltid vallokomotiv. 

För någon vecka sedan tog Burn-Murdoch sig an en av amerikansk politiks mest seglivade myter: att Demokraterna ofrånkomligen gynnas av att den vita majoriteten bland de amerikanska väljarna krymper. Framtiden är, så att säga, demokratisk av rent demografiska skäl. 

I valet 2020 vann Biden över Trump med nästan 50 procentenheter i gruppen icke-vita amerikaner. I en aktuell mätning i New York Times har det avståndet krympt dramatiskt: Biden får 56 procents stöd, medan Trump når 44 procent i den här gruppen. Det här, menade Burn-Murdock, speglar en trend. 

Ända sedan sextiotalet har Demokraternas dominerande ställning bland icke-vita väljare eroderat. På senare tid har trenden blivit brantare. Det finns flera möjliga förklaringar. En är att minnet av sextiotalets medborgarrättsstrid börjat bli svagare. En annan att tepartyrörelsen och sedan Trumpanhängarna gjort att Republikanerna inte längre framstår som partiet för en vit country club-elit. De har helt enkelt blivit folkligare. Men den för Demokraterna kanske mest oroväckande anledningen är att de icke-vita väljarna faktiskt har mycket mer konservativa värderingar än de givit uttryck för och att de först nu börjar rösta i enlighet med dessa värderingar.  

Det går att mäta sådant också. Burn-Murdock gräver fram en mätserie som spänner från 2012 till 2022 och som tydligt visar att konservativt lutande amerikaner med asiatisk och spansktalande bakgrund i allt högre utsträckning väljer Republikanerna. Trenden är ännu tydligare bland svarta amerikaner där väljare med konservativa värderingar tidigare har brukat rösta demokratiskt, men nu börjar gå över till Republikanerna. Det vi ser, menar Burn-Murdoch, är ”inte i så stor utsträckning desillusionerade demokrater, utan självklara republikaner, som inser att de har röstat på fel parti”. 

Varför nu, kan man undra? 

Ett skäl är att USA faktiskt blivit mindre segregerat längs etniska linjer. Statistiken visar klart att icke-vita amerikaner som mest umgås med andra icke-vita amerikaner, sällan ger uttryck för att stödja Republikanerna, även om de anser sig vara konservativa. Icke-vita med ett mestadels blandat umgänge och konservativa värderingar har inga sådana problem. Det handlar om social kontroll och ett slags självcensur, som börjat spricka upp. 

Burn-Murdoch tror att effekten kan bli betydande: ”Ett mindre rassegregerat Amerika är ett Amerika där folk i större utsträckning röstar baserat på sina övertygelser, än på sin identitet. Det är dåliga nyheter för Demokraterna.” Och det ser ut att kunna få genomslag i årets val. 

En annan sanning som verkar vara på väg att rämna och därmed överraska många, är att ett högt valdeltagande alltid gynnar Demokraterna. 

I val med lågt valdeltagande är de som går och röstar de mest politiskt engagerade. Historiskt har det varit personer med högre utbildning och högre inkomst än snittet. Eftersom politiska lojaliteter ofta samvarierade med samhällsposition – mer höger i toppen, mer vänster i botten – innebar ett lågt valdeltagande i Amerika tidigare en fördel för Republikanerna. Ett högt valdeltagande, som innebar att även fattigare och marginaliserade gick och röstade, innebar en fördel för Demokraterna. 

Men, visade Burn-Murdock i en analys i mitten av februari, den sanningen gäller inte längre. I och med att politiska lojaliteter har kommit att bestämmas mer av kulturella än ekonomiska frågor, har de mindre politiskt engagerade grupperna kommit att luta åt höger. Lågt valdeltagande, med en överrepresentation av högutbildade väljare, gynnar därför numera Demokraterna. 

Det gör att de anmärkningsvärda demokratiska framgångarna det senaste året i några fyllnadsval och lokala val, inte nödvändigtvis visar att partiet har goda chanser i valet i höst. Enstaka val av det slaget har ofta lågt valdeltagande. Stämmer det som Burn-Murdock skriver ger det Demokraterna en fördel som de inte kommer att ha i höstens val. 

Oredan i amerikansk politik har gått hand i hand med ett ökat valdeltagande. I ett land där det tidigare var relativt enkelt att leva sitt liv utan att bry sig om politiken, har det blivit svårare. De enklaste fakta om en person har fått politisk laddning: bor man på landsbygd eller i storstad? Vilket kön har man? Vad äter man? Vad ser man på TV? De amerikanska väljarna, traditionellt rätt ointresserade av vad som pågår i Washington D C, har mobiliserats. Till det kommer att politiken blivit mer värderingsbaserad. Det handlar inte längre bara om socialförsäkringssystem och sjukvård, utan om vad Amerika är, vilka som är amerikaner, könsroller, kultur och religiösa vanor. 

