Vi föder för få barn. Här är orsakerna.

Fruktsamhetstalet i Sverige – antalet barn en genomsnittlig kvinna föder under sin livstid – har aldrig varit lägre än i dag. Det är en fara för hela vårt samhällssystem, som bygger på att det finns tillräckligt många unga för att försörja de gamla.

Mönstret går igen i hela västvärlden. I Finland föds nu färre barn än under nödåren på 1800-talet. I Italien, vars fruktsamhetstal hör till Europas lägsta, talar påven om en ”demografisk vinter” och uppmanar folk att skaffa barn i stället för husdjur. Frankrikes president Emmanuel Macron efterfrågar ”demografisk upprustning” och vill fertilitetsutreda alla tjugofemåringar. I Sydostasien är siffrorna ännu dystrare; i Sydkorea föds bara 0,7 barn per kvinna.

Av någon anledning skaffar invånarna i världens rikare delar allt färre barn. Inte ens det svenska föräldraledighetssystemet, ett av världens mest generösa, verkar kunna locka svenska folket att reproducera sig tillräckligt för att hålla befolkningen på en stabil nivå. En mängd teorier florerar om vad orsaken är – men är någon av dem trovärdig?

– Det var när jag upptäckte vad ett fotbollsläger kostar som jag bestämde mig för att inte skaffa fler barn, skämtar en tvåbarnsmamma.

Och som bekant finns ett korn av sanning i varje skämt. Nyligen räknade Länsförsäkringar ut vad en sportlovsresa till Åre kostar. Eller rättare sagt, vad det kostar att befinna sig i Åre under sportlovet – resan dit är inte ens inräknad. Bara boende, liftkort, hyrd skidutrustning, utelunch och skidskola för två barn landar på 46 500 kronor.

I relation till vad det kostar att skaffa barn är det dock småsmulor. Man behöver under arton års tid köpa mat, kläder, julklappar, prylar – att betala femsiffrigt för en begagnad barnvagn är fullt normalt för märkeskänsliga innerstadsbor, berättar en annan tvåbarnsmamma i Stockholm. Sedan är det fickpengar, biobesök och semesterresor. Och pengarna man aldrig tjänar eftersom man är föräldraledig eller vabbar. Väljer den ena föräldern dessutom att arbeta 80 procent under småbarnsåren blir den totala kostnaden för det första barnet 2,3 miljoner kronor, enligt SEB:s beräkningar.

För bara sex år sedan var summan en halv miljon mindre. Barnkostnaden är på väg uppåt snabbare än lönerna. Och då är varken större bostad, bil eller de oförutsedda jätteavgifter som associeras med villaägande inräknade. Har det helt enkelt blivit för dyrt att skaffa barn?

En invändning är att man inte måste arbeta deltid, köpa ett vrålåk till barnvagn och gasa i väg till Åre bara för att man har bildat familj.

– Men jag tror att sådana här skidresor är något som tillhör bilden av vad som är normalt eller förväntat. Man har novemberlovet, man har sportlovet, man har sommaren då man måste åka utomlands… Där tror jag vi har en stor underskattad utgiftspost för barnfamiljer, säger SEB:s privatekonom Américo Fernández.

Även om man bara räknar levnadsomkostnader, dagis och inkomstbortfall blir kostnaden fortfarande 1,3 miljoner för första barnet. I tider då allt från bostäder till elräkningen till matkassen blivit dyrare är det kanske inte konstigt om folk inte känner att de har råd att föröka sig.

Men resonemanget håller inte. Vi är rikare i dag än någonsin tidigare. Inte bara i absoluta tal, utan även om man tittar på levnadsstandarden. Om födelsetalen hade berott på vad vi har råd med hade vi alltså fött fler barn nu än någonsin tidigare. I själva verket är sambandet det omvända: ju bättre vi har det, desto färre barn. De låga födelsetalen är ett problem i västvärldens och Sydostasiens rika länder; i delar av Afrika föds däremot över sex barn per kvinna.

Demografiforskare talar om den demografiska transitionen. När ett land når en viss materiell standard sjunker dödligheten bland barn och unga, vilket gör att man inte måste skaffa lika många barn för att ett par av dem ska överleva till vuxen ålder. Alltså går fruktsamhetstalen ner. I Sverige inträffade den demografiska transitionen kring förra sekelskiftet. På 1800-talet, när den genomsnittliga kvinnan födde mer än fyra barn, togs det snarast för givet att åtminstone ett av dem skulle dö under uppväxten. Det var först på 1920-talet som de nyfödda hade mer än 90 procents chans att uppleva sin artonårsdag.

