Vi behöver alla dödshjälp

Inte ens döden kan de låta bli att lägga till rätta.

Dödshjälp slår an en sträng hos socialliberaler. De blir nästan lika lidelsefulla som när frågan om republik kommer på tal, kanske av samma skäl. Såväl monarkin som döden befinner sig bortom det strikt rationella och kontrollerbara. Den ena bottnar i historien, med dess till synes slumpmässiga segrar och förluster längs röriga händelsekedjor, den andra i biologins slutliga för­olämpning mot rationalitet och reformer.

Det finns många goda argument för dödshjälp i vissa fall och många har nära erfarenhet av utdragna plågor i väntan på döden, men det räcker inte för att förklara den liberala hätskheten i just denna fråga. Bakom dödshjälpsvurmen, som förresten omfattar stora delar av Miljöpartiet och är på god väg att också etablera sig i Moderaterna, döljer sig ett slags vendetta mot själva premisserna för vår existens. I avsaknad av evigt liv – åtminstone ett sådant som kan mätas och vägas tills det blir fullständigt meningslöst – är det som återstår en självvald död.

Fixeringen vid dödshjälp är ett slags liberalt självmordskommando mot en förtryckande biologisk kolonialmakt.

Man anar inte bara dödsskräcken, det inbundna raseriet och beskäftigheten bakom kraven på dödshjälp, utan dessutom en utmattande trivialisering, som förvandlar varje gåta till en informationskampanj. Rationalismen kan helt enkelt inte acceptera den absurda grundförutsättningen för allt meningsfullt liv: att det tar slut utan att vi har någon makt över den saken.

I den här världen borde Jesus på sitt kors antagligen ha fått dödshjälp för att slippa plågorna, på väg mot sitt oundvikliga öde.

Ett par årtag från Markusplatsen, just där de intetsägande, globala lyxmärkena inleder sina försök att radera Venedigs karaktär, ligger juveleraren Codognato. Det står 1295 på skylten, men det är inte ett årtal, även om innehållet i skyltfönstret med lite fantasi kunde vara hämtat just från tiden strax efter att korsfararna förlorat Akko, och Venedig och Genua börjat slåss om de kommersiella resterna. Talet är bara en adress, en i nummerserien för stadsdelen San Marco, för i denna stad finns inga gatuadresser.

Simeone Codognato öppnade sin butik så sent som 1866, i just de här lokalerna, när Venedig annekterades till det italienska kungadömet. Han hade handlat i antikviteter och kuriosa under en längre tid, mest för ädlingar på grand tour, nu började han egen tillverkning. I trettio år höll han på, sedan tog hans son över. Det var sonen, Attilio, som utvecklade Codognatos särpräglade stil och specialiserade sig på smycken. Inspirationen kom från utgrävningar av romerska och etruskiska bosättningar och kultplatser, stilen kom senare att sorteras in under »italiensk arkeologiskt guldsmide«, men den är genuint originell, jämfört med nästan allt som fanns då och finns i dag. Det rör sig inte heller om några kopior av historiska dyrbarheter.

I infattningar och former som ligger någonstans mellan grotesker och det barocka, trängs ormar, morianer och antika kaméer med dödskallar och benknotor. Kranierna är realistiska, ibland i emalj, ibland i guld, ibland i någon vacker sten. Ögonhålorna pryds av safirer, rubiner eller diamanter. Skallarna bär nästan alltid krona, för att påminna om att döden även kommer till de mäktiga och att ingen är mäktigare än döden.

Memento mori: minns att du är dödlig.

Stilen slog an. Konstnärer som Manet, Renoir och Whistler knackade på. Designern Chanel kom dit med ryska balettens ledare Diaghilev. Det var en av dem, van vid svulstiga teatersmycken, som konstaterade »äntligen imiterar någon förfalskningarna«. Amerikanska societetslejonet Wallis Simpson, förstås, berömdheter som Elizabeth Taylor, Ernest Hemingway, Luchino Visconti, Orson Welles, Grace Kelly, Andy Warhol: de dyrbara påminnelserna om döden verkar ha haft en särskild lockelse för odödliga namn. Det har de fortfarande. Det är en fråga om att ha plånboken, men det är ändå slående att vår tids gudar – film- och rockstjärnor och en och annan oligark – är så ivriga att låta Codognato påminna dem om deras dödlighet.

