Autisterna hjälper oss att se världen

Begreppet autism är på allas läppar. Vem har inte undrat om ens partner eller arbetskamrat egentligen har autism? Hen verkar ju inte förstå mina antydningar eller skämt.

För ett sekel sedan kunde svårt intellektuellt funktionshindrade barn som ägnade dagarna åt att göra samma rörelser om och om igen få diagnosen autism. I dag tänker vi att Wittgenstein och Orwell kanske hade detta tillstånd. Originaliteten och envetenheten kan antyda det. Raden av berömdheter som har tillskrivits autism kan göras lång: Mozart, Beethoven, Einstein, Kant, H. C. Andersen. 

Vad är det då vi pratar om? För den neuropsykiatriska diagnosen autism är de huvudsakliga kriteriegrupperna svårigheter i social kommunikation och begränsade, repetitiva beteenden och intressen. För att få diagnosen krävs att dessa symtom innebär svårigheter i vardagslivet. Många människor med autism har en intellektuell funktionsnedsättning men de flesta har det inte. Däremot är det många som har stora begränsningar i sitt vardagsfungerande. Diagnosen autism ger oftast rätt till stöd enligt lagen om stöd och service till funktionshindrade, LSS. För många människor har den diagnostiska namngivningen av deras svårigheter inneburit att de kan känna sig mindre ensamma med dem och att de fått tillgång till rimligt samhällsstöd. 

Men autism har fått en mycket vidare användning. Ibland förhåller man sig till diagnosen: "Jag uppfyller inte riktigt kriterierna", "Jag har drag av autism", "Jag har en odiagnostiserad autism". Men för många är diagnosfrågan av underordnad betydelse. Autism innebär att vara särpräglad, egen, udda, originell, kreativ, "utanför boxen". Eller nördig, enstörig, inte sällan med större kärlek till djur än till människor.

Psykiatriska diagnoser har en värderingshierarki. Autism är på väg uppåt liksom kanske bipolär som kan antyda konstnärlig begåvning och adhd, människan som är full av nya idéer. Narcissism och borderline ligger sämre till. Bland autisterna finns Greta Thunberg och Plura Jonsson. Och Elon Musk som har berättat hur hans autism hjälper honom att tänka i nya banor. 

Just att tänka nytt, originellt, att inte bry sig om invanda spår, är det som man gärna tänker om autister. Ett visst vetenskapligt stöd för den här tanken ger Michael Fitzgerald, professor i psykiatri vid Trinity College i Dublin, som menar att generna för autism och för kreativitet är desamma. 

Människor med autism kan ha svårigheter att förstå sociala koder, ha bristfällig implicit social kompetens. De har svårt att förstå undertexten och att leva sig in i den andres perspektiv. Strukturerade samtal är oproblematiska, det är chitt-chattandet, det oförutsägbara fikarumspratet som är påfrestande. Man kan känna sig uttröttad i timmar eller dagar efter öppen social samvaro som för andra är energigivande. Njutningen som neurotypiska människor känner i samtal där antydningarna, undermeningarna, ironierna får flöda går autisten förbi, sådana samtal känns bara tröttsamma. 

Det är naturligt att människor med psykiska problem samlar sig i nätverk, föreningar, communities. De vill återta sina rättigheter i samhället och framför allt sin rätt att definiera sig själva. Så det finns nätverk för autistiska konstnärer, till exempel Aspergers/Autism Network’s Artist Collaborative. I detta sammanhang handlar det om autistiska människors rätt att få uttrycka sig, att få räknas, att få gestalta sina erfarenheter.

Tanken att psykisk ovanlighet kan vara en grund för kreativitet är inte ny. I konsten har det ofta handlat om galenskap, i dia-gnostermer schizofreni eller bipolaritet. Verk som C.F. Hill, Ernst Josephsson och Erland Cullberg skapade blev intressanta för att de gjordes under konstnärernas sjukdomsperioder och präglades av deras mentala sårbarhet. Samma i litteraturen. Bland författare finns det en förhöjd förekomst av psykisk ohälsa. För att ta just schizofreni har man spekulerat i att de inte har ett lika starkt filter mot intryck, utifrån och inifrån, de översköljs av dem och måste hantera dem med nya och kreativa kopplingar. 

