Vad får man egentligen säga i det här j*vla landet?

I mitten av september blev Richard Jomshof, SD-topp och ordförande för riksdagens justiteutskott, förhörd och delgiven misstanke för hets mot folkgrupp. Han hade i våras nämligen delat vidare två satirteckningar på medieplattformen X. Den ena visar hur ”Europa” naivt släpper in muslimer i sitt hem, varpå de bränner ner huset. På den andra ses en pakistansk migrant i havet som räddas av en engelsman med båt. Den pakistanske mannen kastar så västerlänningen överbord och håller sedan en åra med texten ”Rape Jihad”. Kvar på båten finns även engelsmannens fru och dotter. 

Ungefär en vecka efter att Jomshof hade förklarats misstänkt för brott lade chefsåklgare Joakim Zander på särskilda åklagarkammaren ner förundersökningen. Han sa att Jomshof hade berättat att avsikten inte hade varit ”att utpeka samtliga migranter eller invandrare” som brottslingar eller våldsverkare.

Åklagarens besked väckte viss förvåning. De objektiva förutsättningarna för åtal fanns ju där. Den misstänkte hade inte förnekat att han spridit bilderna. Tvärtom uttryckte Jomshof att han inte tänkte låta sig tystas och sade sig till och med vara ”beredd att dö på den här kullen”. Juridikprofessorn och SvD-krönikören Mårten Schultz kallade beslutet att lägga ner förundersökningen ”obegripligt”. Och några dagar efter åklagarens besked skrev Schultz på X att han fått kännedom om att överprövning av åklagarens beslut hade begärts. Åklagarmyndigheten bekräftar detta. Ärendet är under beredning men någon tidpunkt för när ett beslut är att vänta ges inte.

Så snart nyheten om att Jomshof var brottsmisstänkt kom gjordes olika juridiska tolkningar av bilderna som han hade delat. Teckningarna var ritade av en hindunationalistisk satirtecknare och skulle tveklöst kunna tolkas som missaktande mot muslimer och, i det ena fallet, mot pakistanier. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får man inte uttrycka och sprida missaktning mot, exempelvis, nämnda grupper.

Samtidigt kan bilderna ses som kritik mot islamism och islamistisk invandring, och alltså inom ramen för en fri debatt. Våra grundlagar ger ett starkt skydd för yttrandefriheten, i regeringsformen uttryckt som att var och en gentemot det allmänna är tillförsäkrad ”frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor”. 

Frågetecknen om rättsläget påminner om de senaste årens debatt om koranbränningar. Somliga, som tidigare justitiekansler Göran Lambertz, menar att lagen om hets mot folkgrupp förbjuder sådana. Andra jurister har tvärtom konstaterat att brännandet av skriften i sig inte är förbjuden. I samband med de våldsamma upploppen påsken 2022 beslutade Åklagarmyndigheten att inte åtala koranbränningar. Tidigare har Anna Hankkio, senior åklagare vid Stockholms tingsrätt, uttryckt att ”bränna en koran kan ses som kritik mot själva skriften eller religionen islam” och därför är tillåtet. Hon väckte visserligen åtal mot koranbrännarna Salwan Momika och hans medhjälpare Salwan Najem i augusti, men alltså inte för brännandet i sig utan för ageranden och uttalanden i samband med aktionerna. I augusti åtalades även Rasmus Paludan vid Malmö tingsrätt för uttalanden under manifestationer. Rättegången inleddes förra veckan.

Enligt lagen om hets mot folkgrupp får man alltså inte hota eller missakta med anspelning på ras, hudfärg, etnicitet, nationstillhörighet, tro, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck. Sexuell läggning tillkom 2003; sedan 2019 ges även transpersoner samma status. Våra nordiska grannländer har liknande lagar, likt ett flertal västländer. USA har det inte, utan i stället genom första tillägget i konstitutionen ett starkare skydd för yttrandefriheten. 

Sverige är med andra ord inte ensamt om att ha diskussioner om var gränsen ska gå för exempelvis satirteckningar. Så varför återkommer de olika svaren om vad som faller in under vår hetslagstiftning?

