Utanför utanförskapet

Det finns Utanförskap. Och så finns det människorna utanför Utanförskapet – den grupp som varken arbetar, studerar eller får bidrag. De som hamnar under myndigheternas radar.

I veckor söker jag de osynliga för en intervju. Jag får många nej. Är man under radarn så är man.

Till slut sitter de där – Bilal och Nikola – i en spelbutik i Botkyrka. Två inte längre så unga män som med förhoppningsfulla och glansiga ögon följer travhästen Let’s Dance som möjligen går mot seger.

Det ska dröja innan jag får prata med dem.

Min väg till dem blev slingrig. Den passerar regeringens nationella samordnare för de ungdomar som varken studerar, arbetar eller är i »åtgärder«. Den går via en skuggfinansminister, en divisionschef på SVT och ett seminarium och mingel på Mariaberget, Södermalm, Stockholm.

Nästan en miljon är i utanförskap«, säger Anna Kinberg Batra, Moderaternas partiledare, och spänner ögonen i mig. Nästan varje gång jag tittar på SVT:s »Agenda« står hon där i studion och tittar strängt.

Men vad betyder ordet »utanförskap«?

I Moderaternas värld har det en exakt, men likväl diffus innebörd. De hänvisar till en tabell i regeringens vårbudgetproposition 2016, sidan 131.

Det är den rödgröna regeringens egna siffror som Kinberg Batra baserar sig på. Därav det nästan vällustiga tonfallet när hon säger en miljon.

Tabellen omfattar så gott som alla som får någon form av ersättning från staten. Det som kallas transfereringar.

Det är en heterogen samling.

Det är de sjukskrivna och det är människorna som har a-kassa, det är personerna som har ersättning för att de är i arbetsmarknadspolitiska program och det är de nyanlända som under två år får etableringsersättning.

Och så är det gruppen som får försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) och de som får aktivitetsersättning (tidigare förtidspension).

Det fiffiga med tabellen är att den mäter så kallade helårsekvivalenter. Det underlättar jämförelser över tid. Två personer som varit sjukskrivna under ett halvår vardera blir en helårsekvivalent.

En del befinner sig i systemen under flera år, en del under mycket kort tid. Och som ett litet grums i Kinberg Batras polemiska siffra ingår också de som är förkylda, de som är sjukskrivna kortare tid än fjorton dagar. Och då är det arbetsgivaren som betalar och inte staten.

Men regeringens tabell stöder Kinberg Batras tes. »Utanförskapet« ökar de närmaste åren.

I år är siffran 919 000, och de följande åren 925 000, 947 000 och 973 000.

Och så år 2020 den siffra – 980 000 – som gör att Kinberg Batra kan runda av till en miljon. Det kommer sannolikt att motsvara cirka 10 procent av den ökande befolkningen. Mätt på samma vis var utanförskapet under 1990-talskrisens värsta år ungefär 20 procent.

Utanförskapet var den stora innovationen i den borgerliga valrörelsen 2006.

Det tog ett framgångsrikt grepp om socialdemokratin och var en orsak till valsegern.

När Alliansregeringen klev på var utanförskapet mätt i helårsekvivalenter 1 083 000 för att som minst sjunka till 862 000 år 2011.

Sedan har siffran ökat igen.

När förra höstens flyktingvåg snart gör avtryck i folkbokföring, transfereringssystem, arbetslöshetsstatistik och antal papperslösa får det följder.

Både för utanförskapet och utanförskapet utanför utanförskapet.

Hur mycket vet ingen med säkerhet. Ekonomisk och politisk utveckling avgör,

Kanske är sifferjonglerandet inte helt meningsfullt.

I de nationella samordnarnas korridor på plan sju i det gigantiska kontorshuset  Garnisonen, nära Karlaplan i Stockholm, står många rum tomma och tysta.

Kanske har höjdpunkten för nationella samordnare passerats.

Mona Sahlin avgick nyligen med buller och bång från uppdraget att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.

De andra nationella samordnarna hörs det inte så mycket av.

