Vem för den politiska dansen?

Vad gör man om man inte gillar sina väljare?

Valet var avklarat, det blev regeringsskifte. Det skulle bli hotande regeringskris också, och ett utlyst extraval, innan den blocköverskridande överenskommelsen i december 2014 avvärjde just den krisen.

Fast uppgörelsen var lite som att svara »halv sju« på frågan »hur mår du?«. Den gällde mellan partier. Det var inte i den relationen det verkliga problemet låg. Det var väljarna som ställde till det.

Alla allianspartier hade förlorat väljare. Centern minst och Moderaterna mest i både absoluta tal och procent. Förlorarna frågade sig själva vad som egentligen skett och fick mer eller mindre ärliga svar. Sakpolitiska käpphästar ryktades. Det pekades finger. Statsvetare och opinionsanalytiker fick också frågan. Det var deras svar som fick allianspartiernas toppar att skruva på sig.

Statistiken fanns där.

Ungefär 35 procent av väljarna var partibytare. För Moderaterna, valets stora förlorare, var nettoströmmarna negativa till alla partier, utom Vänsterpartiet. Moderaterna tappade, netto, nästan 100 000 väljare direkt till Socialdemokraterna, nästan 70 000 till Centern, 45 000 till Kristdemokraterna — en del taktikröster här, kan man tänka — och drygt 50 000 till Folkpartiet. Folkpartiet lyckades samtidigt bara behålla kring 40 procent av de väljare som röstade på partiet 2010.

Men inget enskilt parti hade förstås en så stor nettotillströmning av tidigare moderata väljare som Sverigedemokraterna. Hela 156 000 gick från Moderaterna till det partiet.

I de båda tidigare valen, 2006 och 2010, var det Socialdemokraterna som hade släppt till flest väljare till Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas framgångar i Socialdemokraternas traditionella väljarbas fortsatte 2014. Men Sverigedemokraterna erövrade, netto, 228 000 tidigare alliansväljare 2014. Ett antal som i sig nästan skulle varit tillräckligt för att ta partiet över fyraprocentsspärren.

Även om många av de tidigare moderatröstande som nu valde Sverigedemokraterna gjorde det i protest mot migrationspolitiken och inte var särskilt förtjusta i sitt val — i snitt tyckte de faktiskt sämre om det parti de röstade på än sitt andrahandsval — innebar det att en ny och bred front hade öppnats på det politiska slagfältet.

Borgerliga partier, främst Moderaterna, skulle få lov att slåss med Sverigedemokraterna om samma väljare. De värderingsmätningar som löpande gjordes åren efter 2014 befäste bilden. Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas potentiella väljare kröp i vissa mätningar så nära varandra värderingsmässigt, att de var snudd på överlappande.

Det här var inte vad borgerliga partiföreträdare ville höra. För dem fanns en oöverbrygglig klyfta mellan Sverigedemokraterna och deras egna partier. De kände en illa dold avsmak för den dryga kvartsmiljon som ändå hade klivit över gapet till Sverigedemokraterna. Många av dem försökte slå ifrån sig de tydliga indikationerna på att det handlade om synen på invandringen, då ännu en tabubelagd och pestsmittad fråga. De försökte hitta alla möjliga alternativa förklaringar.

 Sedan kom flyktingkrisen. Partikartellen sprack. Ett år efter valet gick det inte att tänka bort väljarna längre.

»Väljarna har börjat välja«, citerar statsvetaren och valforskaren Henrik Oscarsson ett par kollegor i inledningen av sin senaste rapport om »flytande väljare«. Den kom i höstas.

Det är, över tid, en rätt betydande förändring. »Den växande väljarrörligheten«, skriver Oscarsson, »kan vara den i särklass mest genomgripande och tydliga förändringen av väljarbeteendet som ägt rum i Sverige under de senaste sju decennierna.«

Sedan sextiotalet har andelen som uppfattar sig som övertygade partianhängare sjunkit från 63 till 23 procent; Alfords index – som mäter i vilken mån väljarna gör sina val utifrån samhällsklass – har sjunkit från drygt 50 till 13; andelen partibytare har ökat från 11 till 36 procent; andelen som byter parti under valrörelserna ökat från 7 till 19 procent och andelen som röstar på olika partier i riksdagsval och kommunalval har ökat från 6 till 31 procent.