I dag räcker 2,1 barn per kvinna för att befolkningen inte ska krympa med en uppsjö av problem som följd. Men fruktsamhetstalet är nere på 1,45. Att vi inte skulle ha råd att skaffa fler barn nu än för hundra år sedan håller helt enkelt inte.

Men det finns ett annat tänkbart samband mellan ekonomi och barnafödande. SEB:s Américo Fernández tror inte heller att pengar är avgörande för beslutet att skaffa barn eller låta bli – men de kan vara avgörande för när vi skaffar barn.

– När kostnaderna är så höga måste man förbereda sin ekonomi. Det tar tid att komma upp tillräckligt mycket i lön för att ha råd med huset man vill ha och alla utgifter man förknippar med barn, och det innebär att man skjuter upp beslutet att bilda familj, säger han.

Mycket riktigt: medelåldern bland förstagångsföräldrar har aldrig varit högre än i dag. 2022 var barnaföderskor över 45 år vanligare än tonårsgraviditeter.

I många länder som dras med låga födelsetal associeras familjebildande med ännu högre kostnader än i Sverige. USA:s bostadspriser är så höga att var tredje amerikan mellan 18 och 34 år fortfarande bor hemma hos sina föräldrar, och en universitetsexamen kan kosta miljoner. I länder som Sydkorea och Kina är kostnaden för högre utbildning långt mycket större i relation till hushållens inkomster, samtidigt som en examen betraktas som en social nödvändighet.

I en sådan situation kan det kännas vettigt att vänta med barn. Och en naturlig effekt av det blir att fönstret för att skaffa barn minskar. Den som får sitt första barn i fyrtioårsåldern har dåliga chanser att hinna få många fler.

Det hela låter logiskt. Kostnaderna i västvärlden och Sydostasien är så höga att det tar tid att arbeta ihop kapital för att bilda familj. Alltså väntar man så länge att man inte ens hinner med 1,5 barn per kvinna. Bara ett problem: det stämmer inte.

Det var 2010 som nativitetstalet dök i Sverige. Vid tidpunkten såg de ut att följa mönstret för Sverige efter den demografiska transitionen: lågkonjunkturer medför lägre barnafödande och högkonjunkturer högre. Men när konjunkturen vände uppåt igen hängde inte fruktsamhetstalet med.

Orsaken är inte att barnaskarorna krymper, säger Gunnar Andersson, professor i demografi vid Stockholms universitet.

– Nedgången i fruktsamhetstal gäller enbart första barnet. Har man väl skaffat ett barn så kommer barn nummer två och tre med samma åldersstandardiserade sannolikhet som tidigare, säger han.

Med andra ord: nedgången i fruktsamhetstal beror på att en större andel kvinnor inte skaffar några barn alls. En enkätstudie 2012 visade att 10,6 procent av kvinnor i fertil ålder inte planerade att skaffa barn – 2021 hade siffran ökat till 18,3. Någonting har förändrats de senaste femton åren som gjort att fler kvinnor (och av allt att döma även fler män) inte vill ha barn över huvud taget.

Många bedömare tror att det ligger något mer bakom än strukturella faktorer. Nedgången var för skarp och har inte sammanträffat med några tydliga strukturella förändringar. Däremot har en påtaglig attitydförändring ägt rum.

I våras genomförde konsultbolaget Juni Strategi en enkätstudie bland drygt tusen avsiktligt barnlösa personer i övre trettioårsåldern. Där uppgav nästan var fjärde att den viktigaste orsaken att de inte skaffar barn är ”osäkerhet i omvärlden”.

Vad man oroar sig för är olika. De senaste åren har barns klimatpåverkan varit på tapeten; 2017 konstaterade forskare vid Lunds universitet att det bästa man som individ kan göra för klimatet är att inte skaffa barn. Är man övertygad om att planeten kommer att dö feberdöden inom ett par decennier kan man mycket väl tänka sig att man gör barn en otjänst genom att sätta dem till världen. Eller att man gör världen en otjänst genom att fylla den med barn.

Men klimatfrågans betydelse verkar vara uppblåst. I Juni-studien var det bara fyra procent som uppgav klimatfrågan som den viktigaste orsaken till sin självvalda barnlöshet. ”Osäkerhet i omvärlden” verkar handla om ett kluster av andra orosmoln: demokratisk tillbakagång, otrygghet, krig i närområdet och geopolitisk oro.

