Andas innan apokalypsen

Michael Mann brukade alltid visa den i oktober, i slutet av orkansäsongen.

Ett nedfruset New York, människor på flykt, en civilisation i förfall – filmen »The day after tomorrow« verkade allt annat än vetenskapligt korrekt.

Han lät studenterna på Pennsylvania State University se den som en kul grej, som ett sätt att visa hur forskning lätt kan förvrängas till något skrattretande och överdrivet.

Men för tre år sedan förändrades allt. Det var hösten 2012 och floderna på amerikanska östkusten svämmade över, New York hamnade under vatten och kustlinjerna massakrerades.

Filmen såg plötsligt ut som nyheter efter orkanen Sandy.

För Michael Mann, som i decennier vigt sitt liv åt klimatforskning, förändrades något. Han, som 1998 fick ett medialt genombrott med sin hockeyklubba – en graf som obarmhärtigt visade exakt hur den globala uppvärmningen ser ut över tid – kände något han aldrig känt förut.

–Jag fick svårt att andas och tappade kontrollen några sekunder, men samlade mig snabbt för att inte låta eleverna se reaktionen, berättar Michael Mann på telefon från sitt kontor i Pennsylvania.

Han hade drabbats av klimatångest.

Oro för klimatet har blivit en känsla att leva med. Enligt »Klimatbarometern«, en undersökning som Världsnaturfonden låtit göra i år, har 37 procent av svenskarna känt klimatångest.

Mindre känt är att världens forskare brottas med samma ångest. Under de senaste åren har de ägnat sig åt den psykologiska aspekten av att leva med en möjlig katastrof. Trenden tog fart efter det misslyckade mötet i Köpenhamn 2009, när depressioner spred sig som mässling i branschen.

Psykiatern och aktivisten Lise Van Susteren, från Al Gores stall, kallar det »pretraumatisk stress«. Ett symptom som har lett till olika försvarsstrategier.

Som hos biologen Guy McPherson, som sa upp sig från sin tjänst i Arizona, köpte ett avlägset torp där han förbereder sig för människans utrotning inom tjugo år och numera håller digitala tal som uppmanar till revolution.

Som författaren och aktivisten Paul Kingsnorth som flyttade ut i skogen på västra Irland och startade Dark Mountain, ett nätverk som använder sig av kulturen för att avslöja samhällets myter om oss själva och vår relation till naturen.

En tung forskare har vidareutbildat sig till psykolog (men fortfarande inte hittat någon fungerande strategi som samtidigt förändrar vårt beteende), en annan har testat att gråta offentligt för att få upp ämnet på bordet, en tredje väljer att konsekvent lyfta fram de minst hotfulla forskningsresultaten för att på det viset undvika passivitet utlöst av rädsla.

Men en som inte gett upp är Michael Mann.

Han är van att byta perspektiv, både för att klara sin överlevnad och för att klara sin roll som allmän upplysare om klimatförändringarna. Han tar på sig det ansvaret, funderar mycket över hur allmänheten uppfattar information och reagerar på den. Han har aktivt valt att förhålla sig optimistisk och räknar upp den senaste tidens framgångar, med ekonomisk tillväxt utan ökande utsläpp som crescendo. Men framför allt tror han på den allmänna väckelsen och katastrofers positiva effekter.

– Amerikanerna ser det på riktigt nu, med stormarna över landet, torkan i Kalifornien och översvämningarna i South Carolina. Den sammanlagda bilden är tillräckligt stark för att överrösta kol- och oljelobbyn. Jag vet att budskapet går igenom och det sporrar mig, säger han.

Skrämma för att sedan locka alltså, det är Michael Manns melodi. Och han är inte ensam om en psykologisk strategi för hur man ska förhålla sig till klimatförändringens hot.

En tuffare variant kommer från Josefin Wangel, som forskar inom hållbar utveckling på KTH.

– Vi lever i ett samhälle som premierar lycka, att må bra är en statussymbol. Då vill man inte gå runt och vara olycklig eller orolig. Men jag tycker att det är en styggelse att inte få känna skuld och skam.

Hon menar att de jobbiga känslorna fyller en viktig funktion, de har ett biologiskt överlevnadsvärde. De berättar vad som är rätt och fel och utgör en röst vi borde lyssna på i stället för att med alla medel försöka tysta.

