Vardag i Bagdad

Min blick följer konturerna av den första mannen. Han ligger på rygg. Armarna är utsträckta, så att de bildar ett kors. Han är klädd i ett par beige byxor och en gråaktig stickad väst – den typen av väst som man ser på äldre män i Irak. Under den: en långärmad skjorta. På fötterna har han ett par rena och hela strumpor. Men inga skor. Någon har lagt ett vitt skynke över huvudet och den vänstra armen. Jag hajar till när jag kommer att tänka på att kroppen ser ut som många bilder av Jesu korsfästelse som man kan se i kyrkor. Jag kan skymta ett grått skägg under skynket. Vem var mannen? Vem har gjort detta? På armen syns blodstänk. På byxorna likaså. Den andra kroppen ligger lite undanskymd, så den syns inte lika tydligt. På muren bakom de två döda männen har någon skrivit med stora vita bokstäver: »Son av en hynda. Vem slänger skräpet här?«

När vi lämnar platsen ser jag tre flickor i nioårsåldern. De är klädda i sina prydliga skoluniformer: vita blusar och svarta kjolar. På fötterna har de vita långa strumpor och svarta skor. Jag ser hur flickorna hajar till när de upptäcker liken. De tittar på varandra. Sedan går de över till den andra sidan av gatan för att undvika det hemska.

Ett år har gått sedan min förra resa till Bagdad. Då hade landet fått ett parlament och en vald regering. Många irakier kände hopp och hyste en framtidstro. Ett år senare har det ersatts av skräck, vanmakt, desperation och vad värre är, en känsla att det inte finns något hopp längre. För hur ska man kunna känna hopp när det varje dag dödas mellan 100 och 200 personer i Irak? Döden lurar bokstavligen runt hörnet. Det kan vara en bilbomb som exploderar på en marknad eller när man står och väntar i kö för att tanka. Det kan vara en granat som slår ner när man sitter och äter i hemmets helgd.

Ingen känner sig säker längre. Barn kidnappas på väg till eller från skolan. Ett obehagligt och skrämmande inslag på landets gator har blivit de många lik som hittas med tydliga spår av besinningslöst våld och tortyr. Ofta syns tydliga märken av el-borrar som har trängt djupt in i kropparna.

Den växande oron märks så fort man rör sig i Bagdads trafik. Staden är belägrad. Vägspärrar vart man än åker. Tjutande sirener och blåljus hörs dygnet runt. Gråa och gigantiska blastwalls (stora cementblock byggda för att skydda mot explosioner), taggtråd och sandsäckar omgärdar hotell, myndigheter och andra byggnader som kan utgöra måltavlor.

Konflikten i Irak har förändrats radikalt. Det som en gång var en konflikt mellan en ockupationsmakt och en motståndsrörelse, är i dag en våldsamma maktkamp mellan shiiter och sunnitiska grupper. Resultatet är en långtgående etnisk rensning av blandade områden.
Enligt FN har uppemot fyra miljoner irakier tvingats fly från sina hem för att undgå de alltmer brutala och våldsamma metoder som används för att rensa ut grupper ur ett område. Men det är inte bara sunniter och shiiter som drabbas. Såväl kristna som grupper av turkiskt eller kurdiskt ursprung har tvingats från hus och hem.

– Jag satt utanför dörren till mitt hus. Femton nya bilar tillhörande Mehdymilisen (den fruktade shiitiska militära gruppen) åkte förbi. I varje bil satt det fem beväpnade män. Jag räknade med att de skulle komma och hämta mig, berättar Abbas Abdulsattar Jasmin, 36, en trebarnsfar som arbetar som tjänsteman för en sunnitisk organisation.

Abbas hade tur och lyckades undkomma från Shaab-området i Bagdad med livet i behåll tillsammans med sin fru och sina barn. Enligt honom började problemen i samband med att Jafaar al-Askari-moskén attackerades och förstördes. Då kom maskerade och beväpnade män både från området och Sadr City, som kontrolleras av Mehdimilisen. De hade med sig listor på de sunniter som skulle mördas. Om någon som fanns med på listan hade shiitiska vänner, blev han förvarnad och gavs tillfälle att fly. Men många mördades öppet på sina arbetsplatser, inom synhåll för både irakisk polis och militär som inte ingrep utan lät det ske.