– När vi gjorde djupintervjuer inför studien fick vi höra saker som ”Jag vill egentligen ha barn men klimathotet och alla krig gör mig osäker. Jag tycker inte heller att mitt boende är tryggt och ekonomin på toppen av det gör att jag inte skaffar barn.” Eller: ”Jag kan inte med gott samvete skaffa barn i den här världen, det är krig, det är våld, klimatförändringar och allt däromkring”, berättar Mona Kjellberg, senior konsult och ansvarig för studien.

Den tidigare CIA-analytikern Martin Gurri går steget längre: ett ”agg mot mänskligheten” har infekterat den unga generationen, som ständigt ”hör sin art karaktäriseras som sadistiskt ondskefull, ’vettlös och självmordsbenägen’, fast i en ’självdestruktiv spiral’. Om de på något sätt överlever skolskjutnings-massakrer, virala pandemier och Donald Trump kommer de att utplånas, tillsammans med planeten, av klimatförändringarna.” Inte att undra på att de inte vill sätta barn till världen med den världsbilden, skriver han.

Att unga skulle ha en mörk syn på framtiden passar in i tidslinjen, enligt demografiprofessorn Gunnar Andersson.

– Det är tydligt att under perioden sedan nedgången i barnafödande inträffade 2010 har det varit mer och mer missnöjesyttringar i omvärlden, en mer negativ bild av framtiden.

Men i Juni-studien var den osäkra omvärlden bara den näst vanligaste orsaken att inte skaffa barn. Ännu fler, hela 28 procent, svarade helt enkelt: ”min livsstil”.

För många är alternativet till att skaffa barn att satsa på karriären. Länge hette det att ”women can have it all”, det vill säga både bilda familj och ha en framgångsrik karriär. Gärna också ha ett aktivt socialt liv, träna, äta hälsosamt, etcetera. Men efterhand har det börjat betraktas som alltmer av en myt. Visst kan man ha barn och göra karriär, men inte utan uppoffringar. Den som stannar hemma för att vabba eller lämnar kontoret för att hämta på dagis klockan fem har helt enkelt inte samma chans att bli chef som kollegan som alltid dyker upp, jobbar över och tar extrapass.

Och när denna hårt arbetande kollega till slut går för dagen behöver den inte rusa hem för att laga mat åt hungriga barn eller skjutsa dem till någon dyr ishockeyträning. Den kan gå ut och ta en öl med kollegorna, besöka gymmet eller stjälpa sig i tv-soffan, beroende på personlig preferens.

Ännu svårare verkar det vara att både ha familj och göra karriär i de sydostasiatiska länderna med världens lägsta nativitetstal. Kvinnor i Sydkorea berättar att de förväntas jobba mer än heltid, och är oroliga att inte över huvud taget kunna återvända till arbetet om de tar föräldraledigt.

Ett argument man ibland kan höra, åtminstone mellan skål och vägg, är att vår kultur placerar alltför hög status på att göra karriär, medan familjebildande tillskrivs låg status. Tradwives, det vill säga influencers som gjort det till ett heltidsjobb att filma sin vardag som hemmafruar utan jobb, betraktar sig själva som en sorts motståndsrörelse och anser att ”samhället” inte stödjer deras val.

Till exempel blev det förra vintern en trend att påminna sina följare på sociala medier om hur härligt livet utan barn är. Dinks, som de kallas (double income, no kids), skryter med hur de kan sova på natten, ha en fläckfri vit soffa, gå ut och äta middag utan att behöva hitta en barnvakt eller åka på semester så långt ifrån Disneyworld som det går att komma.

Att uppmärksamma omgivningen på hur mycket bättre man själv har det tas sällan väl emot. Mycket riktigt beklagar sig även avsiktligt barnlösa kvinnor över att ”samhället” inte stödjer deras val utan utmålar dem som endera sorgliga förlorare eller ytliga, materialistiska egoister. ”Folk blir arga på mig för de säger att jag berövar Anders, min fästman, barn, och jag kommer att ångra mig”, berättade den svenska influencern Therése Lindgren för SVT 2022. ”Jag har också läst många gånger att det är egoistiskt av mig att inte skaffa barn.”

Året dessförinnan raljerade JD Vance, snart USA:s vicepresident, över hur landet styrs av ”en samling barnlösa cat ladiessom känner sig så eländiga i sina egna liv och sina val att de vill göra resten av landet lika eländigt”. I sammanhanget nämndes den dåvarande vicepresidenten Kamala Harris, som i den gångna höstens presidentval fick popsångerskan och kattägaren Taylor Swifts stöd, undertecknat ”barnlös cat lady”.

