Årets Svensk: Anders Arborelius

Påven är katolik. Många svenskar har innerst inne svårt att smälta tanken. Det är som om de väntade på att katolska företrädare ska sluta löjla sig:

»Ja, ja, men vad tror du egentligen?«

Svaret, hur märkligt det än kan verka, är att de faktiskt tror på Gud. De har till och med en tro som är ett helt tankesystem, med fyrkantiga ord som sanning, princip, verklighet och logik.

Påven är katolik.

Det var möjligen något sådant som Årets svensk, formellt Hans eminens Anders kardinal Arborelius OCD, biskop av Stockholm, fiskade efter, när han i Söndagsintervjun i P1 nyligen fick frågan hur det »kändes« när han var ung och drogs till Gud.

Han svarade att det inte just »kändes« något särskilt. Det var »bortom känslorna«. En »ordlös erfarenhet av närvaro som man kan överväldigas av ibland, men som ofta är ganska händelselös, ganska tråkig«.

En gudstro utan känslostormar. Som till vardags är händelselös och tråkig, som vilken ordinär aspekt av verkligheten som helst?

Svårt att förstå. Ändå är det så.

Anders Arborelius tror helt enkelt på Gud.

Men nu är vi i Sverige, på det katolska Biskopsämbetet på Götgatan i Stockholm, en våning ovanför puben »Den gröne jägaren« för att vara exakt. Så det är klart att vi måste börja med att tala om sex.

– En aspekt som inte kommit fram i debatten, är översexualiseringen av samhället.

Det är vittnesmålen i #metoo-uppropen Anders Arborelius talar om:

– Sexualiteten har kommit in på alla områden. Ord som »kyskhet« kan man ju inte använda. Det låter för de flesta medeltida. Tankarna går till hederskulturer. Och vi blir förstås anklagade för att ha en förtryckande sexualsyn. Men det behövs något mer än bara ett funge­rande rättssystem.

Han är inte förvånad, säger han. Han minns, från när han själv gick i grundskolan, att något av det »finaste« pojkarna kunde skrika till flickorna var »jag ska våldta dig«.

Språket speglar våra tankar. Det gör avsaknaden av språk också:

– Vi har inga ord för det på svenska. På franska har man ju det här ordet pudeur, som betyder blygsamhet och en viss anständighet i uppträdande och ordval. Men vi saknar ord.

Inom katolska kyrkan pågår fortfarande utredningar om sexuella övergrepp. Nu senast har den australiensiske kardinalen George Pell anklagats. Han nekar. I Sverige fick Arborelius ta sig an frågan först för tio år sedan, och därefter återigen för sju år sedan. Tre vittnesmål om övergrepp, från 40-talet till 70-talet, kom i ljuset. Arborelius erbjöd sig att avgå, som högst i ansvarskedjan.

Ofta lyfts celibatet fram som en orsak till övergreppen. Men problemet, säger Arborelius, är inte celibatet, utan att det under prästutbildningen inte gjorts tillräckliga utredningar för att sålla bort dem som inte förmår leva i celibat. I just det har han forskningen på sin sida. Den amerikanske historikern och sociologen Philip Jenkins, och flera andra, har slutit sig till att övergrepp av det här slaget inte verkar vara vanligare i katolska kyrkan än i andra samfund som inte har celibat. Eller för den delen i idrottsvärlden, i skolan, eller i hemmet. Varken teatervärlden, Svenska Akademien, eller andra metoo-arenor, är celibatära.

Ändå är debatten om celibatet allt livligare, även inom kyrkan. Det är en fråga om rekrytering. Kanske är ett skäl till att allt färre känner prästkallelsen celibatet i kombination med sexualiseringen. Offret verkar för stort.

Men varför är då celibatet viktigt? I de första tusen åren av katolsk historia var det inte obligatoriskt. I orientaliska kyrkor gäller inte alltid celibat. Och Sverige har faktiskt gifta katolska präster: bland andra sex stycken konvertitpräster från Svenska kyrkan, som fått dispens när de bytte samfund.

