Alarmister och förnekare – lyssna på vetenskapen!

Vilken sommar! Ur ett klimatperspektiv, alltså. Först en exempellös värmebölja i Nordamerika där folk dog av värmeslag. Sedan störtregn och översvämningar med hundratals dödsoffer i Tyskland, Belgien och Kina. Skogsbränder i Cypern, Grekland, Ryssland, Kalifornien. Och även Sverige har påverkats, om än mer beskedligt: "Juni 2021 var med bred marginal den varmaste junimånaden som uppmätts i min hemstad Stockholm" twittrade Greta Thunberg och la till att det är tredje året i följd som rekordet för juni slås. Så till sist – liksom för att inskärpa allvaret i situationen – den färska rapporten från FN:s klimatpanel IPCC, som släpptes i början av veckan. Ja, den som inte har ägnat klimatet en tanke på senare tid är, får vi förmoda, lite eljest. 

Människans långsiktiga väderpåverkan – klimatförändringen – har identifierats som en global ödesfråga. Inte bara av det skolstrejkande kommunikationsgeniet Thunberg. Utan även av bland andra FN, EU, och USA:s nuvarande president. 

Styrs klimatet inte upp, hotar apokalypsen. Eller åtminstone massdöd, massvält, massmigration och annat elände. Som krig. Detta på grund av – bland annat – havsnivåhöjning och ännu fler extrema väderhändelser som torka, översvämningar och orkaner. Det är ett hisnande skräckscenario: att vi människor förstör levnadsvillkoren på den planet vi bebor. Och det uppfordrar förstås till kraftfull handling. Debattörer som filosofen Torbjörn Tännsjö har efterlyst globalt undantagstillstånd: "Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över. Demokratin får komma sedan." skrev han på DN Debatt 2018. 

Att jordklotet är svårt sjukt är i svensk politisk och medial kontext ingen öppen fråga. Tillståndet slås fast redan i överrubriken till SVT:s senaste klimatsatsning: Jordens feber. När statstelevisionen nyligen fokuserade på klimat och miljö hade programmen titlar som: Kampanjen mot klimatet, Klimatets våldsamma konsekvenser, David Attenborough: Klimatkrisen, Vart har fåglarna tagit vägen? med mera. Greta Thunberg själv fick en dokumentärserie nyligen med tre avsnitt om en timme vardera. Där förkunnade hon bland annat att "redan vid en grads uppvärmning dör folk av klimatkrisen". Våldsamt brinnande skogar illustrerade. Men kanske kan Thunberg rädda oss? Första avsnittet avslutades med musik: "Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född." 

Människor jorden runt verkar ha tagit till sig budskapet om klimathotet. I en undersökning från Yougov 2019 svarade en majoritet i 28 utvalda länder att den globala uppvärmningen får allvarliga ekonomiska konsekvenser: plus att den kommer orsaka krig. Ett av fem brittiska barn drömmer mardrömmar om klimatet, enligt en annan undersökning. Liknande resultat har vi sett i Sverige.  

Att ifrågasätta alarmismen och domedagsprofetiorna ses i det närmaste som omstörtande verksamhet och så apart att det rentav har blivit en akademisk fråga, bokstavligt talat. Docent Marin Hultman har fått flera miljoner i finansiering av ett forskningsprojekt på Chalmers om vad som driver "klimatförnekare". Klimatfrågan har också öppnat ytterligare en frontlinje i det så kallade kulturkriget. I mitten av maj frågade författaren och kolumnisten Lena Andersson i Svenska Dagbladet efter evidens i koldioxidhypotesen (mer om den strax). Hon angrep även etablerade medier för att okritiskt anamma en klimatalarmistisk världsbild. 

DN:s klimatintresserade kulturchef Björn Wiman svarade i en krönika att det finns "ovedersägliga bevis" för klimatkrisen och ställde detta i motsättning till "den etablerade klimatförnekelsen". Därigenom kopplade han retoriskt ihop klimathotsskepsis med Förintelse­förnekelse för att visa vilka mörka krafter som är i rörelse. Klimatskeptikernas koppling till nazism och Holocaust är för övrigt legio i Wimans bok Sent på jorden. "Synen på historien som ett avslutat kapitel är en illusion. Förintelsen och Tjernobyl kan inträffa igen", skriver han bland annat. 