Som vanligt har kulturkriget två sidor, men i det här fallet verkar dinksen vara på väg att gå segrande ur striden. I Juni Strategis studie om frivillig barnlöshet berättade många att även om deras beslut har ifrågasatts, har det blivit mer accepterat i takt med att fler kända personer har gått ut och sagt att de inte kommer skaffa barn.

– En sa att hade de levt tidigare så hade de kanske skaffat barn ändå, för att det var vad som förväntades. Nu kanske det är lite lättare att stå fast i sitt beslut och känna att det finns alternativ till att få barn, säger Mona Kjellberg.

Att attityder och kultur ligger bakom den skarpa nedgången i barnafödande de senaste femton åren verkar ställt bortom rimligt tvivel. Men kanske ska vi inte helt avfärda de underliggande materiella realiteterna. Kultur och attityder befinner sig högt upp på Maslows behovstrappa – självförverkligande, dit livsstil och fritidsintressen får räknas, är i själva verket allra högst upp. För att vi ska kunna ta hänsyn till sådana överväganden måste först våra grundläggande behov vara tillgodosedda.

Förr i tiden var barn en pensionsförsäkring, eller kanske snarare ett sätt att förbättra överlevnadsmöjligheterna under ålderdomen. Innan Sverige blev ett rikt land var många människors enda chans att undkomma fattigstugan att deras barn tog över gården, lät dem bo kvar och försörjde dem med rovor och gröt. Därför fick kriser ingen större effekt på barnafödandet. Inte ens digerdöden, som måste ha tett sig oändligt mycket mer skrämmande för dem som upplevde den än vad klimatproblemen kan göra för samtidsmänniskan, avskräckte folk från att skaffa barn. De behövde hjälp på åkrarna för att ha mat till vintern, vad de än trodde om chansen att uppleva nästa sommar.

I dag har vi däremot dubbla skyddsnät: vi är rikare än våra förfäder kunde drömma om, och lever dessutom i ett samhällssystem där staten garanterar våra pensioner. Krasst uttryckt behöver vi inte längre skaffa egna barn för att klara oss på ålderns höst – via välfärdsstaten kan vi leva på andras.

Men det kräver att andra skaffar barn i tillräcklig utsträckning. Större delen av pensionssystemet utgörs nämligen inte av sparade medel, utan pengarna vi betalar i inkomstpension in betalas ut till dem som är gamla i dag. I utbyte får vi rätten att kräva motsvarande summa av nästa generation när vi själva blir gamla. Blir den generationen för liten krymper kakan vi har att dela på.

Som moderna människor har vi råd att prioritera även behovstrappans allra högsta steg. För en del innebär självförverkligande just att bilda familj. För andra kan det däremot vara raka motsatsen.

– De som sa att de vill leva ett fritt liv utan barn hade egentligen aldrig känt någon barnlängtan. I stället känner de sig mer och mer fast i sin övertygelse när de har det gott ställt med en partner och en ganska god ekonomi, säger Mona Kjellberg.

Har man aldrig känt någon barnlängtan kan det framstå som orimligt att byta ut sin relativt bekymmersfria vardag mot skrik, sömnbrist och ansvar för en annan människa. Man väljer något mindre krävande i stället. ”Hunden är det nya barnet och krukväxten är den nya hunden”, som en kollega på Fokus uttrycker saken.

I vårt rika land med relativt tjocka sociala skyddsnät har de ekonomiska drivkrafterna bakom att skaffa barn försvunnit. Kvar blir frågan vad vi känner för: att bilda familj, eller leva ett bekvämare liv? Kanske är orsaken till de sjunkande fruktsamhetstalen inte att folk inte längre vill skaffa barn, utan att man inte längre känner sig tvungen.

En seger för den fria individen, men till ett pris. 2004 kallade den dåvarande finansministern Pär Nuder fyrtiotalisterna ett köttberg – en så stor generation att sextiotalisterna skulle komma att digna under tyngden av deras pensioner. Tänk då vilket köttberg millenniegenerationen och generation Z kommer att utgöra för våra 1,45 barn per kvinna. Vi hotar att bli ett helt Himalaya.

Läs även: För få barn föds – vad blir konsekvenserna?

Läs även: Barnafödandet i världen måste begränsas