I dagsläget finns det fjorton stycken, åtta tillsatta av den rödgröna regeringen och sex som utsågs av Alliansen och som fortfarande arbetar.

En av de senast tillsatta är Inger Ashing.

Hon är nationell samordnare för de ungdomar som varken arbetar eller studerar. Och som skulle kunna hamna i Utanförskapet. Ett ord som Inger Ashing helst undviker.

Det är snart nio månader sedan hon fick uppdraget från gymnasie-och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic, som just den dagen vi träffas försvunnit genom den fallucka som 0,2 promille alkohol i utandningsluft öppnar.

I direktiven till Inger Ashing står att gruppen hon ska jobba mot, eller med, består av 86 500 unga mellan 15 och 24 år. Siffran är från 2014.

Inger Ashings uppgift är att minska inflödet till gruppen. Och även att »titta på« dem som är upp till 30 år.

– Jag är upprörd över att samhället under så lång tid inte har klarat av att hjälpa den här gruppen att etablera sig i samhället, säger hon. Det är illa att så många tappas bort redan i övergången mellan grundskolan och gymnasiet.

Inger Ashing, nationell samordnare för de -ungdomar som varken arbetar eller studerar. Foto: Mats Lignell/rädda barnen.

I direktiven sägs att alla i gruppen inte befinner sig i en utsatt situation. Men att en ökande grupp unga misslyckas i skolan, är arbetslösa under lång tid och drabbas av ekonomiska problem och ohälsa. Eller har en funktionsnedsättning. Särskilt unga med neuropsykiatriska diagnoser har ökat de senaste åren.

Många lever utanför bidragssystemen.

De är inte inskrivna som arbetslösa på arbetsförmedlingen och deltar inte heller i några arbetsmarknadspolitiska program där de kan få aktivitets- eller utvecklingsersättning. De saknar arbetslivserfarenhet och har inte kvalificerat sig för att få a-kassa. En del försörjs av ekonomiskt bistånd, en del får pengar av föräldrar eller släktingar.

I gruppen är utrikes födda överrepresenterade och detta kommer sannolikt att accelerera genom påfyllning från den stora flyktingvågen förra och förrförra året. Speciellt i invandrartäta förorter eller som det heter i direktiven »i resurssvaga stadsdelar i storstadsregioner«.

Direktiven skrevs sommaren 2015, före den stora flyktingvågen.

– Det är troligt att andelen utrikesfödda i gruppen ökar, säger Inger Ashing. I flyktinggrupperna som anlänt är också andelen barn och ungdomar större än i befolkningen i övrigt. Ensamkommande är en stor grupp. Undersökningar visar att de gärna hoppar av skolan för att börja jobba. Det kan vara bra med jobb, men vi vill gärna att de slutför skolan. Och de riskerar att hamna i svartjobb.

Vilka är riskerna om gruppens storlek ökar?

– För den individ som inte kan försörja sig själv är det en enorm personlig förlust att inte kunna utveckla sin yrkespotential. För samhället som helhet riskerar vi en minskande tillit.

En utredning från 2013 antydde de långsiktiga sociala följderna.

Av ungdomar som under ett år varken studerat eller arbetat var mellan 60 och 70 procent i samma situation det följande året och drygt hälften var fortfarande kvar i det läget ännu efter tre år.

I direktiven till Inger Ashing finns en stark formulering:

»Misslyckas samhället med att stärka framtidsutsikterna för unga som varken arbetar eller studerar äventyras inte bara framtida produktivitet och skatteintäkter, utan även samhällets sammanhållning och unga individers hälsa och sociala tilltro.«

Inger Ashing är avgående ordförande för Rädda Barnen och arbetade med ungdomar, integration och utanförskap redan i slutet på 1990-talet i ett av projekten i invandrarminister Leif Blombergs Storstadssatsning, ett politiskt kraftprov som bestod av omkring tusen samtidigt pågående projekt i bostadsområden i tjugofyra stadsdelar i sju kommuner.

