VM i Åre: Tröstpriset

Ända sedan dess har det funnits förhoppningar om att någon gång föra tillbaka OS till Sverige, och de flesta är överens om att det skulle vara en storslagen fest. Frågan är bara vem som ska betala.

Den stora chansen som Gunilla Lindberg talar om gällde vinter-OS i Östersund-Åre 2014. Enligt hennes plan skulle det alpina VM som just nu pågår i Åre ha varit en förövning inför något betydligt större.

– Vi hade ett jätteläge, upprepar hon. Personer i de övre cirklarna i IOK kontaktade mig ett antal gånger, ända fram till sista ansökningsdagen. De undrade om vi verkligen inte skulle söka.

Men inte ens idrottsvärldens mäktigaste kvinna får alltid som hon vill. Med en bister nick mot en av hyllorna i arbetsrummet konstaterar hon:

– De kom i går.

Där står tre bastanta pärmar från Salzburg, Sotji och Pyongchang. I juli ska Gunilla Lindberg och de 114 andra IOK-delegaterna ta ställning till vilken av de tre kandidatstäderna som ska få arrangera vinter-OS om sju år. Den svenska kampanjen dog innan den formella ansökan var inlämnad till IOK, när regeringen beslutade att inte bevilja någon statlig förlustgaranti.

Städerna som nu är förhandsfavoriter, sydkoreanska Pyongchang och ryska Sotji, är inga kända vintersportorter. Ingen av dem har Åres status i den alpina världen, Pyongchang slogs dessutom ut av Östersund i kampen om skidskytte-VM 2008.

Men de här båda OS-kandidaterna har något annat, något betydligt viktigare.

– Man kan säga att de är Östersunds spegelbild, säger Stefan Lindeberg, ordförande i Sveriges olympiska kommitté (SOK).

– Vi har en stark vintersporttradition, vana vid idrottsarrangemang och folklig förankring. De har inget av detta. Men de har uppbackning av politikerna och näringslivet.

Faluns tröstetår

Drömmen om ett vinter-OS på svensk mark tog fart i Mexico City 1968.
En svensk delegation fanns på plats och bjöd IOK-delegaterna på öl, tunnbröd, renkött och messmör. Året därpå kom Östersund-Åre tvåa i en provomröstning mellan städerna som sökte OS 1976.

Sedan dog drömmen, för den gången. Finansminister Gunnar Sträng ville inte skjuta till de 51,7 miljoner kronor som arrangörerna behövde för att täcka den förmodade förlusten.
Ett vinter-OS vid den här tiden var annars en relativt blygsam affär, även med hänsyn till penningvärdet. Man kalkylerade med en bruttokostnad på 116,5 miljoner kronor och tv-intäkterna beräknades till 15 miljoner kronor.

– Kanske var det 1976 vi skulle ha haft spelen. Egentligen var det nog lagom stort för oss då, säger Thord Eric Nilsson, sportchef på Östersunds-Posten 1971–2005.

Som journalist har han sett de svenska OS-kampanjerna på nära håll: Besvikelsen i Faluns delegation efter omröstningen i Lausanne 1986, då sponsorn SAS hade dukat fram champagne men snabbt försåg flaskorna med textade lappar: »En tröstetår.«

Förhoppningarna två år senare, då IOK-presidenten Samaranch övade sig på att uttala »Östersund« men då kung Carl Gustaf också kom för sent till en IOK-frukost i Söul. Sedan ännu mer besvikelse då dåligt underbyggda svenska ansökningar och mutade IOK-delegater återigen satte stopp för drömmen.

Det spelade ingen roll att David Miller, krönikör i brittiska The Times, en gång kallade Östersunds OS-koncept för »the best offer in the olympic history«. I takt med att raden av hedersamma förluster blev allt längre började tålamodet i Stockholm tryta. Vid årsmötet 1997 sa Sveriges olympiska kommitté nej till en fjärde ansökan från Östersund. Och på banketten efteråt tog idrottsministern Leif Blomberg till orda:

– Det är skönt att det finns de som kan säga ifrån. Nu slipper vi ta ställning till statsgarantin.

