Att kommunicera med framtiden

Regeringen fattade i vintras beslut om att Svensk kärnbränslehantering, SKB, ska få bygga ett underjordiskt slutförvar för kärnavfall. Inkapslat i koppar ska det radioaktiva avfallet bäddas in i bentonitlera 500 meter ner i urberget utanför Forsmark i Östhammars kommun. Där ska det hållas undan människor och miljö i 100 000 år. Vid det laget ska strålningsnivåerna – med marginal – vara på en acceptabel nivå. 

Men det är inte bara själva förvaret som är en grannlaga uppgift. Man måste också tänka ut hur informationen om förvaret ska hållas levande för eftervärlden. Och det är något som politiker och myndigheter nu tycks ha fått upp ögonen för.

– Vi måste ställa krav på SKB att inte sluta bry sig om de här frågorna, säger Carl-Henrik Pettersson, handläggare på Strålsäkerhetsmyndigheten. 

På regeringens uppdrag har han gjort en sammanställning av vilka metoder för överföring av information 
in i framtiden som finns sedan tidigare.

– Detta sker samtidigt som översynen av reglerna inför tillståndet att bygga slutförvaret. 

Det finns inte ett enda slutförvar i drift i hela världen. Bara i Finland har man börjat bygga ett, Onkalo, i Euraåminne kommun i landskapet Satakunda. Men hur man ska kommunicera om radioaktivt kärnavfall till framtida generationer har diskuterats sedan 1980-talet. Lingvister, antropologer, arkeologer, ingenjörer med flera har deltagit i diskussionen. Idéerna har passerat revy.

I början var det många som förespråkade att man skulle glömma bort det hela; förvaret skulle byggas, förslutas och sedan försjunka i glömska. I dag är det få som tycker så.

– Det är trots allt bättre att kommande generationer får information för att de ska kunna fatta sina beslut, säger Anna Storm, professor i teknik och social förändring vid Linköpings universitet, som har forskat om kärnkraftshistoria.

– Men det är ju en stark paradox detta – att vilja hålla minnet levande av något, samtidigt som man inte ska vara på den platsen.

En tidig idé för att hålla liv i kunskapen är den om ett ”atomiskt prästerskap”, en halvhemlig grupp som skulle förmedla informationen till nästa generation. De skulle lära sig budskapet utantill, inspirerat av hur texter har förmedlats inom religiösa intelligentiagrupper, som rabbiner och brahminer. 

– Problemet är att religiösa grupper nästan alltid har omtolkat muntligt överförda texter utifrån den tid de lever i. Texten är nästan stavelsekorrekt bevarad men inte betydelsen av den, säger Ola Wikander, språkhistoriker och exeget, bibelvetare, vid Lunds universitet. 

Ola Wikander har kunskap om många tidigt skrivna språk. På uppdrag av SKB har han deltagit i tankearbetet inför uppgiften att varna eftervärlden om kärnavfall. 

 – Det handlar alltså inte bara om att bevara text, utan också om världsbilden. Och den förändringen kan gå 
väldigt snabbt. Ett ord som tolkas på ett sätt kan i nästa generation tolkas helt annorlunda.

– Man kan tänka sig ett extremt avancerat framtida samhälle som tror att kärnkraft inte var något som vi – primitiva människor i vår tid – kunde förstå, så det vi skrev var bara övernaturlighet från vår sida. Man kan också tänka sig ett samhälle som inte fattar vad det handlar om, utan bara ser en trevlig samling nedgrävda koppar. 

Ola Wikander menar att man måste ta hänsyn till alla de här möjligheterna och förstå hur bundna vi är till 
vår historiska kontext. Han jämför med hur vi har tolkat antika gravinskrifter, och tar en inskrift över en fenicisk kung på 500–400-talen f.Kr. som exempel. 

– Inskriften är en lång klagovisa av förbannelser: om någon öppnar denna grav och tar bort innehållet så 
kommer gudarnas straff över honom. Men nu finns sarkofagen i Louvren. När språksystem och associationer ändras med tiden kan folk ignorera budskapet även om de förstår texten. Hur blir det då när folk inte ens förstår?

Det finns minst sagt många hinder för att förmedla information språkligt över tid. Ola Wikander pekar också generellt på de enorma språkliga begränsningarna. 

– Man kan med viss säkerhet rekonstruera hur den indoeuropeiska språkfamiljen, som svenskan tillhör, lät för låt säga 6 000 år sedan. När det gäller den större afroasiatiska språkfamiljen, som de semitiska språken hebreiska och arabiska tillhör, tänker man sig att deras urspråk talades för över 10 000 år sedan. Men att rekonstruera en sådan afroasiatiska blir extremt osäkert. Så vi har inget som är ens i närheten av de tidsperspektiven vi talar om här: 100 000 år.

När det gäller olika länders arbete med sin kommande kommunikation med eftervärlden, har de olika tidshorisonter. I Frankrike har man inledningsvis valt 500 år som bortre gräns, eftersom det är så långt fram i tiden som man tycker det är meningsfullt att tänka sig kommunicera i ett första steg.

