Vem ska stoppa mördarbarnen?

För drygt femtio år sedan var jag under en period fritidsledare på en nybyggd kommunal fritidsgård i Malmö. Den som kom inifrån stan passerade Rosengård och svängde sedan av till vänster; området Höja utgjorde den nya fronten mot jordbrukslandskapet i öster, huslängorna lyste vita mot den svarta myllan. 

Höja hade snabbt fyllts med barnfamiljer. Det första året löste 800 barn och ungdomar gårdskort och vi undrade var alla kom ifrån. Tanken var säkert att vi skulle arbeta förebyggande, även om det ordet inte användes. Om bostadsområdet var en front var vi fritidsledare försvarslinjen mot ett sämre liv, ett sådant som många i grannområdet Rosengård var på väg in i. 

Vid just den tiden gav fältassistenterna Carin Flemström och Alf Ronnby ut en svidande vidräkning med den rådande stadsplaneringen i sin bok Fallet Rosengård. De beskrev ett monsterbygge där större hänsyn tagits till bilarna än till barnen. Att det skulle behövas förebyggande insatser för att motverka sociala problem var givet, det ingick liksom i förutsättningarna. 

En hel stadsdel skapades med så stora inbyggda problem att de måste förebyggas. Samma slutsats drog Expressen-medarbetarna Olle Bengtzon, Jan Lundgren och Jan Delden i boken Rapport Tensta från 1970. 

Mer än femtio år senare talar alla politiker från alla partier om nödvändigheten av förebyggande insatser. Visst krävs straff för de kriminella, men bäst är förstås om de aldrig blir det. Många barn far illa och behöver stöd, eller bli omhändertagna, när hemmen inte fungerar. 

Det märkliga är att det förebyggande arbetet nu framställs som om någon helt plötsligt kommit på det, efter decennier av handfallenhet inför segregation, parallellsamhällen och gängbrottslighet. Och ändå har hela Sverige varit en förebyggande insats så långt tillbaka man kan minnas. 

Det var en av grundpoängerna med folkhemmet och välfärdsstaten och fördelningen av välståndet. Tilliten blev ett starkt förebyggande klister mellan människor. Omhändertagandet utvecklades till en svensk paradgren, mest på gott, ibland på ont. 

Sedan många år har fritidsgårdar snarare varit symboler för misslyckat förebyggande arbete. Det har skrivits roliga sketcher om dem och på ABF:s gårdar i Botkyrka har kriminella fått anställning och bedrivit droghandel mer eller mindre öppet. 

– Fritidsgårdar är inte någon lösning utan mycket oftare en del av problemet. Där samlas i vissa fall varken barn eller ungdomar utan unga vuxna som borde arbeta i stället. Det är förvaring utan framtid. I Rissne i Sundbyberg lyckades man efter många om och men stänga en fritidsgård som var rena brottsgeneratorn, säger Magnus Lindgren, före detta polis som numera är generalsekreterare hos stiftelsen Tryggare Sverige.  

Han menar att man måste skilja på social prevention – alltså förebyggande åtgärder som ska se till att barn och unga inte begår brott – och situationell prevention. Syftet med den senare är att minska möjligheterna för de potentiella förövarna att begå brott. Magnus Lindgren exemplifierar med att om man gör det svårare att bryta sig in i bilar kommer färre fordon att stjälas. 

Den tanken kan också överföras till planeringen av bostadsområden. 

– Man kan bygga mer småskaligt, ha öppna fasader mot allmänna ytor, jobba med belysning och skalskydd. Man ska undvika gångtunnlar och smala gränder. 

I SVT:s Agenda den 25 augusti i år sa socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) att gängkriminaliteten gör att hela det förebyggande arbetet måste sättas in mycket tidigare: 

– Den nuvarande socialtjänstlagen är från 1982. Den skrevs i ett helt annat samhälle. I dag kan polisen, socialtjänsten och skolan inte sitta och prata öppet runt samma bord, men nu kommer nya sekretessbrytande regler på plats. Regeringen kommer också att fokusera väldigt kraftfullt på det ansvar varje förälder har gällande sitt barn. 