En utvärdering drog slutsatsen att de två övergripande målen »minskad segregation« och »hållbar tillväxt« inte uppnåddes.

Jag frågar Inger Ashing:

Hur orkar du?

– Man kan inte ge upp i att försöka göra världen bättre.

Inger Ashing gillar inte ordet »utanförskap«.

– Ord är viktiga. Man är inte sin utsatthet. I Rädda Barnen talade vi alltid om »barn i utsatta situationer« inte om »utanförskap«.

Inger Ashing använder däremot ofta orden »samverkan«, »säkerställa« och »utmaning«.

Alla tre är högfrekventa i integrationsbyråkratiska sammanhang i Sverige. Och de återkommer också i såväl regeringens som oppositionens retorik.

Några dagar senare hamnar jag på ett möte på Publicistklubben i Stockholm där ett dokument från SVT:s nyhetsledning diskuteras. Många silverrävar, en del personer under trettio, inte så många däremellan. Lax/öl/vin, vegetariskt alternativ finns.

Rubriken är: »Får man säga förort?«

På scen en kulturminister, en ordförande för Rättviseförmedlingen, en folkvettsexpert, ett par språkvårdare, en ledarskribent, en radioreporter och så divisionschefen för Nyheter och Samhälle, Anne Lagercrantz.

Dokumentet hon ansvarar för vänder sig till SVT:s journalister och har rubriken »Tips och råd när du jobbar med att spegla Sverige – fokus mångfald.«

Ambitionen är att ge verktyg för att skildra ett förändrat Sverige. Där står:

»Att vara svensk i dag inkluderar människor med många olika utseenden, erfarenheter och kultur. Det ingår i SVT:s uppdrag att bevaka allas vardag. Det är viktigt att vi uttrycker oss inkluderande och inte beskriver någon på ett kränkande sätt.«

Dokumentet fortsätter: »På SVT Nyheter utgår vi från att människor ska få definiera sig själva. I de fall där det är möjligt, ska berörda få frågan hur de vill bli beskrivna.«

Val av ord har alltid varit viktiga, kanske nu mer än på länge. Framför allt i politiken. Ord kan markera en grupptillhörighet, en syn på samhället och en politisk vilja.

När politiken blir petnoga – eller om man så vill omsorgsfull och hänsynsfull – ja då blir journalistiken det också.

I ett resonemang om hur uppfattningen av ord förändras över tid tar Anne Lagercrantz upp ordet »utanförskap«.

Hon säger att det från att ha haft en positiv klang – speciellt inom kultursfären, hon nämner författaren Gunnar Ekelöf – har det blivit stigmatiserande.

I mejl utvecklar hon, »i stället för att tala om utanförskapets möjligheter talar man om riskerna«, »en hel generation intellektuella använde utanförskap som något eftersträvansvärt«.

Jag frågar om ordet är aktuellt för att hamna på listan över ord som kräver särskild varsamhet. Svaret är nej.

Bland orden på listan står dock »invandrartät« och »förort«.

Jag åker till en sådan.

Stadsdelen Fittja i Botkyrka kommun liknar andra stadsdelar i norra Botkyrka. Men den skiljer sig en del från kommunens centrala del. Tumba, där kommunalhuset ligger, liksom från de mer välbärgade villaområdena i södra Botkyrka.

Vad är centrum och vad är periferi?

Jag tänker solklart »förort« om Fittja. Även i relation till Stockholm.

Hur som helst är platsen »invandrartät«. Vilket också förstås bör definieras.

När folkpartisten Mauricio Rojas första gången 2004 listade landets »utanförskapsområden« var det bara två platser i Sverige som hade sämre nyckeltal än Fittja – södra Rosengård i Malmö och östra Bergsjön i Göteborg.

Hur Fittjas placering skulle bli i dag kan man inte veta med säkerhet.

Rojas använde tre nyckeltal i sin rankning: sysselsättningsgrad, skolresultat och valdeltagande.

