Världen väntar

Ben´s Chili Bowl är en historisk institution i Washington. Restaurangen ligger i hjärtat av det som en gång kallades »Black Broadway« och var ett av få matställen som höll öppet under de våldsamma medborgarrättskravallerna på 1960-talet. I tisdags morse, innan vallokalerna öppnade klockan sju, var det fullt kring borden och upprymd stämning inför sannolikheten att USA drygt ett halvt dygn senare skulle ha valt en 47-årig afroamerikan med det osannolika mellannamnet Hussein, till nationens 44:e president.

– Jag hoppas att han reformerar hälsovården, sänker skatterna och förbättrar utbildningsnivån i skolorna, sade den 42-årige, svarte brandmannen Kenneth Cole, som satt vid ett bord tillsammans med sina kolleger.

Även om Cole skyndade sig att tillägga att han inte förväntar sig några mirakel så speglar hans ord de skyhöga förväntningarna hos Barack Obamas väljare och sympatisörer över hela världen.

När Barack Obama drygt 16 timmar senare höll sitt segertal från en scen i Grant Park i Chicago uttalade han en försiktig brasklapp för de 125 000 i publiken:

»Vägen framåt kommer att vara lång. Vår klättring blir brant. Och vi kommer inte att nå målet på ett år, eller ens en mandatperiod.«

Efter de senaste åtta åren har valet i hög grad handlat om att välja den presidentkandidat som är mest olik George W Bush. På kort sikt ger det Barack Obama stort svängrum och opinionens mandat att i spåren av bolånekrisen reglera den privata sektorns utsvävningar. Men det utesluter inte att den amerikanska opinionen fortfarande är skeptisk till alltför hög grad av politisk samhällsstyrning.

Den tillträdande presidentens balansakt blir att tillfredsställa de mest förväntansfulla väljarna, utan att samtidigt stöta bort mindre övertygade sympatisörer genom att gå för snabbt fram med alltför stora förändringar.

I minnet finns att demokraterna halvvägs in i Bill Clintons första presidentperiod förlorade sitt gynnsamma mandatläge vid mellanårsvalet till kongressen. Motgången var en konsekvens av presidentens reformiver, enligt vissa bedömare.

Barack Obama befinner sig nu i samma gynnsamma läge som Clinton gjorde 1992. Tisdagens val kommer att innebära omfattande förändringar av mandatfördelningen; ut åkte profilstarka republikaner som North Carolinas Elizabeth Dole, New Hampshires John Sununu och Virginias Jim Gilmore. Demokraterna har dock inte lyckats erövra de 60 platser i senaten som krävs för att republikanerna inte ska kunna hindra och fördröja beslut. Men sannolikt kommer den nye presidentens lagförslag att kunna lotsas igenom med stöd av liberalt sinnade republikaner, som till exempel Maines senator Olympia J Snow.

Det var en lång rad vallöften som Obama syftade på i sitt segertal i Chicago. Under den nästan två år långa kampanjen har den briljante retorikern målat upp många lockande bilder av ett annat, framtida USA:

Låg och medelinkomsttagare ska få sänkta skatter, äldre med låga inkomster ska helt slippa beskattning och sparande för exempelvis studier ska subventioneras.

Oljeberoendet ska reduceras – och klimatvänligheten öka – genom omfattande investeringar i utveckling av alternativa energikällor samt mer energieffektiva fordon och byggnader.

Kostnaden för sjukförsäkringar ska skattesubventioneras för amerikaner med lägst inkomster.

USA:s styrkor i Irak dras tillbaka inom 16 månader, medan trupperna i Afghanistan förstärks.

Utbildningsnivån ska höjas, bland annat genom höjda lärarlöner och skattesubventionerade collegeavgifter för studenter som utför 100 timmar samhällstjänst per år.

Men tiden har sprungit ifrån många av Barack Obamas löften. USA:s budgetunderskott kommer i år att uppgå till cirka 438 miljarder dollar. I ljuset av den siffran krymper det realistiska utrymmet för skattelättnader och reformer – oavsett hur majoriteten fördelas i senaten.

Enligt det partipolitiskt obundna analysinstitutet Tax Policy Centers uppskattningar skulle kostnaden för Obamas förslag uppgå till 2,95 biljoner dollar (biljon=en miljon miljoner) i förlorade skatteintäkter under den kommande tioårsperioden.

Den ekonomiska krisen kastar även sin skugga över löftena om omställningen till förnyelsebar energi. Detsamma gäller planen för fler sjukförsäkringar och reformerna kring utbildningssystemet. Dessutom har USA:s kostnader för utbildning ökat konstant under den senaste tioårsperioden.

På kortare sikt kommer Barack Obama snabbt att tvingas ta ställning till hur den globala finanskrisen ska lösas och hur ekonomin kan stimuleras. Tredje veckan i februari lägger presidenten fram sin första budget. Då måste han avgöra om kongressens hjälppaket för finanssektorn om 700 miljarder dollar är tillräckligt stort, hur stort stimulanspaketet ska vara och hur man ska investera i löften om hälsovård och tidig utbildning för barn.

– Jag hoppas verkligen att de redan börjat titta på de här frågorna. Med en global finanskris och två pågående krig har USA inte råd med några misstag. Därför är det avgörande med en problemfri styrelseövergång, säger William Galston, valexpert på USA:s äldsta tankesmedja Brookings Institution och med förflutet som inrikespolitisk rådgivare till Bill Clinton.

Han tillägger att han hoppas att Barack Obama redan vet vem han tänker utse till viktiga poster som försvarsminister och finansminister.

Oavsett vad Barack Obama kommer att lyckas genomföra efter sitt tillträde den 20 januari, är han redan historisk. Medborgarrättskämpen och pastorn Samuel Kyles, som stod vid Martin Luther Kings sida när han sköts ihjäl för 40 år sedan, säger att han känner sig hedrad över att ha lagt grunden på vilken Obama byggt sin framgång.

– Det känns fantastiskt. Jag jublar. Jag visste att det skulle hända, men aldrig trodde jag att det skulle ske under min livstid! Hade Dr King levt i dag hade han varit mycket nöjd, men inte tillfredsställd. Det här resultatet är för er unga. Nu får ni ta vid, och förbättra världen.

Fokus bad Hans Blix, Cecilia Hermansson och Sverker Sörlin att formulera den nye presidentens agenda. Det som måste stå högst upp på Barack Obamas att göra-lista när han svurit presidenteden den 20 januari är: