V som i vändning

För ett år sedan, den 22 januari 2009, använde isländsk polis tårgas mot demonstranter för första gången på sextio år. Människor var rasande, de hade insett att de blivit lurade. Det isländska ekonomiska undret var ett luftslott, och priset för den finansiella kollapsen skulle vanligt folk få betala. Inflationen hade på kort tid stigit till 17 procent och tillväxten sjunkit med 10 procent, nedskärningar och skattehöjningar var på väg. Nyval utlystes och finansministern avgick, men det räckte inte för att rädda regeringen som föll den 26 januari.

Island var ett extremt fall, men över hela världen hade börserna fallit fritt, banker gått omkull och konsumtionen tvärnitat. Den ekonomiska framtiden var höljd i ett kompakt mörker. Under vintern satt världens ledare i täta möten och diskuterade hur de skulle rädda ekonomin, de satte in stimulansåtgärder och delade ut räddningspaket för tiotals miljarder. Känslan hos såväl presidenter som vanliga medborgare var att detta var något man aldrig tidigare skådat, och det kunde gå precis hur som helst. På ekonomisidorna pågick samtidigt en mer akademisk diskussion om vilken typ av kurva krisen skulle leda till, det vill säga, hur länge skulle detta pågå? Olika bokstavsformer lanserades – U, L, V och W.

Pessimisterna beklagade att det dessvärre skulle bli en L-formad kurva, där ekonomin skulle sjunka långt ned i källaren för att bli kvar där ett bra tag. Några talade om ett omvänt J, alltså en längre nedgång och därefter en långsam, mind­re återhämtning. Andra menade att en utdragen U-konjunktur med gradvis uppgång var mest sannolik. Åter andra varnade för den försåtliga W-kurvan där en uppgång i ekonomin skulle följas av ett nytt kraftigt ras.

Några få optimister förordade ett klassiskt V-format hack i konjunkturen som, om än djupt, skulle följas av en snabb återhämtning och återgång till ett mer normalt läge. De fick mer hån än medialt utrymme eftersom deras scenario betraktades som alltför osannolikt.

Ändå var det just en oväntat snabb återhämtning och stabilisering som kom att utmärka andra halvan av 2009. Vid sommartid kunde nästan hela västvärlden se tecken på att deras krympande ekonomier började visa växtkraft igen, och vid årsskiftet 2009–2010 var det bara en handfull, mindre länder som fortfarande befann sig i recession.

Drygt ett år efter den värsta oron visar tillväxtkurvan för OECD-länderna ett djupt V för 2009 men nu tycks de åter växa i ungefär samma takt som före finanskrisen.

Kina leder som vanligt ligan med en väntad tillväxt på mellan 8 och 10 procent per år de närmaste åren. I västvärlden är man mest tacksam över att ekonomin inte krymper framöver. USA ligger lite före i konjunkturcykeln och beräknas få en tillväxt på 2–3 procent under detta och nästa år, medan EU hoppas få en tillväxt runt 1 procent i år, uppåt 2 procent 2011.

Det finns även andra indikatorer på att en återhämtning är på gång. Enligt OECD ökade den internationella handeln igen under 2009 och väntas fortsätta att stiga framöver, och börserna steg världen över, efter att på många håll ha nästan halverat sitt värde under krisen.
Det finns alltså goda belägg för att en vändning är på gång. Men den är bräcklig eftersom ekonomin är dopad av alla stimulanspaket och stödåtgärder.

– Vi har aldrig sett maken till stimulanspaket och det är svårt att säga om tillväxten är konstgjord eller om ekonomin kan stå på egna ben, säger Robert Bergkvist som är chefekonom på SEB.

Uppgången kommer att visa sig mer stabil, och mindre dopad, på vissa håll än andra. Krisen skapar nya förutsättningar. Vissa länder har tunga skuldbördor, vilket kommer att hämma dem framöver. Andra har inte påverkats så mycket. Det innebär att världshegemonin kan förändras gans­ka ordentligt framöver.

De flesta är överens om att länderna i Sydostasien har klivit fram som de stora vinnarna eftersom tillväxten där är många gånger större än i andra större länder. Med Kina och Indien i spetsen är Asien för första gången den ekonomiska drivmotorn ur en lågkonjunktur. Anledningen till att Kina fortsätter att vara det globala lokomotivet är dels att där finns en konkurrenskraftig arbetskraft och produktion, dels att statlig stimulans och kopplingen av den kinesiska valutan till dollarn gynnar kinesisk produktion.

