Därför finns inget förkylningsvaccin

De blir bara fler och fler, särskilt på hösten. Dessa kollektivtrafikanter som gör allt för att inte komma i kontakt med ledstången ner i tunnelbanan eller handtaget på bussen – livrädda för att attackeras av basilusker.

Men egentligen, vem kan klandra dem? Förkylningar är lätta att dra på sig men ett helsike att bli av med – för att inte tala om att undvika. Egentligen är det ganska paradoxalt att den sjukdom som drabbar flest människor varje år, och som kostar samhället miljardtals kronor, inte går att vaccinera sig mot. Även om försök görs. Men innan vi går in på det, en kort beskrivning av vad vi har att göra med.

En förkylning är en infektion i kroppens övre luftvägar, alltså näsan, halsen eller svalget. Den orsakas nästan alltid av ett virus. Det finns hundratals olika virus som orsakar förkylningar, alla med en egen uppsättning försvarsstrategier för att undvika att slås ut av kroppens immunförsvar. Lika många som virusen, i kubik antagligen, är husmorstipsen för att slippa dem. Det äldsta finns i det 3 500 år gamla egyptiska pergamentet Papyrus Ebers. Det involverar bröstmjölk från en nybliven mor till ett mansbarn (!) och är sannolikt inte mer effektivt än sträng vitlökskost och travar med C-vitamin.

Första gången forskare gav sig på att skapa ett vaccin mot så kallade rhinovirus, som orsakar tre fjärdedelar av förkylningarna, var på 50-talet. Försöksobjekten injicerades med en liten del av ett förkylningsvirus för att få kroppen att bilda ett skydd mot smittan. De som fick vaccinet skyddades mot just den virussorten. Men utanför labbmiljön smittades de i lika stor utsträckning som de som inte fick sprutan. Orsaken var att det fanns en uppsjö av andra förkylningsvirus än det försökspersonerna vaccinerats mot. Forskarna suckade och kom fram till att det var alldeles för opraktiskt att slå ihop alla olika vaccin i ett.

Och ungefär så har resonemanget låtit sedan dess.

– Det finns så otroligt många virus, från så olika familjer och om man inte lyckas hitta en akilleshäl gemensam för dem är det i princip ett omöjligt projekt, säger Tomas Bergström, seniorprofessor i klinisk virologi vid Göteborgs universitet.

Annat är det med sjukdomar som mässlingen och smittkoppor, poängterar han. I de fallen har forskarna ställts inför enbart ett virus, utan några släktingar.

– Den typen av virus är »one of a kind« och i sådana fall passar vaccinen verkligen. Men har man en hel skog av virus som är så olika varandra så blir det jättesvårt.

Ändå finns forskare som vägrar att ge upp. Som tror att det går att hitta den där akilleshälen som Tomas Bergström talar om. I ett reportage i den brittiska tidningen The Guardian fick läsarna förra året bekanta sig med Sebastian Johnston på Imperial college i London: en glasögonprydd man med grå lockar hopsamlade i pannan, driven av en stark övertygelse att den vanliga förkylningen inte alls är ett hopplöst fall. För snart 15 år sedan slog han ihop sina påsar med en annan forskare, Jeffrey Almond, som precis hade fått ett toppjobb på vaccintillverkaren Sanofi Pasteur. Tillsammans började de leta efter den där gemensamma nämnaren. De bestämde sig för att skapa ett subenhetsvaccin, ett immunämne som bara innehåller isolerade proteiner från ett virus. De letade upp ett protein som tycktes återkomma i flera olika förkylningsvirus. Blod från möss, som injicerats med testvaccinet, reagerade i labbtester på tre olika sorters förkylningsvirus. Experter kallades in. De första utvärderingarna pekade på att fyndet var lovande. Men plötsligt byttes ledningen på läkemedelsföretaget ut och projektet hamnade i malpåse.

Ungefär samtidigt som Almond och Johnston tvingades ut på jakt efter nya finansiärer började en forskare på andra sidan Atlanten gräva i ödesprojektet: Martin Moore vid Emory university i Atlanta. Han valde till skillnad från britterna att ge sig på varje virus för sig, och försökte skapa ett supervaccin. Det projektet visade sig också vara lovande. Moore testade ett vaccin bestående av 50 serotyper på blod från apor och lyckades producera antikroppar i 49 av 50 petriskålar.

– Jag hade egentligen aldrig några tvivel om att vi skulle lyckas, säger han till The Guardian.

Trots det är det fortfarande långt tills ett vaccin är redo för marknaden. Att hantera ett vaccin bestående av så många serotyper som Moores, är en logistisk mardröm. Dessutom är det väldigt kostsamt att framställa. Och när allt kommer omkring är det nog detta som framför allt står i vägen för skapandet av ett vaccin mot världens vanligaste åkomma: ekonomin.

Å ena sidan innebär förkylningar enorma kostnader för våra samhällen. En svensk rapport från 2009 visade att förkylningar orsakar sjukfrånvaro och nedsatt arbetsförmåga motsvarande 5 sjukdagar per person och år. Det motsvarar i sin tur en kostnad om 26 miljarder kronor årligen. I USA är summan nära den tiofaldiga. Det borde alltså finnas ett stort, globalt intresse för att vaccinen ska bli verklighet.

Å andra sidan är riskerna för läkemedelsbolagen stora. Ett färskt exempel på hur kostsamma vaccinfiaskon kan bli är Sanofi Pasteurs misslyckande i Filippinerna, som Fokus skrev om i nummer 1 2018. Bolaget prövade där ett vaccin mot denguefeber som visade sig vara skadligt för de som injicerades. Innan faran upptäcktes hade fler än 800 000 skolbarn fått sprutan och bolaget riskerar nu skadestånd i mångmiljardklassen.

Ett annat exempel är den amerikanska läkemedelstillverkaren Novavax försök att ta fram vaccin mot ett RS-virus, som orsakar just förkylningslika sjukdomar. Vaccinet väntades inbringa miljarder bara i USA, men visade sig vara mindre effektivt än både tillverkare och marknad hoppats på. Bolagets aktie rasade med 83 procent.

Kanske är det inte så konstigt att vaccin står för endast 5 procent av den totala läkemedelsmarknaden. Eller att den tillverkning som sker är konsoliderad till bara en handfull tillverkare i hela världen. Adderar man därtill det faktum att vaccin drar in betydligt mindre pengar än läkemedel mot exempelvis kroniska sjukdomar, så ska vi nog inte förvänta oss några revolutionerande upptäckter på området i närtid.

Kanske behövs det fler människor som Johnston och Moore, som går mot strömmen och visar den övriga forskarvärlden att en avlägsen dröm inte behöver vara omöjlig. Det tycker åtminstone den växande skara av oss som varje höst, med fruktan i blicken, tvingar oss ut i den snörvlande kollektivtrafiken.