Men det är inte bara andelen rörliga väljare som har ökat, de rörliga väljarna har också bytt karaktär. 

Väljare utan fast hemvist brukade inte stå särskilt högt i kurs. De antogs ofta vara »villrådiga, osäkra, obestämda, nyckfulla och oinformerade«, som Oscarsson skriver i en tidigare undersökning. Han kan samtidigt visa att det inte längre stämmer, om det någonsin gjort det.

Det är de stabila väljarna, de som inte byter parti, som är överrepresenterade bland äldre, lågutbildade svenskar utanför storstäderna. Partibytarna är i stället överrepresenterade bland yngre, välutbildade och urbaniserade. Partibytarna byter inte parti därför att de inte vet vad de vill. Snarare av rakt motsatt skäl. Åsiktsröstningen, det vill säga val av parti utifrån ideologi och sakpolitik, snarare än av klass- och auktoritetsskäl, har ökat.

Henrik Oscarsson och hans kollegor är noga med att inte överdriva förändringen. Ungefär hälften av väljarna fortsätter att rösta på samma parti i val efter val. De senaste valen har antalet partibytare inte ökat, utan snarare planat ut på den nya, högre nivån. Det är relativt ovanligt med byten som innebär stora kliv genom den ideologiska terrängen. Rörligheten mellan blocken i det senaste valet var faktiskt mindre än den varit sedan åttiotalet.

Men nu är det ju inte det saken handlar om längre.

Med undantag för en liten topp under Ny Demokratis korta existens har byten till partier utanför de bägge traditionella blocken varit i stort sett obefintliga i Sverige. Men valet 2006, då både Feministiskt initiativ och Piratpartiet dök upp, valde 3,4 procent att byta till »övriga partier«. Störst i den gruppen blev Sverigedemokraterna med 2,93 procent.

Fyra år senare, när Sverigedemokraterna fick 5,7 procent och klev in i riksdagen, valde 4,5 procent att byta till »övriga partier«. I valet 2014 var samma andel hela 10,8 procent, betydligt fler än de som bytte inom något av blocken. I valet 2018: 9,6 procent, strax bakom de drygt 11 procent som bytte mellan allianspartier.

Väljarna har inte lämnat blockpolitiken, genom att leta sig över gränsen. De har kortslutit den, genom att kliva åt sidan. Majoriteten för det block som lyckas få en eller två procentenheter mer än det andra, finns inte där längre.

Någonstans där förlorar vi vanligtvis kontakten med väljarna igen. För det är då partierna börjar blänga på varandra i stället. Det är då det blir tal om möjliga koalitioner och karteller, om regeringsalternativ och mandatsummeringar. Det är då partierna retirerar in i överenskommelserna och avtalen.

Det är lätt att missa att väljarna inte bara tvingat fram en kvantitativ förändring. Den är kvalitativ också.

Tillbaka till det som gjorde främst Moderaterna så illa berörda 2014.

I valen 2006 och 2010 var Socialdemokraterna det parti som, netto, förlorade flest väljare till Sverigedemokraterna. I valen 2014 och 2018 var det Moderaterna. Summerar man nettoförlusterna för de båda stora partierna till Sverigedemokraterna mellan 2002 och 2018, har Socialdemokraterna bidragit med drygt 220 000 väljare och Moderaterna med drygt 280 000.

Det stora skiftet kom just i valet 2014. Några av de första som påpekade att det betydde något mer än bara att Sverigedemokraterna blev större, var opinionsanalytikern Peter Santesson, då på Demoskop, och Adam Cwejman, då på tankesmedjan Timbro. I en debattartikel i Dagens Nyheter ett par månader efter valet 2014, skrev de att strömmen av tidigare alliansväljare, främst moderata sådana, var tillräckligt stor för att förändra Sverigedemokraternas väljarstomme.