Resultatet är att fler än tidigare kan väntas rösta i höst och att många av dem som röstar kommer att välja parti på grundval av värderingar, snarare än socioekonomisk eller etnisk bakgrund. Det bäddar för överraskningar, främst för Demokraterna. 

Joe Kleins profetia om att något kommer att hända, antingen Biden eller Trump, kan förstås också ställas på sin verkliga spets. Joe Biden är 81 är gammal och beskrevs nyligen i ett officiellt dokument som en ”välmenande, äldre herre med dåligt minne”. Donald Trump är 77 och hans läkare påstod i höstas att han hans hälsotillstånd var ”utmärkt”, men utan att ge några detaljer. Att Trump hade något slags hjärtproblem under sin ämbetsperiod är känt. Det är här den ultimata överraskningen kan inträffa: Vad sker om en av kandidaterna drabbas av allvarlig sjukdom, eller till och med dör, före valdagen? 

Rent formellt är saken relativt klar för Demokraterna. Om president Biden dör före partikonventet i augusti, som ska fastställa hans kandidatur, blir det upp till konventet att välja en annan kandidat. Det kan, rent teoretiskt, bli vem som helst. Om han skulle dö efter konventet, men före valet, får det demokratiska ledarskapet i kongressen och de demokratiska guvernörerna utse en ersättare. 

I praktiken vore det, i båda fallen, politiskt svårt att välja någon annan än vicepresident Kamala Harris, som skulle agera som president i det fall Biden dött. Att den största organiserade gruppen på konventet är demokratiska kvinnor och den näst största är de afro-amerikanska demokraterna, skulle göra det ännu svårare, eftersom Harris både är kvinna och icke-vit (mamman föddes i Indien och pappan i Jamaica). Vilka konsekvenser i opinionen en plötslig förändring av det slaget skulle få är svårt att förutsäga, men de flesta mätningar som gjorts visar att Biden har bättre chanser än Harris att slå Trump i valet. 

Om Donald Trump skulle falla död ner är följderna betydligt svårare att förutse. Sker det före konventet i mitten av juli blir det upp till delegaterna, som nästan alla kommer dit med uppgiften att rösta på Trump, att bestämma hur de ska göra med sina röster. Sker det efter konventet är det partiets ledning i Republican National Committee som måste lösa problemet. Men oavsett vilket, kommer det till syvende och sidst att handla om vilka som kontrollerar det republikanskma partiet när Trump inte längre finns. Och det är just det som är problemet. 

Ända sedan Donald Trump klev fram på den politiska scenen har han varit mån om att ta kontroll över Republikanerna. Under några veckor efter stormningen av Kapitolium 2020 fanns det republikaner som såg en chans att slita partiet ur hans händer, men de misslyckades. I stället har han stärkt sitt grepp. Det har inte skett utan motgångar. I senats- och guvernörsvalen 2022 förlorade flera republikanska kandidater som fått stöd av Trump, medan flera kandidater som hållit distans till honom var framgångsrika. Det beskrevs då av hoppfulla demokrater som ”slutet för Trump”. Inför årets val har ändå republikanska kandidater till representanthuset och senaten i stor utsträckning sökt Trumps stöd och flera av dem som direkt har gått emot honom ställer inte upp, eller har redan avgått. 

Exemplen är många på hur stark Trumps makt över partiet blivit. Kevin McCarthy, den republikanska talmannen i representanthuset som avsattes av en ohelig allians av demokrater och radikala republikaner i höstas, var en av de republikaner som till en början pekade ut Trump som ansvarig för stormningen av Kapitolium. Det var ett av skälen till att han utmanades av de mer radikala partivännerna och Trump gjorde inget för att hjälpa honom när han avlägsnades som talman. Trots det har McCarthy nyligen ställt sig bakom Donald Trump som presidentkandidat och sagt sig vara öppen för att bli del av en Trumpregering.  

Mitch McConnell, republikanernas ledare i senaten, har politiskt gått från en mer moderat till en mer ideologisk position, men har under åren aldrig haft en nära relation med Donald Trump. Han har ofta varit föremål för kritik och förolämpningar från Trump och Trumps närstående och han hörde till de republikaner som reagerade starkt mot stormningen av Kapitolium och höll Trump ansvarig. Han ställer inte upp till omval och sägs inte ha talat med Trump sedan 2020, men ställde sig ändå officiellt bakom Trump häromveckan. 

I början av mars valde partiledningen Republican National Committee Michael Whatley, som står mycket nära Trump, till ordförande och Trumps svärdotter Lara Trump till vice ordförande. Inom några dagar sades en stor del av personalen upp, eller ombads att söka sina jobb på nytt. Syftet var, förutom att minska byråkratin, att se till att organisationen ”gick i takt” med den nya ledningens vision. 

Den gamla partieliten i Republikanerna har raderats ut vilket gör det svårt att föreställa sig vad som skulle ske om Donald Trump plötsligt försvann. Det sägs ibland att det inte längre finns ett republikanskt parti utan Donald Trump. Det är kanske en överdrift, men däremot kan ingen svara på frågan vad det partiet skulle vara utan honom. Kommer lojaliteten med Trump och hans idéer att prägla Republikanerna, även om han skulle dö? Eller skulle Trumps död avslöja bygget som ett korthus och få republikanerna att välja en annan väg? 

