Välkommen till folkhemmet

»Välkommen to ghettot.« När Joseph Rodriguez såg klottret på en husvägg i Malmö kände han sig nästan provocerad.

– Jag ska ta med er till New York eller Los Angeles, så får ni se ett riktigt ghetto. Så tänkte jag först. Men på sätt och vis är Rosengård faktiskt ett ghetto, även om det är fint där och man ser folk som är ute och går med hunden. Det är ett mentalt ghetto, a ghetto of the mind.

Den amerikanske dokumentärfotografen har i sitt senaste projekt porträtterat Malmöområdet Rosengård, under det mest turbulenta halvåret i områdets historia.

Mitt i den svenska julstressen ledde vräkningen av en islamisk förening från en källarlokal i kvarteret Herrgården till kravaller, eldsvådor och stenkastning. Trots att polisen vittnade om att bråkmakarna inte främst var Rosengårdsungdomar, utan huliganer och autonoma aktivister, blev händelserna medialt en fråga om misslyckad integration.

En månad senare presenterade Försvarshögskolans forskare Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos sin rapport »Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö«. De beskrev ett Rosengård där radikaliseringen bland muslimer ökar kraftigt, islamister agerar åsiktspoliser, unga flickor gifts bort mot sin vilja och kvinnor som aldrig burit slöja blir tvingade till det. Rapporten kritiserades dock av såväl Säpochefen Anders Danielsson som av andra forskare.

Under våren fortsatte oroligheterna, och bränderna, i Herrgården. Ofta var varken polis eller räddningstjänst beredda att ingripa. Situationen förbättrades knappast av den video som dök upp i rättegången efter decemberkravallerna, där polismän kallade ungdomarna för »apajävel« och »blattajävlar«.

Samtidigt blev Rosengård föremål för utländsk uppmärksamhet. Den kristna tv-kanalen CBN sände ett långt nyhetsinslag där sverigedemokrater intervjuades och reportern slog fast att »om några decennier kommer Malmö att ha förvandlats till en stad med muslimsk majoritet«. I tidskriften Weekly Standard publicerades en artikel med rubriken »Welcome to Ramallmö«. Även Siv Jensen, ledare för norska Fremskrittspartiet, varnade för att låta minoriteter få för mycket inflytande i samhället. Då blir det som i Malmö »där sharialagarna fullständigt har tagit över«.

Mitt i denna polarisering lever unga Malmöbor som försöker hitta sin plats i vuxenvärlden och i det svenska samhället. Det är om dem Joseph Rodriguez vill berätta.

– Jag är djupt troende muslim. Min uppfostran var sträng, men jag fick mycket frihet så länge jag betedde mig ordentligt.

Ibrahim »Ibbe« Smatti lutar sig tillbaka i soffan och tar ett belåtet bloss på sin joint. Han är en Malmöfödd 21-åring med algeriska föräldrar och en av huvudpersonerna i Joseph Rodriguez fotoreportage. För tillfället bor han tillsammans med sin mamma i Nydala strax sydväst om Rosengård, eller i »området« som han själv säger.

– Vi kallar alla områdena tillsammans för området, säger han.

Vilka områden?

– Hela Rosengård och Fosie.

Ibrahim Smattis liv kretsar kring dans. Han började med breakdance redan som sexåring, deltar i tävlingar och har dansat i en reklamfilm för Sony Ericsson. Men hans stora dröm är att bli skådespelare och lika känd som Brad Pitt.

Självsäkert berättar han om allt från hur många av hans kompisar som sitter inne till vilka kända rappare han har träffat. När han börjar tala om polisen blir rösten starkare och leendet växer.

– Många av de som kastar sten har blivit trakasserade av polisen och vill ge igen. Vakter och poliser kränker oss hela tiden. Om du kommer från Rosengård är du inte välkommen någonstans.

Vad tycker du i så fall om att leva i Sverige?

Ibrahim blir plötsligt allvarlig.

– Jag tycker jättemycket om Sverige. Det är det bästa land man kan tänka sig. Men det är svårt när så många invandrare från länder med mycket problem kommer till Sverige, som är ett så civiliserat land utan stora problem.

Det blir kulturkrockar till höger och vänster.