Och autismen? Vad kan vi veta mer än att sannolikt en hel del kreativa och nyskapande människor har haft de drag som definierar autism. Men vad är det mer specifikt som utmärker den autistiska kreativiteten? Tony Attwood och Carol Gray har beskrivit kriterier för hur man kan upptäcka autistiska styrkor i stället för att fokusera på tillkortakommanden. Autister är ärliga, lojala, principfasta. Har fokus på allvarliga och genuina samtalsämnen och undviker ritualistiskt småprat, har intresse för ord och för humor, för detaljer, har förmåga att samla och hålla koll på information, löser problem på originella sätt. Kan detta säga något om deras konstskapande?

För att undersöka autistiska människors egna upplevelser och erfarenheter har professorerna Jonna Bornemark och Elisabeth Hjorth drivit ett forskningsprojekt, finansierat av Vetenskapsrådet, med rubriken Autistiskt skrivande i neuromixade rum: att återta ett annat modersmål vid Valand i Göteborg. Tanken var att låta människor med neurodiversitet själva komma fram med sina röster. Det gjorde man genom att arrangera en skrivarkurs för autistiska människor. Resultat av projektet och kursen är nu på väg ut som böcker. I dagarna utkommer antologin Att återta ett annat modersmål med texter av deltagare i projektet.

För att förtydliga frågan om autistisk konst krävs ett par distinktioner. En är den mellan autistisk konst och det som kallas för outsider-konst. Det senare begreppet är brett och kan rymma både folkkonst och konst som görs av människor med psykiska svårigheter. Det som utmärker outsider-konst är att den görs av konstnärer utan formell utbildning. 

En annan distinktion är den mot konst som görs av personer med autism. Ett exempel på detta är Stephen Wiltshires panoramamålningar. Han brukar beskrivas som en autistisk savant, alltså en person med en exceptionell begåvning på ett område men med stora svårigheter på de flesta andra. Wiltshire har skapat offentlig konst på många ställen i världen. De baseras på att han har ett fenomenalt minne. Efter korta helikopterturer gör han stora och exakta panoramabilder över storstäder som New York och Singapore. Den här förmågan till fotografiskt minne är förstås märkvärdig men själva uttrycket blir inte annorlunda än om en person med sämre minne fick memorera sina intryck mer systematiskt. 

Ytterligare en distinktion är den mot konst eller litteratur som beskriver hur det är att leva i utanförskap. Freddot Carlsson Andersson, författare och bildkonstnär, har i sina böcker och bilder gjort detta. Han berättar om hur det är att leva med sin dia-gnos och funktionsproblematik. Att inte tas på allvar fast man har lika viktiga saker att komma med som andra och kan göra det på ett lika intressant sätt. Det är viktiga verk, och det finns verkligen anledning att inte avfärda konst som skapas av autister. Studier från främst USA visar att personer med autism skriver lika intressant om känslor och relationer som andra och att de ofta använder ett mer komplext språk. 

Det finns också författare som beskriver hur det är att se autistiskt på världen. Huvudpersonen Silver i Jeannette Wintersons roman Lighthousekeeping träffar en psykolog som säger att psykos innebär att vara "out of touch with reality". Silver svarar då "… I have been trying to find out what reality is, so that I can touch it". Det är inte ett skämt, det är inte ett försök att skapa en metafor. Orden har sin konkreta betydelse. Och de får den neurotypiske läsaren att stanna upp, de rubbar den automatiserade metaforen. 

Vi skulle kunna säga att formuleringen främmandegör oss, med ett begrepp som Brecht gärna använde och som han lånat av den ryske språkfilosofen Viktor Sjklovski. I texten Konsten som grepp, som av många uppfattas som en av 1900-talets centrala konstfilosofiska verk, menar Sjklovski att konsten och litteraturens uppgift är att få oss att se världen som ny genom att fördröja, försvåra och bromsa in vår förståelse. 