Men låt oss borra i kärnfrågan, även om vi därmed löper risk att bli kallade hemska saker. Hur vetenskapliga är Wimans "ovedersägliga bevis"? Vad säger vetenskapen om klimatet? Talar den med en röst? Och om den gör det: Är de politiska slutsatserna om vägen framåt i så fall givna? 

Läs även: Därför tror du klimathotet är större än vad det är

Detta vet vi: Sedan "förindustriell tid" (innan människan kommit i gång på allvar med fossilförbränning) har den globala medeltemperaturen stigit med cirka en grad Celsius. Koldioxidhalten i atmosfären har samtidigt ökat från 280 till 420 miljondelar (ppm), motsvarande från 0,028 till 0,042 procent. 

Här är två centrala klimatfrågor som vetenskapen ännu inte har svar på: 

•  Hur mycket av temperaturökningen beror på människans användande av fossila bränslen? 

Alltså: hur antropogen är den, respektive hur mycket beror på naturlig variation?  

• Vilken påverkan – positiv eller negativ – har den pågående temperaturhöjningen på livsbetingelserna (extrema väderhändelser, havsnivån, växtligheten, den biologiska mångfalden, energibehov, skyddsbehov med mera) på jorden? 

Innan vi går vidare kommer här en snabbkurs om själva koldioxidhypotesen. Koldioxid är en gas som förekommer naturligt i atmosfären och samverkar med andra gaser (den viktigaste är vattenånga) för att skapa det som kallas växthuseffekten. Effekten innebär att en del av den värme som kommer till jorden från solen stannar i atmosfären och värmer upp den, i stället för att studsa ut i rymden igen. Utan växthuseffekt skulle den globala medeltemperaturen vara 19 till 20 minusgrader i stället för 15 plusgrader.

Alltså: utan växthuseffekt – i princip inget liv på jorden av den sort vi känner. I laboratoriemiljö har man visat att en fördubbling av koldioxidhalten orsakar en grads temperaturhöjning. Om vi dubblar dagens halt från 420 ppm till 840 ppm – något som skulle ta många decennier även om vi brassade på för fullt med fossilförbränning – skulle den direkta koldioxideffekten alltså bli att temperaturen höjdes cirka en grad. För att höja temperaturen ytterligare en grad, krävs sålunda en ny fördubbling av koldioxidhalten till 1 680 ppm.  

Koldioxideffekten är alltså inte stark nog att ensam motivera klimatpanik. Men det finns ett problem som brukar kallas förstärkningseffekter. När temperaturen stiger smälter snötäcken och isar. Och då studsar inte lika mycket värmestrålning tillbaka ut i rymden. Varför? Jo, ljusa ytor reflekterar ljus- och värmestrålning. Vidare: högre värme får mer vatten att avdunsta upp i atmosfären i form av ånga. Och vattenånga är, som nämnts, den viktigaste växthusgasen. Dessutom kan varmare oceaner inte binda lika mycket koldioxid. Vilken då går upp i atmosfären. Vilket höjer temperaturen. Vilket ökar avisning och snösmältning, vilket höjer mängden vattenånga, vilket  … Ni fattar. 

Dessa förstärkningseffekter (klimatkänsligheten) är ytterst svårberäknade. Bland annat på grund av molnbildning och aerosoler. Aerosoler kan vara industriutsläpp eller partiklar från vulkanutbrott som reflekterar bort solstrålning och därmed kyler jorden. Det är troligen därför som det flera gånger i historien har blivit kallare och missväxt efter omfattande vulkanutbrott. Molnen? De både reflekterar värme från rymden (ovanifrån) och håller kvar värme i atmosfären (underifrån). Vad blir nettot? Bra fråga! 

