Att dricka eller inte dricka…
…är knappast frågan för den som ädelt måste lida och fördra beroendets bojor. Beroende är en förvärvad hjärnsjukdom som vänder på frågan om varför Jeppe dricker.
Bild: Getty Images
Vår hjärna strävar ständigt efter utveckling och anpassning till nya villkor. Med hjälp av hjärnans belöningssystem söker vi oss till sådant som ger ökad lust och minskar obehag. Tyvärr kan belöningssystemet inte skilja på vad som är bra eller dåligt för oss på sikt, och det utgör också den biologiska basen för utveckling av beroende.
Inom de närmaste två åren kommer vi att se stora förändringar på ett område som direkt eller indirekt berör en stor andel av den svenska befolkningen. Efter en andra utredningsomgång verkar nu enigheten vara stor om att det är sjukvården som ska ha ansvaret för att den som har beroendeproblem får behandling. Fram till dess att reformen genomförs är det socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för detta. Meningarna har genom åren varit starkt delade om beroende bäst ska förstås som ett socialt problem, sprunget ur faktorer som boendemiljö, arbetslöshet och fattigdom eller som en sjukdom som alltså bäst behandlas av sjukvården.
Under många år var den som var beroende av alkohol och andra droger betraktad som en moraliskt lägre stående individ. Nykterhetsrörelsen i Sverige kunde t ex uppmana till "andlig spänst" eller helt enkelt "Sup inte!" på sina affischer. Synen på "missbrukaren" (ett ord som fortfarande används i lagstiftningen) som en moraliskt förkastlig individ har bitit sig fast långt in i vår tid. Den har gett ett så starkt stigma att människor hellre drar sig för att söka hjälp än erkänner att de har ett problem. Man räknar med att bara cirka sju procent av dem som skulle kunna behandlas med effektiva metoder faktiskt får behandling i någon form.
En av de första att definiera beroende som en sjukdom var den svenske läkaren Magnus Huss. I sin bok Alcoholismus Chronicus från 1849 beskriver han alkoholberoende som en kronisk rubbning inom nervsystemets verksamhet, till följd av missbruk. Det har tagit tid för Huss’ tankar att slå igenom, men i dag uttrycker sig många som honom. Chefen för amerikanska NIDA (National Institute on Drug Abuse), den inflytelserika Nora Volkow, är mycket tydlig med att beroende är en förvärvad hjärnsjukdom. Huvudargumentet är att beroende är kopplat till förändringar i hjärnans struktur och funktion. Ett viktigt uppsåt är att utrota det stigma som många upplever. I Sverige presenterar till exempel Hjärnfonden beroende som en kronisk hjärnsjukdom.
Möjligheterna är ganska goda
Lagom till att ansvaret för beroendebehandling ska föras över till sjukvården verkar debatten om sjukdomsbegreppet ta en ny vändning. Inom forskarvärlden ställs allt oftare frågan – är Jeppe verkligen sjuk? Nyare forskning har bidragit med viktiga insikter om hjärnas förmåga att anpassa sig efter nya omständigheter – den är mer formbar än vi visste tidigare. Numera vet vi också att beroende kan se ut på många sätt och variera i styrka och över tid för den enskilda individen. Möjligheterna att ta sig ur ett beroende är faktiskt ganska goda och studier visar att andelen som tar sig ur ett beroende utan formell hjälp är stor. I en studie häromåret intervjuade vi personer som hade slutat med heroin, den drog som orsakar störst utslagning och beroende för den som använder den. Alla hade slutat utan hjälp av mediciner, många tack vare att de kommit i kontakt med någon som trodde på dem. Beslutet att ta sig ur kom efter upplevelser av att ha förlorat sitt "riktiga" liv och tog ibland många försök att genomföra, men det gick. Hoppet om ett annat liv hade stor betydelse.
Man ska inte bortse från att många kan ha långvariga och svåra problem. Men en jämförelse med andra sjukdomar haltar betänkligt. Vid diabetes typ 1 eller cancer har ju den enskildes vilja till att komma ur tillståndet ingen betydelse. Är den som är alkohol- eller drogberoende helt utan personlig vilja eller förmåga att påverka sin situation? En tongivande kritiker av sjukdomsmodellen är den kanadensiske neuropsykologen, professor Marc Lewis. Lewis, som själv varit heroinberoende, föreslår en ny modell för att förstå beroende, där vi i stället fokuserar på möjligheterna till utveckling och inlärning. Han beskriver beroendetillståndet som en följd av hjärnans anpassning till de tillförda drogerna, i stället för att definiera det som en sjukdomsprocess. Det är hjärnans sätt att hantera starka begär och innefattar djup inlärning både i hjärnans biologi och på beteendemässig nivå. Det som gör det extra svårt är att upplevelsen av begäret förknippas över tid med den egna personligheten och förväxlas med den man "är". Lewis, och många med honom, menar att målet med behandling ska vara att stötta en utvecklings- och tillväxtprocess med inlärning av nya funktioner och användning av personens egen handlingskraft. I stället för att försättas i väntan på att hjärnan ska tillfriskna betonas betydelsen av att fokusera på en framtid man sätter värde på.
Och vem är Jeppe? För många går tanken till trashankar på en parkbänk. Någon av en Annan Sort. Rimligare vore att tänka på en kollega eller granne. Proportionen mellan den grupp som får behandling för alkohol- eller drogproblem och den grupp som dricker så mycket att de har utvecklat eller riskerar att utveckla allvarliga beroendeproblem är cirka 50 000 mot nära 1 miljon. Därtill kommer anhöriga, som kan påverkas starkt av att ha en närstående med denna typ av problem. Man räknar med att ca 430 000 barn i Sverige växer upp med en förälder som dricker eller drogar. Och nej, de barnen mår inte bra. En färsk svensk studie visar att de i hög grad riskerar att överta förälderns problem.
Utredningen bakom den föreslagna förändringen i Sverige tar inte ställning till förklaringsmodeller utan är mer pragmatiskt inriktad. Diskussionen lär fortsätta – hellre sjuk än moraliskt fördömd, men hur tar vi bäst vara på människors egen inre kraft?
Christina Nehlin Gordh är docent i klinisk beroendeforskning, vid Uppsala universitet
***