I USA, där krisen hade sin upprinnelse, drivs tillväxten i stor utsträckning av inhemsk konsumtion, som utgör ungefär 70 procent av ekonomin. Detta, i kombination med ett stort handelsunderskott – USA importerar mycket mer än de exporterar – och en relativt stark dollar som gör varorna dyra för andra länder, gör att USA har svårt att exportera sig ur krisen. I stället är landet beroende av att amerikanerna själva börjar konsumera och köpa inhemska produkter igen. Och pessimisterna tror inte att det kommer ske under överskådlig framtid. Tidningen Newsweek skriver i en analys att »generation recession kommer att tjäna mindre och spara mer för alltid«.

I Europa är i stället många länder starkt beroende av sin export. Det gäller framför allt i Sverige och Tyskland. Enligt Världshandelsorganisationen WTO:s siffror för 2008, utgör den svenska exporten, 183 miljarder dollar, hela 54 procent av BNP. Tysklands export som ligger på runt 50 procent av BNP, uppgick 2008 till 1 462 miljarder dollar, vilket är en fjärdedel av hela EU:s export. Enligt färsk amerikansk och tysk preliminär statistik passerade dock Kina Tyskland under 2009 och blev världens största exportör.

I Europa har den inhemska konsumtionen aldrig varit motorn i tillväxtprocessen. Här slog den sjunkande globala efterfrågan omgående mot exportindustrin när finanskrisen övergick till ekonomisk kris, och det slog hårt mot sysselsättningen. För att få en nytändning i ekonomin krävs nu en internationell vändning och ökad efterfrågan från omvärlden.

– Det finns inga tecken på att den inhemska efterfrågan skulle öka. Europas ekonomi är fortfarande helt beroende av att Kina och Indien återhämtar sig och börjar efterfråga europeiska produkter igen, säger tidskriften Economists Europachef John Peet.

Den ekonomiska nedgången har slagit olika hårt mot olika regioner, men i Europa finns även stora inbördes skillnader. Tillväxten låg under sista kvartalet 2009 strax över nollstrecket i en majoritet av EU-länderna. Enligt EU-kommissionens prognoser kommer EU:s ekonomi som helhet att växa under 2010, men vissa länder, som Lettland, Spanien och Grekland, befinner sig i fortsatt recession. I Sverige krympte ekonomin med 5 procent förra året, men sista kvartalet vände tillväxten till plus. Tyskland krympte också knappt 5 procent 2009 men växte med nära 3 procent under tredje kvartalet, jämfört med året före.

Men trots att tillväxten har vänt upp ökar arbetslösheten fortfarande på många håll eftersom den slår igenom med en viss fördröjning. I Europa ligger genomsnittet på 9,5 procent, och toppen väntas passera under det närmaste året. Nivån på arbetslösheten varierar kraftigt inom EU, från Lettlands 22,3 procent till Nederländerna i botten med 3,9 procent. Hastigheten i ökningen i vissa länder är slående: från hösten 2008 till hösten 2009 mer än fördubblades den i alla de baltiska länderna.

Andra länder har sett måttliga ökningar, som Tyskland där arbetslösheten bara ökat från 7,1 till 7,6 procent. Men det beror på de åtgärder som satts in. Tyska staten har exempelvis gått in och kompenserat lönebortfall i många större företag som dragit ned arbetstiden för att slippa säga upp folk.

Arbetslösheten i Sverige ligger i dag på 8 procent. Nya siffror från Arbetsförmedlingen visar att arbetslösheten nu börjar plana ut. Däremot ser man ännu ingen ökning av sysselsättningen.

På den amerikanska arbetsmarknaden, som alltid betraktats som flexibel och dynamisk, har arbetslösheten också ökat snabbt och ligger nu strax över Europas snitt. Här pekar å andra sidan prognoser redan på att arbetslösheten har nått toppen och kommer att sjunka under 2010 och 2011.

– Problemen i Europa lär bli bestående på ett annat sätt än i USA. Där innebär inte arbetslöshet samma stigmatisering som här, dels är det lättare att få jobb igen, dels tar folk hellre mindre kvalificerade jobb än att gå arbetslösa, säger professor Harry Flam på Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet.

En ökande arbetslöshet är inte bara ett problem för de arbetslösa, den kräver kostsamma åtgärder och lägger sten på börda till redan hårt ansträngda statsbudgetar. På kort sikt lyckades de drabbade ländernas regeringar rädda de finansiella systemen, men det har kostat, och statsfinanserna har försämrats kraftigt på många håll.