Det var varken första eller sista gången den politiska makten tog skydd när frågan kom på tal.

»Sveriges tur«

Men drömmen levde vidare, trots allt.

å Sveriges olympiska kommitté inväntade man bara rätt läge. Eftersom sommar-OS ansågs ha vuxit ifrån Sverige både ekonomiskt och säkerhetsmässigt handlade diskussionerna nu enbart om vinter-OS. Tillfället dök upp för tre år sedan, när det började bli dags att anmäla intresse för vinterspelen 2014. En rad faktorer talade plötsligt för Östersund-Åre:

Det borde vara dags för Europa efter att spelen gått i Vancouver 2010. Det borde vara dags för Norden, 20 år efter Lillehammer. Konkurrensen var inte avskräckande. De svenska IOK-delegaterna hade fått signaler från organisationens toppskikt, inklusive presidenten Jacques Rogge, att Sverige borde söka. Pr-läget var perfekt, med stora idrottsarrangemang som årets alpina VM i Åre och VM i skidskytte i Östersund 2008.

Dessutom hade IOK städat upp efter muthärvan runt Salt Lake Citys kampanj i mitten av 90-talet. Hundra procent rättvist skulle valet av OS-städer kanske aldrig bli, men IOK var i alla fall en bit på väg.

När Bertil Karlsson, länsidrottschef i Jämtland, reste runt i länet i början av 2004 för att sälja in idén om ännu en OS-kampanj möttes han av misstänksamma blickar.

– Vid varje möte fick jag ägna första kvarten åt att tala om IOK:s nya regler, att det går hederligare till nuförtiden. Ett antal IOK-delegater har ju besökt Östersund genom åren och mått ganska bra.

Visst fanns det en rad frågetecken, som att det krävdes enorma investeringar i både idrottsanläggningar och hotell. Det gick inte heller att presentera en exakt siffra för hur mycket kalaset skulle kosta. Enligt SOK:s förstudie skulle staten, i värsta fall, tvingas skjuta till fyra miljarder kronor. I bästa fall skulle man nå ett nollresultat.

Inom SOK tyckte man ändå att Östersund-Åre 2014 var ett av de bästa och mest genomtänkta koncept som man presenterat. Man rekryterade en kampanjgeneral, som skulle börja jobba så fort Bosse Ringholm gav klartecken. Första uppdraget var redan inskrivet i kalendern: en resa till IOK-kongressen i Singapore i juli tillsammans med Gunilla Lindberg.

Att regeringen skulle säga ja såg man mest som en formalitet.

den skakiga kalkylen

I juni presenterades slutligen rapporten »Samhällsekonomiska aspekter av ett vinter-OS«. Statskontoret utgick från SOK:s egna beräkningar, men kom till en annan slutsats.

Utfallet skulle i värsta fall bli en förlust för samhället på inte 4 miljarder kronor – utan 8,4.

Att med sådant underlag ge statliga garantier hade varit ansvarslöst, menar Bosse Ringholm när han tar emot på socialdemokraternas riksdagskansli ett och ett halvt år senare.

– De ekonomiska förutsättningarna saknades. Vi var positiva från början, men när kalkylerna sedan inte visade sig hålla kunde man inte vara positiv. Det var för skakigt, helt enkelt.

Per-Axel Eriksson, som ledde arbetet med SOK:s förstudie, slår ifrån sig. För det första tycker han att Statskontoret hade en infallsvinkel som var i grunden negativ, för det andra anser han att en OS-kalkyl inte kan bli annat än skakig.

– Det är svårt att göra en rättvisande budget eftersom man har så taskigt underlag, säger han. Man kör ju ett OS så sällan i ett land. Man tvingas titta på siffrorna från andra arrangörsstäder, som till exempel Vancouver. Och då spelar valutakursen stor roll; beroende på vilket datum man väljer kan det slå på en miljard kronor.

– Det enklaste sättet att räkna är egentligen följande: Vad är det som gör att IOK kan välja och vraka bland kandidatstäder? Är det så att Tony Blair eller franska premiärministern är kompletta idioter som lägger ner sin själ och själva åker till Singapore och talar för varan? Beror det på att de gjort en riskanalys med en kameral touch, av typen Statskontoret, eller för att de har en större idé med att söka OS?

