Vad har ledarsidorna för funktion i dag?

Vi skulle bära svarta polotröjor meddelade magasinet Arena. Det var fortfarande sex år till Albert Watsons ikoniska fotografi av Steve Jobs i sin svarta polo, men det kreddiga signalvärdet var lika gammalt som Allen Ginsberg. 

”Nu tar dom över!”, löd så rubriken på tidskriftens förstasida under en påtagligt pretentiös, svartklädd trio: Expressens PM Nilsson, Aftonbladets Helle Klein och jag själv, som hade givit Finanstidningen en ledarsida ett halvår tidigare. ”2000-talets ledarskribenter om den nya politiken”, lockade underrubriken, för dem som låter sig lockas av sådant. Det ingen av oss tre fattade var att vi bar begravningssvart. 

Men vänta lite. Detta var bara 24 år sedan. För att dissekera det här liket måste vi börja 50 år tillbaka. 

Min första tidning saknade ledarsida. Den hette Johans Nyheter, efter tidningens enda redaktör och grundare, och kom bara i en utgåva, tryckt i en tidig kopiator som tillhörde antingen skolförvaltningen i Enköping, eller Svenska lantmännen; det är oklart vilken förälder som vann tryckeriupphandlingen. 

Året var 1974, mitt i stridsplanet Viggens olyckliga räcka av vingbrott. Johans Nyheter placerade det senaste haveriet på förstasidan med bild, saxad ur Svenska Dagbladet.  

Det här tidningsprojektet präglades påtagligt av dagspressens eviga dilemma: är det siffrorna eller bokstäverna som är viktigast? Av allt att döma vann siffrorna i det här fallet. Bokstäverna var få och blev allt färre ju längre bak i tidningen man tog sig. Priset – en krona? femtio öre? – var däremot bortom förhandling. Så det måste ha varit ett av Sveriges mest lönsamma medieprojekt någonsin, det fanns inte ens någon alternativkostnad för arbetskraften, som annars skulle ägnat tiden åt dagdriveri, bilbanor och Kalle Anka. 

Men girighet förklarar inte allt. Jag kunde lika gärna ha sålt egentillverkade halsband av plastpärlor eller expressionistisk vaxkritekonst. Jag kunde ha kursat kaniner, som Anders Wall. Men jag valde att göra en tidning. 

Vi hade två riktiga tidningar hemma när jag växte upp: Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet. Svenskan kom med morgonutdelningen och lästes, om inte med andakt, så åtminstone med ärligt intresse. Skånskan kom någon dag sent med posten till pappa, eftersom han var bondehöjdare men vi bodde i Uppland. Den var ihoprullad till en gigantisk cigarr och omsluten av en maggördel med adress. Maggördeln bröts sällan. 

Skånskans öde hos oss oaktat så var tidningar viktiga företeelser. Hur gick det att tvivla på den saken när självaste Ekot – en stadig röst från en värld där inget var förborgat – citerade vad deras ledarskribenter tyckte, morgon och lunch? Även en bondpojke i Uppland hade chansen att pröva Östra Småland mot Nerikes Allehanda eller Nya Norrland och skilja ljusgestalt från charlatan. 

Ledarsidorna var – kanske näst efter Dragos om man frågade pappa – det viktigaste tidningarna hade att bjuda på. Det var där fakta sattes i sitt sammanhang, eller rent av avslöjades som humbug.  

Att tidningar dessutom var viktiga markörer för identiteten, förstod jag om inte förr så när mina föräldrar skilde sig och jag flyttade till mamma. Plötsligt låg Dagens Nyheter på frukostbordet. Det var, till att börja med, som att äta frukost med en främling. Sedan som att hälsa dagen tillsammans med ett förnumstigt storasyskon. En känsla som består. 

Vid dryga 20 läste jag runt femtio ledarsidor i stort sett varje dag. Det var inte av ren perversion, eftersom jag var avlönad. Världen väntade fortfarande på sökmotorer och AI stod för Amnesty International. De som ville veta vad som skrevs i tidningarna fick därför anlita någorlunda begåvade studenter. 

