Vänstern och det goda köket

På den tiden beskrev media fenomenet så här: Italien har västvärldens största kommunistparti. Som mest blev det nästan 12 miljoner röster eller 34 procent av valmanskåren. I Bologna, centrum i det röda Emilien, fanns det mesta av allt detta. Den vänlige Sante på kommunens informationsavdelning bjöd på krogen som givetvis drevs av ett kooperativ. Där kunde man uppleva det lustfyllda i emiliansk kommunism – det goda köket, de sympatiskt mänskliga relationerna.

Sante organiserade besök på alla röda kooperativ i trakten. De ljuvligt doftande parmaskinkorna i sina katedralstora lagringsmagasin.

Det var inte svårt att bli sympatiskt inställd till denna solidariska arbetarrörelse. Samtidigt i Rom kunde man följa partiets opposition mot alla regeringar som byggde på samverkan mellan kristdemokrater och socialister.

Så en dag kom dråpslaget. Röda brigaderna agerade den 16 mars 1978.

Regeringsbildaren Aldo Moro kidnappades och mördades. Detta förhindrade en koalition med kommunisterna. Det skulle dröja 18 år innan de skulle ta plats på regeringsbänken i parlamentet. Efter 70 år övergavs hammaren och skäran i partisymbolen. Partiledaren Achille Occhetto grät ohejdat inför tv-kamerorna över en epok som gick i graven.

Men i parlamentet sitter fortfarande två partier som kallar sig kommunister.

Partiordförande för PRC Rifondazione, Återfödelsen, blev Armando Cossutta, PCI:s kontaktman med Moskva. PCDI – Partito dei Comunisti Italiani – föddes sju år senare.

Partiledare är Oliviero Diliberto, en elegant professor i kyrkorätt som ändå naturligt kallar sig kommunist när han presenterar sig i tv-sofforna. Från nästan 12 miljoner väljare till dagens knappt 3 – detta är de italienska kommunisternas historia.