Den mest närliggande ersättaren om Trump dog vore Nikki Haley, som visserligen inte hade en chans i de republikanska primärvalen, men ändå höll ut tillräckligt länge för att markera revir. Fast det är långt ifrån säkert att ett republikanskt parti i det kaos som skulle infinna sig efter Donald Trumps död, skulle välja henne. 

Det här understryker något som är ett problem för båda partierna även om inget så dramatiskt sker som att en av kandidaterna dör: både Republikanerna och Demokraterna ägnar alltmer tid åt att brottas med sina egna radikala flyglar. På demokratisk sida var det tydligt när Black Lives Matter-rörelsen var som starkast och det har blivit tydligt nu igen, när palestinaaktivismen vuxit sig stark.  

På republikansk sida har engagemanget för ofödda barn, som nu gått från abortfrågan till IVF-behandling, blivit en allt större belastning och förra årets kaos i representanthuset, som ställde republikan mot republikan, blev ett genant bråk för öppen ridå. När partierna förlorar markkontakten och radikaliseras på det här sättet kan svaret från väljarna komma snabbt, skoningslöst och just överraskande. 

Möjligen kommer det som en överraskning för en del svenska läsare att höstens presidentval bara är ett val av flera. Att hela representanthuset och en tredjedel av senaten också ska ersättas, har ännu inte blivit särskilt omskrivet här. 

Den 118:e amerikanska kongressen, som nu är inne på sina sista månader, har varit en av de minst produktiva i amerikansk historia. De som räknat efter har fått gå tillbaka till början av trettiotalet och Herbert Hoovers sista två år vid makten för att hitta något liknande. Oförmågan att få något gjort och de storvulna partipolitiskt motiverade gesterna, har lett till förtroendetal i opinionen på låga 12 procent. Det låter en aning värre än det är, för förtroendet för kongressen är sällan särskilt högt – om inte något i klass med 11 september har inträffat – men 12 procent är ändå en låg nivå. 

Republikanerna har för närvarande sex ledamöters övervikt i representanthuset, med tre platser obesatta. Prognoserna inför valet, som ännu är osäkra, pekar på ett jämnt val med mindre än fem ledamöters övervikt för det vinnande partiet. Republikanerna har uppvisat ett ovanligt oskickligt beteende under mandatperioden och Demokraterna har haft en del framgångar i fyllnadsval. Men om man ser till valdistrikt som röstat på en presidentkandidat från ett parti, men en kongressledamot från det andra så är det Republikanerna och Trump som tar hem flest segrar. Arton distrikt som röstade på Biden 2020 har skickat republikaner till representanthuset, åtta distrikt som röstade på Trump har valt demokrater till representanthuset. 

I senaten ska 34 av de 100 platserna tillsättas. Demokraterna har i dag en majoritet som består av en ledamot, eftersom de kan räkna in tre oberoende ledamöter i sitt underlag. Årets val anses missgynna Demokraterna, eftersom två tredjedelar av de platser som ska tillsättas i dag tillhör demokrater, de har helt enkelt mer att förlora. Demokraterna måste, för att bibehålla sin smala majoritet, vinna tre senatsplatser i delstater som röstade för Trump 2020. Republikanerna behöver inte försvara några platser i delstater som vanns av Biden 2020. 

Hur det går i kongressvalen kommer att sätta ramarna för vad nästa president kan, eller inte kan, göra. Skulle president Trump tillträda med en republikansk kongress kommer läget att vara påtagligt annorlunda, än om han åtminstone har ett av kongressens hus emot sig. Om president Biden återvänder till Vita Huset, men förlorar senaten, har han fyra svåra år framför sig. När nästan 470 ledamöter ska väljas, kommer det garanterat att bli en och annan överraskning. 

Vem kommer att bli mest överraskad? På det stora hela är det Demokraterna som ligger mest illa till, om man med överraskning menar något som man inte har önskat sig. Demokraterna är mest sårbara för oberoende, tredje kandidater. Demokraterna har börjat få problem med de demografiska förutsättningarna i Amerika. Och det är Demokraterna som har den brantaste uppförsbacken i kongressvalen. 

Det betyder inte att Republikanerna kan luta sig tillbaka och räkna hem segern. Republikanerna har blivit en enmansrörelse och den mannen är oförutsägbar och gravt impopulär. Den enda som kan mäta sig med honom i impopularitet är Joe Biden. 

”De borde båda vara skräckslagna” är New York Magazines Olivia Nuzzis slutsats. Och varför inte? Rädsla är inte en känsla som borde vara förbehållen väljarna. 

Något kommer att hända. 

***

Läs även: Biden och Trump är förlorare båda två

Läs även: Utmanande att utmana