Jag saxade inlägg om allt från vattenkraft till skolpolitik. En del kom från nyhetssidorna, men mycket just från ledarsidorna. Det var där läsarna i Närke, Dalarna, Västerbotten och Halland fick hjälp att lägga nyheterna till rätta. Man blir inte balettdansör för att man ser mycket balett, men det hjälper. Ett par år senare fick jag sommarjobb som ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag blev kvar där i sex år, med den politiska redaktören Håkan Hagwall som chef.  

Det jag inte redan visste om ledartexter – och det visade sig vara en hel del – lärde mig Håkan. Han hade en utvecklad känsla för stilarter. Han kunde skriva spex och kupletter och bena ut de fina nyanserna i Hjalmar Gullbergs prosa. Han hade även en osviklig känsla för ledargenren. I grunden var han en traditionalist. Genrens självpåtagna begränsningar vaktades. Först efter utdraget motstånd fick även ledarskribenter bildbylines i Svenska Dagbladet. Hur man formulerade sig i de tre osignerade texterna var inte en privat smaksak. 

Låter det tråkigt har ni fallit offer för ett missförstånd. Verkligt kreativa personer behöver begränsningar att ta spjärn emot. Kastar de bort de gängse barriärerna uppfinner de själva genast nya, som kubister eller pointillister. Och Håkan Hagwall skrev varken egna eller redigerade andras texter på slentrian. Han påminde snarare om en ledartexternas jazzmusiker, fri att improvisera just därför att han aldrig tvekade om den grundläggande formen. 

På den tiden spelade ledarsidorna fortfarande roll. Inom ett halvår från ankomsten till Svenskan drev jag tidningens nej till affären mellan Volvo och Renault. Snart även tidningens nej till EMU-medlemskap. I båda frågorna gick det med tiden som tidningen ville. I vad mån det berodde på den obundet moderata ledarsidan är svårt att säga, men chefredaktören Mats Svegfors bundet moderata generationskamrater, som i båda frågorna hade motsatt uppfattning, lade tillräcklig vikt vid det för att ha svårt att förlåta. 

Till sist låg utrensningen i luften. Själv kände jag mig färdig med ledargenren och började se mig om efter alternativ när Pelle Törnberg, vd för Stenbecksfärens mediabolag MTG, hörde av sig och frågade om jag ville starta en ledarsida i Finanstidningen, som Jan Stenbeck nyligen hade köpt. Jag halkade tillbaka, för hur ofta kan en ledarskribent få erbjudandet att skapa – till och med grafiskt rita – en ledarsida helt efter eget skön? 

Jon Åsberg var chefredaktör på Finanstidningen. Han förklarade för mig, när jag damp ned, att en ledarsida visserligen hade funnits med på hans önskelista, men inte i dess topp. Men nu var det som det var. Och hur det än var, blev det bra. Tidningens ledarsida fick uppmärksamhet långt utöver det som upplagan och räckvidden motiverade. 

Själv brukade jag säga att jag hade identifierat rätt bransch: en där de stora aktörerna hade stelnat och förlorat självförtroendet. Det krävdes minimal insats för maximal utväxling. 

Finanstidningens huvudledare var också osignerad, men fränare skriven än vad som skulle passerat i Svenska Dagbladet. Det fanns ingen partibeteckning, något som bekymrade Ekots tidningskrönika, när de ville citera något. Det var fortfarande en ledarsida, men också något slags hybrid, där personligheten trumfade formen. 

I efterhand insåg jag att jag under ett decennium först hade levt med och sedan deltagit i dödandet av den traditionella ledarsidan, men också uppkomsten av … ja, vad då? 

Finns det ens ledarsidor längre? Är de inte bara flockar av kolumnister, eller – lite som på Finanstidningen – personliga podium, förklädda till institutioner? 

Det finns, under alla omständigheter ingen tidningskrönika i Sveriges radio längre. Inga välvalda dagliga citat ur Östgöta-Correspondenten och Ystads Allehanda. Inga landsomfattande maningar till eftertanke från Piteå-Tidningen. Det var just där, i radioinstitutionen Tidningskrönikans frånfälle, jag hade tänkt att börja det här. Det visade sig svårt. 

Hösten 2012 sändes den sista krönikan i Lunchekot. Då var Morgonekots tidningskrönika redan borta. Som nästan alla nedläggningar beskrevs den slutliga dödsstöten som en framåtsyftande satsning: 

”Tidningskrönikan i Lunchekot 12.30 tidigareläggs till P1 Morgon, där den blir än mer aktuell och möter en mångdubbelt större publik. Tidningskrönikan döps om till mediekrönikan och breddas samtidigt för att också kunna spegla relevant och intressant material i exempelvis bloggar.” 

