Vad 25 år vid makten har lärt Putin om väst

Berättelsen om Putin måste börja innan han blev president, men att lägga för mycket tid på att beskriva hans uppväxt under enkla förhållanden i Leningrad är meningslöst. Det är en berättelse som president Putin personligen utformat noggrant och som sannolikt nästan helt och hållet är påhittad. Jag väljer att börja berättelsen om Putin den 31 augusti 1999. Vid det laget har han varit Rysslands premiärminister i knappt två veckor. Jag var korrespondent för SVT i Moskva vid den här tiden, och den allmänna meningen bland utländska journalister och korrespondenter var att Putin skulle bli ungefär lika kortlivad som Sergej Stepasjin (tre månader) eller Sergej Kirienko (fyra månader). 

Den 31 augusti 1999 var en tisdag och det var en mycket varm kväll i Moskva när nyheten kom om sprängdådet i köpcentrumet Manezj, Manegen, intill Kreml. Som korrespondent för SVT bodde jag ett par kilometer bort, och åkte in till centrum för att se vad som hänt. Inte någonstans gick det att komma in, det var omöjligt att ta bilder, fanns ingen att intervjua. Jag svettades som en gris i sensommarkvällen och åkte hem. På morgonen därpå läste jag in en text för Rapports morgonsändning om sprängdådet. Ett fyrtiotal skadade, en kvinna dog på sjukhus.  

Ett par dagar senare, 4 september, sprängdes ett hus i staden Bujnaksk i Dagestan. 64 människor dog, nästan 150 skadades. 8 september, ett par minuter i midnatt, sprängdes ett hus i en arbetarstadsdel i Moskva. Här dog 106 människor och nästan 700 skadades. 13 september, klockan fem på morgonen, sprängdes ännu ett hus i Moskva och 124 människor dödades. 16 september sprängdes ett hus i staden Volgodonsk i södra Ryssland. Här dog 19 människor. Vi som bodde i Moskva hösten 1999 frågade oss om vårt eget hus skulle bli nästa mål för terrorn. 

Efter en månad med Putin som premiärminister hade över 300 människor dödats i terrordåd. Den 24 september kom Putin med ett uttalande som uttryckte något Ryssland längtat efter – nu var det en ny sheriff i den här stan. Putin lovade att döda terrorister, ”till och med om de gömde sig på muggen”.  

Putins språkbruk var hämtat från förbrytarslang och var ett ovanligt exempel på en rysk politiker som uttryckte sig konkret och begripligt. Och som verkade ta ansvar. Jeltsin hade under alla år vid makten sett till att kunna skylla på andra om beslut inte riktigt gick som man hoppats. Jeltsin vägrade ta ansvar för det katastrofala angreppet på Tjetjenien i december 1994; han såg till att ”liberala ekonomer” fick bära ansvaret för den ekonomiska chockterapin. Och så kom Putin och sa: ”det här ska jag jävlar i mig se till att lösa!” 

Där börjar berättelsen om Putin.  

Hösten 1999 dominerades av parlamentsvalet i december. Sommaren därpå skulle det bli presidentval, och allt verkade upplagt för att den Mussoliniliknande demagogen Jurij Luzjkov, Moskvas borgmästare, skulle vinna både i parlamentet och i presidentvalet. Jeltsin kunde inte väljas om; Rysslands konstitution var tydlig – högst två mandatperioder, och Jeltsins andra var snart slut.  

Putin kampanjade ihop med ministern för Rysslands räddningstjänst, Sergej Sjojgu och brottarvärldsmästaren Alexander Karelin. De båda senares stjärnstatus skulle ge glans åt den ännu okände Vladimir Putin. Medan terrorn skakade Ryssland bedrev de ryska medierna en hetskampanj mot Luzjkovs parti och lyfte fram Putin som nära nog en frälsarfigur. En som får saker gjorda. En man som tog lagen på allvar och som förstod att demokratin kräver ordning och fasthet.  

Vi journalister i Moskva plågades hösten 1999 i första hand av hemmaredaktionernas envisa fixering vid ”milleniumbuggen”. Det fanns misstankar om att Ryssland var helt oförberett för den katastrof som väntade 1 januari 2000. Rapportredaktionen förbjöd mig att gå på ledighet över jul och nyår, eftersom Gud vet vad kunde hända när 99 blev 00. Min misstanke var att Ryssland skulle få lika lite problem med detta millieniumskifte som med det förra, för tusen år sedan. Rysk infrastruktur var ganska analog.  

Min familj och jag satt hemma på nyårsaftonens förmiddag, med tv:n på, när det plötsligt annonserades en extrasändning med ett meddelande från Ryska federationens president, Boris Nikolajevitj Jeltsin.  

– Jag avgår; jag har gjort allt jag kunnat, sa Jeltsin.

Enligt Rysslands grundlag är det då premiärministern som tar över som tillförordnad president fram till ett val som skall hållas inom tre månader. Vladimir Putin var nu president, och jag fick jobba en hel del med egna extrasändningar den dagen. Likväl hann vi fira nyåret med vänner och vi avslutade kvällen på Röda torget.  

Putins första tal som Rysslands president, i och för sig bara tillförordnad, är knappt fem minuter långt, och hans budskap är: nu är tiden av kaos och oordning bakom oss. Landet står enat. Senare, inför valet i mars 2000, myntar han begreppet ”lagens diktatur”.  

– Demokrati, det är lagens diktatur, inte en diktatur för dem som är skyldiga att skydda lagen. Jag tycker att det borde vara överflödigt att påminna om det här: en domstol fattar beslut i namn av Ryska federationen och är skyldiga att leva upp till detta. Polisen och åklagarväsendet ska tjäna lagen och inte försöka privatisera de mandat de har för egen nytta. Deras enda uppgift är att skydda människor och inte några falska ideal om kåranda och heder. 

Putin vinner ganska komfortabelt. Jeltsin har redan sett till att medierna är lydiga. Ekonomin börjar fungera. Samma vecka som Putin blir vald till president väljer Ikea att ange priser på sitt nyöppnade varuhus i Moskva i rubel, i stället för, som alla andra, i dollar. Putin inbjuder Rysslands mäktiga storföretagare, oligarkerna, till ett slags Saltsjöbadsavtal för att bestämma gränserna mellan hans, politikens och deras, ekonomins, territorium. Och hans första stora policyprojekt blir en informationssäkerhetsdoktrin, där han noterar att landet befinner sig under angrepp från ”vissa länder” och deras säkerhetstjänster. Ryssland måste stärka den statliga kontrollen över informationsmarknaden.  

Nästan omedelbart drar Putin igång en kampanj för att säkra den statliga kontrollen över Rysslands medier. Oberoende medieföretaget Media Most, som äger en av de ledande tv-kanalerna, flera radiokanaler och tidningar, tas över av statsägda Gazprom. I januari 2001 byts redaktionsledningarna ut och alla redaktioner ställs under Kremls kontroll. I ett lugnt, men skoningslöst, tempo tystas oberoende röster. Putin fullbordar en process som Jeltsin inlett fem år tidigare. Rysslands samhällsdebatt flyttar till sociala medier, bloggar och chattrum. 

Hösten 2001 inträffar terrordådet mot World Trade Center i New York och Putin är snabb med att uttala stöd och sympati – Putin var den förste statschef som tog kontakt med USA:s president Bush för att uttala stöd, och han höll senare ett tal i rysk tv: 

– Ryssland vet av egen erfarenhet vad terror är. Därför förstår vi bättre än andra det amerikanska folkets känslor. När jag nu, i Rysslands namn, vänder mig till Förenta staternas folk, så vill jag säga att vi är med er, helt och fullt och vi känner er smärta. Vi stödjer er.  

Putin besöker USA i november och lägger ner en krans vid Ground Zero i New York. Han signerar en minnesplakett med texten: ”Jag böjer mitt huvud inför terrorns offer. Jag är hänförd över New York-bornas mod. Denna stora stad och Amerikas stora folk kommer att segra!!! Vladimir Putin, 15 november 2001.”  

Putins tydliga stöd till USA efter 9/11 tystar kritiken mot den allt hårdare repressionen i Ryssland. Han är på ”vår” sida i kriget mot terrorismen.  

De enda som klagar vid den här tiden är gnälliga journalister. Rysslands ekonomi blomstrar. Oljepriset bara rusar och det finns hur mycket pengar som helst till allt möjligt. Moskva snyggas upp och får ett rykte som en partystad för superrika och superglamourösa. Putins första åtta år vid makten är en nästan oavbruten köp- och slösfest. 2008 är hans andra mandatperiod över. Helt enligt konstitutionen träder han snällt tillbaka och ger sitt stöd åt Dmitrij Medvedev i presidentvalet i mars 2008. Medvedev vinner med över 71 procent av rösterna. Han är den yngste presidenten i Ryssland sedan revolutionen.  

Dmitrij Medvedev utser Putin till regeringschef, och i nästan alla sammanhang talar om deras ”tandemstyre”. I själva verket är det ganska tydligt att det är Putin som både styr och trampar alldeles själv. Medvedev sitter knappt på cykeln, men väcker uppmärksamhet med ett intresse för tekniska gadgets och någorlunda modern musik – Medvedev visade sig vara ett fan av brittiska rockgruppen Deep Purple, och han ståtade tidigt med både iPhone och iPad. Hans musiksmak och teknikintresse ledde till att många utomlands drog slutsatsen att Ryssland nu leddes av en ung liberal. 