Med tanke på hur gammal den här diskussionen är kan det förefalla som om hjulet regelbundet uppfinns på nytt. Så här sa Malmös socialdirektör Bengt Hedlén, då en viktig tillskyndare av en ny socialtjänstlagstiftning, vid en nationell konferens för socialarbetare i Göteborg 1970:  

– Ett av socialvårdens mest framträdande drag är dess defensiva karaktär; detta att ständigt behöva lappa och lindra brister och problem, som uppstår till följd av svagheter i samhällsstruktur och samhällsplanering. 

Hedlén bekymrade sig för ”nyslumområdena” med sociala problem och ”underkulturer hos de unga med tilltagande svårigheter att anpassa sig till acceptabla samlevnadsformer”. I sin bok Det sociala arvet hade Gustav Jonsson, psykiatern med barnbyn Skå, slagit fast att ”social missanpassning och asocialitet” ofta överförs från generation till generation och att de trots samhällets insatser tenderade att förvärras. Han hade säkert läst upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau: ”Det finns inga elaka barn, endast barn som uppfostrats på fel sätt.” Jonsson lyfte också fram en gammal socialpolitisk sentens: Vill man utrota malaria räcker det inte att jaga mygg, man måste dränera träsken. 

Det är väl något liknande som Magnus Lindgren vill säga med sin situationella brottsbekämpning och tanken att brottsligheten minskar om det inte går att utföra några brott. 

Nästa år träder en ny version av socialtjänstlagen i kraft med en tvingande formulering om att socialtjänsten ska jobba förebyggande. Om hela samhället – genom sina värderingar, normer, uttalade eller underförstådda riktlinjer – tidigare förutsattes vara förebyggande, är det alltså framöver socialtjänsten som får det tydligast uttalade ansvaret. 

Uppgiften är samtidigt ospecificerad. Hur skiljer den sig från det som socialarbetarna redan i dag förväntas uträtta? 

Det förblir också oklart hur denna hårt ansatta verksamhet ska hinna med alla uppdrag när rapporterna duggar tätt om hot mot de anställda, personalbrist och barn i eländiga miljöer. Varifrån ska alla dessa förebyggare komma? 

Anders Bolund, utredare på Brottsförebyggande rådet, Brå, säger att behovet av insatser samtidigt går nedåt i åldrarna. 

– Om man tidigare pratat om förebyggande arbete på högstadiet behöver det nu ske på BVC. 

Som socionom arbetade Bolund tidigare i Haninge söder om Stockholm och noterade hur många killar i tonåren lämnade det organiserade föreningslivet med fotboll och innebandy. 

– De blir gamers, har mycket skärmtid och kommer från belastade sociala förhållanden. I det digitala umgänget frikopplas de från vuxnas normer och värderingar och hamnar i ett sammanhang som är mer oreglerat. De frikopplas kanske också från verkligheten, åtminstone vår definition av verkligheten. Online hamnar man sedan i kriminella miljöer. 

I fjol hörde Haninge till de kommuner där flest människor blev skjutna. 

– Vi var mitt i våldsvågen och väldigt exponerade i gängkriget. Vi pratade ofta i arbetsgruppen om hur många av de här barnen som hade någon form av intellektuell funktionsnedsättning, de var nästan särskolemässiga. Det är inte längre tuffa killar som går på gym som begår grova våldsbrott, det är taniga pojkar med luvan på. Det är svårt för vuxna att tro att de här personerna ska kunna vara farliga för någon. 

Anders Bolund talar om dem som LSS-killarna, sådana som omfattas av Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. 

– Vi har fortfarande killar med våldskapital, med kriminaliteten normaliserad i familjen. Deras föräldrar vill inte ha med myndigheterna att göra. Men ingen från vuxenvärlden har någon insyn i LSS-killarnas digitala värld. I telefonerna växer prokriminella värderingar som ogräs. Avrättningar och tortyr finns bara en googling bort. I en barnhjärna kan det leda till en skev världsbild och till att man blir mottaglig för erbjudanden om att utföra grova våldsdåd. 

Kriminaliteten har blivit en subkultur, med musik, attityder och attribut. Enligt Anders Bolund har den brutala brottsligheten numera också ett projektliknande upplägg. 

– Skjutningarna läggs ut på entreprenad. Man sätter ihop en projektgrupp och samlar barn och unga från olika geografiska platser. Dådet utförs och sedan splittras man. Det hela kan vara fjärrstyrt från Turkiet. Hur jobbar man förebyggande mot det?  