De knyter an till en tradition som tog verklig fart vid sent 1300-tal och på 1400-talet, efter digerdödens härjningar. Det var då dödsdansen, danse macabre, blev ett vanligt motiv i konst och på gravhällar. Benranglen svängde runt som dervischer och plockade de levande efter behag. Dödens estetik förblev ett tema, åtminstone in i 1600-talet, ibland nästan obehagligt realistiskt. »Kadavergravar«, eller transi, som den som Tewkesburys sista abbot John Wakeman lät uppföra åt sig, visar den avlidnes kropp under förruttnelseprocessen; en evig stillbild i sten av förgängligheten.

Men är det verkligen det som filmstjärnorna söker hos Codognato? Eller är det bara en annan, dyrare form av trivialisering av döden?

Ingen vet hur många billiga dödskalleringar som de otaliga fabrikerna i Kinas industriarkipelag har producerat. Ingen vet heller hur många dödskallar, med eller utan krona, som tatuerats på överarmar och lår, ryggslut och axlar. Día de Muertos, de dödas dag i Mexiko, har kanske trådar ända bak till aztekernas dödsfester, men liknar alltmer den amerikanska exporten halloween: ett slags blandning av fyllefest och kramskommers.

Ibland är ett kranium bara en accessoar.

Man kan nästan anta att även Thomas Mann tittade in hos Codognato, när han 1911 besökte Lido tillsammans med sin fru och bror, och förhäxades av den då tioårige polske pojken Władzio Moes. Året efter dör i alla fall romanfiguren Aschenbach på stranden i Manns nyutkomna Döden i Venedig, efter att fåfängt ha försökt stoppa ålder och förfall, besatt av den vackre pojken Tadzio.

Men till och med den berättelsen kan avfärdas som ett slags estetiserande flykt från döden. Den verkliga döden finns snarare i Kristina Lindström och Kristian Petris nyutkomna dokumentär om Björn Andrésen, Världens vackraste pojke, som Luchino Visconti valde ut att spela Tadzio i filmen från 1971. Andrésen var bara femton, hans far var okänd och hans mor hade försvunnit för att månader senare hittas död under en gran.

Mycket lite är poetiskt i den döden, även om modern lämnade efter sig innerliga texter och det nästan är omöjligt att inte associera till Karin Boye och till Hjalmar Gullbergs dikt Död amazon. När Björn Andrésen läser det arkiverade polisprotokollet nästan 60 år senare, är det varken symboliskt eller estetiskt. Döden fyller arkivrummet med sin obönhörlighet.

Hur vi än försöker sortera, ornamentera eller estetisera, förblir döden vad den alltid varit.

När jag såg min far dö hade jag många gånger tänkt på det ögonblicket, utan att kunna föreställa mig det. Han hade ett dåligt hjärta, men det brukade kunna komma i ordning med läkemedel och elstötar. Det var egentligen inget alarmerande med att han fick känningar och behövde åka in till sjukhuset. Det hade hänt många gånger tidigare.

Jag satte mig ändå på flyget från Skåne till Uppland, hyrde en bil och kom precis i tid. Något hade känts annorlunda den här gången och det var annorlunda. Han var redan förbi vanlig kommunikation, lungorna försökte utföra det arbete som hjärtat inte orkade med. Han hyperventilerade och drunknade långsamt när andningsorganen fylldes med vätska.

Vi turades om att hålla pappas hand och tala med honom. Ibland verkade han kunna fokusera blicken, ibland inte. Ingen kan veta om syrebristen redan hade gjort allt till ett töcken av hallucinationer, eller om han förstod.

Livet är ett krig mot klichéer, men pappa upphävde verkligen en sista suck. Det var det som skedde därefter, som jag inte var beredd på: han förlorade sin form. När hakan föll och musklerna släppte efter, såg han inte direkt ut som någon annan, men inte heller som sig själv.

En död människa går att skilja från en människa som sover. Åtminstone om man känner personen i fråga. Dödsmasker är för sena för att fånga vad de söker. Kanske var det därför religionsmystikern William Blake i stället lät göra en livsmask av sitt ansikte.

Jag vet inte i vad mån min far var troende. Han brukade hävda att han inte hade någon själ, men det var mest ett sätt att undkomma allvaret, som alltid varit lite pinsamt i min släkt. Jag svarade med samma mynt och brukade påpeka hur förvånad han skulle bli, när han upptäckte att han hade haft fel.