Att Rosengård ofta beskrivs som ett problemområde beror främst på faktorer som hög arbetslöshet, hög andel bidragstagare, hög kriminalitet och lågt presterande skolelever. Men faktum är att på flera av dessa områden förbättrades situationen under 2000-talet. Exempelvis sjönk antalet anmälda brott, medan andelen förvärvsarbetande steg från 31 till 39 procent.

Efter kravallerna i julas har dock kriminaliteten återigen vuxit i området. Lågkonjunkturen skapar fler arbetslösa, och bland Rosengårdsskolans avgångselever var det i år rekordfå – tre av tio – som nådde gymnasiebehörighet.

Lars Birgersson är rektor på Rosengårdsskolan. Han kan inte svara på varför så få elever nådde målen just i år, men betonar att det finns orsaker.

– Det handlar inte om att våra elever är dummare än andra. Vi har elever som lämnar nian och inte har gått mer än två år i skolan under hela sitt liv. Det är inte så att vi på skolan slår oss till ro, men vi är samtidigt inte förvånade över resultaten, säger han.

Enligt Lars Birgersson handlar problemet framför allt om begränsade språkkunskaper, samt att många elever kommer direkt från krig och traumatiska upplevelser. Dessutom upplever han en hopplöshet bland ungdomarna.

– Många av eleverna har föräldrar som inte är ute på arbetsmarknaden, och de undrar »hur ska det gå för oss?«. Vårt viktigaste uppdrag är att försöka övervinna den känslan.

Det märks att Lars Birgersson är trött på frågor om sociala problem på skolan.

– Jag har arbetat som rektor i fyra olika kommuner och för mig är det här en helt vanlig skola. Det enda som skiljer är att eleverna inte har samma förutsättningar att uppfylla målen.

Hur ser du på beskrivningen från Försvarshögskolans rapport, att en muslimsk radikalisering hotar Rosengård?

– Jag kan inte uppfatta att den bilden stämmer. Vissa faktabitar i rapporten, som trångboddheten och den höga arbetslösheten, är ganska korrekta. Men de slutsatser man har dragit är absolut ingenting som jag har märkt av.

En liknande frustration märks hos Marie Hendra som är verksamhetschef för Rosengårds förebyggande- och fritidsverksamhet. Hon tycker inte att mediebilden av området stämmer med verkligheten.

– Visst finns det problem här, men jag känner inte alls igen de proportioner man beskriver. Rosengård har blivit ett negativt varumärke. Och trots att människorna byts ut successivt så hänger den stämpeln kvar.

När Rosengård planerades i slutet av 50-talet var det med en vision om att bygga framtidens samhälle. Många Malmöbor bodde under skrala förhållanden, och liksom andra storskaliga förortsområden från samma tid var Rosengård tänkt att höja invånarnas boendestandard.

Med start 1962 uppfördes området på grönområdena öster om Möllevången. De moderna lägenheterna fylldes snabbt av landsbygdsbor och låginkomsttagare från innerstaden. De inflyttade var en homogen grupp, nästan uteslutande etniska svenskar.

Det dröjde dock inte länge innan områdets status började sjunka. Avskildheten och den anonyma arkitekturen gav Rosengård ett rykte som otryggt problemområde för fattiga. Redan 1972, samma år som bygget färdigställdes, beskrev forskarna Carin Flemström och Alf Ronnby området som så ogästvänligt att inte ens fågelsången nådde fram.
Man talade ännu inte om segregation, men redan innan Rosengård blev ett invandrarområde hade dess invånare hamnat i ett utanförskap. Och detta utanförskap skulle bara bli större.

De som hade råd började flytta ut och ersattes i många fall av nyanlända invandrare, ett mönster som syns än i dag. Rosengård har en omflyttningsfrekvens på tolv procent om året. Med andra ord byts halva befolkningen ut vart fjärde år, och det är framför allt människor med jobb som flyttar.

Värst drabbat av denna utveckling är Herrgården, området där stenkastningen ägde rum i december. Där är 96 procent av de boende av utländsk härkomst. Bara tre av tjugo har jobb. Polisen uppskattar att mellan 7 000 och 8 000 personer bor i kvarteren som byggdes för att hysa 2 700 invånare.

Etnologen Per-Markku Ristilammi har beskrivit Rosengård som ett stigmatiserat område. Den negativa stämpeln påverkar invånarnas självbild och identitet, menar Ristilammi. Skräckbilden av Rosengård blir en självuppfyllande profetia. »A ghetto of the mind«, som Joseph Rodriguez säger.