Hur svårberäknade är då förstärkningseffekterna? Enligt den senaste utvärderingen från FN:s klimatpanel, IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) ligger klimatkänsligheten (alltså temperaturhöjningen orsakad av fördubblad koldioxidhalt inklusive följdeffekter) sannolikt mellan 2,5 och 4 grader.  

Vetenskapsmännen besvarar alltså frågan med ett intervall. Icke-vetenskapliga gissare tenderar att hamna i övre delen av detta om de heter Thunberg, men i den nedre om de heter Trump. Lärdomen för den som verkligen vill ta sig tid att lyssna på vetenskapen är att koldioxidhypotesen är behäftad med stor beräkningsmässig osäkerhet.  

Givet klimatfrågans komplexitet, och den hela tiden växande men svårtolkade kunskapsmassan, är det svårt att hänga med DN:s Björn Wiman när han i sin polemik mot Lena Andersson tycks mena att frågan är färdigdiskuterad: "Det är inte första – och säkert heller inte sista – gången som välrenommerade medier ger utrymme åt personer som ifrågasätter både vetenskapen och verkligheten", skriver Wiman. 

Här ger han eko åt ett i klimatsammanhang ofta förekommande påstående. Att 97 procent av världens forskare har nått konsensus i frågan. Prominenta personer och institutioner som John Kerry och NASA slänger sig med siffran liksom förre presidenten Barack Obama som skickat ut budskapet på sitt twitterkonto. Men siffran 97 procent står på lös grund. Framför allt tre olika studier har suggererat fram den. År 2009 gjordes en online-undersökning med två frågor. 97 procent av de svarande forskarna menade att den globala temperaturen hade ökat samt att mänskliga aktiviteter var en avgörande ("significant") faktor bakom höjningen. Men svarsfrekvensen var ytterst låg. Därtill kommer att även många klimathotsskeptiker svarade "ja" på undersökningens påståenden. 

Ett år senare använde Stanfordstudenten William R Love Anderegg verktyget Google Scholar för att identifiera åsikterna hos de mest "klimataktiva" skribenterna. Han fann att 97 procent av de 200 mest aktiva trodde att "antropogena växthusgaser varit ansvariga för det mesta av uppvärmningen". Det är emellertid inte uppenbart varför just dessa debattörer skulle representera konsensus i forskarvärlden. Och igen – den uppfattning de hyser delas även av flertalet klimathotsskeptiker. 

Den tredje orsaken till att siffran 97 har blivit så spridd kom 2013. Då granskade en forskargrupp (John Cook et al.) sammanfattningar av vetenskapliga klimatartiklar som publicerades 1991–2011. De fann att 97 procent av dem som hade en åsikt – explicit eller implicit – menade att mänskliga aktiviteter är orsaken till större delen av atmosfärens uppvärmning. Men dels är denna konsensus som sagt tandlös och inte särskilt kontroversiell. Dels visade det sig att Cook hade rensat bort en stor mängd artiklar, eftersom en stor andel över huvud taget inte uttryckte någon åsikt.  

Det finns också motröster till idén om konsensus i forskarvärlden. Exempelvis listade Petition Project 2009 över 31 000 naturvetare med akademisk examen – varav mer än 9 000 med doktorsgrad (PhD) – som skrev under på påståendet: "Det finns inga övertygande vetenskapliga bevis för att människans utsläpp av koldioxid, metan eller andra växthusgaser orsakar, eller inom överblickbar framtid kommer orsaka, katastrofal uppvärmning av jordens atmosfär eller svåra störningar av jordens klimat." 