Jag tyckte mig kunna ana ett slags bevarad – eller kanske erövrad – barnatro hos honom. Han såg just en sådan och påpekade den hos sin egen moster, Signe – »moster« för oss alla – som ständigt fanns närvarande under min uppväxt. Min hustru Susanna och jag ärvde ett bord av henne. »Här brukade moster sitta och spela kort och röka cigariller«, sa jag och öppnade en låda, när bordet redan kommit till Skåne. Där låg ett par kortlekar, en ask torra cigariller, men också en psalmbok och två små religiösa bilder, inramade, men undangömda längst bak i lådan.

Pappa hade många uppdrag, men det enda han skröt med var att han var kyrkvärd. Kyrkan var viktig, i vad mån det nu vittnar om något slags tro.

Hur ansträngande hans sista timmar i livet än var, hade jag en känsla av att han inte led av dödsskräck. Jag hade till och med fått intrycket att han kände sig nöjd och färdig, trots att han inte hade fyllt 75. Inte på något tragiskt sätt, inte så att han önskade sig döden. Han skulle säkert inte haft något emot tio extra år av golfspelande, middagar och resor, men både hjärta och höfter satte stopp för sådant. Då verkade han ha förmågan att i stället vara nöjd med det han faktiskt varit med om och åstadkommit.

En annan nära släkting som dog några år senare kunde bli militant irriterad om någon nämnde religion, med minsta antydan av att ta den på allvar. När man dog var man helt enkelt borta. Allt annat än en rent materialistisk syn på liv och död var fantasier, förvillelser och feghet för denne naturvetenskapligt utbildade man.

Hans humör blev allt sämre när kroppen började svika. Döden var en personlig skymf.

Min far var yngst av fyra syskon. Hans äldsta bror var redan död. Efter bara några år var hela syskonskaran borta. En generation förbrukad och lagd till handlingarna. De mötte alla döden olika.

Det skulle vara alltför innerligt att säga att vi var en sammansvetsad släkt, men vi var ett slags klan med självklar lojalitet mot varandra. Vi är det fortfarande, i någon mening, i nästa generation. I den generationen har vi redan tappat en kusin.

Det som inte går att komma ifrån är att vi i den här generationen försöker återskapa sådant vi känner igen från den förra. De gjorde säkert samma sak, när vi var för unga för att märka det. Det är ett försök att göra sig hemmastadd i en ny värld, för det märkliga som händer, ju äldre man blir, är att döden gör världen alltmer främmande. De som spelar roll och är riktmärken försvinner person för person: far- och morföräldrar, föräldrar, släktingar, till sist vänner, makor och makar, men också avlägsna, men ljusstarka människor.

En värld utan Lou Reed och David Bowie? Utan Torgny Lindgren? Snart utan drottning Elizabeth?

Inget blir egentligen mer hemtamt med åren, tvärtom. Döden förfrämligar oss. Det är inte bara det egna livet som slutar i döden, varje nära relation gör det också. Särskilt för dem som blir kvar. Eller kanske tvärtom.

En annan försvunnen riktkarl i mitt liv, en chef med sällsynt språklig förmåga, excentrisk humor och uttalad tro, förlorade långsamt sitt minne och sa i en klar stund, när döden strax skulle komma: »Jag är så ledsen. Ni förlorar ju bara en person, men jag förlorar er alla.«

Musikern Nick Caves brev till tv-kanalen MTV saknar inte pretentiösa undertoner: »Min relation till min musa är ömtålig i de bästa av tider och jag känner att det är min plikt att skydda henne mot påverkan som hotar hennes sköra natur.«

Det var 1996 och Cave hade blivit nominerad till bästa manliga artist av MTV. Han undanbad sig nomineringen.

Cave hade inte alls räknat med något sådant när han satte ihop Murder Ballads, ett album med tio låtar som börjar med den skillingtrycksförfärliga Song of Joy, om ett knivmord på en deprimerad kvinna och tre små barn, och slutar med en långsam cover av Bob Dylans Death is not the end. Däremellan skjuts och stympas det, lik slängs i brunnar och hjärnsubstansen stänker, allt till litterära referenser från John Milton till Peter Straub. Att albumet blev en bästsäljare och en favorit på MTV berodde mycket på ett par duetter, en med Kylie Minogue och en annan med PJ Harvey.