Han är orolig att Rosengård på sikt ska få kriminella gäng i stil med de amerikanska.

– Familjerna är trångbodda, så unga killar förpassas till gatorna. De har ingenting att göra, ingenstans att ta vägen. På så sätt har Rosengård det perfekta klimatet för att värva gängmedlemmar.

Han ser också en risk i att många ungdomar anammar hiphopattribut som ursprungligen härstammar från gangsterkulturen.

– Många av de här ungdomarna är själva mörkhyade, många har haft vänner som har dött i krig. Därför identifierar de sig med en sorts hiphopsyn på vad som är coolt. Mångas stora idol är Tupac, den ultimata gangstern.

Femton år tillbaka var gängkriminalitet ett ickefenomen i Sverige. Sedan dess har mängder av grupperingar vuxit fram, med mc-gängen som de mest framträdande. Efter bombattentatet mot åklagaren Barbro Jönsson i november 2007 beslutade polisen, Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket och åklagarväsendet om en mobilisering mot den organiserade brottsligheten. Ändå har gängen bara blivit fler.

Ett symtom på utvecklingen är att antalet anmälda utpressningsbrott i landet har trefaldigats sedan 1999. Mc-gängen har börjat ersättas av andra grupperingar, många bildade innanför murarna på landets fängelser.

Under våren gick polisen ut med varningar om att två kriminella gäng har etablerat sig i Malmö. Det ena kallar sig Lions Family, det andra är en lokalavdelning av Köpenhamnsligan Black Cobra. Båda grupperna sägs rekrytera medlemmar i framförallt Rosengård. Unga som lockas att gå med får utföra sysslor som att förvara stöldgods, göra inbrott eller frakta droger och vapen.

Trots detta vill Michael Storm, tillförordnad närpolischef i östra Malmö, tona ner betydelsen av gängen.

– Ungdomsbrottslighet har länge varit ett problem i Rosengård, fast i form av löst sammansatta konstellationer. Skillnaden sedan årsskiftet är att de nu har tydliga attribut och gängnamn. Nackdelen är att det blir lättare att gå med i en kriminell organisation när den kan identifieras som ett gäng, säger han.

Som ett verktyg mot rekryteringen av gängmedlemmar används »Barn i fara-blanketter«. Om en ung person ses tala med yrkeskriminella, eller påträffas nattetid på olämpliga platser, informerar polisen socialtjänsten, som i sin tur tar kontakt med föräldrarna.

Trots ett stort sparbeting har Malmös politiker nyligen beviljat 9,2 miljoner till olika insatser i Herrgården. Pengarna som kallas »Rosengårdsmiljonerna« ska bland annat bekosta två socionomtjänster på Rosengårdsskolan, tre socialsekreterartjänster och öppnandet av två mötesplatser, det vill säga ett slags fritidsgårdar för äldre ungdomar.

Dessutom ska lokalen där decemberkravallerna inleddes åter tas i bruk. Källaren blir en mötesplats för vuxna, dit de ska kunna gå för att få information från och kontakt med myndigheter.

Marie Hendra på förebyggande- och fritidsverksamheten är tacksam för bidraget till verksamheten, men poängterar att summan i sammanhanget ändå är ganska låg.

– Det handlar om nio miljoner fördelat på två år, alltså inte ens en tusendel av Malmös totala budget. Men självklart är det jättebra. Nu kan vi erbjuda de lite äldre någonstans att vara och samtidigt hjälpa dem att söka jobb. Det är ju det alla ungdomar efterfrågar. Varje dag kommer det in fem-sex unga här och vill ha hjälp att skaffa ett jobb.

I början av maj inledde polisen en specialinsats i Herrgården, där nu uniformerad polis finns på plats dygnet runt. Syftet är att dels förhindra brottslighet, dels signalera till de boende att man är där för deras skull. Enligt Michael Storm kan lösningen bli långvarig.

– Vi kommer att fortsätta i en eller annan form året ut. Dessutom har Herrgården redan valts ut som ett fokusområde för Skånepolisen under 2010, vilket borgar för en fortsatt satsning, säger han.

Och insatsen har redan minskat våldsamheterna. Polisen vågar numera patrullera mellan husen, och bara enstaka gånger sätts containrar i brand.

Det får betraktas som ett slags lugn i framtidssamhället som blev ett lågstatusområde.