Därför håller vi oss okunniga med flit

När Hugh Sloan, kassör för kampanjkommittén för att återvälja president Richard Nixon, försommaren 1972 frågade Maurice Stans, USA:s dåvarande handelsminister, varför Gordon Liddy hade bett om 83 000 dollar svarade Stans: ”Jag vill inte veta och du vill inte veta…”  

Liddy höll på att planera ett inbrott – i det demokratiska partiets återvalshögkvarter, beläget i en av Watergatebyggnaderna i Washington D.C.  

Det misslyckades som bekant. Inbrottstjuvarna greps på bar gärning. Liddys medbrottsling Howard Hunt ringde till Nixons rådgivare Chuck Colson. Det enda Colson sa var att han ”inget visste och ville fortsatta med det”.  

Samtidigt tog sig Liddy ut på en golfbana. Där befann sig åklagaren Richard Kliendiest. Liddy bad Kliendiest att ”få ut mina killar från fängelset”. Han syftade på inbrottstjuvarna. Åklagaren svarade: ”Stick härifrån för i helvete, vad du än måste säga så säg det till nån annan.” 

En tid senare, på en fråga om den dåvarande grekiska militärjuntan var hemlig finansiär av allt som rörde Watergate, svarade dåvarande CIA-chefen Richard Helms: ”Även om nån påstår att de skulle vilja vara det så skulle de insistera på att man inte berättade för mig om det, för det är dynamit.” 

Alla svar var undanglidande och svåra att tolka. I inledningen av utskriften av Nixons sedermera berömda bandinspelningar av alla sina samtal, skrev R.W. Apple: ”inspelningen är så full med mångtydligheter och motsägelser och elliptiskt språk, en sorts Vita huset-koder som gör att rediga klara omdömen blir svåra.” 

Han syftade på ansvarsutkrävandet.  

På banden kunde man bland annat höra ett långt samtal mellan Nixon och Dean om en utbetalning av ”smutsiga pengar” till inbrottstjuvarna. Nixon svajade fram och tillbaka mellan att gå med på det och vägra. Det var omöjligt att utifrån pratstundens ord bedöma vad han kommit fram till. De som var inbegripna i Watergate-affären uttryckte sig också sinsemellan dunkelt om vad visste, hävdade att de inget visste, fast de visste, i syfte att slippa ställas till svars.  

Om dessa Watergate-interiörer kan man läsa i en artikel av William H. Simon. Den har titeln Wrongs of Ignorance and Ambiguity: Lawyer Responsibility for Collective Missconduct och publicerades av Colombia University 2005.  

Simons redogörelse är i sin tur utgångspunkt för en ny studie, publicerad i tidskriften Psychological Bulletin i november i år: Ignorance by Choice: A Meta-Analytic Review of the Underlying Motives of Willful Ignorance and Its Consequences. Huvudförfattare är beslutsfattarforskaren Linh Vu, vid universitetet i Amsterdam.  Vu och hennes forskarkollegor refererar till Simons genomgång av moderna skandaler som Watergate till Enron. Kännetecknande för dessa är att aktörerna försöker undvika klargöranden och under skeendenas gång avstår från att befatta sig med information om vad som verkligen har hänt. Allt i syfte att slippa ställas till svars, eftersom man antingen anar eller vet om att man är en del av ett skeende som utspelar sig i närheten av, eller på fel sida av en moralisk och juridisk gräns. Men som man kan dra egen vinning av. 

I centrum står en speciell psykologisk mekanism som beteendeforskare benämner som ”avsiktlig okunnighet”. Termen beskriver situationer där vi blundar, ”tittar åt andra hållet” , för att slippa ta del av information som pekar på negativa följder av det vi håller på med. I synnerhet när det handlar om ansträngningar för att maximera vår personliga vinning. Att på ett sådant sätt uppsåtligt undvika information om negativa konsekvenser av våra handlingar är vanligt, enligt den metaanalys Amsterdamforskarna har genomfört.  

Deras utgångspunkt är ett klassiskt experiment som år 2007 genomfördes på Yale-universitetet av marknadsförings- och ledarskapsprofessorn Jason Dana. Deltagare lottades in i antingen en roll som ”beslutsfattare” eller ”mottagare”. Uppgiften var enkel. Det enda som avkrävdes att göra något var ”beslutsfattaren”. Denne skulle fatta beslut om vilken ersättning man själv skulle få. Bara två alternativ fanns: Fem eller sex dollar. Valde man fem fick ”mottagaren” lika mycket. Bestämde man sig för sex blev det däremot bara en dollar till mottagaren.  

Lite mer till mig, betydligt mindre till dig.  

Beslutsprocessen utspelade sig öppet, inför samtliga deltagare, och 25 procent av beslutsfattarna valde att lägga vantarna på sex dollar, vilket alltså minskade ”mottagarens” andel rejält. Detta var experimentets kontrollgrupp. Det Jason Dana ville undersöka var vad som hände om de utlottade ”beslutsfattarna” fick fatta sina beslut utan närvaro av ”mottagarna”. ”Beslutsfattarna” förhandlade alltså endast med experimentledarna om sitt arvode. De fick veta att de hade möjlighet att ställa frågor om hur deras eget beslut om vad de skulle ta betalt påverkade mottagarens ersättning, men de flesta lät bli. Och fattade ett mindre samvetsgrant beslut, 40 procent av beslutsfattarna gjorde sig som Nixon och alla hans män, valde, skrev forskarna, att förbli ”avsiktligt okunniga”.   

Hur kom detta sig? Forskarna skrev att genom att medvetet undvika att informera sig blev det lättare fatta ett egoistiskt beslut och samtidigt inte behöva brottas med samvetsfrågor.  

Den färska metastudien visar att Jason Danas slutsatser fortfarande är giltiga. Fyra av tio väljer i ett motsvarande läge fortfarande att inte ställa frågor som kan få dem att överväga ett beslut som skulle vara mindre ekonomiskt gynnsamt för dem. Att hålla sig avsiktligt okunnig, skriver forskarna, fungerar som en inbyggd ursäkt för att agera egoistiskt.  

– Fynden är fascinerande, de pekar på att mycket av det altruistiska beteende vi kan se drivs av en önskan att bete oss som andra förväntar sig av oss, ett socialt tryck i kombination med en önskan att framstå i bra ljus. Att vara rättrådig kostar på, i tid, pengar och ansträngning. Att välja att inte informera sig blir den enkla vägen ut, säger Shaul Shalvi, medförfattare till den holländska metastudien.  

Denna utbredda egenhet att blunda, noterade William Simon i sin djupanalys av Watergate och Enronskandalen, banar väg för korruption inom såväl politik som affärsliv. De inblandade visar prov på en ”intensiv tro på den immuniserande kraften i avsiktlig okunnighet”. 

Simon konstaterade att avsiktlig okunnighet och kalkylerad mångtydighet är centrala teman i alla amerikanska samhällsskandaler det senaste halvseklet. Och att i synnerhet advokater underblåser och själva gör sig till språkrör för det. Skandalerna kännetecknas av huvudpersoner som undviker ansvar genom att ”tassa på tå” kring misstänkt aktivitet, och att hålla sig borta från ”farlig” information och kommunicera dunkelt för att undvika att själva dras in i härvan. Detta sätt att försöka äta upp kakan och ändå ha den kvar, har ett högt pris, skrev Simon. Det leder korruption, som fortplantar sig, med resultatet att tilliten i samhället urvattnas, och sakta ruttnar. 

***

Läs även: Intelligensen är vår personlighet

Läs även: Den som hatar sig själv minst vinner