Egentligen är det inte konstigt att det blir så här. Lagen om hets mot folkgrupp har justerats och utvidgats med tiden. Framför allt har den alltid speglat sin samtid.

Lagen fördes in i brottsbalken 1948, och kom till en början att kallas lex Åberg efter nazisten Einar Åberg. I början av fyrtiotalet hade han bildat Sveriges antijudiska kampförbund vars mål var ”judendomens totala förintelse i Sverige”. Han var den förste svensken att dömas för hets mot folkgrupp. 

Nazister som Åberg hade dömts även innan lagen om hets mot folkgrupp började gälla 1 januari 1949, men då för förargelseväckande beteende eller förtal. 1941 hade Åberg öppnat en bokhandel i Stockholm, där han satte upp en skylt i fönstret med texten ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”. Det ledde till bråk och slagsmål vid bokhandeln, varpå Åberg åtalades för förargelseväckande beteende och fick ta ner skylten. Han åtalades för samma brott efter att ha gått runt med antisemitiska plakat, som det rapporterades ha stått ”Judarna äro krigets upphovsmän och anstiftare” på. 

1935 hade även propagandachefen i Nationalsocialistiska Arbetarepartiets (Lindholmpartiet) ortsgrupp i Stockholm dömts för förargelseväckande beteende. De hade bland annat tryckt upp affischer med texten ”judarna mörda Folkets frihet” och satt upp klistermärken med texterna ”jude, gå ej ut om fredag” och ”judarna äro mördare av vår framtid” utanför judiska affärer. Efter införandet av lagen om hets mot folkgrupp fortsatte rättsväsendet att döma på liknande sätt, bland annat mot företrädare för Nordiska Rikspartiet som bildades 1956. Men mellan femtio- och sjuttiotalet förekom relativt få anmälningar och rättegångar om hets mot folkgrupp. 

I samband med att Sverige anslöt sig till FN:s konvention mot rasdiskriminering infördes 1971 formuleringen ”uttrycker missaktning för” i hetslagstiftningen och ersatte det tidigare ”hotar, förtalar eller smädar”. Avsikten var att bredda definitionen av vad som kunde vara straffbart. Kritiken mot hets mot folkgrupp har sedermera delvis handlat om just det, att kriminaliseringen av missaktning – att se ner på – är ett för stort ingrepp i yttrandefriheten.

Brottsförebyggande rådet (Brå) släppte 2001 rapporten ”Hets mot folkgrupp”, den då första mer detaljerade kartläggningen av lagen. Där konstaterade rapportförfattarna Heléne Lööw och Lotta Nilsson att lagen i början av 1980-talet ”tillhörde de mest okända och minst omdebatterade”. Under åren 1975 till 1989 lagfördes knappt två personer per år för hets mot folkgrupp. 

På åttiotalet hölls en rad tryckfrihetsrättegångar mot närradiostationer. Närradiostationen Öppet forum startades 1982 av Rolf Pettersson som drog på sig många anmälningar och domar om hets mot folkgrupp. Några år senare, 1987, började den antisemitiska närradiostationen Radio islam sina sändningar. Den ansvarige utgivaren Ahmed Rami påstod sig vilja sprida kunskap om Palestinafrågan. Två år senare inleddes rättegången i Stockholms tingsrätt – Rami stod då åtalad för hets mot folkgrupp på drygt 60 punkter. Hovrätten fällde honom slutligen på 17 av dem. Lustigt nog anmälde samme Rami Öppet forums Rolf Pettersson, vilket slutade med att Pettersson i början av nittiotalet dömdes till fängelse för i huvudsak hets mot muslimer.

Under nittiotalets första hälft kom material som ”utgavs av den då allt mer synliga rasideologiska undergroundkulturen”, som det står i Brås rapport, att hamna i blickfånget. Aktivister och ansvariga utgivare åtalades i snabb takt. Även anmälningarna och de fällande domarna ökade dramatiskt. Hela 98 procent av dem som dömdes för hets mot folkgrupp under decenniet var män, och det konstaterades även i rapporten att nära hälften av dem var under 20 år när de begick brotten. Ungefär hälften av fallen handlade om att de ropat ”sieg heil” eller gjort nazisthälsning. Även bärande av symboler var ett vanligt skäl till fällande domar. Det var inte ovanligt att dessa brott begicks i samband med konserter och demonstrationer.