När det gäller sysselsättningsgraden ser det just nu ljusare ut för Fittja än 2002. Sysselsättningsgraden har ökat från drygt 50 till drygt 60 procent.

Valdeltagandet i kommunalvalet 2014 var åtta procentenheter högre än tolv år tidigare, drygt 54 procent.

För skolresultat är det svårare att jämföra. Kriterier för vad som ger behörighet till gymnasieskolan har ändrats flera gånger. Men 2015 klarade 44,5 procent av eleverna i Fittjaskolan kunskapskraven i alla ämnen, att jämföra med 24 procent i Rojas rapport från 2002.

Fittja.

Och hur är det då med invandrartätheten?

Andelen med utländsk bakgrund (utrikesfödda plus de med båda föräldrarna födda utrikes) har ökat långsamt men stadigt år från år.

Från 87,7 procent 2002 till 91,4 procent 2015.

Är det ett problem?

Ja, om både området och invånarna förblir fattiga.

Enligt en ny studie från Göteborgs universitet blir »invandrarbarn« i högre utsträckning kvar i låginkomstområden än »svenskättade« personer i samma grannskap.

Forskarna har följt alla de 19 445 personer som vid 16 års ålder, 1990, var bosatta i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. När de fyllt 32 år, 2006, följdes de upp.

Av dem som var »invandrarbarn från synliga minoriteter«, som forskarna skriver, det vill säga födda på Balkan eller utanför Europa, med undantag för USA, Kanada och Australien, så bodde 61 procent kvar i samma sorts låginkomstområden som sexton år tidigare. Bland de svenskfödda var siffran 35 procent.

Många flyttade, men för invandrarbarnen blev det oftast från ett låginkomstområde till ett annat.

Av dem som bodde i de allra fattigaste områdena (den fattigaste tiondelen) bodde varannan av »invandrarna« kvar mot var femte av »svenskarna«.

20 procent av människorna som tillhör »de synliga minoriteterna« i Sverige bodde i de bostadsområden i Sverige där människorna har allra lägst inkomster, den fattigaste tiondelen. Av majoritetsbefolkningen bodde 2 procent i de fattigaste områdena.

20 procent, eller 2.

För många, i huvudsak invandrare, är klassresan uppskjuten. Eller inställd.

Och sannolikt accelererar den negativa utvecklingen. Studien pågår fram till 2006. Sedan dess har många områden fyllts på med nyanlända.

Vilken är faran?

– Om detta permanentas får vi ett helt annat samhälle, säger Torun Österberg, docent i socialt arbete och en av forskarna bakom studien. Ett polariserat samhälle utifrån etnisk härkomst, sådant man kan se i det svarta USA. Hur fattigdomen går i arv från generation till generation.

Jag vandrar mellan höghuskropparna i Fittja. Jag är på jakt efter det nya utanförskapet, gärna någon ungdom som varken arbetar eller studerar. Det går trögt.

Mina kontakter återkommer och säger att de ungdomar de känner inte vill prata med mig. Inte med en reporter.

Jag börjar tänka på riksdagsledamoten Serkan Köse, (S). Vi träffades i Fittja för ett par år sedan och han guidade mig runt på platsen där han växte upp.

Han pekade på att det mesta såg bättre ut än när han var barn. Snyggare fasader och både apotek och uppfräschad livsmedelshall i centrum.

Vi åkte upp i den nyrenoverade hissen, varken trasig eller skamfilad. Hit flyttade Serkan Köse som tioåring från Konya i Turkiet med sina syskon och sina kurdiska föräldrar, mamman, städerska och analfabet och pappan som fick jobb direkt och så småningom blev pizzabagare.

Det fanns lite nostalgi i Serkan Köses berättelse. Det var liksom enklare förr. Lättare att få jobb. Socialen som mötte upp, familjen fick en rekvisition till Ikea och kom hem med nya möbler.

Serkan Köses klassresa var inte enkel, men den inträffade. Han har en examen i statsvetenskap och nationalekonomi och han sitter i riksdagen och i arbetsmarknadsutskottet.

