Vad blir det av barn som aldrig får tävla?

Herrlandslagets plågsamma misslyckande mot Österrike i EM-kvalet i fotboll i september har jag nästan lyckats förtränga (förlust 1-3 på hemmaplan). Men ett segment av uppsnacket i tv-studion inför matchen sitter kvar i minnet. Svensk fotbolls framtid var på tapeten. De unga som ska ta över – hur odlas de fram? Diskussionen var högintressant och föranleddes av att  Stockholms fotbollförbund just beslutat att skrota alla serier för lag där spelarna är under 13 år. 

Vafalls? Inget seriespel? Ska lagen möta sig själva? Nej, inte riktigt. Men nästan. Hädanefter ska lagen själva välja ut vilka motståndare de vill pröva krafterna mot. Ungefär som när man bokar tennistid med en kompis. Eller förresten; ordet ”motståndare” leder tanken fel, för det implicerar tävlan, rivalitet, konkurrens. Där ena parten kan vinna – och den andra alltså definitionsmässigt förlora. Och det är tydligen något som unga bollssparkare måste räddas från. 

Det för förbundsansvariga så  förhatliga och problematiska tävlingsmomentet inom barnidrotten har därmed ytterligare nedmonterats, från en redan rätt ljummen nivå. Antitävlans-processen har nämligen pågått ett bra tag. 2017 var ett märkesår. Då togs beslutet att förbjuda tabeller över seriespelet för barn upp till tolv års ålder i hela landet. Inte ens resultat i de enskilda matcherna fick registreras.  

 Blev det 5-5? 4-1? 0-2? Ingen skulle veta. 

På Svenska Fotbollförbundets (SvFF) hemsida utvecklas argumentationen, under rubriken: ”Varför inte kora segrare inom barnfotbollen?” Så här skriver man: ”När barnen själva beskriver vad som gör att man börjar och fortsätter med idrott så svarar övervägande delen att man vill vara med sina kompisar och att man får lära sig nya saker.”  

 För att fler unga ska få positiva minnen och erfarenheter av fotbollen bör därför, enligt SvFF,  fokus ligga  på personlig utveckling samt ”glädjen över att alla får vara med.” 

Riskerna med resultatfokus radas upp pedagogiskt: 

Visst vill barn tävla, fortsätter SvFF. De tävlar om ”vem som kommer först till bollen och vem som skjuter hårdast.” Detta ska de fortsätta att göra: ”men på sina egna villkor och utan inblandning av vuxnas värderingar kring tävling”. På detta sätt stärks motivation och lagsammanhållning, lyder resonemanget. Plus att pojkarna/flickorna ”vågar prova och testa saker på planen utan rädsla att misslyckas”.  

Prestation ställs alltså i motsatsställning till resultat och här citeras förbundets utbildningschef: ”För att använda en klyscha så skapar man mer vinnarskallar med prestationsfokus”.  

Notera att ”prestation” här betyder fräsig klackspark, fina inlägg eller svettig tröja. Inte om matchen slutade 1-2 eller 2-1. 

Barnen ska alltså bli vinnarskallar – men utan att få öva sig i att vare sig vinna eller förlora?  

Psykiatrikern, författaren, niobarnspappan och Fokus-kolumnisten David Eberhard, själv entusiastisk amatöridrottare, skräder inte orden om  svensk fotbolls vägval.     

– Det är rena vansinnet.  

Han menar att bortplockande av tävlingsmomentet tar bort en stor del av lusten; samt att det ligger utanför allt vad forskningen säger om hur hjärnan fungerar. 

– Om du inte lär dig tävla tidigt kommer du att underprestera. Du blir bra på det du gör och övar på. Så fungerar hjärnan rent plastiskt. 

Det vill säga, om du inte tränar för tävlingssituationen, blir du inte bra på att tävla. 

– Vill vi ha ett framgångsrikt landslag, är den här anti-tävlingsidén alltså kontraproduktiv. 

Fotbollen är långt ifrån ensam om att framhäva idrottens mjuka värden. Även i  de andra större svenska lagidrotter har ansvariga resonerat likartat. Dock inte motståndslöst.   

Södermanlands ishockeyförbund förordade exempelvis i ett remisssvar, när frågan utreddes, att man borde behålla serietabellerna. ”Tävlingsmomentet är viktigt”, skrev man. Dessutom skulle åtgärden mest bli ett slag i luften: ”Barnen och ungdomarna har ändå koll på resultaten”.   