Henrik Oscarsson skulle instämma lite senare: väljarströmmarna 2014 till Sverigedemokraterna ledde till »en dramatisk förändring av sammansättningen av partiets väljare«.

Sverigedemokraternas väljare kunde efter valet 2014 inte enkelt sammanfattas som yngre, taskigt utbildade lantisar av manligt kön, såsom man nästan rutinmässigt gjort tidigare. Den typiska SD-väljaren var nu äldre, låg längre till höger än förut och hade bättre utbildning och bättre inkomst än tidigare.

Det här var »epokgörande«, skrev Santesson och Cwejman. Sverigedemokraterna hade lyckats ta sig in »bland äldre socialt etablerade väljare«. För Moderaterna innebar det en »stor utmaning«. 

Frågan Santesson och Cwejman ställde, främst till Moderaterna, var egentligen vad de tyckte var viktigast: att inte smutsa ner sig med migrationsfrågan, eller att locka tillbaka de väljare som de hade förlorat? 

Lite snällare formulerat: »Kan man, och vill man ens, locka tillbaka de väljare som i senaste valet gick till SD?«

Moderaternas första svar var decemberöverenskommelsen.

»Nej«, alltså.

Men väljarna gjorde sig påminda ändå, så det blev reträtt. Överenskommelsen sprack. Och 2018, efter två partiledarbyten och minst lika många strategier för att ändå återknyta till potentiella väljare, förlorade Moderaterna ytterligare 103 000 till Sverigedemokraterna.

Ett parti som så kraftigt förändrar sin bas, förändras förstås självt också. Det här är en sida av Sverigedemokraternas utveckling som inte givits lika mycket uppmärksamhet som, till exempel, partiets framgångar i LO-grupper. De framgångarna är i och för sig imponerande:

I valet 2006 röstade 3 procent av LO-medlemmarna på Sverigedemokraterna, 2010 var det 6 procent, 2014 17 procent och 2018 24 procent. Men motsvarande tal för gruppen företagare är 2, 4, 13 och 24 procent.

I både gruppen LO-medlemmar och gruppen företagare är Sverigedemokraterna näst största parti, i det förra fallet efter Socialdemokraterna och i det senare efter Moderaterna.

Det är inte alldeles enkel materia, det här. Man kan, inte utan belägg, numera beskriva Sverigedemokraternas väljare som i stor utsträckning bestående av besvikna moderater. Å andra sidan är det slående att det skett en större migration över den politiska skalan.

Under den period som Sverigedemokraterna växt sig starka har Socialdemokraterna förlorat nästan exakt lika mycket.

Moderaterna, däremot, har ungefär samma väljarstöd som i världen före Sverigedemokraterna. Det har spekulerats i att de moderatväljare som gått till Sverigedemokraterna egentligen är gamla sossar, som bara mellanlandat i Moderaterna, men när Henrik Oscarsson undersökte saken 2016, hittade han inte en enda sådan person i sitt material.

Hur det hela än gått till, är Sverigedemokraterna nu ett parti med en väljarbas som ligger nära Kristdemokraterna och Moderaterna i avgörande frågor. Santessons och Cwejmans stora utmaning är helt enkelt här. Men dessutom med ett tillägg.

Det finns en tabell i Henrik Oscarssons senaste redogörelse över flytande väljare, som mäter hur många väljare som egentligen tycker bättre om ett annat parti, än det de faktiskt röstat på. Det är ett sätt att mäta det som brukar kallas strategisk röstning, eller taktikröstning. Sådan röstning handlade under blockpolitiken vanligtvis om att rädda ett litet parti kvar i riksdagen, för att på så sätt garantera ett regeringsunderlag. Men den kan också handla om att tvinga de andra partierna att lyfta fram frågor som de försöker undvika.

I valet 2006 sa 37 procent av dem som röstade på Sverigedemokraterna att de egentligen tyckte bättre om ett annat parti. I valet 2010 var det 30 procent och 2014 hela 46 procent. I valet 2018 sjönk den andelen drastiskt till 19 procent. Bara Moderaterna och Socialdemokraterna hade lägre antal väljare som egentligen gillade andra partier bättre.