– Jag känner personligen till 176 personer som dödats i Shaab fram till nu, säger Abbas.
Han berättar om en vän som en dag fick besök av Mehdymilisen. De knackade på dörren som öppnades av vännens ålderstigna moder. De började genast fråga efter hennes son. Hon försökte att skydda honom, men männen bara knuffade undan henne och grep tag i hennes son. Hon hängde sig kvar i sonens kläder i ett desperat försök att förhindra att han kidnappades. Då slet de med sig henne och lade både henne och hennes son i en av bilarna. De slog henne i ansiktet. Så småningom körde de hem modern. Några dagar senare fick hon gå till det centrala bårhuset och hämta hem det sargade liket av sin son.

Trots att Abbas nu har flyttat med sin familj till al-Adhamiya som är ett sunnitiskt område känner de sig inte säkra. Dagligen utsätts deras område för granatbeskjutning av Mehdyarmén som befinner sig i al-Qahira-området, några kilometer därifrån.

Hatet mellan de båda rivaliserande religiösa grupperna letar sig ända in i regeringen. Redan i slutet av 2005 riktades starka misstankar mot shia-milisen för att ligga bakom etnisk rensning utfört av dess dödspatruller. Amerikanska soldater hittade ett hemligt fängelse i Jaderia-området i Bagdad som kopplades samman med inrikesministeriet.

Inrikesministern Bayan Jabr beskylldes indirekt för att ligga bakom kidnappningar och mord på sunniter. Bayan hade en hög position inom Badr-brigaden (den shiitiska milis som tränats och stöttats av Iran). Även den dåvarande premiärministern Ibrahim al-Jaafari hade kopplingar till Badr-brigaden via Sciri (högsta rådet för islamisk revolution i Irak). Badr-brigaden är Sciris militära gren. Ibrahim al-Jaafari fick lämna premiärministerposten, men Bayan Jabr är en av ministrarna i den nya regeringen som leds av Nouri al-Maliki.

Nu riktas liknande misstankar mot Mehdymilisen. I början av februari genomfördes en räd på vice hälsovårdsministern Hakim al-Zamilis kontor i Bagdad. Han greps och är misstänkt för att ha förskingrat pengar och för att ha nästlat in milismedlemmar på ministeriets lönelistor. Dessutom ska han ha använt sig av ministeriets lokaliteter och tjänster för att mörda sunniter. Eftersom premiärminister al-Maliki, precis som den gripne vice hälsoministern, står milisledaren Muqtada Sadr nära har en konflikt uppstått mellan premiärministern och USA.

På samma sätt som shiitiska grupper kidnappar och fördriver sunniter från shiitiskt dominerade områden, trakasserar sunnitiska grupper shiiter i sunniområden. Denna sekteristiska konflikt har lett till att många irakier tvingas isolera sig inom sitt eget område. För att minimera riskerna bor och arbetar man inom sitt eget område. Den som är sunnit måste bo och arbeta i ett område som är sunnitiskt, och inte förflytta sig över den etniska och religiösa gränsen.

Att korsa gränsen mellan två områden är ofta alldeles för farligt. En chaufför som kör taxi mellan Bagdad, Amman och Damaskus berättade att han som sunnit bara kunde ta med sig sunnitiska passagerare. Annars kunde han och passagerarna riskera att bli mördade.
Det är sunniterna som löper störst risk att hamna i händerna på en dödspatrull. Den som har ett typiskt sunnitiskt namn kan råka ut för en omedelbar avrättning. Därför använder sig en del av dubbla identitetshandlingar – dels en legitimation med ett typiskt shiitiskt namn, dels ett ordinarie id-kort.