År 2011, när Serkan Köse var ordförande för Botkyrkas arbetsmarknads- och vuxenutbildningsnämnd, upptäckte han det nya utanförskapet.

Han tog initiativ till en rapport om kommunens osynliga invånare. De som står utanför arbetsmarknad, utbildning och bidragssystem.

Han blev chockad och förvånad över att de var så många. Det handlade om 3 360 personer, 15 procent av befolkningen i arbetsför ålder i norra Botkyrka.

De fanns i folkbokföringen men ingen annanstans. Skrivna på adresser i norra Botkyrka men utan att ha satt några andra spår.

Utredarna drog slutsatsen att de försörjdes av familjen, släkten eller ett familjeföretag. Eller av svartjobb, kriminalitet eller att de helt enkelt jobbade och levde i ett annat land men var skrivna i Sverige.

Kommunen har inte uppdaterat rapporten.

Serkan Köse vet inte varför. Han har lämnat lokalpolitiken. Jag får inte heller något tydligt svar när jag kontaktar chefspersoner, tjänstemän och en av forskarna.

Däremot en del siffror och information om nya projekt.

Allt låter bra.

I somras fick 1 350 ungdomar mellan 16 och 18 år sommarjobb. Alla arbetslösa ungdomar i kommunen mellan 18 och 24 år har rätt till någon form av praktikplats eller utbildning.

I kommunen finns cirka 4 500 vuxna som inte har gått gymnasiet och som behöver vuxenutbildning. De kan få individuellt stöd.

I höst startar kommunen ett nytt projekt riktat till arbetslösa ungdomar i samverkan med Arbetsförmedlingen och med stöd av EU:s socialfond.

»Samverkan«. Där är ordet igen.

Jag tänker att det inte platsar på SVT:s lista över kontroversiella ord. Snarare på en förteckning över ord som genom överanvändning, långsamt och plågsamt, tömts på allt handfast innehåll.

På den listan hamnar också »säkerställa« och »utmaning«.

Och hur är det med »utanförskapet«?

Ulf Kristersson är Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson. Mannen som kan bli finansminister efter valet 2018.

Han har precis avslutat ett pass i riksdagens gym och säger att han av hänsyn till mig har avstått från att lägga ut de svettiga träningskläderna på rummets möbler.

Vad tycker du om ordet utanförskap?

– Ordet ger en intuitiv förståelse, att det handlar om en människa som hamnat utanför samhället, någon som inte är del av en arbetsgemenskap. Och då menar jag inte att det gått två månader mellan två jobb.

När hörde du ordet första gången?

– Jag tror Alf Svensson var först, kring millennieskiftet. Han lyfte på locket. Om jag minns rätt handlade det om att det var för många förtidspensionärer som hade arbetsförmåga kvar. Han fick mycket kritik.

– Sedan var det Göran Persson som uppmärksammade den ökande sjukfrånvaron och ville halvera den. Själv drev jag som borgarråd i Stockholm att socialbidragstagare snabbare skulle återkomma i arbete.

En miljon i utanförskap, är inte det päron och äpplen i en enda röra?

–  Det är en poäng att lägga ihop allt som belastar budgeten oavsett orsak och se hur det utvecklas över tid. Kostnaderna för sjukfrånvaron har ökat under några år och kostnaderna för nyanländas etablering kommer att öka starkt under kommande år. Transfereringar är ofta en rättighet och därför kan de svälla okontrollerat.

I flera år har sjukfrånvaron ökat starkt. Nu dämpas ökningstakten något. Varför?

–  Jag har följt det länge och ofta finns inga tydliga förklaringar. Regelförändringar påverkar, när det stramas upp med tidsgränser. Men det har regeringen inte gjort. Däremot pratar fler politiker nu om att frånvaron måste minska. Samtalsklimatet i samhället har stor betydelse. När fler politiker pratar om att minska frånvaron, så som Göran Persson gjorde på 1990-talet, så påverkar det.

Vilket är det nya utanförskapet?