Heléne Lööw och Lotta Nilsson konstaterade i Brå-rapporten att hets mot folkgrupp i vit makt-kretsar kunde ses som ett statusbrott. Det sågs som det ultimata beviset på att man förföljdes av samhället för ”sina åsikters skull”. 

Ett fall som fick stor medial uppmärksamhet handlade om en föreläsning hölls på Umeå universitet i slutet av 1997. Rubriken löd ”Vad vill nazisterna” och föreläsaren, Dan Berner från tidskriften Nordland, bekände sig till den nationalsocialistiska ideologin. Under föreläsningen förnekade han bland annat att Förintelsen ägt rum. Berner dömdes för hets mot folkgrupp och doktoranden Karolina Matti, som hade bjudit in honom, för medhjälp till hets mot folkgrupp.

I Sverige tillkom som sagt sexuell läggning i raden av skyddade egenskaper 2003. Ett uppmärksammat rättsfall började med att pastor Åke Green predikade i Borgholm det året. Han beskrev homosexualitet som en cancersvulst på samhällskroppen och sade att sexuellt perversa människor våldtar djur. 

Kalmar tingsrätt dömde honom för hets mot folkgrupp. Men Green frikändes senare av såväl Göta hovrätt som Högsta domstolen 2005. Sedan 1995 är Europakonventionen en del av svensk rätt, med artikel 9 om religionsfrihet och artikel 10 om yttrandefrihet som Högsta domstolen lutade sig emot.

I samband med att sexuell läggning tillkom i hetslagstiftningen anmäldes Bibeln till Justitiekanslern (JK) för formuleringarna om homosexuella handlingar i Gamla testamentet. Frågan prövades och JK landade i att även om en del textstycken tagna för sig skulle kunna ses som hets mot folkgrupp, gör sammanhanget ändå att de inte ska ses som brottsliga. Frågan är om det i praktiken hade varit möjligt att komma till någon annan slutsats. Det borde vara svårt att finna äldre religiösa skrifter som saknar några som helst spår av missaktning mot antingen homosexuella eller andra religioners anhängare. För att inte tala om icketroende.

Från året då Åke Green-debatten tog fart, 2003, finns även ett utlåtande från JK om att lagen skiljer på minoritet och majoritet. Efter att en insändare med nedlåtande omdömen om svenskar hade anmälts förklarade JK att:

Syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet.

Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen har det lämnats in ett flertal motioner och skriftliga frågor som ifrågasätter det synsättet. 2013 skrev exempelvis sverigedemokraten Mattias Karlsson under en motion med följande slutmeningar: ”Att undanta en utpekad grupp ifrån det skydd som lagstiftningen om hets mot folkgrupp innebär anser vi vara ett oacceptabelt uttryck för diskriminering. Skrivelsen bör således ses över i syfte att säkerställa att även svenskar skall skyddas av lagen.”

I en interpellation från 2020 skrev den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Mikael Strandman: ”Hatbrott mot en person med svenskt ursprung anses inte lika allvarligt eftersom personen med svenskt ursprung tillhör en majoritet totalt sett i landet”. I skrivelsen nämndes de då medialt uppmärksammade förnedringsråden och att hatbrott ”gör lika ont och är lika kränkande” för någon med svenskt ursprung. 

Så sent som i september uttrycktes det i en SD-motion att ”svenskar är majoritetsbefolkning i Sverige, men att personer ur gruppen inte skulle omfattas av lagstiftningen är djupt orättvist eftersom att det gör att människor inte blir lika inför lagen.”  

Brå, som för statistik över hatbrott, utökade redan 2008 definitionen av vem som kan utsättas för respektive vara gär­ningsperson vid ett hatbrott. Även bland annat ”främlingsfientliga hatbrott mellan minorite­ter och mot majoriteten” och ”kristofobiska hatbrott” började inkluderas. I Brå-rapporten ”Hatbrott 2015” kan man läsa att lagstiftningen även syftar till att skydda personer som angripits för att ha svensk härkomst. Det bekräftas även i ett interpellationssvar från justitieminister Gunnar Strömmer från i fjol, då han svarade SD-ledamoten Pontus Andersson att det redan är möjligt att döma personer med svenskfientliga motiv för hatbrott och att lagstiftningen därför inte behöver tydliggöras. 