– Celibatet ger prästen en större frihet att stå till förfogande både på det andliga planet och genom att helhjärtat kunna överlåta sig till Kristus och andra människor. Celibatet är också ett profetiskt tecken, som får människor att tänka efter.

Ska vi följa mönstret är det nu dags för homosexualiteten. Därefter aborterna. Men låt oss försöka hinna med något mer än sexualpolitiken. En sista fråga: Är resonemangen om sexualitet de svåraste för en katolsk kardinal?

– Nej, det är svårare i vår tid att förklara att Gud är verklighet, inte en idé. Det har blivit så att man inte tror på Gud, man har i stället en »gudsbild«. Jag ska förändra tron, i stället för att tron ska förändra mig. Det subjektivistiska sättet att tänka på Gud är det som är svårast att bryta igenom.

Så var vi påminda igen: Anders Arborelius tror på Gud.

***

»Sjutusand djävlar haver jag lovat dem, och det skall jag hålla«, skrek Hertig Karl i rollen som åklagare i det som slutade med Linköpings blodbad. Det var våren 1600. Fem rådsherrar avrättades för att ha ställt sig på katolske Sigismunds sida i den svenska tronstriden. Sedan året innan räckte det med att vara katolik för att dömas till döden.

Det var knappt 400 år till att Anders Arborelius skulle bli den förste svenskättade katolske biskopen sedan reformationen. En kort historik över den organiserade antikatolicismen i Sverige krävs för att förstå Årets svensk.

Borgmästaren i Södertälje, Zackarias Anthelius, torterades och avrättades för sin tro 1624, tillsammans med den kungliga sekreteraren Göran Bähr. En tysk jesuit, Heinrich Schacht, klarade sig med tortyr och utvisning.

Gustav III:s toleransedikt, 160 år senare, gav utländska katoliker rätt att utöva sin religion. Men svenskar fick inte konvertera och inte besöka katolska mässor. Katoliker fick inte uppbära statlig tjänst.

Ytterligare 80 år senare, 1858, dömdes sex svenska kvinnor som konverterat till landsflykt. Då hade Sverige en katolsk drottning, i Josefina, Oscar I:s hustru, men hon var ett undantag. Två år senare, 1860, kom till sist en förändring: svenskar tilläts lämna den svenska kyrkan för den romersk-katolska, utan att dömas till straff. Men de stämplades som »främmande trosbekännare«. Det begreppet fanns kvar fram till religionsfrihetslagen 1951. Det var också först då, när Anders Arborelius var två år, som katoliker lagligen fick bli lärare, sjuksköterskor eller statsråd. För första gången sedan reformationen gavs möjlighet att öppna kloster. Men det krävdes Kunglig Majestäts, det vill säga riksdagens och regeringens, tillstånd.

Låt oss lyssna lite till riksdagen i maj 1961, när Anders Arborelius redan är 12 år gammal. Den debatterar en begäran att få öppna ett karmelitkloster i skånska Glumslöv.

Hjalmar Brantings son Georg, ledamot av första kammaren, menar att den katolska kyrkan har förbrukat rätten att åberopa religionsfrihetens principer. Att hävda religionsfrihet som grund för att få öppna kloster vore som att »åberopa frihetsprinciper för rätten att införa fängelser – låt vara frivilliga sådana«. Branting föreslår utlåtandet »Första kammaren finner det icke önskvärt att katolska kloster grundas här i riket«. Elva socialdemokrater, en kommunist och två centerpartister instämmer.

Maktlystnad, inte religiositet driver den katolska kyrkan, förklarar socialdemokraten Nils Elowsson. Det är därför »ganska naturligt att den, som är verkligt mån om de mänskliga rättigheterna och den demokratiska frihet som vi kunnat kämpa oss till bland annat i vårt land, är mycken angelägen om att inte räcka fan det finger som det är fråga om i detta fall«.