Det här är delvis en effekt av att ett parti blir större. Men det är också en mätare på i vad mån ett parti vilar på den relativt bräckliga grund som proteströster utgör. Även där har Sverigedemokraterna förändrats.

Sverigedemokraternas väljare är inga kufar längre. De är ganska lika andra borgerliga väljare. Och de känner sig rätt hemma där de är. Sverigedemokraterna är helt enkelt, sett från väljarnas perspektiv, ett annat parti än det var före valet 2014. Den »normalisering« som en del tror att kultur- och ledarsidor, journalister och andra partier har makt över, har redan drivits igenom av väljarna. För väljarnas rörelser förändrar partierna.

Längre än så här kommer vi inte, utan att nämna gal-tan. Igen. 

Cecilia Garme skrev här i Fokus för ett par veckor sedan om den kulturella värderingsdimensionen gal–tan och inte minst om alla problem den uppvisar. Den kan skyllas för att blanda äpplen och päron och för att vara riggad till förmån för vissa ståndpunkter. Den är inte glasklar i sina motsatspar och skapades egentligen för ett speciellt syfte: att beskriva politiska partiers inställning till EU-integration för 20 år sedan.

Men samtidigt är det alldeles tydligt att den traditionella höger–vänster-skalan inte längre fångar alla väsentliga skiljelinjer i politiken. 

Saken kanske bara är den, att gal–tan-skalan gör problemet för komplicerat. Henrik Oscarsson verkar luta åt det: »Väljarnas åsikter om flyktingmottagning kan fortfarande sägas utgöra kärnan i den kulturella värderingsdimensionen tillsammans med åsikter om mångkultur och invandring, åtminstone så som konflikten har kommit att bli betydelsefull i den svenska kontexten«.

Kanske handlar det alltså egentligen bara om invandringen. Kanske är förklaringen till att gal–tan blivit ett så populärt begrepp i Sverige att många fortfarande ogillar att tala om invandring och integration direkt och i klarspråk.

Men det finns en bredare förklaring.

I många, för att inte säga de flesta, europeiska länder har politiken aldrig varit strikt endimensionell. Det har alltid funnits underliggande kulturella värderingskonflikter som inte handlat om fördelningspolitik och vilken teknik samhällsinstitutionerna ska bruka för att lösa problem. Sverige avviker i det avseendet. Det Sverigedemokraterna representerar är återkomsten av laddade ideologiska dimensioner, som inte varit aktuella sedan demokratins inträde.

På något sätt måste svenskar, som är vana vid den endimensionella politiken, förstå vad som hänt. Gal–tan-skalan är ett sådant sätt.

Den här förändringen är rätt omskakande för de politiska partierna, som vant sig vid den endimensionella politiken. Moderaterna är återigen ett gott exempel.

Ett sätt att beskriva skälen till Fredrik Reinfeldts historiskt anmärkningsvärda framgångar är att han rensade politiken från allt som hade att göra med identitet. Föreställningen om vad en moderat är, mer än partiets politiska övertygelser, var orsaken till partiets glastak. Reinfeldt ville göra det möjligt för vem som helst att rösta moderat. Då gällde det att tvätta bort alla identitetsmarkörer som begränsade.

Valet att rösta på Moderaterna skulle reduceras till en strikt sakpolitisk fråga. Mer precist än så: det skulle reduceras till sakpolitik av ett slag som i det närmaste liknade medelklassens eviga renoveringar. Det var inte fråga om att byta land, eller ens grannskap. Sverige var i grunden bra och välfun­gerande. Det var bara en fråga om att fixa till saker som hade blivit lite skavda, eller som man gått omkring och stört sig på.

Stora systemfrågor, hur tråkiga de än var, sållades bestämt bort. Inte röra arbetsrätten. Inte avskaffa landstingen. Inga stambyten.