Den nya mediekrönikan sjönk sedan sakta ihop under det tidstypiskt inkännande trycket av osorterade kommentarer från twittrande amatörer, fräcka bloggare och riktiga ledarskribenter. Det sista spåret jag fann är från sommaren 2018. Ingen verkar ha känt behov av att hålla griftetal över mediekrönikan. Den blev till slut så lätt att den upplöstes i intet. 

Men någon måste väl ändå ha koll på tidningskrönikans historia? Googlar man på Sjörapporten, får man på ett ögonblick reda på att den första sändes den 2 januari 1939, man kan läsa en utförlig lista på samtliga observationsplatser, och få bekräftat att programmet slutade sändas hösten 2021, med undantag för högsommarsäsongen. Googlar man på tidningskrönikan får man veta, i stort sett, ingenting. 

Jag mejlade några högre och långvariga chefer på Sveriges Radio. En svarade: 

”Hmm, detta kan jag inte svara på även om jag förstås minns tidningskrönikan. Men den försvann innan jag började jobba med P1. Jag minns svagt att det under en kortare period fanns en mediekrönika. Kanske fanns den i P1 Morgon, eller också låg den i Lunchekot på lördagarna?” 

En annan: 

”Oj, vilken rolig och bra fråga! (…) tidningskrönikan (gjordes) de sista åren enbart på helger (i Lunchekot), och kallades då ibland för mediekrönikan. De sista medie-/tidningskrönikorna jag hittar är från 2018. Däremot har jag inget svar på frågan när tidningskrönikan startades, det behöver man nog söka långt ned i något arkiv för att avgöra.” 

Ytterligare andra svarade inte alls. 

En rolig och bra fråga, kanhända. Men angelägen?  

Vi vänder på steken: varför skulle radiocheferna bry sig? Varför skulle de minnas något om tidningskrönikan? Är det inte lite som att memorera utgivningsdetaljerna för Post- och Inrikes Tidningar – även den saligen insomnad? 

Faktum är att ledarsidorna förklarades döda redan i februari 2001, mer än tio år innan tidningskrönikan lades ned och bara ett år efter att Arena ropat ut att mina ledarkollegor och jag var på väg att ”ta över”. Det var den legendariske journalistikprofessorn Stig Hadenius som gjorde det och han gjorde det – var annars? – på Dagens Nyheters debattsida. Det blev inte mer officiellt än så för tjugo år sedan. 

Ledarsidorna, skrev Hadenius, har blivit alltmer isolerade från resten av tidningen. De har också blivit alltmer fristående från partierna, som tidningarna tidigare hörde samman med. De har blivit alltmer personifierade, på så sätt att ledarskribenter som gör bra ifrån sig får bre ut sig i radio och TV, men ingen bryr sig om vad ledarsidan, som institution, står för. Hade jag inte vid tiden varit så upptagen med att göra min egen ledarsida skulle jag kanske ha rodnat en aning, för det var en rätt bra beskrivning av vad Finanstidningens ledarsida spelade på. 

Anklagelsen var inte gripen ur luften, utan baserade sig på en avhandling som pressforskaren Lars Nord lade fram samma dag som Hadenius artikel publicerades. Nord konstaterade dessutom att ledarsidorna, samtidigt som de alltmer isolerats från tidningen i övrigt,hade fått konkurrens på nyhetsplats av kolumnister, debattsidor och ”nyhetsanalyser”. Tidningarna fylldes av ”pseudoledare” i en iver att främja opartiskhet. Ledarsidans särart minskade både genom omstöpning och intern konkurrens. 

Stig Hadenius medgav att det fanns enstaka undantag: han nämnde särskilt Svenska Dagbladet under Mats Svegfors. Vi som arbetade där skulle kanske givit Håkan Hagwall en större del av äran, men för all del. Ändå var Hadenius slutsats dyster för ledarsidorna: mycket talade för ”att deras historia snart är slut”. 

Men inte ens Stig Hadenius får sista ordet. 

