Älskade lilla vokal

Trots att den moderna människan har funnits­ i drygt 200 000 år är det först de senaste 5 000 åren som vi har haft behov av och kompetens nog att skriva ner vilka vi är och vad vi har varit med om.

Det började i det område som i dag betraktas som civilisationens vagga, nämligen Egypten och Sumer, dagens Irak. Dock finns det studier som tyder på att människor redan för 40 000 år sedan kommunicerade med varandra via grafiska tecken.

För några år sedan upptäckte paleoarkeologen Genevieve von Petzinger att samma tecken som hon först avfärdat som förhistoriskt klotter i grottor återkom igen och igen under ett tidspann på 30 000 år, från början av senpaleolitikum för 40 000 år sedan till slutet av senpaleolitikum för 10 000 år sedan.

– Om det handlade om slumpmässigt klotter skulle vi få se betydligt fler varia­tioner, men i stället upprepas samma symbo­ler i både tid och rum. Det tyder starkt på att människor vid denna tidpunkt redan­ hade utvecklat ett system för grafisk kommu­nikation – möjligen ett av de äldsta i världen, säger Genevieve von Petzinger.

Det är ännu oklart om de grafiska symbolerna faktiskt ledde fram till de första skriftspråken, men efter att dessa hade utvecklats följde snart en lavin av mer eller mindre sofistikerade skriftsystem.

Alfa­betisk skrift, det vill säga skrift som är uppbyggd av bokstäver, utvecklades för drygt 4 000 år sedan och bestod först av enbart konsonanter, även kallat abjader. Under drygt tusen år skrev man således bara ut knsnntr, det vill säga konsonanter, och vokaler markerades vid behov med streck och punkter. Än i dag består hebreiskan och i viss mån arabiskan av enbart konsonanter. På 700-talet f.Kr lade grekerna äntligen till vokaler och via romarna­ lades grunden till det latinska alfabetet som vi i västvärlden använder i dag.

– Grekerna övertog alfabetet från de sjöfarande fenicierna och omvandlade de konsonanttecken som de inte behövde till vokaler. I semitiska språk, som feniciskan, börjar till exempel ordet »alp«, som betyder oxe, med ett strupljud, men eftersom det ljudet inte finns inom grekiskan fick det värdet »a« i stället. Så vokalerna som vi känner dem kom av att ett folk lånade ett annat folks skriftsystem, säger Jakob Andersson­, lektor i assyriologi vid Uppsala universitet.

Att det dröjde så lång tid innan vokalerna gjorde sitt inträde menar han beror på att de bara var relevanta i skrivsystem som byggde på en alfabetisk princip där varje språkljud motsvarades av ett skrivtecken. När det så småningom fanns ett behov av att återge vokaler i de semitiska språken var det främst a, i och u som återgavs.

– Tidiga språk hade dels en fast struktur där ord uppträdde i en förhållandevis väntad ordning, dels var de som använde skrift tränade i att både skriva och läsa text där de fyllde i de saknade elementen utifrån kontexten.

Inledningsvis bestod alfabetet av enbart stora bokstäver med kantiga former vilka var ideala att hugga in i sten. Dessa blev dock alltmer opraktiska ju mer och ju snabbare man behövde skriva samt i takt med att nya skrivunderlag så som papper utvecklades.

På 700-talet efter kristus fanns det så många olika sätt att skriva på att den som skulle läsa ett dokument skrivet i grannbyn troligtvis inte kunde tyda vad det stod. Trots att alla skrev på latin. Detta fick munken och vetenskapsmannen Alcuin av York att slå bakut av irritation. För att råda bot på problemet uppfann han de små bokstäverna, även kallade minuskler, så att det ska gå fortare att skriva. Han intro­ducerar även mellanrum mellan orden och bestämmer att det ska vara stor bokstav i början av en mening. Det nya alfabetet får namnet »den karolingiska minuskel­skriften« och karaktäriseras av tydlighet och enhetlighet.

Innovationen innebar en klar förbättring och gjorde att människor äntligen förstod vad andra skrev.

I Norden skulle det dock dröja ytter­ligare några hundra år innan man anammade det latinska alfabetet. I stället var runskrift det rådande skriftspråket och hade varit så sedan det första århundradet efter vår tideräkning. Först när kristendomen etablerades i början av medeltiden ersattes runskriften av latinsk skrift.

– Dock levde den latinska skriften och runorna länge sida vid sida. Många medel­tida runinskrifter har påträffats i kyrkor, så det fanns uppenbarligen ingen invändning mot detta skriftsystem från kyrkans sida, och på Gotland finns genuina runinskrifter från 1500- och 1600-talet, säger Magnus Källström, forskare vid Riks­antikvarieämbetet i Visby.

Föga förvånande var språket under denna tid relativt spretigt och svenskan betraktas av språkforskare som ofärdigt till stavning, grammatik och ordförråd. Tyska och sedermera franska lånord var vanliga och det var först under 1700-talet som svenskan anses ha blivit ett fullvärdigt språk vad gäller stavning, böjning och ordförråd.

Under 1900-talet ökade antalet lånord från engelskan och det har fortsatt in på 2000-talet. De senaste åren har nya medier ökat det talade språkets arenor och minskat kraven på skriftspråkets korrekthet.

I dag är det till exempel få som höjer på ögonbrynen om ett meddelande bara består av gemener, innehåller en stor mängd förkortningar och kanske saknar en punkt eller två. Och enligt Jakob Andersson kan vi förvänta oss en ännu större språkanarki i framtiden.

– Vi går mot en situation där skriftspråket kommer att känne­tecknas mer av gemener oavsett position eller ordklass, fler förkortningar och färre skrivregler. Vi har dock många fler skiljetecken som hjälper förståelsen av det skrivna än vad tidigare kulturer hade, även om många är på väg att försvinna, till exempel semikolon.

Han tror också att handskrift kommer att fasas ut mer och mer och så småningom övergå till att bli en konstform som bara hemmaslöjdare ägnar sig åt.

– Dessa förändringar föreställer jag mig sker inom de närmaste 200 åren.