–  Det handlar ofta om nyanlända och om människor med låg utbildning. Inte sällan i samma person, en lågutbildad nyanländ.

Och de unga som är utanför systemet?

–  På längre sikt finns bekymmersamma sociala och ekonomiska risker. En ung människa har många år framför sig då personen kanske måste leva på bidrag. Det är egentligen mer dramatiskt än den demografiska utmaningen med många pensionärer.

Jag kommer till Fittja centrum från tunnelbanan och växlar några ord med en upprörd kvinna med ursprung i ett land i Mellanöstern. Hon säger att droghandeln pågår helt öppet. Och att den kan iakttas genom fönstren från centrums restauranger. Men jag ser inget, det är ännu bara förmiddag.

Jag passerar Fittjaskolans stojande barn, ser skyltarna till Turkiska föreningen och Anatoliska föreningen på andra sidan tunnelbanespåren, och kommer fram till sporthallen och Fittja bollplan.

Jag ska träffa Sinan Baysal.

Fittjas kommunala områdesutvecklare har tipsat om honom. Han är tränare för Fittjas fotbollsungdomar och kanske, kanske har han ordnat kontakt med någon som vill prata med mig.

Det är förmiddag och sporthallen är nästan tom. Jag letar länge. Längst in, längst bort hittar jag Sinan på klubbexpeditionen.

Han bjuder på en kopp kaffe som jag spiller ut.

Nej, tyvärr ingen vill öppna sitt hjärta för mig.

Men Sinan Baysal berättar gärna sin egen historia. Den är av ett slag som många invånare och aktivister i förorten vill att medierna ska förmedla, »skriv något positivt en enda gång«.

– Jag hade tretton icke-godkända betyg när jag slutade nian, säger Sinan Baysal som är 37 år och regionchef på McDonald’s när han inte tränar fotbollskids.

Hans lön och chefsposition borde ha fört honom till en annan förort. Kanske Mälarhöjden?

– Nej, jag ville bo kvar här. Och vet du, det är inte så lätt med svenskarna ens om man är väletablerad. Jag är rädd att mina tre barn inte skulle få kompisar. Jag vill att de ska känna av miljön här.

Fast ändå inte. När barnen gått ut årskurs tre i Fittjaskolan har Sinan och hans hustru placerat dem i den populära Internationella engelska skolan som har en filial i Sätra som ligger ganska nära.

– Jag vill göra dem bra förberedda för livet i Sverige.

Sinan Baysal. Foto: Gustav karlsson frost.

Sinan Baysal är orolig för utvecklingen i sin hembygd.

– När jag växte upp var det här ett mer svenskt område. Men så fort det går bra för någon försvinner han eller hon. Droghandeln i centrum har blivit mer öppen. Polisen gör inget. Jag förstår inte varför.

Sinan Baysal tränar fyra lag. Det finns en fin plan med konstgräs och läktare. Och det finns gott om träningstider, till skillnad från på andra håll i Stockholmsområdet. Men inga andra klubbar vill komma hit. Och det går trögt att utöka verksamheten och att dra in föräldrar.

– Det är traditioner. De förstår inte att det är ett jobb att vara förälder. De måste vara med och bygga upp sina barn. Jag var med och organiserade läxhjälp och bjöd in 700 personer, det kom 8, och det var inte de som mest behövde hjälp.

– Det var ett par byar som flyttade hit från Turkiet. Mycket lite förändrades. De kunde fortsätta att mest prata med landsmän. Detta är ett isolerat samhälle. Man ska inte glömma sin turkiska identitet, men man måste anpassa sig och förstå det svenska samhället.

Sinan Baysal är född i Fittja, i Sverige. Men de första åren gick han i turkisk klass och pratade mest turkiska.

– Jag kunde allt om Turkiets historia. Jag var kaxig. Men självkänslan rasade när jag började i en vanlig klass. Jag blev rädd för redovisningar inför klassen och skolkade. Politikerna har varit naiva och låtit byn leva som den vill.