Många irakier använder internet för att hålla sig ajour med säkerhetsläget. Det finns till och med en sajt, »Iraq League«, där man lär ut överlevnadstips. Man uppmanas att med hjälp av satellitkartor från Google Earth lägga upp flyktvägar för den händelse att shiitiska dödspatruller anfaller. Andra tips man får är att försöka smälta in och klä sig mer som shiiterna och dessutom hänga upp shiitiska symboler som storayatollan Sistani eller den shiitiske imamen Hussein i fönstret på sin bilar.

Rädslan att bli kidnappad och dödad är så stor att många studenter i dag inte törs gå på sina lektioner på universiteten. Ibrahim, en sunnitisk 18-årig yngling som studerade vid Bagdad University of Technology, berättar:

– En dag kom Mehdyarmén in på skolan och gick runt med en namnlista och tog med sig några sunnitiska studenter. Dagen därpå hittades de döda.
Några av dem som dödades var Ibrahims vänner. Själv hade han tur – han hade inte gått till skolan den dagen. Ibrahim har inte vågat återvända till skolan utan går hemma och fördriver tiden. Han har mer eller mindre givit upp hoppet om att kunna leva ett normalt liv i Irak, utan hoppas att han, som så många andra, ska kunna fly till ett annat land och få fortsätta sina studier där.

Den etniska rensningen i Irak märks tydligt också utanför landets gränser.
Jordanien har tagit emot cirka en miljon flyktingar som kämpar för att överleva ekonomiskt. De jordanska myndigheterna betraktar inte irakierna som flyktingar vilket har försvårat situationen. De irakier som har haft finansiella möjligheter att köpa fastigheter i landet har gjort det, vilket medfört att de har fått uppehållstillstånd och i vissa fall möjlighet att arbeta. De hundratusentals som inte har denna möjlighet kämpar för livhanken. Barnen har inte möjlighet att gå i statliga skolor längre utan tvingas gå på privata skolor, där man måste betala dyra skolavgifter. De har heller inte tillgång till läkarvård.

Jordanien har nyligen infört en ny lag som innebär att landet inte släpper in irakiska män och kvinnor mellan 15 och 45 år som inte har uppehållstillstånd. Detta innebär att om de lämnar Jordanien kan de inte återvända.

Syrien, det andra grannlandet dit runt en miljon irakiska flyktingar har flytt, är det land som varit mest generöst och tillmötesgående. Det har varit lätt att få visum och framför allt att få det förlängt. Problemet är att landet brottas med egna ekonomiska problem. Därför har det varit svårt för de många irakiska flyktingarna att livnära sig. Men även i Syrien skärps kraven. I början av februari infördes en ny viseringslag som innebär att irakierna bara kan få ett tvåveckorsvisum som enligt uppgift är svåra att förlänga. Tidigare fick de automatiskt ett tremånadersvisum.

Egypten har enligt uppgift några hundratusen irakier boende i landet. Enligt en tjänsteman på irakiska ambassaden i Kairo har tusentals irakier tvingats lämna landet trots att de köpt dyra lägenheter eller betalat höga skolavgifter för sina barn till privatskolor.

Snart fyra år efter USA:s invasion av Irak, är det svårt att se den som något annat än ett kapitalt amerikanskt misslyckande. Trots att Bushadministrationen hårdnackat förnekar det, befinner sig Irak mitt inne i ett brinnande inbördeskrig. Huvudstaden Bagdad har fallit i händerna på beväpnade grupper som sätter upp sina egna vägspärrar och terroriserar sina motståndare. Kidnappning har blivit en miljonindustri där irakisk polis och militär misstänks vara inblandad och ibland till och med ligger bakom de brott de själva har fått i uppdrag att bekämpa.

Bushadministrationen har gjort åtskilliga försök att rädda ansiktet: Rumsfeld, den förre försvarsministern, har sparkats. Man har bytt ut sina ambassadörer i Bagdad och befälhavare för de amerikanska styrkorna. En irakisk premiärminister har sparkats och ersatts av en annan.
Men det primära problemet kvarstår, landet lider av en så total brist på säkerhet att en del irakier hävdar att det var bättre förr – under Saddams tid. Kritiken av Bushadministrationens politik i Irak kan knappast formuleras hårdare än så.

