Botox mot depression – och känslor

När Oscar Wildes karaktär, den unge, vackre Dorian Gray (1891) låter sig porträtteras av konstnären Basil Hallward och blir hans dyrkade musa möter han även lord Henry Wotton, som lär honom upphöja värdet av ungdom och skönhet. I takt med att Dorian ser sina egna vackra anletsdrag ta form i konstnärens porträtt, blir han själv, likt Narcissus, begeistrad över sin egen skönhet. Med den medveten­heten växer också rädslan att förlora den.  I den stegrande skräcken önskar Dorian i ett ödesdigert ögonblick att porträttet ska åldras i hans ställe. Och medan Dorian med sitt ansikte alltjämt lika unghudat, oskuldsfullt och omärkt utifrån lord Henrys råd använder sin skönhet på bästa sätt – det vill säga ger sig in i ett liv av synd och hedonism utan att låta sig hejdas av etiska betänkligheter – ristas spåren inte bara av hans fysiska åldrande utan även av hans själs förändring in i porträttet. I målningen lagras den sarkasm, cynism och grymhet som i själva verket regerar under den unge mannens skönhet. Porträttet, som återspeglar Dorians varje handling och tidens gång, förfärar snart Dorian Gray så till den grad att han gömmer målningen på vinden, utan att bli kvitt skräcken för att någon ska upptäcka det.

I pandemitid, när till och med Instagramstjärnorna får svårt att hålla skenet uppe, ser man dock tendensen att (mer eller mindre frivilligt) visiren faller; osminkade i en karantän som tvingar oss att avstå förströelser som teaterbesök, bio, restauranger och stora fester värderas närheten till familj, partner och verkliga vänner hög­re än det sociala spelet. Vilket i sin tur får många att längta tillbaka till den befriande (eller normerande) ytligheten.

»I en tid då så många är hänvisade till lägenheten och de nära relationerna kan man plötsligt börja sakna ytligheten – den som innebär möjligheten att få bli en annan«, skrev Matilda Voss Gustavsson på DN Kultur i slutet av april. Hon sa sig förstå dem som plastikopererar sig under coronakrisen och uppgav sig ha svårt för idén om att en mask som faller visar vårt verkliga jag; om att det är våra mest sårbara, osminkade sidor som utgör sanningen om människan. Själv upplever hon att vi minst lika mycket existerar i fantasierna och föreställningarna om oss.

Hon är långtifrån ensam om sin längtan. Flykten från det verkliga jaget – eller snarare tendensen att sätta likhetstecken mellan det sanna jaget och föreställningen om det – är en evigt lukrativ bransch och knappast någon synd (mer än i ett fåtal snäva kretsar). Snarare har det blivit norm; kanske inte längre i form av lekfull dandyism utan ibland rent av som ett standardkrav; på vissa håll en förutsättning för att klara brödfödan. I Sydkorea opererar människor om sina ansikten till mer västerländska utseenden för att få mindre »trötta« ögon; inte i första hand av fåfänga, utan för att uppfylla en norm som gör människor mer anställningsbara i den hårda konkurrensen om jobben.

Även i Sverige, liksom i övriga västvärlden, har ingrepp i syfte att förbättra bilden av oss själva normaliserats. Från att ha förknippats med något som mest uttråkade lyxfruar ägnade sig åt är plastikoperationer liksom botoxinjektioner och fillers numera avstigmatiserade, vanliga.

Antalet recept på botox (som används både medicinskt för behandling av svettning, och estetiskt) har fördubblats i Sverige det senaste decenniet, och det finns finansbolag som lånar ut pengar räntefritt enbart för estetiska ingrepp.  Injektioner av botox – som ges under huden och innehåller nervgiftet botolinumtoxin försvagar nervens påverkan på muskeln, vilket minskar ansiktsmimiken och slätar ut hud – har blivit allt vanligare i bredare grupper.

Vid de kliniker runt om i landet som Fokus talat med märker man en växande efterfrågan och en ökad normalisering av såväl plastikkirurgi som botox- och fillersbehandlingar – även om flera av klinikerna nu under pandemin uppger att de inte har någon verksamhet; att de permitterar anställda och inte utför några operationer utan låter vårdens resurser gå till livsuppehållande vård. En granskning från DN visade nyligen dock att privata kliniker i Stockholm fortsätter att genomföra plastikoperationer under pandemin, trots att branschföreningen, Svensk förening för estetisk plastikkirurgi, uppmanar klinikerna att i stället stötta sjukvården genom att donera material och bidra med personal.

På många håll i landet omfattar skönhetsklinikernas kundkrets förutom kvinnor i medelåldern numera också både män och en växande grupp kvinnor i åldern 18–25 år. Det kan röra sig om män som genomgår gynekomasti (för att få bort bröst) eller kvinnor som vill ha behandling i form av till exempel läppförstoring, reducering av bekymmersrynka eller bröstoperation för att få mindre eller större bröst.