Andra kammaren: »Att vi i vårt land öppnat möjlig­heterna för olika religiösa samfund att bedriva sin verk­samhet får inte tas som intäkt för att vi tänker ge tillstånd till inrättandet av andliga koncentrationsläger.« Det är Inge Lundberg, socialdemokrat, som talar. En annan ledamot gör en välvillig jämförelse mellan Frälsningsarmén och katolska kyrkan. Lundberg igen: »Om jag inte tar alldeles fel så är Frälsningsarmén en världsrörelse som gått ut till människorna för att hjälpa dem, stödja dem och sprida kristendom. Men jag har aldrig hört att Frälsningsarmén bygger burar att sätta kvinnor i. I Frälsningsarmén har kvinnorna i stället alltid intagit en central ställning«.

Detta är alltså 1961. Två teman återkommer. Det första är att det katolska är reaktionärt, efterblivet, odemokratiskt och ojämställt. Det andra är att det katolska är något främmande och utländskt. Ett yttre hot. Även bland dem som kan tänka sig ett kloster finns kravet på att en majoritet av nunnorna måste vara svenskfödda. »Jag undrar om inte Gustav Adolf ute på torget skulle ramla av hästen om han begrep vad vi här håller på med«, säger Georg Branting.

Till sist säger regeringen ja, förutsatt att nunnorna accepterar en lista med särskilda villkor. Först 1977, när Anders Arborelius är 28 år, hävs klosterförbudet helt.

– Man ska inte överdriva antikatolicismen, säger kardinalen, men den finns.

– Ändå tycker jag att Sverige har blivit öppnare under de år jag varit biskop. Det är enklare att tala om religion. Samtidigt är det ofta muslimerna som får slita ont nu. Det som brukade kallas »den katolska faran« har nu blivit »den muslimska faran«.

Anders Arborelius föddes inte katolik. Det fanns präster i Svenska kyrkan i släkthistorien både på far Lars sida och på mors, Brita Unanders. Brita var bibliotekarie, Lars arkitekt, liksom farfar Rudolf, som bland annat ritade huset vid Kungsträdgårdens västra sida i Stockholm, där justitieombudsmannen och Galleri Wetterling finns. Men Arborelius föddes i Sorengo, i italiensktalande Schweiz, där mamma Brita hade släktingar. Han var under sin första tid hos Birgittasystrarna i närliggande Lugano, men varken mamma eller pappa var katoliker. Man anar en kärlekshistoria med viss dramatik: föräldrarna gifte sig samma år som lille Anders föddes. Lars Arborelius kom direkt ur ett annat äktenskap. De skilde sig när Anders bara var tre år gammal. Lars Arborelius gick rakt in i ett tredje äktenskap.

Det året, 1952, skedde bara 8 185 skilsmässor i Sverige. Förra året skedde 24 258 stycken, samtidigt som antalet ingångna äktenskap 1952 och 2016 var nästan exakt lika många, runt 53 000, trots befolkningsökningen. Det hörde helt enkelt inte till det vanliga att ha skilda föräldrar 1952. Men Anders Arborelius talar om en harmonisk barndom.

Han växte upp med sin mor i Lund, hade kontakt, men inte nära kontakt, med sin far. Han återvände då och då på släktbesök till Schweiz och till klosterträdgården hos Birgittasystrarna i Lugano. Det talades om »den gode guden« hemma och det bads aftonbön. Anders döptes i Svenska kyrkan, men besökte den sällan. Ändå visste Arborelius, redan som tonårig plugghäst på den halvklassiska gymnasielinjen, att han ville viga sitt liv åt Gud. Och att det var den katolska kyrkan som gällde.

Under upprorsåret 1968 läste Arborelius moderna språk och studerade för sin konversion. Året efter, 20 år gammal, togs han upp i kyrkan. Han sökte sig till en liten grupp karmelitbröder som nyligen slagit sig ner i skånska Tågarp. På grund av klosterförbudet kallade de sig officiellt inte kloster. De oskodda karmeliterna – OCD i Anders Arborelius titulatur – är en kontemplativ orden. Den lägger sin huvudsakliga vikt vid bön. Jungfru Maria har en central roll och den kvinnliga grenen av orden är stor. Arborelius kom till Tågarp 1971. Sex år senare avlade han sina löften och blev själv karmelit. Han prästvigdes 1979.