Det här var de »Nya Moderaterna«. Ett identitetsbyte som syftade till att minimera identiteten. En slipad perfektion av den traditionellt endimensionella svenska politiken, så genomförd att den nästan lyckades slipa bort alla dimensioner, genom att göra sig av med höger–vänster också.

Den som är upptagen med att mejsla ut sin identitet gör det, nästan alltid, genom kontraster. Man blir svensk när man reser i Europa. Europé när man reser i USA. Svart i förhållande till vit. Vit i förhållande till svart. Också i det avseendet satte Fredrik Reinfeldts icke-identitära politik spår. Han pratade mycket sällan, jämfört med tidigare moderatledare, om Socialdemokraterna. Han pratade i stället om vad Moderaterna och Alliansen ville.

Det var det som fick Göran Persson, så länge ensam herre på täppan, att förlora balansen. Reinfeldt gjorde inte som han borde. Sakpolitiskt förhöll han sig möjligen till Socialdemokraterna, genom att öka avståndet till näringslivet, skrota förslag som utmanade facket och stjäla idén om arbetslinjen. Men han förhöll sig egentligen mer till det moderata parti som, innan han tog över, aldrig hade lyckats bredda sig tillräckligt. Och det genom att sudda ut allt som var värdeladdat.

Det var en mycket framgångsrik strategi, inte minst mätt i väljarstöd: under 2011 noterade Moderaterna ett par gånger opinionsstöd på runt 35 procent. Det hade inte skett sedan rösträtten infördes. I slutet av 2011, någon månad före Håkan Juholts avgång, var Moderaterna tio procentenheter större än Socialdemokraterna. Det var nästan ofattbart. 

Men det var också en sakpolitiskt framgångsrik strategi på de områden som Fredrik Reinfeldt valde att lyfta fram. Jobbskatteavdragen sänkte skattetrycket märkbart för vanliga löntagare. Rut- och rot-avdragen gladde medelklassen. Ingen tvivlade längre på borgerlighetens regeringsfähighet, efter åtta år med Reinfeldt.

Det skedde mycket annat också, förstås. Värnplikten avskaffades och Sverige nedrustade kraftigt. Samkönade äktenskap klubbades igenom och Alliansen gick samman med Miljöpartiet om asyl- och migrationspolitiken. Det var alla frågor med potentiell sprängkraft på gal–tan-skalan, men i den mån regeringen Reinfeldt uppträdde på den skalan var det av nödtvång, snarare än av fri vilja.

Problemet var att nödtvånget infann sig allt oftare.

Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen efter valet 2010 och allianspartierna hade inte längre egen majoritet. Fredrik Reinfeldts lösning var att vända sig till Miljöpartiet, därav migrationsuppgörelsen. I och med det bäddade han för valresultatet 2014. Det som hade varit Fredrik Reinfeldts styrka i förhållande till Göran Persson, blev nu hans svaghet i förhållande till Sverigedemokraterna. Allt fler väljare kände att något mer stod på spel här, inte bara några avgränsade sakpolitiska frågor. De hade kommit fram till att en pålitligt pragmatisk hantverkare hade sina begränsningar.

Väljarna tryckte Fredrik Reinfeldt framför sig. Han tvingades att börja tala och handla i identitetsmarkörer. Då blev det »Öppna era hjärtan«, ständiga referenser till Sverigedemokraterna och migrationspolitik med Miljöpartiet. Hans strategi hade nått vägs ände. Som en följd gjorde även hans regeringsperiod det. Moderaterna föll från 35 till, som sämst, närmare 15 procent i opinionsmätningarna. Det hade blivit ett parti med ett spänt förhållande till sina potentiella väljare och en brist på språk för att ens kunna tala med dem om deras bekymmer.

Av de tio »ideologiindikatorer« som hade starkast samband med att moderata väljare bytte parti 2018 – främst till Centern eller Sverigedemokraterna – var sju sådana som rör den »socio-kulturella skiljelinjen i svensk politik«, skriver Henrik Oscarsson.

Gal–tan. Igen. 