En annan faktor som kan påverka experternas vilja att ställa obekväma frågor eller hysa åsikter som inte rimmar med konsensus är att det kan skapa problem för dem. I boken Klimatkarusellen från 2019 beskriver författaren Elsa Widding hur hårt trycket kan bli mot avvikande röster i klimatfrågan. När hon jobbade tillfälligt som hållbarhetschef i en kommun och det kom fram att hon bevistat en klimatkonferens där klimathotsskeptiska professorer framträtt, reagerade medarbetare som om hon hade bevistat ett högerextremt uppviglingsmöte. Hon berättar också om många renommerade forskare i det globala forskningssamhället – professorer, medlemmar i Kungliga vetenskapsakademin och Ingenjörsvetenskapsakademin, flera av dem bidragsgivare till IPCC – som från sina respektive experthåll landar i "klimathotsskepsis". De äldre – inte sällan med orden emeritus eller emerita i titeln – brukar inte vara rädda att träda fram med namn. Men de yngre inom akademi och näringsliv håller i regel inne med eventuella reservationer, då det är farligt för karriären att yttra dem offentligt. Man kan lätt föreställa sig hur tilldelningen av forskningsanslag kan styra forskningens inriktning. Säg att du vill studera ekorrars fortplantning. Skriv då så här i ansökan: "En undersökning av hur ekorrars fortplantning påverkas av den globala uppvärmningen."

För att sammanfatta: Det går inte att ur all spretig kunskapsmassa om klimatet destillera fram Sanningen med stort S eller Verkligheten med stort V. Vad vi spår om klimatets framtid beror helt enkelt på vad vi stoppar in i modellerna. Skruva lite på molnbildningen eller havsströmmarna eller jetvindarna eller solfläcksvariationen eller klimatkänsligheten eller aerosolförekomsten eller x eller y eller z, så blir resultatet ett annat. 

Inte bara klimatmodellerna är manipulerbara. Det är även vi människor. Den vetenskapliga dimensionen av klimatfrågan borde ju kunna diskuteras ödmjukt och lidelsefritt. Utan ideologiska glasögon. Det är en kunskapsfråga, inte en värderingsfråga.  

Men när man frågar människor om deras inställning till klimatet är det tydligt att deras politiska uppfattningar är en viktig faktor. PEW Institute gjorde en undersökning i USA 2019 och 75 procent av demokraterna svarade ja på frågan om människan påverkar klimatet, men bara 25 procent av republikanerna. Här bekräftas en mycket olycklig tendens i samtiden. Vi formar inte våra politiska uppfattningar utifrån hur verkligheten är beskaffad; vi formar vår verklighetsuppfattning utifrån våra politiska preferenser. Kom viruset från ett labb i Wuhan eller från fladdermöss i naturen? Hur många högutbildade kom till Sverige i flyktingvågen 2015? Hur snabbt går glaciärsmältningen? Dessa kunskapsfrågor förvanskas i kulturkrigens tid allt som oftast till eldfängda värderingsfrågor.  

Men med tanke på den snabba uppvärmning som nu pågår och som kan få stora konsekvenser för planeten så vore vi människor dumma får om vi vecklade in oss i onödiga politiska strider i en fråga där lösningarna trots allt bör vila på vetenskaplig grund (även om prioriteringarna i slutänden måste göras av politiker). Och lyckligtvis är vi inte alltid dumma får. Vi försöker faktiskt föra en global klimatpolitik baserad på evidens och forskarrön. Hjärnan i den globala klimatpolitiken heter alltså IPCC och sorterar under FN. 

IPCC grundades 1988 av bland andra den svenske professorn i meteorologi, Bert Bolin. Syftet var att dels studera hur människan påverkar klimatet, dels ge policyförslag. IPCC bedriver ingen egen forskning utan sammanställer relevant klimatforskning från vetenskapssamhället. Med ojämna mellanrum publicerar man gigantiska "assessment reports". Den senaste kom 2014, nästa år kommer en ny.  (Dess första del – om den vetenskapliga grunden – släpptes dock redan tidigare innevarande vecka, se faktaruta.) IPCC ger också ut en mängd "special reports". 

Eftersom rapporterna är på flera tusen sidor och ogenomträngliga för lekmän åtföljs de av sammanfattningar för beslutsfattare – "executive summaries". En återkommande kritik mot dessa är att de är politiserade; förenklade och vinklade i alarmistisk riktning. Det må vara hur det vill med detta. Det viktiga är att IPCC:s vetenskapliga rapporter generellt sett tas på största allvar och åtnjuter respekt både hos skeptiker och alarmister. 