I svaret påpekar Strömmer även att justitieutskottet ”har uttalat att det torde stå klart att brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp omfattar hets som riktar sig mot svenskar”, och att riksdagen har ställt sig bakom det. JK:s över två decennier gamla utlåtande om att lagen inte avser att skydda majoriteten ser alltså ut att ha övergivits, även om det ännu inte märkts i domsluten.

Brottsförebyggande rådet redovisar vartannat år hatbrottsstatistik, där hets mot folkgrupp är en del. 2 695 polisanmälningar kom in under 2022, varav en del innehöll fler än ett hatbrottsmotiv, vilket totalt gav 2 834 identifierade hatbrottsmotiv. Strax över hälften av dem var främlingsfientliga och rasistiska. De afrofobiska stod för 17 procent av det totala antalet anmälda hatbrott. 8 procent av hatbrotten mot religiösa grupper hade riktats mot muslimer och 4 procent var antisemitiska. 

Verbala kränkningar utgjorde det vanligaste hatbrottet. Skadegörelse och annan spridning av hatbrottsmotiv förekom ungefär lika ofta. Fysiska attacker förekom i lägre utsträckning, och i ännu lägre utsträckning hatbrott via nätet. 

Efter Hamas attack 7 oktober i fjol kunde Brå konstatera en märkbar ökning av anmälningar mot hets mot folkgrupp med antisemitiska motiv. Bara från attacken till årsskiftet i fjol identifierade myndigheten 110 hatbrott med antisemitiska motiv – fem gånger så många som motsvarande period året innan. Anmälningarna sorterades till stor del under just hets mot folkgrupp (39 procent). Jon Lundgren, utredare på Brå, förklarade att det kunde röra sig om ”antisemitiska plakat och uttalanden i samband med demonstrationer, men även hot och kränkningar mot enskilda individer som utifrån sin judiska bakgrund beskyllts för Israels ageranden i Gaza”. 

Den kraftiga ökningen av hatbrottsanmälningar nämns även i Segerstedtinstitutets nyutkomna rapport ”Antisemitism i Sverige efter den 7 oktober”. 

Den senaste betydande ändringen av lagen om hets mot folkgrupp är att förnekelse av Förintelsen och vissa andra internationella brott uttryckligen kriminaliseras. Ändringen började gälla 1 juli i år. 

Precis som tidigare är det förbjudet att ”i ett uttalande eller i ett annat meddelande” som sprids hota eller missakta med anspelning på sådant som lagen nämner. Tillägget från i år är att man även gör sig skyldig till brottet om man i ett meddelande eller uttalande som sprids

”förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning” mot grupp eller enskild som lagen avser skydda. 

Bakgrunden till det här är att EU-kommissionen satte press på Sverige och hävdade att vi inte gjorde tillräckligt enligt ett rasismrambeslut. Vår lagstiftning har dock inte stuckit ut. När EU-kommissionen såg över ländernas lagstiftning var Sverige ett av femton medlemsländer – över hälften – som saknade en specifik reglering av folkmordsförnekande eller flagrant förringande av brott som definieras i Nürnbergtribunalens stadga. Det framgår i utredningen om att kriminalisera förintelseförnekande, ”En tydligare bestämmelse om hets mot folkgrupp” (SOU 2023:17).

Ett argument som presenteras i utredningen är att lärare skulle kunna tillrättavisa elever som i klassrummet ifrågasätter Förintelsen, genom att hänvisa till att det är kriminaliserat av den svenska staten. Den uppenbara motfrågan – kommer man därmed att lära och övertyga elever om historiska fakta – ställdes däremot inte. 

Våra nordiska grannländer har haft lagstiftning som liknar vår, det vill säga lagar som förbjuder hets mot folkgrupp men inte uttryckligen ”förnekelsegärning”. Ändå planeras inte lagändringar i alla länder som saknar kriminalisering av folkmordsförnekande. I Sverige ställde sig ändå samtliga riksdagspartier bakom utredningsförslaget att kriminalisera förnekandet av Förintelsen och vissa andra folkmord.  