Problemländer som Grekland, Irland och Lettland har sällskap av både Storbritannien och Spanien, alla med växande budgetunderskott på över 10 procent av BNP. Den svenska statsbudgeten gick mellan 2008 och 2009 från ett överskott på ett par procent till ett underskott på par procent – men statsskulden ligger på relativt blygsamma 40 procent av BNP, och den väntas inte växa särskilt mycket framöver.

– Både den nuvarande och förra regeringen såg till att bygga upp ett överskott i goda tider vilket gynnar oss i dagsläget, säger Nordeas chefekonom Annika ­Winsth.

Storbritannien, Irland, Frankrike och Tyskland har växande skulder på 80–90 procent av BNP, men många ligger ännu sämre till. Italien ligger i botten med en statsskuld på 114 procent av BNP. Grekland fick nyligen kritik och misstänks ha manipulerat siffrorna som ligger i nivå med Italiens. De svaga finanserna får konsekvenser.

– Det här kommer leda till spänningar inom EU och risken för politisk splittring är överhängande, särskilt som det saknas politisk vilja att genomföra de reformer som behövs i de värst utsatt länderna, säger John Peet.

Stora budgetunderskott och växande statsskulder kan bara åtgärdas med större intäkter eller mindre utgifter. I bästa fall både och. Höjda skatter riskerar att hämma tillväxten när den behövs som mest, för att få människor att börja konsumera igen.

– Jag tror att många länder med kniven på strupen kommer att tvingas dra tillbaka stimulanser tidigare än man har tänkt sig – och det kommer förstås att hämma tillväxten, säger Annika Winsth.

Men på något sätt måste politikerna hantera de dramatiskt växande budgetunderskotten. Det kommer att bli en av de viktigaste faktorerna för hur ekonomin utvecklas framöver.

– Så här stora budgetunderskott har vi tidigare inte haft samtidigt på olika håll i världen under en global ekonomisk kris. Jag hoppas att man genomför avregleringar inom EU. Det kostar inget ekonomiskt men kan vara politiskt utmanande, säger Lars Jonung, tidigare professor vid Handelshögskolan i Stockholm och nu forskningsrådgivare i makroekonomi vid EU-kommissionen.

Lite förenklat kan man säga att EU har viljan men inte utrymmet att använda högre skatter för att hyfsa till balanserna. Här är höjda skatter politiskt acceptabelt men i dagsläget skulle det knappast gynna EU:s konkurrenskraft. USA har ett budgetunderskott på 12–13 procent av BNP och en statsskuld på 84 procent av BNP. Här finns ekonomiskt utrymme att höja skatten, men det anses politiskt omöjligt.

Många ekonomer tror att den politiska enigheten blir extra viktig när den akuta fasen i krisen är över och det gäller att genomföra obekväma reformer, som att luckra upp arbetsmarknadsregler. EU-länderna har under denna kris samarbetat mer än kanske någonsin tidigare, Storbritanniens Gordon Brown, Tysklands Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy bjöd över varandra när det gällde löften om hur EU ska arbeta enat mot framtida finansiella bubblor.

Men unionen består fortfarande av nationalstater med skilda intressen, och nationella hänsyn kommer att styra politikerna även i fortsättningen. Svenskt Näringslivs vice vd Annika Lundius tror att EU:s ekonomiska framtid beror på förmågan att genomföra de reformer som behövs.

– Europas ekonomi hänger på om man lyckas förhindra protektionism såväl inom EU som i förhållande till den övriga världen. Att hantera de växande budgetunderskotten och att i rätt tid och på rätt sätt dra tillbaka de stimulanser som nu ges till ekonomin kommer att vara avgörande för utvecklingen, säger hon.

Ett år efter regeringskrisen är Island en av krisens stora förlorare. Landet har bytt regering, men brottas i stället med gigantiska problem när skulderna efter gamla Landsbankis försyndelser i Storbritannien och Nederländerna ska regleras. De hårt prövade islänningarna förkastar avbetalningsplanen Icesave och regeringen befarar att de unga och välutbildade ska fly landet.

Krisens vinnare är dels Sydostasien, som inte drabbats lika hårt som USA och Europa, dels de länder som för den bästa krispolitiken. Sverige tillhör dem som har förutsättningar att klara sig bra: arbetslösheten ökar inte längre, tillväxten har vänt uppåt, och statens finanser är under kontroll.

Men även om den underliggande tillväxten stabiliseras är börsernas starka utveckling inte bara av godo. De kraftigt stigande aktiekurserna världen över innebär ju att placerarna åter ökar sina förväntningar på ökade vinster i företagen, och därmed ökar de sin risk.

Om det kommer bakslag så att börserna plötsligt rasar igen ställs många av de mer optimistiska prognoserna på ända. Då blir ett W det mest sannolika scenariot.