En av de ursprungliga bröderna i Tågarp var Wilfrid Stinissen, som med sitt författarskap kom att bli en av de mest inflytelserika kristna inspiratörerna i Sverige. I drygt 27 år förblev Arborelius i Tågarp. Dagarna ägnades åt bön och studier, mestadels i tystnad, förutom vid disken efter måltiderna. Ibland reste Arborelius för att delta i kyrkliga sammankomster. Han var på Filippinerna 1998, när Wilfrid Stinissen ringde och uppmanade honom att komma hem så snart som möjligt.

Det fanns nyheter.

Att utnämnas till biskop, utan att egentligen ha någon erfarenhet av administration, ekonomistyrning eller ledarskap för en stor organisation, gav Arborelius »en sömnlös natt«. Men Gud kallade och han lydde.

Vid biskopsutnämningen skrev Maria Schottenius i Expressen om reaktionära katoliker som »opererar i stor diskretion med hemliga vapen och enorma penningsummor«. Hon påstod att påven, Johannes Paulus II, »rör sig i en politiskt högerextremistisk riktning utan förbarmande med oliktänkande«. I Arbetet skrev Petter Larsson att katolska kyrkan »står och stampar någonstans på 1600-talet. Man har erkänt att jorden troligtvis är rund, men inte lyckats ta sig förbi upplysningstiden«. I Aftonbladet skrevs det om »svartrockar«.

Det var 47 år sedan religionsfrihetslagen, 37 år sedan riksdagsdebatten om klostret i Glumslöv och 21 år efter att Gustav Vasas klosterförbud upphävts.

***

Djursholms kapell är fullsatt en måndagskväll. Dramatenarkitekten Fredrik Lilljekvists jugendbyggnad är plats för en rätt omfattande, ideellt driven programverksamhet. Ekumenik och religionsdialog är ett par ledord. Det medeltida altarskåpet med Jungfru Maria i centrum står alltid på plats, men verkar särskilt passande som fond till Anders Arborelius.

– Kriminalvården har förstått att tron kan spela roll. Sedan drygt 15 år erbjuder de vad som kallas »klostervägen«. I Kumla, i Skänninge och på Mariagården i Vadstena kan de intagna välja en andlig väg ut ur kriminaliteten. Resultaten är goda. Förresten har Kriminalvården i sitt vapen Petrus nycklar, precis som påven.

Det viskas förvånat i publiken. När Arborelius berättar om klosterförbudet är reaktionen densamma. »Menar han 1877?«, viskar någon klentroget i de bak­re bänkarna. Men det Arborelius talar mest om är hur katolska kyrkan i Sverige byggts upp av flyktingar och invandrare.

Efter andra världskriget kom polackerna, som redan var en betydande grupp i svensk katolicism. De blev ofta stommen i församlingar. Efter 1956 kom ungrarna. Den italienska arbetskraftsinvandringen var ett tillskott, sedan flykten efter Pragvåren 1968 och därefter bosnienkroater och båtflyktingar från Vietnam. Nu kommer de kristna flyktingarna från Syrien, Eri­trea och Iran. Den enda stora invandrade grupp från katolska länder som kyrkan inte riktigt fångade upp var chilenarna på 70-talet. Det fanns politiska skäl, men också en brist på spansktalande präster.

Av 164 katolska präster i Sverige är i dag ett femtiotal av polskt ursprung och ett trettiotal svenskfödda. I katolska kyrkorum i Sverige finns ofta den Svarta Madonnan, känd från klostret i Polens religiösa huvudstad Cze˛stochowa. Kyrkan i Sverige har växt från ungefär 5 000 registrerade katoliker före andra världskriget, till 116 000 i dag, främst genom invandring.