Den våldsamma döden är alltid granne med kärlek och Gud i Nick Caves musik. Hans ångestfyllda Mercy Seat handlar om en man som väntar på att avrättas i elektriska stolen, men nådastolen är också locket på förbundsarken, Guds tron.

I 20 000 Days on Earth, Iain Forsyths och Jane Pollards dokumentär om Nick Cave från 2014, följer vi honom under en dag. Hans tvillingpojkar Arthur och Earl, då i tolvårsåldern, dyker upp här och där. I One More Time with Feeling, av Andrew Dominik från 2016, har Arthur, 15 år, just fallit ner från en klippa i Ovingdean, utanför Brighton, och slagit ihjäl sig. Vi får följa Cave när han ändrar texter och putsar musiken på det då nästan färdiga albumet Skeleton Tree, för att ge plats åt en död son. Sonen nämns nästan inte i filmen, men hans död ligger som en skärande biklang genom hela berättelsen.

»You fell from the sky/Crash landed in a field/Near the river Adur«, börjar Jesus Alone, det första spåret på Skeleton Tree.

Skivan nådde första och andra plats på topplistor över hela världen. Nästa skiva, Ghosteen från 2019, beskrev Cave som »metafysiska konversationer« med sin döde son.

Nick Caves senaste, tillsammans med Warren Ellis, heter Carnage, Blodbad. Death will never end.

Figge, vår sista tax när jag växte upp, hade egentligen inte varit jakthund, men han var härskare på en gård och det hade varit en skymf att inte låta honom dö för en kula. Pappa band honom vid ett träd, ställde sig på avstånd och siktade. Precis när han tryckte av vände sig Figge om och tittade rakt in i kikarsiktet.

Pappa skaffade aldrig någon ny hund.

Vår jack russell Morris var en utpräglad stadshund. När det var dags för honom att lämna oss kom veterinären hem till Susanna och mig. Barnen var där. Jag höll honom i min famn när han fick sprutan. Plötsligt förlorade även han sin form.

Döden är inte en mänsklig ensak. Den finns alltid omkring oss i andra varelser. Bara ett axplock ur erfarenheter jag haft nyligen: en mås i dikesrenen, påkörd med blodiga vingar, men ännu vid liv. Det är inte lätt att vrida nacken av en mås. Ett ungt lamm i en hage i Skottland, drabbad av någon sjukdom, eller kanske en medfödd defekt. Ögonen slutna, men två ben som fortfarande rör sig. De sista minuterna i livet. Drygt etthundrafemtio fåglar, fasaner och rapphöns, prydligt upphängda i rad, efter en jakt.

Makabert? Bara för att vi vant oss vid att möta den här sortens död tillrättalagd i plasttråg under gladpack.

Nära midnatt en höstkväll stannade en bekant vid en Shellmack i Norsborg. Det var samma mack där tolvåriga Adriana sköts till döds en augustinatt förra året. Min bekante hade varit på vildsvinsjakt och bar knäbyxor med strumpor. En kille bröt sig ur ett tonårsgäng och började ropa åt honom:

– Vafan, mannen, varför har du så töntiga byxor, va?

Han förklarade att han varit på vildsvinsjakt. Att man gärna bar den här sortens läderbyxor då, för det är svårt att inte få blod på sig när man tar ur djuren. Han visade kniven som satt i bältet. Kanske som ett slags varning, för det är svårt att tolka sociala signaler i miljöer som man inte är van vid.

Den unge mannen blev påtagligt upphetsad:

– Grabbar, kolla här! Kolla den här mannen! Han har dödat! Kolla kniven! Kom! Fan, vilken cool kille!

Döden finns omkring oss hela tiden. Ibland väljer vi att titta bort. Ibland ritualiserar vi den, som under jakt. Ibland blir den en statussymbol, eller rent av den enda måttstocken för prestige.

De mortuis nihil nisi bene: om de döda intet annat än gott.

Bara engelska tidningar, med Telegraph och journalisten Hugh Massingberd i främsta ledet, har systematiskt lyckats göra minnesord något annat än tråkiga. I Massingberds händer blev varje avslutat liv sin egen äventyrsroman.

»Seth Morgan, som har dött i en motorcykelolycka i New Orleans vid 41 års ålder, var omväxlande langare och missbrukare, inkastare på strippklubb, hallick, väpnad rånare och erkänd romanförfattare«, börjar en av hans typiska texter.

Texterna var sannare än de vi vanligtvis får läsa om de döda, men de var kanske än mer en annan form av fiktion. Både Knut Hamsun och PG Wodehouse skrev romaner, men på olika sätt.