SOK:s utgångsläge blev inte bättre av att de dessutom hade gjort en pinsam miss. Från början hade man begärt 20 miljoner kronor av regeringen för själva kampanjarbetet. I ett sent skede upptäckte man att det i stället krävdes 75 miljoner.

– Det var ytterligare ett uttryck för att det inte var genomarbetat tillräckligt, säger Bosse Ringholm.

– Vi var åtminstone ärliga. Och sett till projektet som helhet är det ju helt marginella pengar, menar Stefan Lindeberg på SOK.

Bosse Ringholm säger att han gärna ser en ny svensk satsning mot OS 2018, men då måste det skötas »på rätt sätt«. Regeringen och näringslivet måste engageras i ett tidigt skede. Dessutom har den förre idrottsministern en egen idé om hur OS-drömmen slutligen ska bli verklighet.

– Jag tycker att Sverige, med sina representanter i IOK, ska arbeta för en regeländring så att man ska kunna ha ett delat arrangemang. Då kan Sverige och Norge söka tillsammans. Det skulle ge en mycket bättre ekonomisk kalkyl och en bättre publiktillströmning, säger Bosse Ringholm.

IOK-delegaten Arne Ljungqvist blir tyst en stund när han får höra vad Ringholm sagt. Sedan, med något svart i blicken, muttrar han att »det är ett enfaldigt resonemang«. Han påminner om att Österrike, Italien och Slovenien förberedde en gemensam ansökan i mitten av 90-talet, med Klagenfurt som centralort. IOK dömde ut den direkt.

– Att vi aktivt skulle verka för en regeländring, det är löjligt. Varför skulle vi gå till Norge? Vi kan söka själva och ska söka själva. Förresten, vad vet vi om möjligheterna att få OS 2018? Förmodligen är de dåliga.

Till skillnad från de flesta andra som Fokus intervjuat om OS-frågan säger Arne Ljungqvist exakt vad han tycker, utan diplomatisk självcensur. Förmodligen beror det på att han inte bryr sig om ifall han stöter sig med någon i den svenska ankdammen. Likt en idrottens äldre statsman rör han sig mellan flera olika maktcentra; som ordförande i IOK:s medicinska kommission, som vice president i Internationella friidrottsförbundet, som ledande företrädare för antidopningsbyrån Wada, som hedersordförande i Riksidrottsförbundet. Dessutom har han ett framgångsrikt yrkesliv som cancerläkare bakom sig.

Statskontorets analys ger Arne Ljungqvist, föga oväntat, inte mycket för. Han ser den som »ett beställningsjobb för att säga nej«. Speciellt en del av rapporten retar honom – avsnittet där författarna skriver att goodwillvinsten av ett OS skulle bli »begränsad« eftersom Sverige redan har så gott anseende internationellt.

– Det är ett förfärligt sätt att se på saken. Jag blev häpen när jag läste det. Precis som att man inte skulle behöva underhålla sitt anseende. Anstränger man sig inte för att bibehålla goodwill försvinner den.

Arne Ljungqvist efterlyser ett toppmöte mellan »den svenska idrottsledningen och det politiska etablissemanget, över partigränserna«.

– Det verkar som om vi skulle behöva komma samman och resonera om en samförståndssyn i sådana här frågor. Det är viktigt att det politiska etablissemanget förstår inte bara de ekonomiska effekterna av att vara värd för det ena eller det andra. Utan också de andra, lite mjukare effekterna som inte går att översätta till kronor och ören. Jag känner inte igen den svenska skepsisen från andra håll i världen. Alla är klara över de kolossala värden som det finns i att vara en lyckad olympisk värd. Att det sedan kostar pengar är en självklarhet.

Men det var inte bara regeringen som tvekade sommaren 2005.

Inte ens den svenska idrottsrörelsen gjorde kollektivt vågen för OS. Sett till vilka som drar in den omedelbara vinsten på ett vinterspel är det kanske logiskt:

• I Riksidrottsförbundet (RF) ingår 68 idrotter, allt från casting till ishockey.
• 37 av dessa är olympiska idrottsförbund.
• Och av de olympiska idrottsförbunden ägnar sig endast sju åt vinteridrott.