Sinan Baysal lyckades trots sina 13 IG få ett deltidsvikariat på McDonald’s i Skärholmen. Men han fick inte förlängt.

– Chefen skrattade åt mig och sa att jag hade misskött mig och aldrig i livet skulle få jobb mer. Där någonstans väcktes min tävlingsinstinkt. Och min skam inför mina föräldrar.

Sinan trixade sig fram via olika vikariat och efter tre år var han tillbaka i Skärholmen, nu som restaurangchef.

– Sedan fortsatte jag till Folkungagatan och vände alla röda siffror och till Södertälje och sedan blev jag regionchef för sjutton restauranger. Utbildning har jag fått internt.

Sinan pekar på en bild med killarna i seniorlaget.

– Vi skriver ett kontrakt. De får provträna. Och föräldrarna, både mamma och pappa, måste komma hit. Alla måste bidra, tänk om politikerna hade gjort likadant med integrationen. Ställt krav!

Jag tittar förbi Turkiska föreningen. En klunga rökare utanför. Därinne män som spelar kort och dricker kaffe.

Avvaktande miner tills ett av ansiktena spricker upp i ett stort leende. Det är Yilmaz Zengin, ungdomsledare, entreprenör.

För sexton år sedan, när jag jobbade på Dagens Nyheter, följde jag honom och en grupp ungdomar under ett halvt år när de med eget arbete och kommunala resurser förvandlade en gammal sopstation till ett Ungdomens hus. En positiv historia med invigning av kungaparet och all glans man kan tänka sig. Och fortfarande i gång och med en efterföljare i Alby.

Jag frågar Yilmaz Zengin om han kan hjälpa mig att få tala med några ungdomar som varken arbetar eller studerar.

Han börjar prata om olika projekt – och om »samverkan«.

Ordet igen.

Han ser han den växande desperationen i mina ögon och tar med mig på en rask promenad mot killgängen i centrum.

Veganmackorna, med hummus och avokado, är slut på Mariaberget på Södermalm i Stockholm, på den gröna tankesmedjan Fores.

Jag får ta den vegetariska, den med chèvre, päron och valnötter.

Det är alltid samma mackor här, samma vänlighet mot miljön, veganerna och vegetarianerna. Fast lite enahanda.

Dagens seminarium kretsar kring den nya rapporten: »Varför vinner vi inte mer på invandringen?«

Författare är Andreas Bergh, docent i nationalekonomi vid Institutet för näringslivsforskning.

Hans tes är att invandringen i framtiden, i motsats till i dag, skulle kunna ge ett tillskott till de svenska statsfinanserna och hela samhällsekonomin om bara den svenska modellen görs om och blir brokigare och mindre reglerad, som i många andra länder.

Han vill ha större lönespridning, en slutpunkt för a-kassan, en öppenhet för fler enkla jobb samt f-skattsedel till alla nyanlända. Han tycker att den svenska modellen exkluderar nyanlända och icke-fackanslutna. Men han tror att en förändring sitter mycket långt inne.

Han får förstås mothugg. Bland annat av Irene Wennemo, socialdemokratisk statssekreterare under etableringsminister Ylva Johansson.

Irene Wennemo pekar på att arbetslösheten sjunker och att regeringen skapat snabbspår inom vissa yrken för nyanlända. Som alternativ till lägre ingångslöner tror hon på nygamla yrken som vårdbiträde och medhjälpare till kvalificerade yrkesarbetare som målare. Men i stort tycker hon att Sverige fortsatt ska satsa på hög produktivitet, höga löner och högt välstånd.

Jag ringer upp henne efteråt.

Vad tycker du om ordet utanförskap?

– Det är ett alliansbegrepp som jag mest minns från valrörelsen 2006. Det var framgångsrikt. Socialdemokraterna hade varit lite otydliga i frågorna om vikten av att arbeta. Vanligt folk ansåg att det fanns för många som inte jobbade fastän de hade arbetsförmåga. Alliansens begrepp utnyttjade missnöjet. Moderaternas politik hade viss effekt. Arbetskraftsdeltagandet ökade, alltså de som har arbete, är registrerade som arbetslösa eller uppger att de söker jobb. Piskan fungerade.