Huruvida de åtgärder som rekommenderas sedan kan implementeras är en annan fråga. Det ligger på politikernas bord. Tre år efter Parisavtalet 2015 kom en specialrapport från IPCC med budskapet att en begränsning av uppvärmningen till 1,5 grader fram till år 2100 (från förindustriell nivå nota bene; alltså cirka en halv grad mer än idag) skulle kräva "snabba, långtgående och aldrig förr skådade förändringar i alla nivåer av samhället". Det globala nettoutsläppet av koldioxid måste halveras till 2030 och vara nere på noll 2050. Läget nattsvart, alltså? Kort svar: Nej. 

För om man läser IPCC:s vetenskapliga rapporter noga, vilket bland andra den danske statsvetaren och statistikern Björn Lomborg – aktuell med boken False Alarm: How Climate Change Panic Costs Us Trillions, Hurts the Poor, and Fails to Fix the Planet – har gjort så framträder en avsevärt ljusare bild än den gängse i media. 

Först ska sägas att IPCC laborerar med olika scenarier. Men om man tar deras mest realistiska scenario, RCP 6.0, där utsläppen kulminerar om ett halvsekel, så höjs den globala medeltemperaturen med ytterligare 2 grader under de närmaste 80 åren (det vill säga 3 grader från förindustriell nivå.) 

Det låter mycket. Och är mycket. Men vad beräknar då IPCC de ekonomiska konsekvenserna av denna uppvärmning till? Planetär ödeläggelse? Nej, utan 2–3 procent av global BNP per capita. Eftersom BNP enligt standardmodeller kommer att vara ungefär fem gånger högre än i dag om 80 år, så betyder det att den globala uppvärmningen bara kostar en mycket liten andel av en framtida inkomstökning som blir enorm. 

Anta att du den senaste julen fick 10 iPhones av tomten. Om du fortfarande lever år 2100 kommer du det året att få 50 iPhones, givet av vi slipper negativa klimatkonsekvenser. Men om vi inte slipper sådana och IPCC:s mest realistiska scenario slår in? Ja, då blir det bara 48,5 iPhones under granen. 

Havsnivåhöjningen beräknas bli en dryg halvmeter. Det kommer att tvinga flera hundra miljoner människor att flytta, i exempelvis Bangladesh och kanske Florida. Men vi har samtidigt många decennier på oss för förberedelser. Jag läser i pressen om kommunpolitikerna i Falsterbo, som nu projekterar en tre meter hög skyddsvall för att hålla havet borta. Det är ju faktiskt löjeväckande, givet IPCC:s analyser. 

Eftersom flertalet av jordklotets översvämningar, skyfall och orkanvågor som väller in över land numera fångas på mobil- och webbkameror är det lätt att få intrycket att frekvensen av dessa oväder ökar och att syndafloden är nära. Men samtidigt blir vi stegvis allt bättre på att skydda oss mot extremväder, tack vare ny teknologi och ekonomiska resurser. (Och tänk på att holländarna har klarat att leva under havsnivån i hundratals år.) Utgiftsökningarna för utdikningar, dräneringssystem, vallar och liknande katastrofberedskap är inte värre än att de kan räknas i delar av promille av BNP. 

Enligt den senaste IPCC-rapporten ökar extrema väderhändelser både i frekvens och styrka när klimatet blir varmare. Längre torkor, längre skogsbrandssäsonger, starkare orkaner, ihärdigare skyfall, högre vattenstånd under översvämningar. När det gäller skogsbränderna, framför allt i Kalifornien, har de dock till stor till stor del med dålig skogsvård att göra. För mycket biomassa har fått ligga kvar i skogen och torka. En annan försvårande omständighet är att mer bebyggelse ligger i "lättantändliga" områden. Men, viktigt och glädjande: de senaste hundra åren har dödligheten i väderrelaterade naturkatastrofer sjunkit med 99 procent. Förr dog miljontals, numera några tiotusental, trots en fyrdubbling av jordens befolkning. Vi står alltså mycket bättre rustade – med varningssystem och mer solida byggnader et cetera – att hantera det som klimatet kastar på oss och det mänskliga lidandet till följd av katastroferna är därmed avsevärt mycket mindre i dag. 