Eller invandrarkvinnor, som genomgår näsoperationer för att de önskar en mer »västerländsk« näsa. Operationer på minderåriga genomförs inte om de inte bedöms som rimliga, och inte utan målsmans medgivande. Däremot händer det att man opererar barn med utstående öron, och opererar bort »gummy smile« (leende som visar tandköttet) på unga under 18 år.

Bland de vanligare skönhetsbehandlingarna är reducering av pannrynka i form av botoxinjektion, vilket gör det svårt att lyfta pannan och se förvånad eller arg ut. Injektionen håller i regel några månader och görs om var sjätte månad.

En kollega förklarade för några år sedan varför hon undvek att titta för mycket i sin mobiltelefon. Det var inte för att undvika skärmberoende eller av rädsla att missa något väsentligt som pågick i mobilen, utan av rädsla för att få en bekymmersrynka. Hon försökte också undvika att tänka för snåriga tankar och att bli bekymrad; det skulle riskera att plöja spår i hennes släta panna.

Genom att på olika sätt försöka betvinga spontana uttryck för både sorg, vrede, glädje och skratt är hon i vår samtid inte ensam om att utöva en ny sorts moralistisk självbehärskning; inte för karaktärens utan för utseendets skull.

Skulle då den omvända vägen – att kunna undvika, rent av slippa vissa känslor för att ditt ansikte har svårt att uttrycka dem – kunna fungera?

Det anser forskare bakom en nu pågående amerikansk studie som undersöker om och i hur hög rad botox som skönhetsbehandling kan motverka, rent av behandla depression.

Flera tidigare studier har redan antytt att så är fallet.

Michael B Lewis, docent i psykologi vid universitetet i Cardiff, Wales, är i hemkarantän när Fokus ringer, och varvar samtalet med vänliga förmaningar till barn som leker runt omkring honom.

Han står bakom en studie som visar att botoxinjektioner i viss mån kan reducera depression, såvida det rör sig om att hämma ansiktsmuskler som anses uttrycka just sorg och nedstämdhet; som att ta bort bekymmersrynkor i pannan och linjer från näsvingar ner mot mun och vidare ner mot hakan. Försökspersoner som exempelvis fått muskelavslappnande botox injicerat i pannan har efter behandlingen visat sig uppleva mindre oro och ledsenhet. En förklaring anses vara just att den muskel i pannan som vi normalt använder för att uttrycka ilska, vrede, tanke och bekymmer förlamas i och med botoxinjektionen.

Att med hjälp av botox reducera muskelrörlighet i ansiktet, radera uttryck för en känsla, skulle alltså stävja själva känslan.

Men hur skulle det kunna ta bort en djupare depression, dess bakomliggande orsaker?

– Även om det verkar kontroversiellt är det inte ytligare eller konstigare än läkemedelsbehandling mot depression. Även antidepressiva läkemedel manipulerar ju i viss mån vårt mående, men genom kemiska substanser som påverkar vår hjärna som också går ut på att undertrycka känslor. Med botox undertrycker du dessa känslor, men på ett annat sätt: genom muskulära rörelser i stället för en biokemisk effekt på hjärnan, säger Michael B Lewis, och tillägger att även läkemedel måste tas kontinuerligt för att behålla effekt.

Resulterar det inte i ett slags känsloundvikande uttryckslöshet som ideal?

– Vi uttrycker inte känslor bara genom ansiktets muskler. De känslor och rörelser som vi uttrycker med vårt ansikte är i lika hög grad något som pågår i hjärnan.

Även baksidan av botoxinjektionens mynt må vara blänkande slätt utan repor. Men innebär ändå att även starka känslor av lycka hämmas i de fall man reducerar uttrycken för dem; som skrattrynkor. Om musklerna för att spontant uttrycka stark glädje stelnar, hämmas också själva glädjen.

– Vi väntade oss att folk som behandlat bort skrattrynkor skulle vara gladare. Men de visade sig vara olyckligare. Har du inte skrattrynkor kan det alltså innebära att du inte upplever lycka på samma sätt, säger Michael B Lewis.

En del av lyckan skulle alltså – liksom sorgen – bestå i våra ansiktens förmåga att uttrycka dessa tillstånd, och reduceras genom att denna förmåga begränsas. Likaså kan botoxinjektioner enligt Michael B Lewis studie leda till ett försämrat sexliv – i och med att de begränsar ansiktsuttryck för sexuell upplevelse och stark känsla.

Och botoxinjektionerna har betydelse för vårt samspel med andra människor även på andra plan: muskelrörelsereducerande botoxinjektioner i ansiktet har visat sig påverka vår empatiförmåga. Även om det är svårt att exakt mäta empati, kan man mäta människors förmåga att känna in och återspegla känslor. Något vi gör via bland annat spegelneuronerna – de hjärnceller som hjälper oss att förstå hur andra människor känner och därmed ger oss empatisk förmåga. Studier visar att personer med hög förmåga till empati spontant imiterar de ansiktsuttryck de exponeras för, medan de med låg empati gör detta i lägre grad.