Siri Steijer, nu presschef hos Ulf Kristersson, tog sig 2017 an den kära men hädangångna ledarsidan, 16 år efter Hadenius dödförklaring och sju år efter att Hadenius själv var i jorden. Fast hon drog hon rakt motsatt slutsats: 

”I dag är många ledarskribenter mediala superstjärnor, ett uppsving för genren som få spådde för 20 år sedan”. 

Liket var i allra högsta grad levande, trumpetade Steijer med ett ganska stort mått entusiasm. Hadenius hade haft fel. Men när man började bena ut hennes resonemang upptäckte man något märkligt: den revansch Steijer beskrev var, nästan i varje del, identisk med Hadenius dödsattest. 

Steijers rubrik löd ”Snart är alla ledarskribenter” och hon förutspådde att åtskillnaden mellan ledar- och nyhetsredaktionerna med tiden skulle upplösas. Och det på ett särskilt sätt: ledarskribenterna, inte ledarsidorna, stod alltmer i centrum. Kommenterandet, ofta i form av ”analyser” eller kolumner, hade tagit allt större utrymme på nyhetsplats. Ledarsidornas kopplingar till politiska partier var allt lösare. Liksom Hadenius konstaterade Steijer att en ledarsidesgigant som Dagens Nyheters Herbert Tingsten under femtio- och sexttiotalen är omöjlig att tänka sig i ett samhälle så splittrat och ofokuserat som det moderna. 

Hadenius och Steijer var förvånansvärt ense i sin analys. För Hadenius innebar det att ledarsidan var död, eftersom allt det som brukade utmärka den – partipolitisk koppling, en tidningens linje, återhållna individuella uttryck, ett slags monopol på tyckande – hade kastats ut. För Steijer innebar det ökade tyckandet på nyhetsplats och ledarskribenternas förmåga att konkurrera med kolumnister och profilskribenter, tvärtom att ledarskrivandet blivit norm. Just i förmågan till egen förändring och anpassning till andras förändring, låg beviset för ledarsidornas överlägsna livskraft. 

Alla är alltså ledarskribenter. Och samma år som Steijer skrev det skapades nätplattformen Substack – en modernare variant av Johans Nyheter där var och en är sin egen chefredaktör.  

Här är det dags för en liten utvikning om den virtuella elefanten i rummet. En viktig del av ledarsidan som ofta glöms bort är läsaren. Och läsaren ser ledarsidan på sitt alldeles egna sätt. För att vara mer konkret gör digitaliseringen av tidningarna att läsaren i många fall inte ser ledarsidan alls. Den är bokstavligen inte en sida längre. 

Ett exempel: Dagens Industri slår rekord i prenumeranter, drygt 130 000, men bara 25 procent av dessa har pappersutgåvan, där de slår upp tidningen och blir upplysta om att de nu befinner sig på ledarsidan. Aftonbladet har fyra miljoner besökare online varje dag, men den tryckta upplagan kan räknas i några tiotusental, inte uppemot en halv miljon som när kvällstidningarna – i tryck – var som störst. Det är helt enkelt omöjligt att på samma tydliga sätt som förut valla läsarna på ett rakt led genom det journalistiska landskapets mer subtila skiftningar. 

Det här är ett av skälen till att tidningarna lagt sig till med små förklarande skyltar i sin digitala form: ”Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat”, eller ”Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk”. 

Men hur många läsare noterar de där små skyltarna? Hur många läsare bryr sig om att tidningen gör skillnad på Oisín Cantwell, som är krönikör på nyhetsplats, och Anders Lindberg, som är chef för ledarredaktionen? Och om läsarna mot förmodan förstår skillnaden, respekterar de den, bara för att den är viktig för skribenterna själva och för tidningen? 

En gissning är: inte är särskilt många och nej. 

Dessutom talar tidningarna med kluven tunga. De signalerar med opinionsskyltar att ledarsidan är något alldeles särskilt, men sedan fyller de även resten av tidningen med åsikter, rent av kampanjer. Man kan till exempel hävda att Dagens Nyheter driver sin syn på klimatfrågan rakt igenom hela tidningen, inte bara på ledar- och kultursidorna. DN överlät till och med redigeringen av hela tidningen till klimataktivisten Greta Thunberg under en dag. ”Agendasättande journalistik” kallades fenomenet när det dök upp. Opinionsbildning har det alltid kallats när det skett på ledarsidorna. 