Ställ nu de ekonomiska konsekvenserna av IPCC:s mest realistiska scenario – några procent av en framtida väsentligt högre BNP – mot kostnaderna för den mycket hårda klimatpolitik här och nu som krävs från allt fler håll. 

President Joe Bidens »green deal« har beräknats kosta 1 500 dollar per amerikan och år. Det kan bli svårt att sälja in till väljarna; tillfrågade hur mycket de vill lägga på bättre klimat svarade amerikanerna 24 dollar per år, enligt en studie. 

Nya Zeelands regering beställde en konsultrapport över kostnaderna för landet att bli nettonollutsläppare till år 2050. Konsulterna räknade fram priset 16 procent av BNP. Att betala 16 procent av BNP för att slippa en BNP-minskning på 2–3 procent ter sig både korkat och osäljbart. 

Björn Lomborg har också med hjälp av IPCC-data visat att väldigt stora klimatinsatser i dag ändå bara påverkar temperaturen år 2100 marginellt. Om undertecknarna av Parisavtalet lever upp till sina förpliktelser stiger den globala temperaturen endast någon tiondels grad mindre än utan avtal.  

Parisavtalet är ur det perspektivet mest en snygg show.  

En annan klimtahotsskeptiker på den stora scenen är Michael Shellenberger, ärrad miljöaktivist och förkämpe för tredje världen. I bestsellern Apocalypse never driver han tesen att vägen till ekonomisk utveckling för världens fattiga går via fossilbränslen – alltså kol, olja och gas. Samt kärn- och vattenkraft. Det är, menar han, inte realistiskt att hänvisa dem till förnybart.  

Inte heller från hälso- och miljösynpunkt är förnybart så problemfritt som det ofta framställs. Ta bara det faktum att man i utvecklingsländer – i brist på el – eldar ved och dynga inomhus för att kunna koka ris och tvätta kläder. Gaserna och sotet dödar enligt WHO flera miljoner människor årligen. Vindturbiner producerar en massa koldioxid vid tillverkningen, skapar markkonflikter och dödar fåglar och fladdermöss i stor skala. I likhet med solenergi har vind dessutom låg "effektdensitet". Med det menas att per ytenhet, så kräver sol- och vindanläggningar 3–400 gånger så mycket plats som exempelvis kolkraftverk. Uttjänta solpaneler – också de väldigt koldioxidgenererande vid tillverkningen – skeppas till tredje världen för destruktion och fäller då ut gifter i naturen. En nyutkommen rapport från den statliga eljätten Vattenfall bekräftar bilden. Här görs jämförelsen med kärnkraft, som över produktionscykeln endast släpper ut en femtedel så mycket koldioxid. 

Shellenberger tar också upp opålitligheten hos sol och vind. När det är vindstilla och solen inte skiner måste kraften komma från traditionella krafterk som står stand-by. Fossilt drivna och med höga på- och avkopplingskostnader. Vi kan jämföra Frankrike och Tyskland. »Gröna« Tyskland släpper ut tio gånger så mycket koldioxid i sin elproduktion som kärnkrafts-Frankrike. Och tyskarnas el är nästan dubbelt så dyr. 

För Shellenberger framstår det som oförsvarligt att oroas över klimatet å ena sidan, och att å andra sidan säga nej till kärnkraft. Han menar också att den traditionella miljörörelsens dyrkan av »det naturliga« står i vägen för det vi vet driver ekonomisk utveckling för världens fattiga, som konstgödning och flytt från landsbygden till städernas service- och fabriksjobb. Kombinera detta med förtätning av jordbruk och en satsning på effektiva »djurfabriker« för köttproduktionen, så gynnas även miljön, genom människans minskade krav på areal.  