– Min företrädare som biskop, Hubertus Brandenburg, brukade säga att svenska katolska kyrkan bestod av »några grevinnor och några zigenare«, eller romer, som vi säger nu. Det stämmer inte längre. De 116 000 vi har i våra register är inte heller alla. Kanske finns dubbelt så många med katolsk bakgrund.

Ändå tycker Arborelius att det blivit lättare att inte räknas som »främmande trosbekännare«. Det går numera att säga att man är »riktig svensk« och katolik. Men den största uppgiften för den katolska kyrkan under efterkrigstiden har varit att hitta och integrera invandrargrupper. Arborelius återkommer till det på sitt ämbetsrum:

– Jag brukar se på våra församlingar som integrationsverkstäder, även om jag tycker att det lätt blir rena tankefoster, så snart man börjar använda ord som »integration«. Det handlar om ett konkret och praktiskt arbete, att använda sina händer och göra det i sin egen närhet.

Arborelius talar om det starka svenska assimilationstrycket. Om att vi egentligen menar att de som kommer hit ska anpassa sig. Det gör de ofta. För en hel del invandrarfamiljer blir den katolska kyrkan en »engenerationskyrka«: barnen kastar av sig föräldrarnas tro, för att smälta in i enhetssamhället Sverige.

Men enhetligheten stänger också ute. Anders Arborelius vet hur hård segregeringen är genom sin egen församling. Det finns ofta begripliga skäl till att infödda svenskar och redan etablerade invandrare flyttar bort från områden som blir invandrartäta. De ser risken att deras barn ska dras in i gäng. De ser att skolan försämras. De känner sig otrygga. Men konsekvenserna blir allvarliga:

– Vi svenskar har i allmänhet svårt att hitta anknytningspunkter till dem som kommer hit. Det beror mycket på att vi saknar en djupare, gemensam värdegrund. Vi har en konsensuskultur, men när det gäller det djupaste har vi inte det. Vi upprepar yttre formuleringar om »det öppna samhället« och annat, utan att verkligen veta vad det betyder. Verklighetens bas och tankens logik saknas. Det man kan lära av en katolsk församling är att man kan leva tillsammans med väldigt olika människor, genom att leva i samma ideal. Hos oss är det tron. Allt annat är sekundärt. Men om man varken lever i varandras närhet, eller har något att enas kring, går det inte.

Att religionen nästan alltid ses som ett hinder för integration i Sverige är ett misstag, menar Arborelius. Hade Sverige till exempel haft ett mer utbyggt konfessionellt skolsystem, som i England, tror han att mycket skulle ha kunnat göras för integrationen. Många troende muslimer i England sätter hellre sina barn i kristna skolor, än i de sekulära alternativen.

Den katolska kyrkans engagemang för flyktingar framstår för många som reservationslöst. Var finns realismen i det?

– Ingen förespråkar obegränsad invandring. Men det är inte vår roll att utforma regelsystem i detalj. Vi ska vara en kritiskt lojal röst för de mest behövande. Vi lever i en tid av folkvandring. Det kan vi inte göra något åt. Vi måste samarbeta för att hitta rätt.

I Arborelius egen församling finns gott om etablerade invandrare som har svårt med den nya migrationen.

– Det är en vrångbild att bara isolerade svenskar, som inte kan hantera förändring, står för den typen av känslor och åsikter. Det ligger i sakens natur att etablerade invandrare känner sig hotade av ny invandring. Vi måste kunna hantera sådant, utan att genast skylla folk för att vara rasister.

I Djursholms kapell talar Anders Arborelius om Södertälje som han kalllar Sveriges nya Jerusalem. Där finns Europas största församling i den kaldeisk-katolska kyrkan, en självbestämmande delkyrka med sin bas i Irak och full kyrkogemenskap med den romersk-katolska. Den 8 december invigde han deras nya kyrkobyggnad. Då kom han direkt från Rom, där han tagit emot sin så kallade titelkyrka Santa Maria degli Angeli.