Att socialtjänsten ska arbeta förebyggande och enligt beprövade metoder är alltså någonting som framhålls i den nya lagtexten. Men detta låter varken som nya tankar eller som särskilt omstörtande. Det tycker inte heller Fredrik Hjulström, socialpolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, som har majoriteten av landets socionomer som medlemmar. 

– Den stora skillnaden är att vi i dag har en grupp som begår oerhört allvarliga brott. Många siffror pekar samtidigt åt rätt håll: ungdomar dricker mindre alkohol, om man plockar bort de kriminella har våldet bland unga minskat. Men även om det har blivit bättre för den stora gruppen barn innebär det inte att det är bra. Det finns fortfarande många som far illa, och som inte är våldskriminella. Debatten om utanförskapsområdena är gammal, men problemen har tydliggjorts. 

Går det att förebygga den våldsamma kriminalitet som många nu oroar sig för? 

– Det är inte omöjligt. Man kan bli trött på allt prat om Danmark, men de har satsat rätt mycket krut på utanförskapsområdena. 

Varför gick det inte att förebygga att 10-15-åringar fick vapen och begick grova våldsdåd? 

– Det är den stora frågan. Hastigheten i det här har förvånat de flesta. 

Borde man inte ha lagt märke till de här killarna redan när de var riktigt små? 

– Det har man sannolikt gjort. Men det är svårt att hitta dem som kommer att bli grovt kriminella. Alla pojkar, som tillhör den sämsta sjättedelen i årskurs 9, tillhört definitivt en riskgrupp. Det är bokstavligen livsfarligt att tillhöra den sjättedelen. Skolan är vansinnigt viktig här. Tänker man att socialtjänsten ska lösa problemet kommer man att bli besviken. 

När Fredrik Hjulström läste till socionom på 1990-talet var snittåldern på de färdigexaminerade 29 år. Numera är de nya socialsekreterarna ofta i 23-årsåldern. 

– Att ha med sig andra erfarenheter när man börjar på utbildningen är värt väldigt mycket. I socialtjänsten är det ofta svåra, komplexa jobb med förväntningar och tryck på en. Man ska säga till människor att de inte gjort rätt, i värsta fall omhänderta deras barn. I kommunerna och stadsdelarna med värst problem är det också svårast att hitta erfaren personal och sedan få den att stanna kvar. 

Behovet av att förebygga problem handlar både om individens och om samhällets bästa. Växer de sociala problemen kan det tas som tecken på att samhället i vid mening borde ha sett mer till individerna och samtidigt värnat mer om det gemensamma. 

– Om man ser på det förebyggande arbetet i ett brett perspektiv är det ett misslyckande. På 1980-talet tappade eller släppte politiken kontrollen över de utsatta bostadsområdena. Jag tror att man har valt att titta bort och bara hoppats att det ska gå bra. 

För Fredrik Hjulström och Akademikerförbundet SSR handlar problembeskrivningarna också mycket om resursbrist. Det följer inga statliga pengar med den nya socialtjänstlagens strängare krav på kommunerna och på deras förebyggande insatser. 

När det en gång i tiden byggdes fritidsgårdar i miljonprogrammet och när fältassistenterna skickades ut på de nya förortstorgen, var det nog få som kunde föreställa sig hur hårt trängd socialtjänsten skulle bli fem-sex decennier senare. Den konspiratoriska LVU-kampanjen, som påstod att muslimska barn tvångsomhändertogs i Sverige, höjde hotnivån mot socialsekreterarna. Personalomsättningen har varit stor. Den status som socialarbetarna hade i samhällsdebatten när den nuvarande socialtjänstlagen arbetades fram är som bortblåst. Till detta kommer frågan om de som i dag utbildar sig till socionomer är förberedda på den verklighet de kommer att möta. 

Michael Tärnfalk är forskare i socialt arbete och undervisar på Uppsala universitet. Dessutom leder han en statlig utredning, som håller på att se över hela socionomutbildningen. I botten ligger både ett politiskt missnöje och ett straffrättsligt missnöje, säger han. 

– Detta har funnits sedan socialtjänsten fick större ansvar för unga lagöverträdare. Domstolar och åklagare har varit missnöjda med socialtjänsten eftersom de inte har kunnat påverka det som händer när domen väl fallit. Nu håller den trenden på att brytas, bland annat genom att vi sannolikt får ungdomsfängelser. 