– Vad vi vet är att de med stark empati kan kopiera ansiktsuttryck. Att du kopierar ansiktsuttrycket förstärker också själva känslan. Men vi såg att de som hade botoxinjektioner upplevde det svårare att känna igen och spegla andra människors känslor, berättar Michael B Lewis.

Människans förmåga att känna empati har enligt viss forskning minskat med 40 procent de senaste 20 åren. Kan en allt mer normaliserad botoxanvändning rent av vara ett av skälen? Nej, ingen forskare har dragit den slutsatsen. Den amerikanska professorn och sociologen Sherry Turkle, som forskar om relationen mellan människor och teknik, förklarar i stället den sjunkande empatin med att vi numera inte konverserar med människor omkring oss på samma sätt som tidigare.

Andra forskare har betonat hur rädsla och stress i sin tur reducerar spegelneuronernas signalaktivitet. Känner man sig pressad och rädd hämmas allt som är beroende av systemet för spegelneuroner att fungera: som inlevelse- och inlärningsförmåga, vår kapacitet att förstå andra; varsebli nyanser.

Är priset för att behandla bort depression med hjälp av botoxinjektioner då en förlust av empatisk förmåga? Och om vi undviker känslouttryck för att bokstavligt talat rädda vårt eget skinn, kommer den känslomässigt avstängda människan med botoxansikte utan spår av vare sig toppar eller dalar att bli ett ideal även för det mänskliga beteendet?

Michael B Lewis hoppas inte det; det skulle i så fall ske till priset av vår förmåga till kommunikation, interaktion, av att läsa av varandras ansiktsuttryck.

– Människan måste kunna uttrycka känslor för att kommunicera. Min fru är lärare och skulle inte ha förmåga att kommunicera med sin klass om hon hade botoxinjektioner, konstaterar han.

Ansiktet brukar ibland kallas själens spegel. Med hjälp av ett 40-tal ansiktsmuskler kan vi få fram tusentals uttryck, nyanser och skiftningar.

Men i en värld där vi med teknikens hjälp tycks ha oändliga möjligheter att försöka bli evigt unga hybrider, till priset av vilken annan utveckling sker det i så fall? Hur skulle exempelvis skådespelarkonsten utvecklas om större delen av ensemblen reducerade ansiktsmimiken med botox? Ingmar Bergman ansågs till exempel vara en mästare i att mejsla fram subtila nyanser i skådespelarnas mimik och i ansikten kända för känslighet, snarare än uttryckslöshet.

Och hur vore exempelvis den roman möjlig där författaren ger en kärleksfull beskrivning av de två »staplar« som titt som tätt dyker upp mellan en kvinnas ögonbryn, och som blir ett kännetecken för den hon är. Kommer framtida romaner i stället beskriva en kvinnas eller mans svällande bulle mellan ögonbrynen, eller klanderfria uttryck? Kommer vi i slutänden även att bannlysa de egenskaper vi förknippar med de ansiktsuttryck vi vill reducera – tanke, vrede, stark glädje – och blir de återstående idealen då neutral, slät uttryckslöshet? Kommer våra muskelförstelnande behandlingar helt och hållet att skära bort de känslor som ger upphov till de fruktade rynkorna?

Den unge dandyn Dorian Gray ville konservera sin skönhet och lät i stället livet rista spår i hans gömda porträtt på vinden. I slutet attackerar han den avskydda tavlan, faller själv ner död medan porträttet åter­igen visar den sköne Adonis han var då han avbildades.

På samma sätt vill också vi klara den omöjliga ekvationen: att undgå spåren i våra ansikten – samtidigt som vi lever. Men önskar vi även vara utan de känslor som ger upphov till uttrycken? Esteten Wilde tycks vara den siste att vilja behäfta historien om Dorian Gray med sedelärande moralism.

Men kanske handlar det inte bara om etik. För frågan är om vi ens kan njuta av någon utlevande hedonism i Dorian Grays anda om muskelreducerande injektioner hämmar uttrycket även för denna njutning. Och frågan är vilken form av lycka och glädje vi förmår känna med begränsad förmåga till empati.

***

FAKTA: 5 miljoner injektioner

Botox användes tidigare till cp-skadade så att de skulle slippa spasmer.

Varje år görs omkring 5 miljoner botoxinjektioner i världen.

Nästan vem som helst kan ge injektioner med botox (innehåller botolinumtoxin) och fillers (innehåller hyaluronsyra). Socialstyrelsen vill att kirurgiska ingrepp och injektioner som görs i estetiskt syfte ska omfattas av samma regler som andra behandlingar i hälso- och sjukvården, eftersom de kräver medicinsk kompetens och kan innebära betydande hälsorisker. I höstas remitterade regeringen ett förslag om en ny lag om estetiska kirurgiska ingrepp och injektionsbehandlingar i syfte att stärka patientsäkerheten.

Lagförslaget innehåller även en åldersgräns på 18 år för att få genomgå behandling. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2021.