 Däremot, tillfogade sörmlandshockeyn i kompromissens anda, får gärna resultat på individnivå städas undan. Till exempel målstatistik. Målfarliga Bill eller Britta ska inte tillåtas pråla och skina. 

Tillbaka till det där expertsnacket i tv-studion: Meningarna var delade. Landslagets och Arsenals förre mittfältsdynamo Fredrik Ljungberg talade i starka ordalag om hur centralt tävlingsmomentet hade varit för honom redan som  knatte: Utan ett resultat att jaga, varför skulle man ge sitt yttersta, tänja gränserna, hela tiden vilja mer? 

Och här tränger sig minnen från min egen  extremt blygsamma bakgrund i  barndomens bollsporter på. Det är det ju tävlingssituationerna, de skarpa lägena, som skiner överlägset starkast. Som skolmästerskapen i bordtennis i högstadiet våren 1980. Patrik Lundén städades geschwint undan i finalen och innan dess den bollgenialiske Fredrik i semin. Men höjdpunkten var ändå kvartsfinalen där en slipad ”fegdefensiv” lite oväntat bemästrade pojklandslagsspelaren i basket, Jocke (tillika mycket dålig förlorare). 

Och här en mer allmän reflektion kring uppväxten. Att springa snabbast uppför trapporna eller spela Monopol eller tändstickspoker eller köra cykel-speedway eller hoppa höjd över egensnickrad ställning på landet var ju inte ett dugg kul om de andra inte ansträngde sig. Segerns sötma förutsatte hotet av förlustens beska eftersmak. 

Därmed inte sagt att det saknas avarter inom barnidrotten, kopplade till bland annat osund resultathets. SvFF och andra förbund adresserar alltså någonting reellt som måste tas på allvar. Till exempel möjligheten att den kroppsligt sent utvecklade bolltalangen tappar sugen när hon inte får vara med då laget toppas, fast hon bär en fantastisk potential inom sig. För att inte tala om alla fanatiska och förfärliga ”idrottsföräldrar”, som det finns tusen skräckhistorier om.  Att dessa barnidrottens avigsidor adresseras, har David Eberhard inget emot. Men det kan göras på andra sätt än genom att sluta registrera matchresultat. 

– Det är klart det är olämpligt med en obalanserad pappa som står och skriker på motståndarna, domaren, det egna barnet. Men att ta bort tävlingsmomentet är bara en omväg runt just det specifika problemet. Vilket i sin tur har att göra med att vi lever i ett ansvarslöst samhälle där vi inte förmår eller vågar ta bort de här föräldrarna. 

Risken finns förstås också att ett överdrivet resultatfokus premierar defensiva och spelförstörande, men i längden inte särskilt utvecklande, strategier. Liksom rent fusk. 

Det grundläggande syftet med att tona ned tävlingsmomentet är därför inget som rätt och slätt ska avhånas. Vi är nog många föräldrar som skriver under på den devis som formuleras på SvFF:s hemsida: 

”Så många som möjligt, så länge som möjligt, så bra som möjligt”.  

Hur bra Sveriges landslag är  må vara sekundärt i mångas ögon. Men aversionen mot tävlan, om den dras för långt, saboterar för hela samhället anser, David Eberhard. Han har i  flera böcker utvecklat kritiken mot ett samhälle med för mycket curling av barnen och en överdriven aversion mot risk och fara. 

Han understryker att tävlingsmoment finns under hela livsresan. Som vuxen kanske man inte tävlar i idrott – men i väldigt mycket annat. Både mot sig själv och mot andra. 

Eberhard refererar bland annat till psykologiprofessorn Anders Ericsson som i boken Peak populariserade idén om att det krävs 10 000 timmar av övning för att bli riktigt bra på något. 

– Viktigt i sammanhanget är att det inte handlar om 10 000 timmar vilka som helst, utan du ska ligga på eller över gränsen för din förmåga. Och utsätter du dig inte för tävlingsmoment, kommer du inte att hamna där. 

Eberhard vrider sedan blicken mot skolan. 

– Den här tankefiguren att det är fult att tävla satte fart när man tog bort betygen. 