En annan kritik som också måste svida är anklagelserna om att USA har öppnat vägarna för det iranska inflytandet i Irak. Det är ju faktiskt invasionen och den efterföljande ockupationen som genom val har fått in det Iran-stödda islamiska revolutionära rådet, Sciri, i den nya regeringen. Samma Bayan Jabr som sparkades från posten som inrikesminister efter misstankarna om inblandning i kidnappningar och mord på sunniter, är i dag finansminister. En icke oviktig post med tanke på att han håller i pengarna för Irak.

Bushadministrationen har lagt fram en säkerhetsplan för att försöka säkerställa lugnet i landet. Den går i korta drag ut på att man ska dela in Bagdad i tio säkerhetszoner och bygga upp ett nät av vägspärrar, där amerikanska soldater ska understödja irakisk militär. För att kunna genomföra detta kommer en förstärkning av runt 21 500 amerikanska soldater att behövas.

Många bedömare har ifrågasätt huruvida dessa åtgärder är tillräckliga. Men den största farhågan är vad som kommer att hända med de andra delarna av landet. I synnerhet mot bakgrund av att Storbritannien och andra länder som tillhör koalitionen successivt kommer att lämna Irak. Många fruktar att särskilt de södra delarna kommer att överges och då tas över av shia-milisen.
Det finns i dag tre möjliga scenarier som alla skulle innebära att konflikten sprids till andra länder i regionen:

1) De shiitiska miliserna får fortsätta sin etniska rensning där grupper inom den irakiska militären och polisen deltar eller låter bli att stoppa övergreppen. Det skulle kunna leda till att Saudiarabien, Egypten och Jordanien beslutar sig för att komma sina sunnitiska bröder i Irak till undsättning. Saudierna har redan givit uttryck för en sådan åsikt.

2) En uppdelning av Irak i tre eller fem delar. Detta skulle åstadkomma ett maktvakuum i landet. Förmodligen skulle det kunna leda till att landets grannar, framför allt Syrien, Turkiet, Iran och Saudiarabien, skulle känna sig tvingade att ingripa, dels för att försvara sina grupper, dels för att lägga beslag på Iraks naturtillgångar.

3) Ett Irak där USA tillsammans med en irakisk centralmakt säkerställer lag och ordning i Bagdad och låter de norra och södra delarna klara sig själva. Det skulle leda till att några av de andra delarna skulle förvandlas till oroshärdar och tvinga grannarna att gå in för att förhindra att oroshärdarna sprider sig in i grannländerna.

Vad är då alternativen till det totala sönderfall av Irak som samtliga tre alternativ innebär?

Det finns några vägar att gå, men det förutsätter en dialog med de motståndsgrupper som är villiga att diskutera med USA. Det gäller att få med sig dessa grupper i en ny statsapparat så att man kan överbrygga de etniska och sekteristiska klyftor som har skapats sedan ockupationen.
Bushadministrationen måste också förändra sin retorik och sin arroganta
och aggressiva attityd, så att den inte stöter ifrån sig de grupper som skulle kunna utgöra samarbets- och samtalspartners i ett återuppbyggande av Irak. Detta innefattar en dialog med Syrien och Iran.

Administrationen måste dessutom kräva av Maliki-regeringen att alla miliser ska upplösas och avväpnas. Dessutom ska de politiker som har starka band med milisen tvingas klippa dessa band eller tvingas avgå. Detta ska också gälla för tjänstemän inom statsförvaltning och naturligtvis för polis och militär. Utöver detta måste USA komma ut med en tidsplan för ett gradvist tillbakadragande. Ett omedelbart tillbakadragande skulle vara en katastrof i detta läge och leda till en upptrappning av den sekteristiska konflikten.
Konflikten i Irak är en tidsinställd bomb. Hela världen kan tydligt höra hur den tickar skoningslöst. Den måste desarmeras – innan det är för sent.