Vem behöver folkpartiet?

Klockan två minuter över halv tio i måndags förmiddag kom en svart cykel av märket Skeppshult rullandes längs Observatorielunden i Stockholm. Grått regn i luften, i övrigt lugn. På folkpartikansliet rakt över gatan lyste endast några få kontorslampor.

Erik Ullenhag, den färska partisekreteraren, steg i ett graciöst kliv av cykeln, rafsade ut ipod-lurarna. Han såg bekymrad ut, vilket inte var konstigt.

Bara ett par timmar tidigare hade han fått veta att hans partiledare skulle avgå. Och det var problematiskt på mer än ett sätt.

Internt hade det rätt länge talats öppet om att Lars Leijonborg sjöng på sista versen. Ja, i den ledande kretsen i Stockholms länsförbund, som nu fällt partiledaren, hade det, enligt flera källor till Fokus, ända sedan Almedalsveckan sommaren innan pratats om vad man skulle göra åt ledarskapet.

Ändå var Erik Ullenhag, precis som många andra folkpartister, förvånad. Det hade gått så fort. Nyss hade ju alla rundringningar till länsförbunden visat att Lars Leijonborgs stöd var starkt.

– Visst hade frågan kommit upp på landsmötet i höst, men Lars skulle ju få sitta kvar till 2008 eller 2009, som Björn Hellquist i Västernorrland uttryckte det lite senare den här måndagen.

Vad hade egentligen hänt? Och vad ska hända med folkpartiet nu?

Konflikten mellan en vänsterfalang, som kallar sig socialliberaler, och Lars Leijonborgs krets, som kan kallas kravliberaler, har pågått i flera år i folkpartiet.

Efter valet förra året stärkte socialliberalerna sina positioner. Erik Ullenhag, till exempel, blev partisekreterare. På flera håll, och med ungdomsförbundet som stridsspets, har de ifrågasatt politiska prioriteringar, den interna partikulturen och Lars Leijonborgs ledarskap. En rimlig slutsats vore alltså att de har fått som de velat när Lars Leijonborg avgick.

Men folkpartiet är ett intrigernas parti, och få saker är så som de på ytan ser ut att vara.

Socialliberalerna vill mest av allt få en ny politik. Det trodde de sig få bäst med EU-minister Cecilia Malmström som partiledare. Och eftersom hon ansågs behöva växa till sig ville de helst ha ett partiledarbyte 2008 eller 2009.

– Vi behövde lite tid för att ta fram Cecilia som motkandidat till Jan Björklund, säger en av socialliberalerna.

Men socialliberalerna blev omsprungna på upploppet. Skåne och Stockholms län, de två stora länsförbunden, gick samtidigt i söndags ut och sa att de ville byta ut Lars Leijonborg redan nu i höst.

Skåne förordar Jan Björklund som ny partiordförande. Och att Stockholms ordförande Maria Wallhager gärna ser skolministern som partiledare är knappast någon hemlighet.

Från att ha haft en avvaktande roll i skadeskjutningen av Lars Leijonborg tog den här gruppen av marknadsliberaler och kravliberaler i ett slag över striden om vem som ska bli ny partiledare.

– Jag tror helt enkelt att man gått och väntat på det gyllene tillfället för att ge sig in i diskussionen, säger en folkpartist som står Jan Björklund nära.

Kampanjen har också riktat in sig på Cecilia Malmström. I veckan sa veteranen Marit Paulsen att det inte var »lämpligt« för Cecilia Malmström att bli partiledare som ung kvinna med småbarn hemma. Ännu har ingen framfört det argumentet mot pappan Jan Björklund.

I veckan sa Cecilia Malmström också att hon inte ville bli partiledare. Därmed är Jan Björklund det hetaste namnet.

Oavsett vem det blir har den nya partiledaren ett antal stora utmaningar att möta. Det mest uppenbara är opinionssiffrorna, som har varit usla sedan valet, och i förlängningen frågan hur folkpartiet ska locka väljare 2010. Partiet är det ständiga andrahandsalternativet, visar valforskningen.

– Folkpartiet är något av partisystemets Hallsberg. Väljaren stannar till hos dem och drar sedan vidare någon annanstans, säger valforskaren Henrik Oscarsson i Göteborg.

Han menar att partiets problem är att det uppfattas som för blekt:

– Många upplever att det är ett lagomparti som borgerliga väljare och mittenväljare vänder sig till när de känner sig osäkra. Som om det inte är något stort politiskt ställningstagande att rösta på folkpartiet.

Ytterligare en utmaning är det borgerliga samarbetet. En av Lars Leijonborgs största insatser är att ha gjort folkpartiet till ett renodlat borgerligt parti, menar flera av de ledande folkpartister Fokus har pratat med. Men det ökar också risken för kannibalism, och i de andra allianspartierna uppfattas folkpartiet fortfarande som opålitliga.

Bakom frågan om vem som ska bli partiledare pågår också en politisk process. En majoritet av länsförbunden är besvikna på partiets prioritering av politiska frågor, visade Fokus intervjuer med samtliga ordförande för två veckor sedan. En stor majoritet var eniga om att socialpolitik var den viktigaste framtidsfrågan. Politik för äldre, handikappade och psykiskt sjuka ligger högt upp på önskelistan. I den här viljan till en ny politisk profil har socialliberalerna sitt trumfkort.

Ungefär så ligger folkpartilandet i dag: man tänker sig att man ska förena en vilja till mer socialliberal politik med en partiledarkandidat som förkroppsligar den nuvarande partitoppens kravliberalism. Är det möjligt?

En högt uppsatt hoppfull socialliberal drar den politiska anekdoten om hur Bengt Westerberg innan han blev partiledare utmålades stå till höger om Djingis khan.

– Men det var ju inte den politik Westerberg drev sedan, säger socialliberalen.

Strategin från vänster är alltså att om Jan Björklund ska få makten så ska det vara på ett socialliberalt mandat. Men falangen till höger, som visade sin styrka i veckan, lär knappast acceptera en sådan utveckling utan strid. Och därmed är de interna bråken i gång igen.

Kanske tänkte Erik Ullenhag på det när han klockan två minuter i två i måndags eftermiddag såg sin partiledare berätta för journalistkåren varför han skulle avgå. Han såg lika bekymrad ut som han gjort på morgonen utanför partikansliet.

När han till slut cyklade hem den kvällen hoppade kedjan. Dagen efter lämnade partisekreteraren in sin svarta Skeppshult på service.