Under hans skoltid – sjuttiotalet och början av åttiotalet – var vissa ämnen, som matematik och engelska, uppdelade i allmän och särskild kurs. Eleverna nivågrupperades alltså i viss mån efter begåvning/motivation. Och betyg fick man på den tiden redan från tredje klass. 

Men snart blev det andra bullar. Allmän och särskild kurs togs bort. Alla skulle lära sig i samma takt. Och betyg kom att anses som destruktiva. Vissa partier ville helt sonika plocka bort dem helt och hållet.  

 I den över svensk skolpolitik svidande kritiska antologin Kunskapssynen och pedagogiken skriver idéhistorikern Ingrid Wållgren: 

”För pedagoger som intresserade sig för postmoderna teorier om kunskap och makt blev exempelvis betyg i skolan – då de identifierar lågpresterande eller svaga elever – detsamma som att straffa människor.” 

Betygen satte stämpeln ”mindre värd” på dem som presterade sämre, ansåg progressiva skolreformatörer med rötterna i en auktoritetshatande och jämlikhetsbesatt 68-vänster. Att mäta kunskap var inte bara orättvist, utan rent av förtryck och en social sortering. 

Hur ser Skolverket på betyg i dag? På hemsidan finns en inventering av argumenten för deras vara eller icke vara: 

"Studier har visat på olika negativa effekter av betyg. Det handlar främst om elevens självbild. Att konstant få låga betyg, kan befästa bilden av att vara någon som inte kan.”  

Följden kan bli, menar Skolverket, att det saknas ”anledning att anstränga sig, och betygen fortsätter att vara låga och intresset sjunker.” 

Men verket skissar också på en betygspositiv motbild. Eleven ges ”en tydlig bild av hur egna ansträngningar leder till förbättrade resultat, vilket kan stimulera till lärande. Genom att regelbundet tvingas sätta ett betyg måste också läraren på allvar värdera elevens kunskaper och kan då inte ducka för att en elev halkar efter." 

David Eberhard anser att boten – mindre betygshets –  är värre än soten för de flesta elever. 

– Till slut måste man ju ändå ge betyg, och det som händer då är att barnen blir superstressade. Under en galen period var det först i åttonde klass – näst sista året av obligatorisk skola – som dina resultat mättes. 

Han lägger till att det givetvis måste finnas en medvetenhet om individuella skillnader. Vissa har en stressrespons som gör att de underpresterar i ”skarpt läge”. 

– Men det är inget argument för att ta bort tävlingsmoment generellt. Barn kommer ändå alltid att tävla. Och hellre då om huvudstäder och halländska floder, som jag och min bror gjorde under vår uppväxt, än om Instagram-likes och märkeskläder. 

En tragikomisk illustration till de alternativa spår som dagens unga – i detta fall tjejer – lätt växlar in sin tävlingslust på finns i en krönika i Aftonbladet av författarinnan Tone Schunnesson. Hon berättar om när sminkbutiken Lyko öppnade i Stockholm nyligen: 

”Lyko verkar inte ha fattat den fullständiga psykosen kring smink på till exempel Tiktok och underskattade därför trycket. Tjejer sov utanför butiken och det blev panik och folk fick inte sin goodiebag och det var bilder som påminde mig om tjurrusningen i Pamplona.” 

Stackars oss tjejer, skriver Schunnesson. Som ”sover på gatan som luffare för en påse smink. /…/ Och så här håller vi på trots rösträtt och gratis utbildning när hela världen är vårt ostron och vi borde vara fria och glada.” 

Skolan har även undergrävt tävlingsmomentet genom en modern pedagogik med mindre inriktning på faktakunskaper och förmedlat kunskapsstoff; det vill säga sådant som är lätt mätbart på prov. I stället ligger fokus på självlärande och abstrakta resonemang, vilket skickar ut de unga på ett epistemologiskt gungfly. För att inte säga kvicksand. Där somliga sjunker snabbt. 

 – Det är en pedagogik som är ur fas med hjärnforskningen. Bland annat har man tappat den centrala tanken, att repetition är kunskapens moder. Ta ett ”gammeldags” läxförhör. Det innehåller repetitionsmoment både när man läser in sig, och vid själva provtillfället, säger David Eberhard. 

– Den nya pedagogiken blir extra knepig för killar, som generellt är mer tävlingsinriktade än tjejer. Det är ett av problemen med den feminiserade skolan. 