Det är inte ett slumpmässigt urval väljare som gått från Moderaterna och Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna. Det är trots allt något speciellt med dem, jämfört med dem som är kvar.

Expressen lät Kantar Sifo göra en undersökning bland svenska väljare häromveckan. Den baseras på sju frågor som alla snarast handlar om att känna sig delaktig i samhället, eller att inte göra det. Resultatet är tydligt. Det mest särskiljande är inte kön, ålder, boendeform, fackmedlemskap eller något sådant. Det mest särskiljande är partisympatier. Mer precist skiljer sig Sverigedemokraternas väljare från andra väljare.

Några exempel: Bland socialdemokratiska sympatisörer tycker 80 procent att politiker respekterar deras sätt att leva och bland miljöpartister 82 procent. Bland moderata sympatisörer 56 procent, kristdemokrater 52 och centerpartister 79 procent.

Bland Sverigedemokrater är samma andel 26 procent.

Bland sverigedemokratiska sympatisörer tycker 53 procent att politiker lyssnar mycket dåligt på vad de tycker. Bland socialdemokrater är det 8 procent, moderater 19 procent och centerpartister 5 procent.

Hela 87 procent av socialdemokrater känner sig respekterade i samhället, bland miljöpartister är det 89 procent, bland moderater 81 procent, bland centerpartister oneurotiska 91 procent och kristdemokrater 77 procent.

Endast 53 procent av Sverigedemokraternas sympatisörer känner sig respekterade i samhället.

Sverigedemokrater sticker också ut i det att de i mycket större utsträckning än andra – 80 procent – inte tycker att de får valuta för skattepengarna.

Man kan klart se att kristdemokratiska och moderata sympatisörer ligger närmast sverigedemokratiska sympatisörer. Centerpartistiska sympatisörer ligger slående ofta närmre socialdemokratiska sympatisörer, ibland till och med på andra sidan socialdemokraterna, från de andra gamla allianspartiernas och Sverigedemokraternas utsiktspunkt.

Men framför allt är det tydligt att Sverigedemokraternas sympatisörer skiljer ut sig från resten.

De brister i tillit och känner sig åsidosatta. 

Och, för att komplicera bilden: det upplevda utanförskapet kan inte förklaras med den gamla endimensionella politiska mallen. De sverigedemokratiska väljarna är, enligt en annan undersökning av Institutet för framtidsstudier, väl fungerande medlemmar i samhället, de uppger att de har god inkomst och en trygg situation på arbetsmarknaden och många av dem menar själva att deras samhällsstatus är över medel.

Jämfört med de moderata sympatisörer som också är invandringskritiska är det just tilliten till institutioner och känslan av delaktighet, som utgör skillnaden.

Det handlar alltså inte bara om invandringen. Åtminstone inte längre.

Det som skett bland väljare har ibland beskrivits som »den stora sorteringen«. Tidigare hade alla partier minoriteter som kände låg tillit till samhället, men det spelade mindre roll i den endimensionella politiska miljön. Höger eller vänster trumfade allt. Nu har väljarna med låg tillit i hög grad samlats i ett parti. De har, kort sagt, organiserat sig och blivit en politisk maktfaktor.

Det är detta partierna brottas med. Det spelar inte så stor roll om man tror på gal–tan, eller inte. Väljarna har sorterat sig själva. Konsekvenserna går inte att undkomma.

Om man sorterar någonting är det mer än en sak som förändras. Rensa ut strumporna ur en hög kläder och du får en hög strumpor, men också en hög kläder utan strumpor.

De väljare som lämnat sina gamla partier för Sverigedemokraterna anser ofta, enligt flera studier, att det är de partier som de har lämnat som har flyttat sig politiskt, mer än de själva ändrat sig. Det är en indikation på det komplicerade samspelet mellan väljare och partier i rörelse.

I en värld utan dynamik borde utsorteringen av mer traditionella och samhällsskeptiska grupper till ett parti, leda till att alla andra partier får en mer idealistisk väljarbas. Det har delvis skett och det främsta exemplet är Centerpartiet.