Efter några månader som president beordrade Medvedev en invasion av Georgien. Något inte ens Putin gjort under sina åtta år. Ryssland gick in, sedan en georgisk trupp hade gjort ett försök att ta kontrollen över den georgiska utbrytarregionen Sydossetien. Invasionen gick bra och dåligt. Rysslands militär hade gott om manskap och vapen, men operationen visade allvarliga svagheter. Rysslands framgångar byggde nästan helt på Georgiens misslyckanden. Georgiens militär hade fått ny utrustning från USA, men var dåligt övad på utrustningen och kunde knappt göra motstånd. 

EU gick snabbt in och förhandlade fram ett vapenstilleståndsavtal som på alla sätt gynnade Ryssland. Ryssland slapp allvarliga sanktioner eller konsekvenser av invasionen; lärdomen i Kreml var att Väst ogärna satte hårt mot hårt. Det avtal EU förhandlat fram stärkte snarast Rysslands kontroll över utbrytarregionerna Sydossetien och Abchazien. Kriget hade lönat sig.  

Ett större problem för Putin var finanskraschen samma höst. Rubeln tappade snabbt i värde, industriproduktionen minskade dramatiskt. De feta åren var över. Rysslands ekonomi har ännu inte kommit tillbaka i samma nivåer som före 2008.  

2012 var det presidentval igen. Medvedev hade kunnat bli omvald, men hans parti valde 24 september 2011 att nominera Vladimir Putin till president, trots att konstitutionen endast tillåter två mandatperioder. Men genom vad som skulle kunna kallas kryphålsadvokatyr ansågs det möjligt att låta Putin ställa upp i val igen. Lagom till valet justerades också mandatperioden till sex år, från tidigare fyra.  

Fram till den här punkten gick det fortfarande att hävda att Ryssland hade demokratiska institutioner, men i och med presidentvalet 2012 var det tydligt att Putins ord om ”lagens diktatur” inte varit något annat än prat. Putins vilja var högsta lag i Ryssland.  

Valet 2012 bör nog anses ha varit en besvikelse för Putin. Han vann med ynka 63 procent – mindre än vad Medvedev hade fått i valet 2008. Valet väckte också ett djupt missnöje bland väljarna. Valfusket var så öppet och grovt att människor över hela Ryssland gick ut och demonstrerade. Ryska medier beskrev proteströrelsen som något slags hobbyverksamhet för tramsiga kulturfjantar och försökte skratta bort den. Men Kreml satte in polisstatens hela resurser för att gripa ledare och aktivister och på alla sätt avskräcka folk från att protestera. Vid det här laget hade även staten börjat försöka ta kontrollen över sociala medier; ett område där samhällsdebatten ännu kunde föras.  

Polisen grep ledare och aktivister som dömdes till långa fängelsestraff. Gripandena skedde inte sällan slumpmässigt. Det finns en nyckfullhet i repressionen som gör att det är svårt att veta vad som väntar: en protestaktion kan genomföras utan ingripanden, medan nästa slås ner våldsamt.  

Putin deltar i förlöjligandet av protesterna. Symbolen för aktionen är ett vitt band som fästs på kläderna. Putin kommenterar det hela med att han trodde att folk hängt på sig kondomer.  

En starkt uppmärksammad aktion under den här tiden är Pussy Riots Punk Prayer i Moskvas största kyrka, Frälsarkatedralen. Fem maskerade kvinnor gick in i kyrkan och framförde en sång där de bad jungfru Maria om att fördriva Putin från Ryssland. Två av kvinnorna dömdes till fängelse och satt inne i nära två år.  

Inget av allt detta påverkade på minsta vis Putins installation den 7 maj för en tredje, konstitutionsvidrig mandatperiod. Medvedev fick flytta ut med sin iPad till premiärministerkansliet. Han och Putin nickade kanske åt varandra när de möttes med sina flyttlådor på vägen. 

Putin har vid det här laget monterat ner medierna och demonstrerat sitt förakt för grundlagen. Han har sett till att mörda en rad oppositionella journalister och förvandlat medierna till en blandning av tingel-tangel-TV och presidentpanegyrik à la Nordkorea. Konsumera och håll er undan politiken, är det generella budskapet till den ryska allmänheten.  

Putin identifierade tidigt Rysslands brist på ”mjuk makt” – inflytande genom musik, konst, kultur och sport – som ett säkerhetsproblem. Att genomföra stora internationella evenemang var, ansåg Putin, en fråga om rikets säkerhet, och genom mutor, påtryckningar och ambitiösa satsningar kunde Ryssland ro hem en rad stora mästerskap – framförallt vinter-OS 2014 i Sotji. 