När Massingberd själv dog 2007 fick han läsvärda minnesord, men mest tack vare att de var fulla av citat från de många dödsrunor som han hade skrivit över andra. Femton år efter hans död är det glest mellan texter som tar döden som ursäkt för att fira livet.

Det var den franske filosofen Bernard av Chartres som kallade oss dvärgar på jättars axlar; varelser vars framgångar och insikter vore omöjliga, utan dem som kom före oss. Han dog själv redan 1125. Nu sprider sig snarare föreställningen att vi är jättar på dvärgars axlar. De döda före oss ska dras inför skranket och ställas till svars för sin otidsenlighet.

Om de döda intet annat än ont. Det blir inte heller bra minnesord.

Evelyn Waughs En förlorad värld skulle bli tv-serie. Det fanns två roller, lämpliga för skådespelaren John Gielgud: Charles Ryders far och lord Marchmain. Gielgud oroade sig för att Laurence Olivier skulle inse att Charles Ryders far var den bättre av dessa roller och att han själv skulle bli snuvad på den. Men så läste Gielgud längre fram i manuset och förstod att saken skulle lösa sig.

I en magnifik och utdragen sekvens av scener i den nu klassiska tv-serien ligger lord Marchmain på sitt yttersta och plågas långsamt ihjäl av fallerande lungor och dödsskräck.

»Jag har levt med omsorg, skyddat mig från kalla vindar, ätit måttfullt av det som var i säsong, druckit utmärkt rödvin, sovit i mina egna lakan; jag kommer att leva länge«, försöker lorden intala sig på sin dödsbädd: en gigantisk skapelse med skruvade sängstolpar, himmel, sammet och förgyllda ägg med strutsfjädrar.

»Larry har aldrig kunnat säga nej till en bra dödsscen«, konstaterade Gielgud och han fick rätt. Någon strid om rollerna blev det aldrig.

Under Evelyn Waughs katolska penna når lord Marchmain försoning med Gud i sin sista stund. Dödsskräcken viker. Waugh skrev boken under andra världskrigets slutår. Drygt 20 år senare, 62 år gammal, dör han själv. Någon pampig dödsscen får han inte. Det är påskdagen, Waugh har varit i mässan och lunchen står färdig, men han kommer aldrig ut från toaletten.

En av Waughs omvittnade egenskaper, förutom hans dåliga humör, drastiska humor och giftighet, var hans fysiska mod. Ingen kunde någonsin beslå honom med dödsskräck. Kanske berodde det på att hans tro var av en alldeles särskild sort, nästan helt byggd på nåd och kapitulation inför det givna.

* * *

Jag höll min döde son i min handflata. Större än så skulle han aldrig bli, men varje liten kroppsdetalj fanns redan. Så gick även Samuel Becketts teatraliska formulering om kvinnan som föder grensle över en grav från det absurda till att bli en ren beskrivning av fakta.

I Rom, på Via Veneto där stora delar av Fellinis La Dolce Vita utspelar sig, ligger kapucinordens kyrka Santa Maria della Concezione dei Cappuccini. I kryptan, uppdelad i fem kapell, finns benen av drygt 4 000 munkar, arrangerade i konstnärliga mönster: skallar för sig, lårben för sig, höftben och fingrar som stuckatur i valven. Vid ingången till kryptan finns inskriptionen »Quello che voi siete noi eravamo; quello che noi siamo voi sarete”: »Vad du är, var vi; vad vi är, kommer du att vara.«

En sådan krypta i ett kapucinkloster utanför Palermo försatte, enligt reskamraten Harold Acton, Evelyn Waugh i »extas« vid ett besök 1950. Han ägnade en timme åt att undersöka mumier och ben och blev inte bara på betydligt bättre humör än innan, utan dessutom av med en krämpa i knät.

Döden måste inte vara skrämmande eller ett hot. Den kan vara ett mysterium, snarare än en avgrund. Den kan utgöra en lockelse, rent av vara ett hopp, utan att man för den skull är suicidal.

Vi behöver verkligen alla dödshjälp, men inte av den socialliberala sorten. Vi behöver hjälp med att leva med döden, utan att lägga den till rätta.

* * *

Läs även: Anna Nachman: Döden ger mitt liv mening

Läs även: Chang Frick: Är Lars Vilks verkligen död?