Centerpartiets internationellt unika ideologiska resa från Tan till Gal är nästan uttjatad. Diagrammet över hur partiet under de tjugo första åren av 2000-talet rör sig – som en orm från en position mer traditionell än Moderaternas till en position i linje med Vänsterpartiets och Miljöpartiets vad gäller det gröna, alternativa och socialt liberala – är nästan utsliten. Men det är fortfarande värt att uppmärksamma, som det andra verkligt tydliga exemplet på den stora sorteringen.

Centerpartiet har också förlorat väljare till Sverigedemokraterna. Omkring 18 000 försvann 2014 och 13 000 2018. Men partiet har framför allt gjort vinster. I valet 2014 vann Centern netto 69 000 tidigare moderatväljare. I valet 2018 hela 112 000. Det var fler än Moderaterna förlorade till Sverigedemokraterna och den näst största väljarflykten, efter de 116 000 tidigare miljöpartister som i stället röstade på Socialdemokraterna.

Flykt är rätt ord, för precis som de moderatväljare som bytte till Sverigedemokraterna, drevs de moderatväljare som bytte till Centerpartiet främst av frågor som kan beskrivas som mått på den »socio-kulturella skiljelinjen i svensk politik«, för att använda Henrik Oscarssons uttryck. De tyckte, enkelt uttryckt, att Moderaterna efter Reinfeldt hamnat för nära Sverigedemokraterna.

Resultatet av denna sortering är ett Centerpartiet som har sitt i särklass starkaste stöd bland unga kvinnor, ofta i storstad. Bland kvinnor mellan 18 och 22 år röstade 17,8 procent på Centern 2018. Bland kvinnor mellan 23 och 30 år 13,8 procent. Lägst stöd hade Centern i en grupp som brukade vara urtypen för en centerpartist: bara 6,7 procent av män mellan 61 och 70 år röstade på partiet.

Det är alldeles tydligt att Centerpartiets bas förändrats, minst lika drastiskt som Sverigedemokraternas. Man har förlorat mer traditionella väljare till Sverigedemokraterna, men C har framför allt lockat väljare av rakt motsatt slag. Till dels beror det på att partiet medvetet rört sig för att fånga upp de här väljarna. I sin analys efter valet 2018 talar partiet varmt om dem som »utmanare«, »sökare« och »vinnare«. Till dels beror det på att partiet av nödvändighet förändras, när dess stomme genomgår en så kraftig förändring. 

Den väljarsortering som fått Sverigedemokraterna att växa, har blivit som en katalysator för ytterligare sortering. Och dynamiken gör att resultatet inte alltid är självklart.

Man skulle till exempel kunna tänka sig att Moderaterna, som kläms mellan Sverigedemokraterna och Centern, också skulle ha gått i mer idealistisk riktning, efter att ha förlorat så många väljare till Sverigedemokraterna. Men då bortser man från att många moderata sympatisörer inte skiljer sig särskilt mycket från sverigedemokrater i invandringsfrågor, det är snarare frågor om tillit och förtroende som är partiskiljande. Det försatte den moderata ledningen i ett verkligt dilemma, som resulterade i väljarflykten till Centern.

I den stora sorteringen har Moderaterna därför snarare befäst sin konservativa sida. När Henrik Oscarsson låter väljarna skatta partiernas position på höger–vänster-skalan har Moderaterna rört sig något högerut mellan 2014 och 2018. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har, enligt samma väljarskattning, tagit stora kliv högerut. Socialdemokraterna och Miljöpartiet upplevs ha tagit kraftiga steg åt vänster.

Den största rörelsen av väljare i det förra valet var miljöpartister som i stället röstade på Socialdemokraterna. Det kanske hade mindre att göra med Sverigedemokraterna, men det är ändå ännu ett exempel på sortering. Partierna är på ideologisk rörelse, delvis av egen kraft, delvis därför att väljarna rör sig.