Mitt under spelen, Putins demonstration av mjuk makt, angriper Ryssland Ukraina och tar kontrollen över Krimhalvön. Det är en skickligt genomförd hybridkrigsoperation i ett läge när Ukraina skakas av politiskt kaos. I princip har ryska staten plockat fram handboken från annekteringen av de baltiska staterna. En snabb, fejkad folkomröstning genomförs under rysk militär närvaro, helt i strid mot lag och folkrätt. Processen tar bara några veckor från militär ockupation till illegal annektering. Mjuk makt i Sotji, hård makt på Krim.  

Än en gång blir reaktionen från omvärlden ganska stillsam. Europeiska politiker drar sig för att ställa krav på Ryssland; ändå är det vid den här tiden ordet ”russofobi” börjar segla upp i det ryska statspratet. Varje form av kritiskt yttrande mot ryskt agerande stämplas som ”russofobi”. 

Putin har under den här tredje fasen av sin regim blivit allt mer isolerad. Både från omvärlden och från sina medborgare. Han reser allt mer sällan runt i landet och ses allt mer sällan ihop med andra människor. Under de samtal vintern 2021–2022, då olika europeiska makthavare försökte förhandla med Putin om att avstå från att angripa Ukraina, hölls möten vid absurt långa bord. Enligt uppgifter – för att inte riskera smitta från de utländska ledarna.  

Han har distanserat sig från dem som brukar kallas hans vänner. Sergej Ivanov som han känt sedan universitetstiden i Leningrad syns inte längre vid hans sida; Sergej Sjojgu, Putins reskamrat vid flera manliga fiske- och jaktresor till Sibirien, har försvunnit på en obegriplig tjänst. Ryska dissidentmedier har skrivit om palats och lustjakter och hemliga residens där älskarinnor och barn bor, men den mediebild som Kreml hävdar är att Putins enda livskamrat är Ryssland.  

Oljan har fungerat som Viagra för Rysslands impotenta näringsliv. Rubeln faller, räntorna stiger. Det råder ingen matbrist i Ryssland, men livsmedelspriserna har blivit smärtsamt höga. Men en diktator behöver inte bry sig om folkets välstånd. Den ryska ekonomin är dålig, men det finns fortfarande pengar nog till det viktiga: kriget och eliternas trivsel. Den ryska statsbudgeten är i balans, trots att en tredjedel av statens utgifter går till militärutgifterna. Vård, skola, omsorg – dit går inga pengar. Mätta pensionärer, fungerande skolor och en anständig sjukvård är inte viktigt i Putins Ryssland. 

Allt vad vi vet i dag, efter 25 år, om Putin, visste Sveriges regering i januari 2000. Vid den tiden ställde diplomater och politiker i hela världen frågan ”Who is Mr. Putin?” Men i Sverige fanns folk med goda insikter och åsikter om Rysslands nya ledare. 

I en rapport till UD skriver förre generalkonsuln i S:t Petersburg, Sture Stiernlöf, om sina intryck av den nyblivne tillförordnade president Putin. Stiernlöf har haft mycket att göra med Putin under förhandlingar om en ny byggnad för Sveriges generalkonsulat; de har träffats flera gånger. Putin har även varit middagsgäst hemma hos Stiernlöf. Stiernlöf beskriver i rapporten Putins förhandlingsstil, hans attityd och uppträdande. 

Rapporten skickades till UD, regeringskansliet, försvaret och flera andra myndigheter men hemligstämplades omedelbart. För två år sedan avhemligades rapporten delvis, men alla omdömen om själva Putin var fortfarande hemliga – utom noteringen att Putin hade en välskräddad kostym och ett fast, muskulöst handslag. Alla Stiernlöfs övriga intryck av Putin riskerar att skada Sveriges förhållande till främmande makt, anser UD.  

Putins kvartssekel inleddes i våld och våldet har präglat hans tid vid makten. Inget tyder på att han kommer att försvinna inom en överskådlig framtid. Genom ytterligare manipulationer av konstitutionen har han gjort det möjligt att bli kvar som president till år 2036. Han kommer redan 2028 att vara Rysslands äldsta härskare någonsin i historien.  

Att Rysslands ekonomi är en katastrof, att kriget mot Ukraina går illa och att inga samhällsinstitutionen längre fungerar betyder inte att Putins ställning är hotad. Han kontrollerar våldsmaskineriet och lögnapparaten. Det är allt som behövs.  

Våld, lögn och tystnad. Våldet och lögnen står Putin för; tystnaden kommer från vårt eget utrikesdepartement. 

Per Enerud är Rysslandskännare, författare och tidigare utrikeskorrespondent i Moskva.

***
Läs även: Därför behöver inte den ryska ekonomin fungera bra

Läs även: Putin behöver inte folkets stöd för att vinna