Men självfallet kan även tjejer drabbas. Minnesbilder från mina egna döttrars skolgång pockar på. Som när yngstingen Alma, lätt uttråkad och med koncentrationsproblem, i andra ring skulle skriva en uppsats om uigurernas situation i Kina, akademiskt uppställd. Ämnet var, hör och häpna, varken geografi, samhällskunskap eller svenska. Utan engelska!  

 Försök att förstå vilka gigantiska trösklar som tornade upp sig innan hon kunde gå i clinch med det engelska språket. Hon skulle gräva fram källor. Läsa på om uigurerna och om Kina. Försöka förstå den akademiska strukturen i en uppsats. I mellanstadiet hade hon tyckt att engelska var rätt kul. Inte minst de korta glosförhören hemma. Man satt några minuter och drillade henne, sedan satt orden.  

Hur det gick med uppsatsen? Några slagord om förtryck och utsatthet gick väl in, men huvuddelen av texten fick hennes far – undertecknad – skriva. 

 Nå, vad säger då forskningen? Befrämjar silkesvantarna de ungas psykiska hälsa? Snarare tvärtom, verkar det. För parallellt med den långsiktiga nedtoningen av tävlingsmomenten i tillvaron visar datan på ökad psykisk ohälsa.  

Enligt Folkhälsomyndighetens återkommande enkäter ”Skolbarns hälsovanor” har andelen 13- och 15-åringar med minst två psykiska och/eller somatiska besvär mer än en gång i veckan, ungefär fördubblats jämfört med åttiotalets mitt. 

Även andelen som känner sig stressade av skolarbetet ökar. ”Och parallellt med den självrapporterade ohälsan har diagnoser som depression och ångest samt förskrivningen av SSRI ökat bland barn”, rapporterar Läkartidningen. Samt att ”mellan åren 2017 och 2021 ökade antalet aktuella barn och unga inom BUP med 14 procent och antalet årliga besök med 16 procent.”

Dessa siffror är i sig inget absolut bevis för att bortklemandet är skadligt och att man i längden blir olycklig av att inte tävla. Ohälsotalen kan inte ges en enkel heltäckande förklaring. Vilken roll spelar exempelvis sociala medier och ”skärmsamhället” för den psykosociala stressen? Ändrade familjemönster? Allmänt högre tempo i samhällsutvecklingen? ”Gig-ekonomi”, mindre förutsägbar arbetsmarknad, mer svårplanerad ”karriär, tilltagande sekularisering (vilket kan översättas till att det har blivit svårare att finna meningen-med-livet utanför sig själv)? Et cetera.

Och måhända skönjer vi här även en positiv utvecklingslinje? Ett samhälle som är mer accepterande och lyhört kring själsligt trassel. I stället för att knipa ihop och sakta vissna, signalerar man i dag att det finns hjälpbehov. 

Men nog borde ohälsoökningen stämma en smula till eftertanke? Den har identifierats inte bara här, utan brett i världen. Inte minst i USA, där barn/unga som söker hjälp och behandlas för ångest och depression flerfaldigats under senare decennier. 

En som tagit fasta på den här utvecklingen – och kopplat den till en modern syn på barn som svaga – är den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt, av tidskriften Foreign Policy utsedd till en av världens främsta tänkare. 

I böcker som bestsellern  The coddling of the American mind. How good intentions and bad ideas are setting up a generation for failure  från 2018 torgför Haidt tanken att motstånd, smärta, risktagande och nederlag – alltså upplevelser kopplade till bland annat tävling och konkurrens – är nödvändiga element i barns utveckling till mogna, friska vuxna.  

 Haidt återkommer ofta till tre, enligt honom, mycket samhällsfarliga idéer. Två av dem kommer här: 

Den tredje stora och dåliga idén som Haidt lägger under lupp formulerar han så här:  

Den som kan sin Nietzsche ser allusionen på den tyske filosofens sentens om att det som inte dödar härdar, vilket naturligtvis inte alltid är sant. Det finns fruktansvärda trauman – vi kan här lyfta fram krigsveteraner och barn från superdestruktiva uppväxtförhållanden – som vållar mer eller mindre irreparabel själslig skada, i form av sådant som PTSD. 

Men för att illustrera sin grundtes, alltså att vi behöver möta motstånd och ta oss förbi hinder för att uvtecklas som individer, brukar Haidt börja med att tala om jordnötter. 