Formellt sett fanns stödet där. Både SOK:s
årsmöte och Riksidrottsmötet hade sagt ja till en ny OS-ansökan, med villkoret att regeringen först måste bevilja statlig garanti. Men när Riksidrottsstyrelsen sammanträdde bakom stängda dörrar fanns kritiska röster, och en oro för att de övriga anslagen till idrotten skulle naggas i kanten.

Det hela kompliceras av att svensk idrottsorganisation bygger på en maktbalans mellan SOK och RF, där SOK står för toppen och RF för bredden. När SOK fick pengar till ett talangutvecklingsprogram efter Stockholms OS-kandidatur försköts makten mot det olympiska kansliet i Stockholms stadion, på bekostnad av specialförbundens eget inflytande över hur resurserna skulle fördelas. Om Sverige tilldelas ett vinter-OS skulle SOK-ordföranden Stefan Lindeberg ha möjlighet att fördubbla sin budget – allt för att öka den svenska truppens medaljchanser. Långt ifrån alla är lockade av tanken på ett ännu starkare SOK.

Skriet från jämtland

Dessutom har stora sommaridrotter som fotboll och friidrott egna drömmar om att få arrangera EM och VM. Fotbollen, med den mäktige Lars-Åke Lagrell i spetsen, planerar att söka EM 2016 tillsammans med Norge.

– Det är klart att stora sommarförbund som inte har något direkt eget intresse av ett vinter-OS inser att det skulle bli tuffare konkurrens för dem om pengarna, både från sponsorer och från samhället, säger Bosse Ringholm.

– Och ska man bygga nya anläggningar med kostnader i miljardklassen kommer det att inkräkta på andra investeringar i framtiden. Det är klart att det finns en konkurrens även där. Om vi ska söka ett fotbolls-EM eller -VM behövs ju ett stort antal nya anläggningar. Skillnaden är att ett fotbolls-EM är lättare att räkna hem än ett vinter-OS, för det pågår under längre tid och lockar mer publik.

Bosse Ringholm noterar att regeringens nej den 22 juni 2005 mest möttes av tystnad.
– Det var bara i Jämtland man beklagade att vi inte sökte OS. Från övriga Sverige hördes inte ett pip.

I Jämtland blev det desto mer väsen. Där spreds snabbt uppgiften att Bosse Ringholm hade sett en match på Råsunda tillsammans med fotbollsordföranden Lars-Åke Lagrell några dagar innan regeringen fattade beslutet om OS. Det spekulerades om att de båda hade gjort upp – något Ringholm avfärdar som »konspirationsteorier«.

Men Elsa Danielsson, som då var kommunalråd i Åre, kunde inte sluta undra vad som egentligen hade hänt. Bara några dagar tidigare, vid ett möte med de jämtländska kommunpolitikerna, hade hennes partikamrat Bosse Ringholm varit positiv till en OS-ansökan. När Statskontorets utredning kom på tal hade Ringholm sagt att den behövde de inte bry sig om – »ja, jag är helt säker på att han sa så«. Elsa Danielsson kände sig lurad.

I Stockholm tänkte Arne Ljungqvist att det här kunde vara slutpunkten på årtionden av diskussioner i OS-frågan. Regeringens nej kunde bara tolkas på ett sätt, tyckte han:
– Det var ett tydligt besked från det politiska etablissemanget: »Nej, vi ska inte ha vinter-OS i Sverige.« Det var en väldig överraskning att man inte ansåg sig ha råd med ett OS i vårt land, medan länder som Bulgarien och Kazakstan anser sig ha råd. Ett sådant besked från välfärdsstaten Sverige kändes genant.

Olle Rolén och hans kollegor i Åre 2007 AB stressar inte bara för att allt praktiskt ska fungera. De måste också leverera ett plusresultat.

På så sätt är det ett unikt arrangemang.