Shellenberger noterar att jordbruket globalt sedan millennieskiftet minskat sin ytanvändning med storleken hos Alaska och att vissa studier tyder på att världens avskogning växlats över i nettotillväxt.Tillsammans med kraftverk med hög effektdensitet – kärnkraft, kol, naturgas – kan människan därmed fortsätta lämna tillbaka mark till skog och djur. 

För den skull bör vi inte av naturromantiska och narcissistiska skäl hindra fattigt folk i exempelvis Amazonas från att exploatera sina skogar och andra tillgångar. Vi gjorde ju det själva i Europa och USA när vi blev rika. Och om de fattiga sätts i ekonomisk strypsnara, banas väg för nya Bolsonaros. 

Det finns en illustrativ scen i Al Gores uppföljande dokumentär An Inconvenient Sequel (2017) där Gore munhuggs med indiska politiker i samband med Parisavtalet. De ruttnar till slut på hans tjat om förnybart. »När vi fått bränna kol i 150 år som ni, då kan vi börja tänka på sol«, säger en minister.  Och premiärminister Modi förkunnar från en talarstol: »Det är omoraliskt att inte ge världens fattiga tillgång till billig och säker energi.« 

Nobelpriset i ekonomi 2018 gick till William Nordhaus för hans försök att koppla samman klimatpolitik med ekonomiska konsekvenser. Om vi satsar en dollar för att bringa ner temperaturen, var – och när – gör den mest nytta? 

Här hamnar prissättning av växthusgaser högt. Samt forskningsfrämjande åtgärder. Tekniken är vår vän. Det var exempelvis införandet av katalytiska avgasrenare som renade Los Angeles luft på 1980-talet, inte en vädjan om att ställa bilen. 

Också här i Sverige pågår forskning kring hur vi ska få ut mest klimatnytta av insatta resurser. John Hassler är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och inriktad bland annat mot klimatfrågans ekonomiska aspekter och policyval.  

Förra året var han ordförande i en tvärvetenskaplig grupp bestående av såväl naturvetare som samhällsvetare/ekonomer/jurister som stod bakom Konjunkturrådets digra rapport Svensk politik för globalt klimat. 

Frågan "Hur?" står i fokus i rapporten. Givet att Sverige och världen ska uppfylla vissa klimatpolitiska mål: Hur görs detta på bästa möjliga sätt? "Rapporten handlar inte om huruvida det krävs handling i klimatfrågan. Rapportens fokus är inte heller på hur mycket mindre koldioxid vi ska släppa ut, vare sig globalt, nationellt, lokalt eller individuellt", heter det i sammanfattningen. 

I grunden är det en politisk/ekonomisk rapport: "Frågan om hur har inget naturvetenskapligt svar." I stället handlar skriften om politiska, filosofiska, moraliska överväganden. Och givetvis ekonomiska prioriteringar. Den handlar alltså om dig, käre läsare.  

Betraktad genom ekonomens glasögon är klimatfrågan, bland annat, ett typiskt så kallat fripassagerarproblem. Eftersom minskade utsläpp medför kostnader för utsläpparlandet, medan nyttan i form av minskad klimatpåverkan fördelas över hela världen, krävs internationella överenskommelser. 

Och lösningarna? De är, menar John Hassler, marknadsekonomiska. Ett centralt instrument för detta är en global överenskommelse om ett lägsta pris på utsläpp av koldioxid. Andra marknadskonforma metoder som lyfts fram i rapporten är handel med utsläppsrätter (vilken redan finns i EU), samt att koldioxidsänkor av diverse slag bör uppmuntras med ekonomiska incitament. Att binda x enheter koldioxid långsiktigt i skog, eller genom att skicka ner den för evig förvaring under Nordsjön, gör ju lika stor klimatnytta som att minska utsläppen med x enheter. 