Nyligen samtalade Jonna Bornemark och konstnären Rebecka Bebben Andersson i Galleri Vreta kloster om vad autismen betyder i konstskapande och skrivande. Andersson har under många år skapat konst i olika former och format. Hon är bland annat känd för sina dygnsteckningar som hon gjort på ställen som förvandlas från säkra till osäkra, till exempel en trädgård på Djurgården på natten. För några år sedan visade hon en skog gjord av papper på Odenplans t-banestation. Den teknik hon använde var att skapa bilder med små pappersbitar i olika färg; skapa, ta isär, skapa nytt. För tillfället ägnar hon mycket av sin tid åt den konstnärliga gestaltningen i Stockholms nya tvärbana. Andersson deltog i den skrivarkurs som arrangerades inom ramen för autismprojektet vid Valand. 

Vidden på den konst Andersson har gjort är stor. Ett kännetecken är hennes sätt att använda kollagemetoder. Nyligen hade hon en utställning på restaurang Riche i Stockholm och sedan på Galleri Vreta kloster där hon visade en bild med texter som framställdes av fragmenterade reklamtexter, gjord av sönderklippta mycket små bitar av konsumkassar, som hon fogat samman till texter snarlika dem som en gång stod på kassarna. Det verkar handla om att sönderdela för att undersöka hur det sedan går att sätta samman. Att skapa ordning ur ett självskapat kaos. Att främmandegöra det välkända.

Att vara människa är att tampas med återkommande dilemman. Ett av dem är spänningen mellan kaos, upplösning och struktur. Vi lever alla, både mycket konkret och mer idémässigt, mellan att saker flyter ut, blir suddiga i kanterna, otydliga, och försöken att hålla samman dem, att skapa struktur. Attwood och Gray menar att sanningssträvan, allvar, förmåga att fokusera på detaljer utmärker autister. Kanske är det så att autister på ett starkare sätt upplever denna spänning? Upplevelser blir mer intensiva, mer konkreta, men också främmande. Hur får jag kontakt med verkligheten? tycks man fråga. 

Om man inte förstår sig på de outsagda konventionerna blir livet både enklare och svårare. Man riskerar att göra bort sig, att plötsligt inse att man inte fattat att man borde skratta, eller vad man borde skratta åt. 

Men man kanske ska gå till botten med det som alla andra verkar fatta? Andersson undersökte detta genom att brodera sina egna texter på sådana filtar som hon legat under på en psykavdelning. Sin egen medicinlista till exempel. Vad handlar det här om, verkar hon fråga. Lergigan, oxascand   …? 

Många autister har en utpräglad känsla för sinnesintryck. Ibland blir den störande; konsistensen på mat gör att man väljer bort sånt som andra uppskattar, lapparna på kläderna känns alldeles för mycket. Men det ger också en starkare intensitet i upplevelsen. Kandinsky, som skapade de första helt abstrakta konstverken, var möjligen autistisk. Hans sinnesupplevelser var väldigt starka. Allt han såg tog tag i honom. Han hade också starka synestetiska upplevelser, alltså kopplingar från ett sinne till ett annat. Såg han en röd färg så hörde han samtidigt ett högt C, en specifik smak kunde skapa en speciell taktil sensation. 

Neurodiversitetsrörelsen lyfter fram det positiva i det annorlunda sätt att se och uppleva som kommer med autismen. Autismen ger inte andra föreställningar om världen, som psykosen kan göra. Den ger andra perspektiv på det vi alla ser, så som linser och prismor kan förändra, förvränga, lyfta fram och dölja. Eftersom vi neurotypiska är så många fler, är det autisterna som kämpar med att förstå sig på vad deras annorlundaskap innebär för deras upplevelser. I den autistiska konsten kan vi få hjälp att få syn på det som vi neurotypiska är alltför vana vid. Främmandegörandet behöver inte lockas fram, konstrueras, som i mycket av 1900-talets konst. Den finns i den autistiske betraktarens öga. 

Toppbild: Ernst Josephsons målning, Sittande svartklädd dam, 1881.

***

Läs även: Det behövs bättre metoder för psykiatriska diagnoser

Läs även: Extremt kravundvikande – patologiskt eller inte?