Liksom med så mycket annat kan vi, åtminstone delvis, skylla digitaliseringen för att alla har blivit ledarskribenter. I läsarnas ögon. 

Ändå är det något som gnager. Kanske bara en fantomsmärta, eller skumsynta gamla ögon som inte tål det starka morgonljuset. Men något är det. 

För att sätta ett tangentärrat finger på saken, pröva den här frågan: Har Svenska Dagbladet en linje? Jag går till Svenska Dagbladet för att det är mitt personliga ursprung och min professionella kuvös, men också för att det är en ledarsida som följt med sin tid. Ett bra exempel, helt enkelt. 

Alltså: har Svenska Dagbladet en linje? 

I vilken fråga, undrar ni? I vilken som helst, svarar jag. 

Tidningen är fortfarande obundet moderat, men det är en etikett, inte en ståndpunkt. Men vad står tidningen – just som tidning – för, i någon konkret fråga? 

Det är inte det att ledarsidan är hållningslös, snarare tvärtom: den är full av hållningar. För det finns inte längre några osignerade ledare i Svenskan, med möjligt undantag för någon enstaka gång under exceptionella omständigheter. Alla texter har en namngiven avsändare, en person. 

Det betyder förstås inte att innehållet inte diskuteras på redaktionen innan det sätts på pränt. Den politiska chefredaktören Tove Lifvendahl skriver en längre text på söndagar, som kanske måste antas ha en överordnad ställning. Men de är ofta resonerande och fördjupande, snarare än linjetexter som lägger fast raka, tydliga ståndpunkter. Och när varje text undertecknas av en enskild individ är det trots allt, per definition, inte ett kollektivt uttryck. 

Finns en tidningens linje? Eller är ledarsidan helt enkelt ett torg för individuella linjer som i väsentliga avseenden sammanfaller? Är den politiska chefredaktören numera helt enkelt en redaktör för fristående kolumnister, som jag själv här i Fokus, snarare än en politisk ledarfigur som i sista instans lägger fast vad tidningen står för? 

Detta är inte en retorisk fråga. Jag undrar på riktigt. Det är skillnad på det ena och det andra. En del – Stig Hadenius kunde antagligen räknas dit – skulle säga att här har vi skillnaden mellan en ledarsida och en samling kolumner. Andra skulle säga att skillnaden är den mellan ledarsidor i ett gammalt, particentrerat samhälle och vårt, mer frihetligt individualistiska. Good riddance, som amerikanerna säger.  

Vi kastar ändå nätet lite vidare: Göteborgs-Posten har inte heller några osignerade ledare längre. Aftonbladet har hittat en egen variant där man ibland sätter Aftonbladet som avsändare överst, men sedan, i lite tunnare text, ändå sätter ut skribentens namn. Dagens Nyheters ledarsida är visserligen full av signerade artiklar, men har varje dag en ledare som bara är signerad DN och datum. Den måste antas utgöra tidningens linje. Sydsvenska Dagbladet förser också läsarna med en osignerad ledare varje dag, som för tydlighetens skull kallas huvudledare. Även Expressen har ännu osignerade ledare. 

Finns det någon systematik i det här? 

Ingen uppenbar. Det går ingen skiljelinje mellan morgontidningar och kvällstidningar. Ingen mellan stockholmspress och annan press. Inte mellan Schibsted och Bonnier, även om Schibsted kanske verkar ha närmare till att skrota det osignerade. Lägger man in Dagens Industri i kalkylen blir det, till att börja med, inte tydligare. 

DI brukade ha en ledarsida som stod lite vid sidan om, i den meningen att det var svårt att spåra någon särskild ambition att påverka någon. Men så rekryterades PM Nilsson dit och började systematiskt driva ett antal frågor, inte minst den om regeringsbildningen och Sverigedemokraterna. Tidningens linje var mycket tydlig, även om den på modernt sätt uttrycktes i signerade texter av PM Nilsson. Just därför kom DI:s ledarsida under en period att uppfattas som motpolen till DN:s ledarsida, en roll som historiskt har varit Svenska Dagbladets. 