Arbetslösheten för inrikes födda över 25 år är under 3 procent. Och för utrikes födda mycket högre, uppåt 20 procent. Vad gör ni?

– Vi investerar. Den offentliga sektorn kan anställa och det blir fler jobb. Vi inrättar snabbspår till vissa yrken. En del av de subventionerade jobben, som nystartsjobb, är populära. Där får arbetsgivaren 50 procent av lönen.

Hur ska regeringen minska utanförskapet?

– Vi höjde a-kassan, och ändå sjunker statens kostnader just nu för försäkringen. Vi ska inte använda oss av fattigdom för att få folk i jobb.

– Vi måste bygga mer. Krisen för integrationen handlar mycket om bostäder. Byggandet försummades av Alliansen. Men det är inte lätt. Subventioner måste ge effekt inte bara gå till byggbolagen. Erfarenheterna från 1980-talet förskräcker.

Irene Wennemo, socialdemokratisk statssekreterare. Foto: Robin Haldert/TT.

Yilmaz Zengin går med raska steg. Vi passerar förbi t-banenedgången. Killarna i entrén nickar åt honom. Som ungdomsledare är han välkänd.

Han rycker upp dörren till spelbutiken Lyckohörnan. Där står rader av män som fyller i blanketter. tv-skärmar med hästar och exalterade kommentatorer.

Yilmaz zoomar in två grabbar, föser fram mig och säger:

– Snacka med den här killen, han är min vän!

Så vänder han i dörren och försvinner. Generad, avvaktande tystnad. Jag sätter mig bredvid grabbarna och berättar att jag är reporter.

Bilal är 30 år.

Han säger att han blev utkastad från skolan när han var femton, i åttan. Han började härja i andra skolor och sno jackor, skor och cyklar.

– Jag är kriminell, säger Bilal. Jag gör allt som kan ge pengar. Allt som klarar min dag. Det är ett farligt liv men man vill ha så mycket. Kanske lever jag inte så länge, men jag skulle gärna bli pensionär.

Bilal har varit frihetsberövad men aldrig fällts för brott.

Han har haft jobb, bland annat som fritidsledare. Men utan papper på utbildning blir det inget varaktigt. Han har inte sökt försörjningsstöd.

Han är en av dem som lever utanför Utanförskapet.

– Jag sover hemma hos mamma. Med pappa går det inte. Vi kommer inte överens. Jag är svarta fåret. Alla ser oss här. Alla föräldrar. Alla skäms. Jag skäms.

Nikola är 28 år.

Han säger att han spelar för tusenlappar varje dag. Han bor hemma hos sina föräldrar och har kommit ut från ett fängelsestraff på ett år och fyra månader. Han säger att han hellre fortsätter med brott för sin försörjning än kontaktar socialen.

– Jag hade bra betyg i skolan. Men i nian hoppade jag av. Jag ville något annat i livet än att plugga. Just då ville jag ha en cykel. Sedan snurrade det på. För mig är misshandel och skottlossning vardag. Kaos är normalt. En psykolog som lyssnade på mig skulle sedan själv behöva tala med en psykolog.

– Polisen är här oftare numera, men inte för att fånga oss eller hjälpa oss utan för att ta hand om de ungdomar som inte kommer till skolan. Jag mår dåligt inombords men jag ska inte grina och skylla på samhället. Jag skulle kunna komma någonstans. Det är inte för att jag inte kan. Jag är smart. Jag är fostrad av gatan.

Ibrahim, 30 plus, cirklar runt vårt bord. Lyssnar. Flikar in något då och då.

Jag lägger in honom i texten – för hoppets skull.

– Jag är en pensionerad kriminell, ha, ha. För jag ska sluta. Jag ska ta körkort för lastbil och har blivit antagen till en kurs som Arbetsförmedlingen snart startar.

Jag går bara och väntar.