– Den rent språkliga förändringen skulle ju vara mycket mindre om 500 år än om 100 000. Men hur den förändringen skulle se ut är en helt annan fråga, säger Ola Wikander.

Språkvetare rekonstruerar historiska språkförändringar utifrån hur de sker med viss regelbundenhet. Men att vända den processen in i framtiden är omöjligt. Förändringar av ljud kan till exempel vara egenartade och gå snabbt. Den historiska språkvetenskapen är ändå ett redskap som Ola Wikander vill skicka med till kommande generationer.

– Eftersom den ägnar sig åt att rekonstruera tidigare språkstadier är den livsviktig för att hålla liv i förståelsen av texter. Den historiska språkvetenskapen måste hållas levande – för den kommer att behövas.

De kanske äldsta exemplen på tolkningsbar information som vi har i dag är grottmålningar, upp emot 50 000 år gamla. Men inte bara språk utan även symboler ändrar innebörd med tiden. 

Likafullt har konstnärer anlitats för att tänka kring budskap i de långa tidsperspektiven. Ett förslag som skulle varna för ett slutförvar var det amerikanska Spikefield: ett fält med stora, vassa, avskräckande spetsar. Ett annat var den genmodifierade blå skogen, som vann en tävling utlyst av den franska motsvarigheten till SKB. Tanken var att den blå skogen skulle skicka meddelandet att här finns något ”Annat”.

– Men vad gör den som stöter på en blå skog? Hon eller han tycker väl att det är spännande och går in. Så fungerar vi människor. Det vi inte får göra – det gör vi, säger Ola Wikander. 

Efter dessa mer vildsinta uppslag har den internationella kärnkrafts- och kärnavfallsindustrin i över ett decennium haft ett mer praktiskt orienterat samarbete om varningsmetoder i projektet Preservation of records, knowledge and memory across generations. Arkiv och minnesinstitutioner medverkar också. Man har kommit fram till att det behövs många tekniker för att berättaom slutförvarets farlighet: landskapsmarkörer, arkiv, visuell dokumentation och mer spektakulära metoder, som tidskapslar och lokala minnesritualer.

– Att skapa redundans, ett överflöd av metoder, är viktigt för att sprida risken och säkra information, säger Anna Storm.

Den skriftliga dokumentationen ska vara i olika stil, med olika ordförråd som hör hemma i olika sociala situationer. I den verktygslåda som har tagits fram ska en nyckeltext ingå. Den ska innehålla en 
förtätad sammanfattning av vad slutförvaret är: var det finns och på vilket sätt det är farligt.

En sådan text ska skrivas till varje förvar. Anna Storm har tillsammans med en kollega fått i uppdrag av SKB att författa denna så kallade key information file på cirka 40 sidor för slutförvaret i Östhammars kommun. 

– Ja, det ska vi försöka göra. Inte alldeles lätt. Det är inte ens lätt att kommunicera innehållet i dag. Hur många vet de här sakerna om slutförvaret runt om i Sverige och i närliggande stater? Att göra radioaktivitet begripligt utanför den krets som jobbar med det och som har tekniskt kunnande är en utmaning.

– Och det ska inte bara vara begripligt, utan en mottagare ska också tro på budskapet.

Texten ska vara skriven på många språk, men vilka är inte bestämt.

– Att sia om vilka språk som kommer att vara förhärskande om 50 eller 500 – för att inte tala om 100 000 år – är omöjligt. Det har med politiska och ekonomiska förhållanden att göra. Därför ska man sprida riskerna och använda många språk, säger Ola Wikander.

En annan fråga rör vilket medium man bör dokumentera sig på. Ola Wikander berättar om den sumeriska härskaren Shulgi som levde för mer än 4 000 år sedan. Shulgi hyllar sig själv i texter på lera och antyder att hans ord ska höras i all framtid.

– Han fick ju rätt. Lertavlor är det skriftmaterial i antikens civilisationer som har bevarats bäst i arkeologiska lager, medan papyrus och hudar vittrar. Vi har enorma mängder brukstexter på bränd, torkad lera bevarade från kilskriftskulturerna i Mesopotamien.

Ett separat minnesprojekt, Memory of mankind, förbereder lertavlor med kartor över slutförvar i hela världen. Platserna ska peka på varandra så att man ska förstå att det finns andra platser av samma karaktär. Lertavlorna ska placeras i saltgrottan Hallstatt i Österrike. Småamuletter delas ut som ska peka på grottan. Memory of mankind är dock ett privat initiativ.

– Någon måste få ansvaret för att kunskapen om platsen för slutförvaret förnyas. Vi måste tänka oss att informationen uppdateras och förändras i takt med hur samhället förändras, alltså hitta en modell för en stegvis informationsöverföring, säger Anna Storm.

***

Cecilia Christner Riad är frilansjournalist.

Läs även: Ett ”och” betyder så mycket

Läs även: Kom och köp konserverad gröt