Och här kan vi vara något på spåret. Det där med osignerade och signerade ledare kanske inte är så väsentligt, trots allt. Inte ens om man söker en tidnings linje. En stark och tydlig politisk redaktör kan nästan inte undvika att lägga fast tidningens linje, även om allt signeras. PM Nilsson på var ett exempel när han var på DI. Alice Teodorescu, i rollen som politisk redaktör på Göteborgs-Posten som inte heller har osignerade ledare, var ett annat. Göran Greider på Dala-Demokraten kanske är ett tredje. 

Det handlar delvis om dramaturgi. Tydliga ställningstaganden, med en ansvarsfull titel i ryggen, skapar intresse. En tydlig motståndare i samma eller helst aningen högre viktklass – som DN i fallet med PM Nilsson och DI – skapar en intrig. Det var sant för Herbert Tingsten. Det gäller fortfarande. Dramaturgin är den mest basala livsnerven för en ledarsida. Den är viktigare än alla kopplingar till partier, pseudoledarna på nyhetsplats och valet mellan det signerade och osignerade. Och rollbesättningen är i sin tur viktig för dramaturgin. 

Alla som granskat ledarsidor i modern tid, från Stig Hadenius till Siri Steijer, konstaterar att ingen politisk redaktör längre kan ha den dominerande roll i offentligheten som den legendariske Herbert Tingsten hade. Det är så nära en trosbekännelse man kan komma i de här kretsarna. Det stämmer förstås, på samma sätt som att ingen kan ha Lennart Hylands tittarsiffror längre. Men samtidigt har de ledarsidor som faktiskt spelat roll som ledarsidor på senare år påtagligt ofta gjort det i kraft av starka politiska redaktörer. 

Man skulle kunna vända på saken och hävda att varje modern ledarsida behöver sin egen Herbert Tingsten, för att inte försvinna in i anonymiteten, eller förvandlas till en samling kolumner. Man skulle till och med kunna hävda att Herbert Tingstens roll, om än inte hans nästan monopollika ställning, först nu har blivit omistlig. I sin egen tid var Tingsten själv ett undantag. De flesta politiska redaktörer – chefredaktörer eller ej – kunde då kosta på sig att spela betydligt mer undanskymda roller. Deras sidor lästes ändå, i kraft av partikopplingar och väljarlojaliteter. Inte i dag. 

För att återvända till Siri Steijer: det finns en skillnad mellan henne och Stig Hadenius som är lätt att missa. Hadenius talade mestadels om ledarsidans överlevnad. Steijer talar mestadels om ledarskribentens överlevnad. I den värld Hadenius beskrev var ledarsidan en självklar förutsättning för ledarskribenten. I Steijers värld är det snarare tvärtom. Och hennes generösa idé om att alla snart är ledarskribenter låter oss ana att hennes vördnad för institutionen kanske inte är så stark. I hennes resonemang är ledarskribenten ledarskribent, även om tyckandet sker på annan plats i offentligheten. Men om man nu ska ha en regelrätt ledarsida växer den ur den starka ledarskribenten, inte tvärtom.  

Stig Hadenius skulle mycket väl kunna hålla fast vid sin tes. Det som passerar som ledarsidor i dag är något helt annat än de brukade vara. Det är därför tidningskrönikan försvann. Ledarsidorna är döda. Att något annat, som trycks på samma plats i tidningen, kallas ledare (men allt oftare numera ”opinion”) ändrar inte den saken. 

Men man kan också hävda motsatsen. Ledarsidorna var aldrig statiska. Och visst har många av deras grundläggande förutsättningar ändrats, därför att de grundläggande förutsättningarna i samhället – till exempel vad gäller partiengagemang och -lojalitet – har ändrats. Men bilen är fortfarande ett färdmedel, utan att en häst är inblandad. Att tidningskrönikan försvann behöver inte betyda mer än att public service programmakare åter föll offer för sin paniska skräck att bli otidsenliga och elitistiska. 

Ni får välja själva. Men så länge dramaturgins regler gäller, tyckare lägger fast linjer och söker fiender, förutspår jag ingen massdöd av det som ännu kallas ledarsidor. Jag tror till och med att Ekot – nu när sociala medier unknat och de medelålders cheferna inte behöver ängslas lika mycket – skulle göra klokt i att återuppliva tidningskrönikan. 

***

Läs även: Grattis åsiktskorridoren, tio år

Läs även: Var ligger mitten?