– En apokalyptisk bild, där vi berättar sanningen om vilken framtid vi går till mötes om vi inte agerar, är det som fungerar bäst för att ge gehör hos allmänheten och politikerna. Det räcker inte bara att visa på möjliga lösningar. Jag tror att vi behöver både piska och morot, men piskan måste komma först.

Ångest är något vi i regel försöker bli av med. Att i stället stanna i den, och fundera över varför vi känner som vi gör kan vara en konstruktiv tanke, menar Josefin Wangel. Helt enkelt lyssna på det där dåliga samvetet och utifrån det göra nya, mer hållbara, val.

De som vill börja med moroten kan lyssna till Svante Axelsson, generalsekreterare för Svenska Naturskyddsföreningen. Han predikar ett motsatt budskap.

– Tänk kortsiktigt och strunta i framtiden, säger han på sina föreläsningar.

Det stora, omfattande hotet är för svårt att hantera och en deprimerad medborgare gör ingen nytta. Bättre att koncentrera sig på en sak i taget.

Svante Axelssons terapi går att applicera på alla nivåer: hemma kan man byta ut glödlampor, äta mindre kött och välja elbil om man prompt måste ha en bil – dra sitt strå till stacken. På ett nationellt plan har Sverige sanerat värmesektorn från fossilt bränsle och ägnar sig nu åt att få bukt med trafiksektorn, minst ett lyckat steg. Globalt har vi snart ett avtal utifrån Parismötet, kanske inte tillräckligt radikalt men vi är definitivt närmare en gemensam förändringsprocess. Under tiden utvecklas tekniken och förändras våra värderingar.

Michael Mann har inte slutat visa »The Day After Tomorrow«. Höstens studenter får se den igen. Men av ett annat skäl.

– I år använder jag den annorlunda. Nu finns nya rön som visar hur en del av havet utanför Grönland blivit kallare. Trots att 2015 är varmast i historien är det rekordkallt just där, vilket är ett tecken på att havsströmmarna förändras snabbare än beräknat, säger Michael Mann.

– Norra jordklotet kommer inte att täckas av is på några dagar som i filmen, men det kanske kan frysa till längs USA:s östkust.

»The day after tomorrow« fyller nu funktionen av skrämmande och möjligt scenario i undervisningen. Filmen har blivit en av Manns metoder för att väcka eleverna genom ett skräckscenario; en form av klimat-kbt som syftar till handling, i stället för passivitet.

Klimat-kbt i olika former har som gemensamt mål att vi ska kunna leva ett bra liv och ändå engagera oss i en hållbar utveckling. Det går att plocka och välja bland morötter och piskor. Dock är ångerrätten begränsad, tiden är på väg att rinna ut.

Fakta | För dig som gillar morötter

När tankarna blir för mörka och hoppet sviker kan det funka att rikta blicken mot en ljusare framtid. En forskningsenhet på KTH målar upp möjliga och önskvärda världar för 2050, med utgångspunkt i att tillväxten minskar. I dem kan man finna hopp om morgondagen.

1. Den kollektiva drömmen. Det mesta produceras och ägs gemensamt. Digitaliseringen gör det enklare att dela också tjänster, liksom att bo var man vill utan att vara beroende av närhet. Innovationer och nya lösningar frodas.

2. Det totala återbruket. Sverige har gått i bräschen för klimatarbetet och exporterar hållbar teknik. Avfall finns inte längre, en stark stat satsar på smart design och utbyggd välfärd. Kultur och friluftsliv är den konsumtion som lockar, främst i storstadsområdena.

3. Frivillig enkelhet. Småskalighet och landsbygd, decentralisering av myndigheter och politik. Vi lever nära naturen, förvärvsarbetar mindre men lägger mer tid på livsmedelsförsörjning och att delta i välfärden. Begränsad internationell handel.

4. Robotar gör grovjobbet. Större delen av produktionen är automatiserad och målet är minskad konsumtion och minskat lönearbete. Meningsfull fritid smäller högt och medborgarna är ständigt uppkopplade och har ganska lite med naturen att göra. Det sköter robotarna.