Jordnötsallergi är en åkomma som länge varit på stark frammarsch. Men – visar studier – barn i riskgrupper för att utveckla denna allergi sänker sin risk rejält om de exponeras för ”jordnötspudrade” snacks från tidiga år. 

Genom att utsättas för något potentiellt problematiskt stimuleras i detta fall immunförsvaret. Vilket Haidt kallar en ”anti-fragil” reaktion.  

 Anti-fragil är här motsatsen till fragil. Ett vinglas är fragilt. Det går sönder när det tappas i golvet. Ett ”plastglas” är däremot resilient (motståndskraftigt). Det går inte sönder – men det blir inte heller bättre, tåligare, starkare av fallet. Med begreppet ”anti-fragilt” vill Haidt alltså lyfta fram sådant som gynnas av påfrestningar. Blir starkare. En muskel som tränas på gymmet, till exempel.  

Termen anti-fragil har Haidt lånat av ekonomen Nassim Nicholas Taleb, känd för bland annat böckerna The Black Swan och Antifragile. Taleb  argumenterar  för att vi människor ofta tänker felaktigt kring risk. I komplexa system – som livet självt – kommer helt oförutsedda saker att hända; ändå är det bara tidigare händelser/erfarenheter som ligger till grund för våra mer eller mindre medvetna kalkyler.  

 Vi går ut i världen förvissade om att alla svanar är vita – men en dag dyker en svart svan upp.  

Denna defekt, om man så vill, blev tydlig under finanskrisen 2008 då helt nya systemhot dök upp som banker och andra institutioner var pinsamt illa rustade att möta. Människans immunförsvar är däremot ett föredömligt antifragilt system, som är väldigt bra på att klara av ”svarta svanar” – och till och med blir starkare av dem.  Analogin till barnuppfostran är denna: Hur mycket vi än försöker undanröja alla hot och risker för dem så kommer vi att misslyckas i den ambitionen. Vi måste därför, menar Haidt, rusta barnen för vägen, inte bereda vägen för barnet. Inte curla bort allt jobbigt. Bara så blir barn starka och livsdugliga och lär av sina misstag; alltså antifragila.

Det är förstås jättetråkigt om lille Kalle faller från klätterträdet och bryter armen. Men i en värld helt renons på brutna barnarmar, kommer våra små att förbli små: ömtåliga, fragila. I överdriven rädsla för att traumatisera dem genom konkurrenstryck och risker löper vi risken att förvandla dem till snöflingor, som smälter bort vid minsta omvärldspust.

Som Haidt ser det har vi i västvärlden sedan nittiotalet pushat de unga i riktningen inlärd hjälplöshet. Delvis av en starkt överdriven rädsla för en förälders värsta mardröm: att ens barn attackeras eller kidnappas. I flera amerikanska delstater kan man i princip bli av med vårdnaden över sitt barn om man låter det gå oövervakat till lekparken.  

Delvis också av missriktad omsorg. Vi tror att barnen är nästan oändligt ömtåliga. Och skyddar dem därför även mot små obehag. Haidt har mött flera musik- och idrottslärare som berättat om en ny erfarenhet de gjort på senare år; när ett barn fått negativ feedback på sitt bolltrillande eller gitarrplinkande så uteblir de från nästa lektion eller träningstillfälle. 

Det gör tydligen för ont att kritiseras. 

Även David Eberhard har sett den sortens reaktioner. 

– Många av dagens barn blir helt knäckta när de förlorar. Eller redan när de får kritik. Genom att vi i samhället håller på att avskaffa tävlingsmomentet signalerar man till barn att det är livsfarligt att förlora, säger han och tillägger:  

– De som ändå gillar att tävla kommer  förstås  att hitta former för att göra det i alla fall –  men troligen med lite sämre resultat.

Den olympiska rörelsens grundare Pierre de Coubertin kläckte en gång mottot: Det viktigaste är inte att segra utan att kämpa väl.  

 Med en hård dragning kan svensk idrottsrörelse – och i vissa avseenden västvärlden i bred mening – nu sägas ståta med alternativmottot: Det viktigaste är inte att kämpa väl, utan att ha kul och vara en bra kompis. 

Det låter ju snällt och trevligt, men det är högst tveksamt om det är så vi bäst rustar våra barn för livet. 

***

Läs även: Knark är bästa medicinen mot psykisk ohälsa

Läs även: Är vänstern god och högern ond?