Blodigt allvar

Teatrar, musikaler, smycken, konst, sommarprat, tv-program, utställningar. Aldrig har vi pratat så mycket om mens som nu. Men hittills har diskussionen här i Sverige sällan sett förbi den egna troskanten. Nu är nästa våg av menstrenden här, och den handlar om mänskliga rättigheter.

Om någon enskild individ ska få erkännande för den svenska kulturens sentida intresse för mens är det serietecknaren och radioprofilen Liv Strömquist. När hon sommaren 2013 ägnade hela sitt sommarprat åt det där kladdiga och besvärliga vi vuxit upp med, som man helst inte ska prata om alls, brast fördämningarna.

Sedan dess har SVT:s »Kobra« gjort ett temaprogram om mens, antologin »Kvinnor ritar bara serier om mens« har getts ut, Stockholms stadsteater har satt upp mensiga föreställningen »Girls Will Make You Blush«, örhängen som ser ut som blodiga tamponger har hängt i öronen på var och varannan feminist och målningar gjorda i mensblod har ställts ut på galleri.

Denna fredag har Dramatenpjäsen »Mens – The Musical« premiär och bloggaren Clara Henry är aktuell med boken »Ja jag har mens, hurså?«. Alla pratar om mens. Under olika hashtags på sociala medier flödar menshistorierna. Alla kvinnor har ju en! Men den handlar nästan alltid om en själv.

Och där någonstans börjar nu menstrenden, som inte bara är ett svenskt utan ett internationellt fenomen, slå i kaklet. Det tusenåriga stigmat och tabut kring mensen är ännu ett problem i västvärlden. Men i utvecklingsländerna kan situationen snarare beskrivas som en katastrof.

– Vi vet till exempel att mensen påverkar flickors skolgång. Vissa stannar hemma från skolan för att de inte har tillgång till mensskydd, andra för att det inte finns vatten eller toaletter i skolan. Det finns uppgifter som tyder på att flickor helt hoppar av skolan när de får mens. Och är problemen på den nivån i skolan är det inte en långsökt gissning att samma sak gäller även senare i livet, när man exempelvis ska börja jobba, säger Anna Dahlqvist, journalist och författare som tidigare skrivit -boken »I det tysta« om Europas abortmarknad. Nu arbetar hon med en ny bok, om mensproblematiken i utvecklings-länder.

Enligt FN är mensrelaterade problem den vanligaste orsaken till att afrikanska flickor hoppar av skolan. Studier har visat att i länder som Indien, Iran och Kambodja vet mindre än hälften av tjejerna vad mens är eller varför de blöder. I Ghana har det vittnats om att flickor isolerar sig helt när de får sin första mens, i vissa fall upp till ett år. På andra platser skärmas flickorna av från omvärlden eftersom mensen anses oren. I till exempel Nepal finns traditionen med chaupadi. När en kvinna har mens får ingen röra vid henne eller vid maten hon äter, och så länge blödningen varar får hon inte gå in i sitt hem utan måste sova i ett skjul.

Anna Dahlqvist talar om att informationsbrist är det största problemet i länder där stigmat kring mensen får den här typen av extrema konsekvenser. Kunskapsunderskottet verkar dubbelt. Å ena sidan spär det på tabut kring mensen från samhällets håll, å den andra påverkar den kvinnornas egen syn på sig själva och sina kroppar. Det man inte förstår är svårt att acceptera. När man dessutom inte har någonstans att vända sig för att få svar växer skammen och så också kvinnornas avstånd till ett mer jämställt liv:

– Det är svårt att göra den kopplingen, att mens skulle kunna vara politik, säger Anna Dahlqvist.

– Att något som är så otroligt privat kan vara kopplat till sådana stora frågor är väldigt svårt för många att förstå. Men bristen på information och kunskap om mensen påverkar verkligen de här kvinnornas mänskliga rättigheter.

Fjortonåriga Uttara Saud bor i en by i västra Nepal där kvinnor hålls avskilda under menstruationen enligt traditionen chaupadi. På natten tvingas de sova i enkla skjul. (Foto: Navesh Chitrakar/TT)

Inom den internationella mensaktivismen börjar nu röster dyka upp som tar ställning för kvinnorna i utvecklingsländer. Mest uppmärksammad på sistone är musikern Kiran Gandhi som i somras sprang -London Marathon med blodet rinnande längs låren. Bilderna av hennes mensfläckade löpartights blev omedelbart virala och publicerades av medier över precis hela världen. En av de främsta orsakerna till att hon skippade tampongen var just att hon ville sprida ljus över frågan om hur många kvinnor på andra ställen på jorden som inte alls har tillgång till mensskydd:

– På 100 år har vi i väst bara kommit på tre olika sorters mensskydd: koppen, tampongen och bindan, säger Kiran Gandhi, som själv började fundera kring vilken typ av problem mensen orsakar i utvecklingsländer, när hon en vanlig dag i New York drabbades av så kraftig mensvärk att hon blev tvungen att åka till sjukhus. Det tveksamma bemötandet där fick henne att tänka på hur lite vi pratar om mens:

– Det görs en del framsteg av företag och organisationer för att skapa återanvändbara bindor och andra hållbara mensskydd. Men jag är helt säker på att om vi kan prata ännu mer öppet om mensen så kommer det komma fram nya idéer. Första steget är att bryta stigmat så att fler människor kan vara med och tala om hur deras behov ser ut, i olika länder och i olika miljöer.

I dag finns många både privata och ideella initiativ för att se till att kvinnor på olika platser i världen får bättre tillgång till mensskydd. Det görs också ett stort arbete för att säkra tillgången till rinnande vatten så att det exempelvis ska bli lättare att kunna tvätta sina tygbindor och sköta hygienen.

Både FN och världshälsoorganisationen WHO har de senaste tio åren lyft frågan om mensen i relation till mänskliga rättigheter. Att den först nu på allvar är på väg upp på agendan i den svenska mensdebatten kan tyckas sent. Fast kanske behövde vi våra tampongörhängen, serieantologier och mensmusikaler innan vi blev redo att se andras problem:

– Det kan vara svårt att koppla sina egna upplevelser till exempelvis en ugandisk kvinna, säger Anna Dahlqvist.

Hon ser de tabun vi i väst tampas med kring mensen och de svårigheter som drabbar kvinnor i utvecklingsländer som konsekvenser av samma problem: att kvinnors erfarenheter och behov på olika sätt har nedvärderats.

– Först måste vi kanske prata klart om oss själva. Det är när vi blivit färdiga med det som vi sedan kan blicka utåt.

FAKTA | Mens jorden runt

En fjärdedel av jordens befolkning menstruerar.

Varje dag har fler än 800 miljoner kvinnor mens.

50 procent av alla människor på jorden kommer att ha runt 3 500 dagar mens i sina liv.

1 av 10 skolflickor i Afrika missar skolan på grund av att hon har mens.

Mer än hälften av alla flickor i Etiopien stannar hemma från skolan 1–4 dagar per månad på grund av mens.

Mer än 70 procent av flickorna i Indien visste inte vad mensen var när de fick sin första blödning. 66 procent av dem har inte tillgång till toalett i skolan.

Källa: Wateraid, Unesco, FN RFSU