Enligt Michael Tärnfalk förstår anställda inom socialtjänsten och samhällsforskare på universiteten sig inte på juridik. Bland studenterna har han också märkt en ovilja att konfronteras med de förhållanden som de kan hamna i när de börjar arbeta. 

– Under min första föreläsning på en masterskurs tog jag upp att vi har fått en ny grupp att jobba med inom socialtjänsten, företrädesvis unga invandrargrabbar som skjuter ihjäl varandra eller blir ihjälskjutna. En student ifrågasatte genast vad jag menade. Var jag rasist? 

Den stora majoriteten socionomstudenter är unga tjejer från medelklasshem, säger Michael Tärnfalk. 

– De som opponerar sig mot att man tar upp problem som har med invandring att göra har ofta fått en massa sociologiska teorier itutade i sig. På universitetet i Uppsala är det väldigt PK och högljutt och aggressivt mot dem som vill se realistiskt på saker och ting. Själv har jag svårt att förstå motviljan mot att tala om att det finns faktiska problem som hederskultur och övergrepp mot barn. 

Tärnfalk pratar mycket om hur hedersnormerna slår igenom i de kriminella grupperingarna, det är inte längre en fråga som bara kan kopplas till barnäktenskap eller förtryck av kvinnor. Han menar att det varit svårt att forska om de grovt kriminella eftersom det varit ett ämne som undvikits på grund av risken för stigmatisering. 

– De som kommit långt i sin kriminalitet har inte fått någon solid grund i form av uppfostran med normer, moral och värderingar. Synen på kvinnor kan vara ganska förfärande. För den här gruppen har socialtjänsten inte mycket att erbjuda. 

Det är inte heller någon lätt grupp för någon att arbeta med, säger han. 

– Jag skulle säga att en del av dem som håller på och skjuter är tidigt störda, funktionshindrade, lågbegåvade. Men det finns nog killar i de här miljöerna som det skulle gå att göra någonting åt om vi hade haft en kompetent kader av socialarbetare, som visste hur man mötte dem. 

Michael Tärnfalk anser att ungdomskriminalitet har varit ett eftersatt område på socionomutbildningen, både när det gäller teorier och metoder. 

– Socioekonomiska faktorer har varit den viktigaste tolkningsramen, men den teorin har ganska svagt empiriskt förklaringsvärde. När studenterna sedan kommer ut och jobbar, och kanske blir chefer, letar de fortbildningskurser utifrån de bristande kunskaper de har. Därför vet de inte vilken typ av fortbildning de faktiskt skulle behöva. 

Många med erfarenhet av förebyggande socialt arbete talar om hur de förändrade villkoren kräver nya insikter. Intrycket blir lätt att myndigheterna ligger steget efter. Ibland får man känslan att det hela växt oss över huvudet, säger Brå-utredaren Anders Bolund. Man ska inte bara hålla utkik efter traditionella grupper eller traditionella beteenden, menar han. Synfältet måste breddas: Vilka kan det vara, hur kan det gå till, hur snabbt kan det gå? 

– Den grupp som är aktuell nu är jäkligt svår att få tag på med de system vi har. Vi måste hitta nya, smarta sätt att vässa det förebyggande arbetet. Vi behöver digitalisera oss. Vi måste ha socialsekreterare som är specialiserade på kriminalitet. Jag tänker också på den personliga lämpligheten, det passar inte alla att jobba med den här målgruppen. 

Enligt Bolund behövs en allmän kompetenshöjning, annars blir det som en läkare som opererar utan att ha ställt diagnos. 

– Den kriminella utvecklingen går blixtsnabbt. Vårt arbete är långsiktigt, men vi har varit naiva och inte hängt med, det måste man vara ärlig och säga. I det förebyggande arbetet måste alla reglage dras upp. 

Hela systemet är egentligen felriggat, hävdar Michael Tärnfalk, som nu utreder socionomutbildningen. Han tycker att de unga socialarbetarna inte är särskilt väl rustade; gapet mellan universitetet och samhällets realiteter är för stort och de inlärda teorierna skaver mot verkligheten. 

– Även om vi skulle ha den mest kompetenta socialarbetarkåren i världen, skulle många av de här ungarna som de stöter på behöva placeringar. Där har vi problem med att hitta bra familjehem och HVB-hem. Vi har kriminella som driver HVB-hem. Och sedan har vi hela problemet med Sis-vården, där unga placeras enligt LVU, Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. 