Staten har inte gett något stöd alls, utan arrangörerna har i stället fått ett organisationsbidrag på 250 miljoner kronor från Internationella skidförbundet (ett bidrag som i sin tur gav staten en extra inkomst, eftersom man krävde VM-arrangören på 50 miljoner i moms). VM i Åre kan därmed i stället för ett genrep inför vinter-OS bli ytterligare ett argument för motsträviga politiker att ta till – varför nagga av skattebetalarnas pengar för att ställa till med idrottsfest när det uppenbarligen går att arrangera stora idrottsevenemang utan att ta av statliga medel?

I höstas blev frågan om statlig garanti återigen aktuell, när Friidrottsförbundet begärde 250 miljoner kronor för att kunna slåss om VM 2011 eller 2013. Den borgerliga regeringen sa nej, med hänvisning till en pågående utredning om de samhällsekonomiska effekterna av stora kultur- och idrottsevenemang.

Utredaren Anders Lindström, som ska presentera resultatet i april, kommer inte att ta ställning för eller emot OS och andra stora idrottsarrangemang i Sverige. Han bollar i stället tillbaka frågan till politikerna:

– Förutsättningen för att Sverige ska vara med och slåss om OS i framtiden är att politikerna vill det.

Och politiskt är det minerad mark. Vilken minister vill gå ut med ett rakt besked om att man inte alls är intresserad av ett svenskt OS? Stora delar av idrottsrörelsen skulle förmodligen se det som ett svek och ministern skulle få räkna med en och annan smocka i debatten. Om man å andra sidan är beredd att hosta upp åtta miljarder, kanske mer, för ett evenemang vars samhällsekonomiska effekter är svåra att mäta – hur ansvarsfullt låter det? Hur mycket vård, skola och omsorg skulle man inte få för de pengarna?

Enligt Anders Lindström handlar det därför om att hitta ett system där man på förhand gör upp om hur Sverige ska agera när det blir aktuellt med en ansökan till ett OS eller stort VM.

– Det är viktigt att det inte landar hos en oförberedd minister, som hamnar i en utpressningssituation. Så har det varit lite, säger han.

Politikerna kan hamna i ett vägval, menar Lindström – och pekar på två olika scenarion för framtiden:

Det ena är att Sverige ska vara med och slåss om OS och större VM-arrangemang. Det kräver statligt stöd.

Det andra är att Sverige med sina många specialidrottsförbund ska rikta in sig på mindre, och kanske fler, arrangemang.

Till den senare kategorin räknas alpina VM i Åre. Det kan tyckas vara ett stort evenemang, men den totala omsättningen stannar vid 438 miljoner kronor – drygt fyra procent av den beräknade omsättningen för ett vinter-OS i Östersund-Åre.

Den svenska OS-elden brinner, men numera på sparlåga.

SOK:s årsmöte 2006 beslutade att gå vidare med en ansökan mot 2018, men bara om förutsättningarna är de rätta. Och dem råder man inte själv över.

För det första är det avgörande var OS 2014 hamnar. Om Pyongchang vinner IOK-omröstningen i sommar bäddar det för Europa fyra år senare. Fast då ser konkurrensen ut att hårdna, bland annat eftersom tre olika norska städer just nu slåss om att få kandidera. Om i stället Salzburg får OS 2014 hamnar spelen troligen utanför Europa 2018. I så fall får svenskarna vänta till 2022, och vem vet hur klimatförändringarna så dags har påverkat en redan sviktande snösäkerhet i Jämtland? För det andra måste frågan återigen upp på regeringsnivå, och varför skulle kalkylen bli mindre »skakig« nästa gång?
Medan politikerna väntar på en utredning och idrottsrörelsen är upptagen med sina egna interna maktstrider, kan man undra om det är så viktigt med ett OS i Sverige – egentligen? Andra nationer, som verkligen vill ha arrangemanget, står ju redan i kö.

Enligt Arne Ljungqvist är det mycket enkelt:

– Sverige är gärna med om andra bjuder, men vi har inte råd själva. Om Sverige för överskådlig tid säger nej till värdskap för ett olympiskt spel måste följdfrågan bli: Ska vi då alls vara med? Det är en anständighetsfråga.