I rapporten pekas också på hur klimatnyttan hos populära åtgärder ibland kan vara mer optisk än reell. Som när ett land, säg Sverige, snabbt ställer om sin bilpark till eldrift. Den bensin och olja vi inte konsumerar kommer inte att ligga kvar i marken, utan konsumeras av någon annan (eventuellt till marginellt lägre pris än vi hade betalat). Dessutom leder en elektrifiering av svensk fordonstrafik till minskad elexport och därmed till mer användning av kolkraft i Tyskland och Polen. Rapportens samlade bedömning är att klimatläget är allvarligt och kräver åtgärder, men att de mest alarmistiska rösterna troligen har fel. 

– Jag har länge noterat hur stor osäkerheten är. IPCC kan faktiskt inte ens fastslå bortom allt tvivel att den globala uppvärmningen beror på utsläppen. De talar om den mänskliga påverkan som »mycket trolig«, med en konfidensnivå på 95 procent, säger John Hassler. 

– Beroende på hur man bedömer TCRE kan man landa i helt olika slutsatser. Antingen att vi lugnt kan luta oss tillbaka. Eller att det är bråttom. Extremt bråttom – så bråttom att det snarast är för sent. 

TCRE? Ni kommer ihåg begreppet klimatkänslighet. TCRE är näraliggande. Förkortningen uttyds – håll i er – transient climate response to cumulative CO2 emissions.  IPCC anger ett TCRE-intervall på 0,8–2,5 grader Celsius per 1 000 miljarder ton kol. Hittills har människan släppt ut nästan 600 miljarder ton. Om känsligheten är så låg som 0,8 grader kan vi släppa ut tre gånger så mycket – 1 800 miljarder ton – till och ändå inte överstiga 2 graders uppvärmning från förindustriell nivå. Det skulle dessutom ta flera hundra år.  Om känsligheten däremot är så hög som 2,5 grader kan vi bara släppa ut ytterligare 200 miljarder ton för att inte överstiga målet. Det tar endast 20 år med dagens takt. 

Det vetenskapliga läget är alltså, återigen, högst osäkert. Och även om temperaturhöjningen blir relativt hög, så ska det mycket till innan klimatet skenar, menar Hassler. Däremot bör människan inte negligera osannolika, men katastrofala, scenarier. Bland andra klimatdebattören Johan Rockström har varnat för globala tipping points med snabbt skenande och irreversibla klimatförändringar. Exempelvis att permafrosten släpper och skickar upp växthusgasen metan i atmosfären, vilket eldar på klotet ytterligare. Eller att det arktiska istäcket minskar drastiskt, vilket minskar bortstrålningen av värme. 

– Sannolikheten för att detta ska inträffa är oerhört svårbedömd. Förmodligen är den låg. Samtidigt är det ju också högst osannolikt att din villa brinner ner. Ändå tar du en försäkring, om premien inte är orimligt hög, säger John Hassler. 

– Här vill jag skilja robust policy från optimal policy. En optimal policy är små åtgärder om hotet är måttligt, drakoniska åtgärder om hotet är stort. Men om världen gör en felbedömning, blir kostnaderna enorma. En robust policy – alltså en gradvis, marknadsorienterad övergång in i en värld utan nettoutsläpp – vållar inga jättetapp i global BNP, även om man har prognostiserat fel. 

Hur har Konjunkturrådets middle-of-the-road-approach tagits emot? 

– Vi blir inte populära någonstans. Från Greta-hållet är man tyvärr inte särskilt intresserad av att diskutera vilka åtgärder som faktiskt fungerar, och där riktar vi från vår sida allvarlig kritik. Idéer om att sluta flyga, eller sluta föda barn eller avskaffa demokratin, som ju flera välkända klimatdebattörer pratat om, skadar bara saken. Det alienerar medborgarna från en konstruktiv diskussion om vad vi kan och måste göra. 

 Jo, för nog skapar den icke-vetenskapliga alarmism som tycks ha tagit över stora delar av klimatdebatten onödig ångest och blockerar en intelligent, uthållig och kostnadseffektiv klimatpolitik. Lyssna alltså noga på Greta Thunberg när hon säger: "Lyssna inte på mig. Lyssna på vetenskapen!"