Redan i valet 2002 var det fler tjänstemän än arbetare som röstade socialdemokratiskt. Men då hade Socialdemokraterna sedan rätt länge känt sig tvingat att omformulera sin politik och röra sig mot mitten. Det skedde i den endimensionella politiska miljön, där den ekonomiska politiken var det viktigaste av allt. När Claes Lönegård skrev en längre artikel om saken i Svenska Dagbladet i slutet av januari i år, formulerades problemet av dem han intervjuade som att partiet övergivit både sina kärnväljare och sin samhällsmodell och att det inte längre vet hur det ska vinna tillbaka arbetarklassen från Sverigedemokraterna.

Man skulle kunna kalla det gentrifieringen av vänsterpartier och den har pågått under längre tid i flera länder. Flödet av tidigare miljöpartistiska väljare till Socialdemokraterna är bara det senaste exemplet på det.

Det är rimligt att anta att ett socialdemokratiskt parti som hakat av stora grupper traditionellt lagda väljare till Sverigedemokraterna och i stället får ett betydande inflöde av väljare som tidigare lockats av Miljöpartiet, kommer att dras i en radikalare och mer idealistisk riktning, ungefär som Centern.

Den stora sorteringen fortsätter. Partierna kan bara till dels styra det som sker. Väljarna har börjat välja

Där någonstans kommer vi till den oundvikliga frågan: Vem är det egentligen som för i den här dansen? Är det väljarna eller partierna?

Frågan är om det ens är styrdans. Det framstår mera som om väljare och partier dansar var för sig, om än på samma dansgolv. Beror det på en brist på politiskt ledarskap, eller en brist på politisk lyhördhet?

Båda delarna kanske.

En rätt vanlig uppfattning bland statsvetare är att våra partier i allmänhet blivit ängsligare än de skulle behöva vara. Att opinion inte finns därute att hämta, utan skapas. Det är snarare så, säger statsvetare med den här övertygelsen, att den som tror sig söka upp en befintlig opinion oftare än inte skapar det som den söker. Samtidigt kräver ledarskap också en välutvecklad hörsel.

Det finns längre linjer. Statsvetarna Daniel Enström och Ulrika Andersson granskade för ett par år sedan, för SOM-institutets räkning, polariseringen i Sverige i olika yrkesgrupper, med särskild inriktning på mi­grationsfrågan. De kom fram till att det finns en generell rörelse åt höger i politiken, men på ett specifikt sätt. Den gäller inte i ekonomiska frågor. Motståndet mot en ekonomisk politik som drar åt höger har i stället ökat i alla grupper. Däremot finns högervindar som snarare är att betrakta som »värderingskulturella vindar«.

Gal–tan. Igen.

Om det är en trend som håller i sig, genom väljarnas och partiernas rörelser, kommer det att ge utslag. I ett valsystem där koalitioner krävs för att bilda regering, är det viktiga alltid var balanspunkten ligger, mätt i riksdagsmandat. Den brukade, på den endimensionella politikens tid, ligga någonstans i närheten av skiljelinjen mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Det gav vanligtvis Socialdemokraterna den avgörande makten. Nu, efter en högerförskjutning, ligger balanspunkten på Centerpartiet, vilket ger det partiet en unik maktposition.

Men om förskjutningen högerut fortsätter kommer också balanspunkten att förskjutas. Och här har i sådana fall Centern ett problem. Förskjutningen sker i just de frågor där Centern vill hålla emot. I de frågor där Centern trycker på från höger – de ekonomiska – verkar trenden bland väljarna snarare gå åt motsatt håll.

När Annie Lööf häromsistens talade i Dagens industri om det närmast oändliga antal koalitionsmöjligheter hon såg, utan att behöva ta hänsyn till Sverigedemokraterna, var det som om väljarna förvunnit igen. Som om allt handlade om partiernas relationer till varandra och som om det vore en naturlag att Centerpartiet vilar på balanspunkten.

Kanske uppvisar Annie Lööf det politiska ledarskap som många tycker sig sakna i den här röran av rörelser. Kanske skapar hon den opinion hon vill gå ut och hämta. Eller så lever hon helt enkelt farligt. Precis som Reinfeldt.