***

Anders Arborelius har ännu inte något riktigt tydligt svar på vad hans utnämning till kardinal innebär. Beskedet kom lika överraskande som det att han skulle bli biskop. Han var hos konfirmander i Olofström, när påven läste upp hans namn under söndagsbönen på Petersplatsen. Först ett par veckor senare kom det officiella beskedet till Stockholm.

Det finns ingen arbetsbeskrivning för kardinaler. De flesta fortsätter på sina andra poster, ofta som biskopar. Många kopplas till någon kongregation, motsvarande departement, i Vatikanen. Att tilldelas en titelkyrka betyder att man blir del av Roms stift, men är mest en hederstitel. Santa Maria degli Angeli är inte en av Roms vackraste kyrkor, men den är något helt annat än vad katoliker i Nordeuropa, som ofta möts i moderna lokaler som påminner om parkeringshus, är vana vid. Den är inrymd i resterna av kejsar Diocletianus termer, som byggdes i skiftet mellan 200- och 300-talen. Michelangelo stod för originalritningen. Kyrkan är mycket stor.

– Det finns ett evighetsperspektiv och en känsla av att få historien mitt i nuet i den katolska kyrkan. Det är en form av kallelse till evigheten, med hela bagaget av traditioner.

Kanske, säger Arborelius, blir traditionerna ännu viktigare om man lever som minoritetskyrka. Det blir viktigare att hålla fast vid sådant som är en del av den egna identiteten. Just erfarenheten av att vara katolik i minoritet är en sådan sak som han tror att påven kan vara intresserad av. Där den katolska kyrkan är minoritetskyrka, växer den.

Redan 2003, när Arborelius och pingstpastorn Sten Gunnar Hedin gav upphov till en debatt om Jesus, skrev de att det »andliga klimatet alltmer liknar fornkyrkans«. Det stämmer fortfarande, säger han. Fornkyrkans tid var, som nu, en tid när olika idéer och kulturer bröts mot varandra. Samtidigt rasade den romerska religionen samman. I dag är vad Arborelius kallar »den västerländska situationen« inte längre lika självklar. Det rör sig även i andligheten. Arborelius tror att det är en möjlighet. Och att det inte alltid är en nackdel att vara en minoritetskyrka:

– Vi behöver inte vara folkkyrka, hänga med och tycka som alla andra. Det skapar en andlig frihet.

Varken kungen eller statsministern har gratulerat honom till utnämningen till kardinal. Bara en riksdagskvinna, som han känt sedan länge, har gjort det. När han stötte på statsministerparet gratulerade Ulla Löfven. Årets svensk Anders Arborelius, förvånad nyutnämnd kardinal, blev också överraskad av alla gratulationer, men ler nöjt när han tänker på de som uteblev:

– Nej, inga hyllningar från maktens boningar.

Fakta | motivering: Hans eminens Anders kardinal Arborelius

Redan för 19 år sedan fick årets svensk en roll som ingen svenskfödd haft sedan 1500-talet. I år blev han den förste svensken någonsin att ikläda sig den röda birettan. Årets svensk är redan historisk, men han är också en person som alltsedan sin utnämning 1998 varit närvarande i svensk offentlighet. Att företräda den katolska kyrkan i ett land vars identitet i första hand är sekulär och i andra hand protestantisk, kräver en orädd läggning. Som ledare för Stockholms katolska stift har årets svensk dessutom en central roll i mötet mellan infödda och nyinflyttade svenskar. Årets svensk är Anders Arborelius, biskop och kardinal.

Fakta| Kriterierna

Utmärkelsen Årets svensk ska tilldelas en person som under året stuckit ut på ett sätt som förändrat Sverige till det bättre. Det kan, men måste inte innebära att personen gjort sig känd i offentligheten. Det centrala är att vinnaren visat prov på självständighet och originalitet i ett land som på gott och ont gillar det samstämmiga och välanpassade. Det är naturligt om Årets svensk har gjort sig fiender, inte bara vänner, för det är svårt att åstadkomma något värt att belöna, utan att det har ett pris.