Det hjälper enligt honom inte att skruva lite här och där och ändra formuleringar i socialtjänstlagen. 

– Det är fortfarande så att det behövs rejäla åtgärder i andra änden av socialtjänsten, där man tar emot ungarna och jobbar med dem. Nu tittar en massa statliga utredningar på de här sakerna, men det kommer att ta tid innan vi ser resultat. 

Det finns tre förklaringar till att vi har hamnat där vi är i dag, säger Magnus Lindgren på stiftelsen Tryggare Sverige, och tillsammans har de enligt honom skapat "en perfekt storm".

När det byggdes storskaliga bostadsområden minskade den vardagliga, informella sociala kontrollen: ”De vuxna ögonen på gatan och i fönstren blev färre.” Samtidigt försvann den formella sociala kontrollen när den kommunala polisen förstatligades: ”Vi har gått från en närpolis till en fjärrpolis.” Och sedan kom den stora invandringen till miljonprogramsområdena: ”De som av politiska, religiösa eller kriminella skäl inte har ställt upp på de svenska värderingarna har fått alldeles för stor makt.” 

– Man skulle kunna hävda att den informella sociala kontrollen finns kvar i de här stadsdelarna, men när den lokala polisen lämnade var det andra krafter som tog över. Då framträder de negativa aspekterna av den informella kontrollen. Männen sitter på kaféerna och kontrollerar hur kvinnor är klädda och var de rör sig. I vår traditionella värld är det positivt och viktigt för det brottsförebyggande arbetet med informell kontroll, men i det parallella samhället begränsar den människors rörelsefrihet. 

I Magnus Lindgrens öron är det väldigt provocerande att höra polisens kommunikatörer vädja till allmänheten om hjälp med att lösa brott. 

– Polisen pratar numera mer om vad alla andra ska göra än om vad den själv kan göra bättre. I den iver som nu råder, med den naiva uppfattningen att vi kan lagstifta oss ur problemen, gör regeringen förstås rätt som anpassar lagarna till en ny tid med nya brott. Men det blir mest bröd och skådespel. Problemet sitter i praktiken. Om vi inte hittar gärningspersonerna och om domstolarna fortsätter att tillämpa den nedre straffskalan missar vi målet. 

Lindgren säger sig inte vara imponerad av hittillsvarande förebyggande insatser – och varför, undrar han, skulle de då kunna vara framgångsrika i dagens våldsvåg? 

– Mycket handlar om ledarskap och kultur. Man vet inte vad man ska göra, man vet inte hur man ska göra det, eller så vill man inte göra det. Vi har kommuner där fältassistenterna inte vill jobba kvällstid eller på helger. Det finns poliser som inte vill jobba på obekväma tider. Man tar sig för pannan. 

Våld och kriminalitet är ju inte något allmänt ungdomsproblem, och därför är det kanske logiskt att det förebyggande arbetet med tiden har blivit ett slags specialistverksamhet.  Vi lämnar det hela till skolan, socialtjänsten och polisen, samma gamla triumvirat som i femtio år bevakat sina revir och misstrott varandras förmåga. Hur många gånger har inte poliser berättat om hur de gripit unga förövare, som skickats för samtal med socialsekreterare utan att särskilt mycket sedan hänt? Hur ofta har inte skolans orosanmälningar mynnat i ingenting? Hur ska skolan kunna undervisa när den dessutom är en brottsplats? 

Det enkla svaret på frågan vad som är en förebyggande insats är att den hindrar barn från att få ett dåligt liv som vuxna. 

Ett ännu enklare svar är att det handlar om ett gott samhälle, det goda medborgarhemmet som Per Albin Hansson talade om för snart hundra år sedan. Allt är dock inte enkelt. Socialstyrelsen och Brå har listor över metoder som kan användas, men dessa har inte lyckats förhindra utvecklingen mot grövre kriminalitet i allt lägre åldrar. 

Om hela Sverige för ett halvt sekel sedan var avsett som en förebyggande insats, kan man konstatera att det i viktiga stycken ändå blev just så segregerat och otryggt som det var tänkt att det inte skulle bli. 

***

Läs även: Varför skjuter inte danskarna varandra?

Läs även: Det är alltid samhällets fel