2017 talade en imam från en populär moské i Helsingborg på en manifestation anordnad av Svensk-Palestinska centret. I talet kallade han judar för apornas och svinens avkommor. Imamen dömdes två år senare. Antisemitiska rättsfall har funnits genom hetslagstiftningens hela historia, och det senaste året har den antisemitism som samspelar med Mellanösternkonflikten märkts i hatbrottsstatistiken hos Brå.  

I Tyskland förbjöds ramsan ”From the river to the sea, Palestine will be free” redan i november förra året, och i flera länder debatteras gränserna för antiisraeliska manifestationer. Även om nämnda ramsa inte varit föremål för liknande förbudsdebatt i Sverige, har även svenska politiker velat sätta stopp för yttringar. 

”Hyser du sådana sympatier så är du inte välkommen i Sverige”, sade Kristdemokraternas Ebba Busch i ett utspel förra hösten om att kunna utvisa fler Hamasanhängare. Även Maria Malmer Stenergard (M), som då var migrationsminister, sade i samma veva om personer som saknar svenskt medborgarskap att ”om man väljer att hylla den död som terrorn sprider så kan man verkligen ifrågasätta om man inte har förverkat sin rätt att vistas här”. En tredje politiker var Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson som hade uttryckt att demonstrationer för Hamas bör kunna klassas som bristande vandel. Partiföreträdare för Liberalerna har gått ännu lite längre och argumenterat för att offentliga uppmaningar till Israels utplånande ska kriminaliseras.

Det är inte alltid hetslagstiftningen som föreslås breddas när det önskas hinder för olika uttryck. Efter att koranbränningarna ansågs störa det svenska inträdet i Nato, och vara ett av skälen till att Sverige fick en förhöjd terrorhotnivå, tillsatte regeringen en utredning i syfte att se över om ordningslagen kan ändras. I somras presenterades förslag för att kunna hindra demonstrationer med hänvisning till rikets säkerhet. Lagändringarna föreslås träda i kraft 1 juli nästa år. Till skillnad från regeringen har Socialdemokraterna velat se ett förbud av koranbränningar – genom att göra ändringar i lagen om hets mot folkgrupp. 

För snart ett år sedan införde Danmark en ny lag mot olämplig behandling av viktiga religiösa skrifter på offentlig plats, med upp till två års fängelse. Magdalena Andersson uttryckte sig positivt om det, och Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Ardalan Shekarabi hävdade att Danmark har ”löst frågan och satt stopp för koranbränningar” och att Sverige också måste göra det.

I debatten har det varit en vanligt förekommande ingång. Exempelvis har organisationen Civil rights defenders hävdat att koranbränningar är ”en symbolisk avhumanisering av en minoritetsgrupp” som behöver kriminaliseras då islamofobin växer i Sverige.

Nya förbud öppnar också för ytterligare kriminaliseringar. När hetslagstiftningen i somras utvidgades till att kriminalisera Förintelseförnekande välkomnades det av imamen och debattören Kashif Virk som förhoppningsfullt undrade: ”Koranbränning nästa?” 

Sett ur det perspektiv som Civil rights defenders och likasinnade aktörer framför, ses Richard Jomshofs delning av satirteckningarna som ett led i en farlig antimuslimsk propaganda. I den andra vågskålen: Kritik och satir hör till fri debatt. Den franska satirtidskriften Charlie Hebdos – vars redaktion utsattes för ett islamistiskt terrorattentat för snart tio år sedan – teckningar kan också vara grova. Var Jomshofs delade teckningar över huvud taget något för rättsväsendet att titta på?

Samtligt har lagen om hets mot folkgrupp alltid varit en fråga om tolkningar, en avspegling av samtiden – och i praktiken omöjlig att tillämpa till punkt och pricka. 

***

Läs även: Att begränsa mötesfriheten är att öppna Pandoras ask

Läs även: Judehatets många ansikten

Läs även: Richard Malka: ”Hädelselagar vore rena vanvettet”

Läs även: En religion är inte någon ras

Läs även: Jomshofs yttrandefrihet är även min